Arvid bar hissgallret ut till skåpbilen och körde iväg för att göra en del mätningar hos Elisabet Pauli i Diplomatstaden. Arbetet fortskred långsamt och det återstod många problem att lösa, innan han tordes säga och tänka att resultatet var lyckat.
Medan det skedde, gick John Andersson till Varvet för att söka honom. Han såg att dörren till smedjan var stängd och han knackade flera gånger och kände på handtaget.
När han närmade sig sliptornet, upptäckte han att Sixten Petterson och Erland stod halvt dolda för honom bakom ett skrov. En presenning fladdrade litet i vinden och släckte deras ljud.
Han tvekade i stegen och stannade i syftet att de skulle få syn på honom och hälsa, ty han var villrådig och darrig. Två timmar sov han under natten. Sömnen var nästan redlös och morgonen långsam och kallsinnig mot honom.
Erland hade svårt att uthärda sig själv och sin värld och därför spejade han ständigt efter äventyr av olika slag. Det kunde vara bankrån och mord som han läste om i tidningarna eller en otäck händelse, när den drog likt en farsot över landet. Ingen var längre i stånd att avgöra om det fanns sorg och lycka hos honom i närheten av det naturliga och äkta.
Snarare var det så att han upplät sig för det andra och de andra, tills han inte existerade som en särskild individ. Det gjorde honom farlig.
Han väntade på katternas fejder om mat och mjölk eller en missnöjd kund som kom för att bråka om pris och kvalitet på arbetet. Vad som helst bara han slapp utanför sina gränser. Därför såg han John och ropade.
Sixten stod framåtlutad och lossade kroken i en bygel. Vem hade sett honom vinka och kalla någon till sig de senaste åren? Iakttog man honom, blev man säker på att han samlade största möjliga allvar och tystnad i händer och ögon, men då missade man leken i honom. Glädjen och lusten liknade inte de vanliga formerna, men det gjorde att han varade som människa.
John gick fram till dem och hälsade. Det var lika gott att visa ansiktet direkt och det gjorde han, eftersom han inte orkade dölja: Så här ser min smärta ut.
Erland flinade, men den andre släppte inte greppet, förrän han fick loss kroken. Himlen var molnig och solen hade ännu inte hunnit torka marken efter nattens utdragna regn. Katterna syntes inte till, men John fick duga hos Erland.
När Sixten betvingat järnet och öglan, tittade han hastigt på nykomlingen och nickade. Det var mycket så. Sedan gav han hjälparen tio sekunder till att lyfta presenningen och dra den av skrovet i en mjuk och följsam rörelse dock utan att säga ett ord.
John hann inte gripa in och han vågade inte och visste inte riktigt vad han borde göra, om det skulle bli bra. Därför lät han armarna hänga och längta efter jord. Ögonen var rödsprängda, och han förnam att han luktade från munhåla och kropp.
Nu var hans motstånd minimalt och det liknade många andras på Jorden. Det gjorde att han föraktade och hatade sig i stunden. Långt borta var kvinnans famn och likväl rev hon med sina naglar inuti honom.
Det var inte många steg kvar till den slutgiltiga domen. Till Emma kunde det inte vara mer än åtta hundra meter, om ens det. Han var orakad och knappast ren: Kan jag hjälpa till med något frågade han?
Erland kvävde hånskrattet under presenningen, men den buktade av det.
Nej, svarade Sixten. Vi ska laga en bottenskada i dag och det klarar vi på två man. Nu håller vi rast, innan vi lyfter skrovet ytterligare en och en halv meter. Sedan kan vi stå raklånga under och arbeta. Jag har satans ont i ryggen och hälsenorna.
Erland nickade och gapade och gick för att hämta portföljen med smörgåsarna, termosen och två flaskor öl. Sixten sträckte upp armarna och fällde dem mot höfterna och rullade med dem som en brottare i träning. John kände inte till att båtbyggaren varit löpare och att denne behärskade det mesta i konsten att värma och tänja muskler. Det visade sig att hans matlåda stod knappt två meter bort.
De satte sig på vardera en stol, medan John lutade sig mot en träbock. Erland ställde fram muggar och hällde kaffe i dem. Sixten hade redan försett sig och tuggade kavring med rödbetor och kött av något slag. De bjöd John att ta och han tackade, ty han var inte stolt och hade ingenting för att låtsas. Han valde det ljusa brödet med korv.
Efter tio minuter drog Erland upp en flaska och skruvade av korken och skulle till att hälla i Sixtens kopp, men möttes av en hand. Gest och ord gick samman till en bestämd uppmaning: Om du dricker, får du inte arbeta med mig i dag.
John ryckte till, fastän han var van att höra vad som helst i en liknande situation, men där fanns inte båtbyggaren som var så stor och obrukad i leken att den kallades allvar eller saknade namn.
Erland hällde åt John i stället och då fanns inget lock över öppningen. John darrade och kände att porerna slöt sig över hela kroppen. Äcklet var inlåst. Han drack det i ett svep.
Två gånger till tog han emot och tackade, och Erland visste säkert att han inte borde bjuda honom, men han ville ha äventyret omkring sig, om det så slutade i olycka. Sixten såg det och ingrep: Nu räcker det! Titta på hans ansikte, och händerna darrar. Nu börjar vi arbeta och vi har mycket att göra.
John satt kvar, när de andra reste sig, och han blev varse fingrarna. Han lyfte dem och synade dem framför ansiktet och han lät ventilerna vara i viloläge. Under åren han spelade var händerna aldrig tomma. Även på nätterna, medan han sov, höll han i trumpeten och övade. Nu löd de inte hans vilja och han viftade med dem som om han ville slänga dem ifrån sig: tumme, pekfinger, alla tio förrädarna.
Sixten och Erland stod vid båten. Han försökte hålla kvar en tanke och fästa den i något, men det gick inte. Bilder av Emma skuttade likt kattungar och de täckte en husvägg tio meter bort: I dag ska jag säga att jag älskar henne. Hon kommer inte att skratta eller håna mig.
Benen var ostadiga, när han reste sig, och Erland missade inte stunden. Det gällde att ha någon under sig. Människor som kryper och ber om nåd.
John mumlade något och gick mot sliptornet och den breda öppningen i planket. Jag ska bada i en stor zinkbalja på däck, tänkte han. Riktigt ren ska jag vara, när jag säger orden. Gott ska de dofta.