Fyra dagar innan avslutningen ägde rum i den lilla Djurgårdskyrkan vid stora vägen, ympade Viktor Sand sina historier om fröken Berlin och Emil och Emma Hedes pråm bland de rättrogna. De flinade, och några bröt av en mening på mitten, så att saften pärlade i den ljusa veden, Mera behövde de inte.
Många blev upprymda av orden och svingade sig högre och djärvare än någonsin i linorna som hängde från taket i den lilla gymnastiksalen. På rasten tog Viktor Sand upp sin pennkniv och drog ut det längsta bladet och skar av en bit bark i trädet på skolgården, ty det skulle göra ont denna dag i växt och människa: Här är första såret och det tar år att läka för denna jätte som de hörde så mycket om på en av hennes lektioner i naturkunskap.
Lusthuset stod åt söder. Dit skyndade barnen, när det regnade, och en gång varje termin trängde så många som möjligt ihop sig där och sedan räknade två kontrollanter hur många som fick plats innanför rampen. Tjugonio stycken löd det senaste rekordet.
Lärarna försökte förbjuda den leken, men misslyckades alla år och det utvecklade sig till en särskild triumf att vara bland de innersta i mängden. Medan de packade sig, gick två, tre ynglingar kring byggnaden och manade och sporrade.
Nu satt Viktor på träbritsen och underhöll fyra flickor och fem pojkar ur klassen. Julia såg dem, men höll sig på avstånd. Hon hörde också sorlet och ramsorna och hon undgick inte den korta meningen som dröp av sav i den vackra färgen av junis andra dag.
Karin Berlin stod bland några flickor och pratade trettio meter ifrån. Lärarna följde ett schema som innebar att de en och en skulle vistas bland barnen på skolgården under lunchtimmen. Nu var det hennes tur och det visste Viktor.
En kväll promenerade Oskar och Julia på bron mot Strandvägen och Viktor cyklade åt andra hållet. Bilden rappade honom på kinden och den brände där hela vägen hem. Han vågade inte uttala namnet på den smärtan, men den plågade honom länge.
Julia övervägde att leda Viktor bort från flocken och valla honom på stigarna, tills han fylldes av insikten och känslan att han handlade felaktigt och vållade skada omkring sig, men nu var det för sent.
En kvart in på middagsrasten tog han färgkritan ur byxfickan och drog den i stora staplar, byglar och ovaler, tills han fullbordade meningen på asfalten: Karin Berlin är en hora. Han var snabb i rörelserna, eftersom han övade sig i tre dagar, innan han böjde knäna an aning, krökte ryggen och vek armen i den bästa vinkeln och började i första bokstaven.
Sedan övergick han till att pryda en del av virket i lusthuset som vette mot fönsterna i själva skolan. Nu kunde fåglarna se det och strax kom pojkarna och flickorna från de minsta till de största och läste. Några ljudade som om det stått på tavlan i klassrummet och alla kände namnet på kvinnan.
Julia kom nära, och de pekade finger mot orden. Hon trängde sig fram genom ringen och sökte Viktor med blicken. Sedan gjorde hon ansatser till att skrapa med skon mot färgen, men då var herdarna där och skyddade den lilla hjorden av tecken: Vad gör du? Din lilla, jävla råtta. Håll dig borta, om du inte vill ha stryk. Det stinker om Norrland och det luktar skit om den som går till Emil i eken och packet i pråmen. Här har du inget att hämta!
De knuffade henne och hon gjorde motstånd och rösterna steg. Karin Berlin hörde dem och skyndade dit. Viktor stod tre meter ifrån meningen och han visste att ingen förrådde honom, om bara Julia höll tyst. Talade hon, avsåg han att neka och anklaga henne för lögn.
Karin läste orden och kände att de spred sig till händer och fötter. Det blev varmt i henne och huden öppnade sig. Sedan skrek hon genom glas, sten och trä. Flera av dem blev rädda och tog spjärn mot ben och ryggar för att komma undan hopen. De hade lyssnat till sång och berättelser under lektionerna, men det här liknade inte det. Hon knöt händerna och höll dem framför sig och sköt upp axlarna och blundade, medan det kom.
Julia täckte två av orden med sina fötter. Viktor gungade av glädje och skräck. Lusthuset tystnade och fåglarna likaså. Allting där blev tydligare än någonsin i färg och form. En pojke från Breda gatan upptäckte plötsligt att taket lutade några grader mot öster. En åttaårig flicka började gråta och hade någon frågat henne hur det kom sig, hade hon inte varit stånd att förklara efteråt.
Karin såg Viktors flinande ansikte och kastade sig mot honom och lyfte handen och måttade slaget. Sedan sveptes hon äntligen i den totala tystnaden och hon föll mjukt mot bolstret i hopen. Julia grep om henne, och två lärare kom till platsen och de hade redan hört av en elev vad som stod på vägg och asfalt. Den ena av dem bar en hink med vatten och trasa. Hon hette Vera Sahlberg och hon var äldst i kollegiet. Den andra gick inte dit för att bli bestört eller ledsen, därför att hon närde en dom över Karin Berlin som knappast tålde ljuset.
Vera sa åt en av pojkarna att tvätta bort varje spår av orden. Sedan lutade hon sig över Karin och lade handen mot hennes panna och talade till henne.
När hon vaknade, hade försynen suddat bilden av Viktor och hon mindes inte ringen av nyfikna och skrämda barn. Julia och Vera hjälptes åt att leda henne in till det lilla vilorummet och de satt kvar hos henne efter det att det ringde in för lektion.
Samtidigt visade Viktor sin vänstra kind för alla som hade ögon och han kände flera gånger på den som om han ville förvissa sig om att den inte lämnat honom. Den var honom kärare än någonsin i livet och långa fraser föll ur den: Såg ni vad hon gjorde? Ni är mina vittnen.
Hans språk blev plötsligt vackert och högtidligt. Vera tog över Karins lektion, eftersom hon ändå var ledig den timmen. Viktor satt i sin bänk, men han var inte säker på segern och därför letade han efter de rätta ögonen till vänster och höger i salen.
Julia lämnade inte Karin, fastän hon tillhörde klassen. En av de andra lärarna knackade på dörren och tittade in, utan att fråga och försvann. Klockan tickade på väggen.
Jag ska tala med Viktor Sand i eftermiddag, sa Julia. Han tycker om mig, men det vågar han inte visa för någon. Det är inte blygsel i hans fall. Även unga människor kan vara rädda för vänskap och kärlek. De flesta bland de vuxna skräms av frihet och alla möjligheter som de kan hitta på och upptäcka. På fredag börjar sommarlovet. Pappa vill att vi ska segla i fem veckor. Han är också rädd. Jag vet att jag kan säga det till fröken: Han bedrar min mamma med en annan kvinna. Det är kanske inte bästa stunden att berätta det. Jag kan inte hålla det kvar i kroppen längre. Människorna plågar varandra på olika sätt. Det har jag sagt till Oskar Stahle, och han vill att jag ska leva mera för fröjden och glädjen. Det gör jag också.
Du är så ung Julia. Jag borde inte ha skrikit bland barnen. Nu är det för sent att gå tillbaka och bemöta lögnen, sa Karin. Nu kommer jag att hjälpa Emma lite mer än förut och jag kan alltid hitta ett arbete som passar mig. Vad säger du om att se mig i en skoaffär eller en lucka på ett postkontor. Det är ingen nedgång och jag flyr inte från någonting. Mina upplevelser härifrån skulle följa mig från den ena skolan till den andra. Nu har du gett mig ett förtroende och du får ett av mig som jag egentligen tänkt behålla en månad till eller längre: Ett människofoster växer i mig. Du är den första som hör det. Arvid Stiller vet ännu inte att jag bär hans barn, men i dag ska jag berätta det. Jag vill att du går till smedjan och ber honom hämta mig här. Skynda dig nu. Du får ledigt från skolan resten av dagen. Han är på Varvet och arbetar med ett hissgaller till en dam på Nobelgatan.