I mitten på altaret stod silverkorset och på ömse sidor om det två stakar med levande ljus. Den vinröda sammetsduken hängde över predikstolens front. Solen strålade barnsligt från en molnig himmel ovan vatten och tallar i prins Eugens målning.
Julia läste siffrorna på psalmtavlorna i Djurgårdskyrkan. De gick från skolan och dit. Värdinnan ställde in extra stolar. Prästen talade och de sjöng.
Karin Berlin lovade henne att komma till avslutningen. Viktor Sand knäppte inte händerna, när de läste Fader vår, men han böjde huvudet och sneglade på Julia en gång. Hon tyckte att Älvkarleby hördes bland alla rösterna i bönen och det kom henne att mildra klangen i orden fram till slutet. Knäna och händerna skälvde, ty hon hade inte bestämt sig.
Det här var hennes sista examensdag i detta rum. Från och med höstterminen skulle hon gå i en annan skola i staden.
Hon såg det tremastade skeppet som hängde från det inre taket. Prästen talade till dem. Fröken Berlin satt i den första raden, och Julia såg henne från sin plats snett bakom.
Hon tittade åt sidan och där höll jungfru Maria jesusbarnet i sina armar och hon läste orden innanför de förgyllda ramarna. Fröken Berlin berättade en gång för dem att det var skalden Hjalmar Gullberg som diktade stroferna. Han bodde några år på ön.
När prästen lyfte handen mot dem och välsignade och önskade dem lycka och goda liv i framtiden och en vacker sommar, reste hon sig och gick ut i den fria ytan och fortsatte fram till den rödsvarta marmorpelaren. Det var dopfunten. Prästen log och visste inte vad som förestod, innan hon började prata.
Hon sa: Jag ber er att sitta kvar och lyssna i högst tio minuter. Det står på funten här intill – Låten barnen komma till mig. Jag är en av dem. Hör du det Gud? Ni känner mitt namn och min röst. Ända sedan jag kom till den stora staden och den vackra ön här på Djurgården, har jag tyckt att jag talat fult, men nu vill jag inte längre ändra på ljuden i min mun. Flera av er, ja, kanske alla, har någon gång mött mannen som kallas Emil i eken. Han bodde sju, åtta hundra meter från vår skola i ett stort träd. Ingen har väl sett ett mindre hem bland oss, men han trivdes där. Han tyckte om min norrländska, och det tackar jag honom för. Några av er som sitter här var elaka mot honom. Ni hånade och hotade honom. Ibland kastade ni sten mot stammen och ropade ramsor för att locka ut honom. Värst av alla var Viktor Sand. Han sitter där i andra raden. Han är en liten tyrann och djävul. Emil matade rådjur, ekorrar och fåglar. Han städade i markerna över stora områden och han ofredade ingen. Han läste mycket, och hans språk är kanske det vackraste jag hört bland svenskar. Emil blev rädd för människorna. En gång tryckte Viktor honom mot marken och slog och kränkte honom obotligt.
Det här är min examensdag och jag vill tala fritt ur hjärtat. Jag vet inte om det är klokt och passande att göra det i en kyrka.
Viktor och flera andra har också skändat och plågat en av våra lärare, fröken Karin Berlin. Han har ljugit och kallat henne hora. Prästen måste förlåta mig, om det är första gången ordet används i kyrkan. Några av er kanske tänker att jag gör fröken Berlin en otjänst genom att tala nu, men jag kan inte låta bli, och på heder och samvete och med två fingrar på bibeln kan jag svära på att hon inte visste att jag skulle träda fram här nu.
Nu önskar jag er en fin sommar. Tack för ordet.