I dag kom Julia hem och knackade på vår dörr och frågade efter mig. Det var första gången sedan vi träffades. Matilda öppnade, eftersom jag var i garaget och arbetade med kamaxeln till en fyrtaktsmotor. Klockan var ungefär halv fyra.
Jag slipade med smärgelduk på styrrullen och hörde inte att någon gick fram till trappan vid husets framsida. Spelrummet måste vara noggrant justerat och jag koncentrerade mig på handens kraft och ytan i godset.
En minut senare kom Matilda ut till mig och berättade att Julia sökte mig. När jag steg in i köket, satt hon redan där på en stol vid bordet och Matilda fortsatte att skala potatis. Jag anade direkt att hennes ärende var angeläget, men hon visste att mina föräldrar inte kom hem så tidigt efter arbetsdagens slut.
Hon var klädd i kjol och vit blus, vars krage låg över linningen i tröjan. Det mörka håret var uppsatt med spännen. Fingrarna hade vuxit under året, tyckte jag. Min gåva vilade i halsen. Hon bar inga ringar.
Fröken Berlin fanns inte hos klassen i dag, sa hon. Hon har inte varit hos oss på hela veckan. Viktor flinade och samlade lismarna omkring sig på rasten. Jag gick inte dit. Efter tredje lektionen hörde jag vad han sagt. Han påstod att hon kallades till rektor och en representant för skolstyrelsen. De ville förhöra henne och prata om händelserna med Emil.
Viktor sa att hon hotat honom flera gånger. Den historien drog han hem till sin far. Det var mycket annat enligt honom. Hon fick stå till svars för brev från föräldrarna. Han drivs av hat mot henne. Han är grym och han skyr inga medel. Jag tror att de är rädda för Karin Berlin.
Vattnet rann från kranen, och Matilda skalade, medan jag satt mitt emot Julia. Vi höll händerna som två flätor på bordsskivan. Om jag sträckte ut ett finger, rörde jag vid henne.
Matilda stod tyst, men vi förstod att hon hörde allt, trots strålen mot det rostfria stålet i vasken, och jag ville att hon skulle ta emot varje ord. Julia såg henne från sin plats, men inte jag.
En kort stund vek hon tungan mot underläppen. Om hon kommit för att föreslå att vi skulle plocka äpplen eller promenera. Jag tänkte på henne, medan jag slipade kamaxeln: Ser hon i mitt ansikte att jag inte kan avlasta henne och ta vid?
Det är så konstigt mellan oss på det sättet. Dagligen förlöser hon språk hos mig som skimrar och lyser i mörker och jag blir alldeles betagen av att det sker, eftersom jag inte förstår hur det går till. Jag begriper fullt ut vad som händer i motorn, när tändningen uteblir eller när den sätter igång och plötsligt stannar. Om den rusar, är det ytterst farligt, därför att vevstaksbultarna kan slitas av och kolven spränger cylinderlocket i värsta fall. Jag vet så gott som allt om hur man avgör ifall bränslemunstycket är skadat eller smutsigt.
Dessa meningar och fraser som på en sekund lyfter från henne likt fåglar i trädet, när de blir skrämda av människor eller flygplan. Nu bär jag ett litet block i fickan för att inte gå miste om infallen.
Till och med från kolvringar och avbytarkammar lossnar bilder som följer mig i flera dagar och skänker glädje som om jag löste problem med effektivt medeltryck och bränsleförbrukning. Så händer också med träd, blommor, barn och djur, och det är hennes förtjänst.
Jag vill värma mig hos henne, när kölden biter i skinnet på ön. När storkvasten sopar Saltsjön och Isbladsviken, så att snön fäster på husväggar och människors ansikten. Låt mig som yngling, man och åldring få vara nära henne.
Matilda gick till bordet och torkade händerna i förklädet. Hon drog fram en stol och frågade om vi misstyckte att hon lade sig i. Aldrig sa jag: Du är som en syster till mig; du är min vän och förtrogna. Vi ber dig om råd nu, eller hur Julia?
Jo, sa hon och upplöste sin handfläta på bordet.
Jag har inte träffat din fröken, sa hon och tittade på Julia, och jag förstår att hon hamnat i en svår situation. Barn kan vara grymma och obetänksamma. Om hon har rektorn och flera andra lärare emot sig, måste hon få hjälp på något sätt.
Ni blir kanske ledsna, när jag säger det, men jag har ingenting för att låtsas: Det kan ha gått för långt. Ibland är det så med människorna att de driver sin ondska eller tro på det rätta fram till ett stup. Sedan återstår bara att falla eller att besinna sig i absolut sista ögonblicket. Vad som än händer där, blir alltid följden skador och men, måhända död. En människa kan aldrig vara ensam om att skapa sorg och olycka, men hon kan bli övergiven i dem.
Jag såg hennes ögon hela tiden. Potatisen låg i kastrullen, men det var för tidigt att ställa dem på spisen. Varför drog detta lidande genom Julia som en iskall vind från havet? Varför stannar hon kvar där eller lockas dit, när det finns så många andra platser att njuta av.
Jag gömmer mig inte, men barn ska inte förbrukas och släckas av de vuxnas kamp mot varandra. Jag ska linda henne i glädje och kärlek och jag har tid och tålamod. Johanna, min riktiga mor, måste ha blåst sin goda ande i mig, innan hon slocknade. Vem kommer att vittna om henne?
Pontus Lindberg, jag säger dig: Om du finns på Jorden och jag kommer inför dina ögon, tvingar jag dig att läsa Johannas ord och du ska få göra bot och söka hennes grav, tills du finner. Sedan ska du kratta och göra fint där och sätta blommor ditt liv ut.
Matilda tystnade, och Julia flyttade sin blick mellan oss. Vi talar om en kvinna som inte är din syster eller moder. Ni är inte släkt, och inom tio dagar lämnar du skolan och lärarna där, tänkte jag, men jag sa det inte högt, därför att jag var rädd att hon skulle ta illa vid sig.
Har du pratat med de andra i klassen om det här? frågade Matilda.
Några av dem lyssnar och tycker att det är hemskt, men de flesta bara skrattar och hånar mig och säger att jag ställer in mig hos fröken. Det känns som om jag sitter i en fälla.
Matilda tog hennes hand i sin och smekte den. Jag svalde och blev varm i armar och ben. Det hände aldrig, när jag skruvade länge eller hamrade eller bar tungt i verkstaden. Jag fylldes av halvmörker och flykt, utan att kunna röra mig ur fläcken.
Det har pågått i många år med Karin, sa Julia. Kanske är det någonting hos henne som inbjuder till att de angriper och blir skrämda av henne.
Så kan det vara, sa Matilda. Du är en klok flicka. Det kan vara så att de är rädda för sig själva.
Hon släppte inte Julias hand, och vi satt där vid bordet en lång stund, tills hon sa att det var tid att sätta på potatisen.
Sedan gick jag och Julia längs vattnet kring ön och talade om människorna.