Varför dröjde det så länge innan en Darwin trädde in på scenen? Vad försenade mänskligheten på vägen till denna lysande enkla tanke, som ter sig så mycket lättare att förstå än de matematiska idéer som Newton hade gett oss tvåhundra år tidigare, eller för den delen Arkimedes tvåtusen år tidigare? Många svar har framkastats. Det är möjligt att tankekraften dämpades av själva den tidrymd det måste ta för stora förändringar att ske – av den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan det vi nu kallar geologisk djuptid och å andra sidan livsspannet och fattningsförmågan hos den som försöker få grepp om dem. Det kan ha varit religiös indoktrinering som höll oss tillbaka. Eller också var det kanske den skrämmande komplexiteten i ett levande organ som till exempel ett öga, belastad som den är med den bedrägliga illusionen att en snillrik ingenjör har konstruerat det. Allt detta spelade antagligen in. Men Ernst Mayr, den neodarwinistiska syntesens grand old man som avled 2005 vid hundra års ålder, ventilerade gång på gång en annan misstanke. I Mayrs ögon var boven den klassiska filosofiska doktrinen om essentialism, för att ge den dess moderna namn. Upptäckten av evolutionen hölls tillbaka av Platons döda hand.*
Platon ansåg att den ”verklighet” vi tror oss se bara är skuggor kastade av lägereldens fladdrande ljus på väggen i vår grotta. Liksom andra klassiska grekiska tänkare var Platon egentligen geometriker. Alla trianglar som man ritar i sanden är bara en ofullkomlig skugga av triangelns själva väsen. Den essentiella triangelns linjer är rena euklidiska linjer med längd men ingen bredd, linjer definierade som oändligt smala och som aldrig möts när de är parallella. Den essentiella triangelns vinklar adderas till exakt två räta vinklar, inte en picosekunds grad mer eller mindre. Så är det inte med trianglar som ritas i sanden. Enligt Platon är triangeln i sanden bara en flyktig skugga av den idealiska, essentiella triangeln.
Enligt Mayr belamras biologin av sin egen variant av essentialism. Den behandlar tapirer och kaniner, myrkottar och dromedarer som om de vore trianglar, romber, paraboler eller tolvhörningar. De kaniner vi ser är diffusa skuggor av kaninens fulländade ”idé”, den idealiska, essentiella, platonska kaninen som håller till någonstans ute i begreppsrummet tillsammans med alla de andra fulländade geometriska formerna. Kaniner av kött och blod varierar, men variationerna betraktas alltid som felaktiga avvikelser från kaninens idealiska väsen.
Vilken förtvivlat o-evolutionär bild! Platonisten uppfattar alla förändringar hos kaniner som en slarvig avvikelse från den essentiella kaninen, och det kommer alltid att finnas motstånd mot förändringar, som om alla verkliga kaniner vore tjudrade vid den essentiella kaninens idé med ett osynligt gummiband. Den evolutionära livsåskådningen är raka motsatsen. Avkomlingar kan avvika i det oändliga från urformen, och varje avvikelse blir en potentiell förfader till framtida varianter. Alfred Russel Wallace, som oberoende av Darwin upptäckte att evolutionen drevs av det naturliga urvalet, gav sin uppsats rubriken ”Om tendensen hos varieteter att i det oändliga avvika från den ursprungliga typen”.
Om det finns en ”standardkanin” betecknar ordet ingenting annat än mittpunkten på en normalfördelningskurva av verkliga, skuttande, hoppande kaniner med skiftande utseende. Och fördelningen förskjuts med tiden. Medan generationerna kommer och går kan det så småningom uppstå en punkt, inte klart definierad, där normen för vad vi kallar kaniner har avvikit så långt att den förtjänar ett annat namn. Det finns ingen permanent kaninighet, inget kaninväsen som hänger på himlavalvet, bara populationer av pälsklädda, långörade, exkrementätande individer med ständigt ryckande morrhår, som visar en statistisk fördelning av variation i storlek, form, färg och egenskaper. Det som förr var den långörade änden av den gamla fördelningen kan rätt som det är stå i centrum för en ny fördelning längre fram i geologisk tid. Med tillräckligt många generationer behöver det inte bli någon överlappning mellan ursprungskaninernas och deras avkomlingars fördelningar: förfädernas längsta öron kan vara kortare än avkomlingarnas kortaste öron. Allt flyter, sade en annan grekisk filosof, Herakleitos. Ingenting är hugget i sten. Efter hundra miljoner år kan det vara svårt att tro att djuren i fråga någonsin har haft kaniner till förfäder. Ändå stod den dominerande typen i populationen inte långt från grundtypen i den föregående generationen eller i den efterföljande i någon enda generation under utvecklingsprocessen. Denna åskådning är vad Mayr kallade populationstänkande. I hans ögon var populationstänkandet essentialismens motsats. Enligt Mayr var anledningen till att Darwins inträde på scenen dröjde så orimligt länge att vi alla har essentialismen inbränd i vårt mentala DNA, om det nu beror på det grekiska inflytandet eller på något annat.
En kanin är en kanin är en kanin för den hjärna som är inspärrad mellan platonska skygglappar. Att påstå att all världens kaniner utgör ett slags föränderligt moln av statistiska genomsnitt, eller att dagens typiska kanin kan skilja sig från den typiska kaninen från en miljon år bakåt i tiden eller den typiska kaninen en miljon år framåt i tiden, tycks kränka ett inre tabu. Psykologer som studerar språkutvecklingen säger att barn är naturliga essentialister. Det måste de kanske vara om de ska behålla förståndet medan deras intellekt lär sig att skilja ut föremål i godtyckliga kategorier som alla har rätt till ett eget substantiv. Inte att undra på att Adams första uppgift i Första Mosebokens myt var att ge alla djuren namn.
För att dramatisera hur djupt essentialistfientlig evolutionen är ska vi studera följande. Den ”populationstänkande” evolutionära uppfattningen är att varje djur är kopplat till alla andra djur, till exempel kaninen till leoparden, med en kedja av mellanformer, var och en så lik de närmaste att den i princip skulle kunna para sig med sina grannar i kedjan och producera fertil avkomma. Starkare kan man inte kränka det essentialistiska tabuet. Och det är inget vagt tankeexperiment begränsat till fantasin. Den evolutionära uppfattningen är att kaninen är förbunden med leoparden genom en serie mellanliggande djur, som alla har levt och andats och utan undantag skulle ha placerats i exakt samma art som sina närmaste grannar på vardera sidan om den långa, glidande, kontinuerliga linjen. Varje individ i serien var barn till grannen på ena sidan och förälder till grannen på den andra. Hela serien bildar en fortlöpande bro från kanin till leopard, trots att det aldrig uppstod någon ”kanopard”. Det finns liknande broar från kanin till vombat, från leopard till hummer, från alla djur eller växter till alla andra. Du har kanske själv resonerat dig fram till varför detta överraskande resultat nödvändigtvis följer av den evolutionära världsåskådningen, men låt mig ändå ge det i klartext. Jag kallar det för det tankemässiga hårnålsexperimentet.
Vi tar en kanin, vilken kaninhona som helst (vi håller oss godtyckligt till honor för bekvämlighetens skull. Det spelar ingen roll för resonemanget). Placera hennes mamma bredvid henne. Placera nu mormodern bredvid mamman och så vidare bakåt i tiden, bakåt, bakåt, bakåt genom megaåren, en till synes oändlig rad kaninhonor, var och en inklämd mellan sin dotter och sin mamma. Vi går längs kaninraden, bakåt i tiden, och studerar dem noga likt en general som inspekterar sina trupper. Så småningom märker vi att de gamla kaniner vi passerar är en liten smula olika de moderna kaniner vi är vana vid. Men förändringstakten är så långsam att vi inte märker trenden från en generation till nästa, precis som vi inte kan se timvisaren röra sig på våra klockor och inte heller se ett barn växa. Vi ser bara längre fram i tiden att hon har blivit tonåring och ännu senare att hon är vuxen. Ytterligare ett skäl till att vi inte lägger märke till förändringen hos kaninerna från en generation till nästa är att variationen i den aktuella populationen normalt är större än variationen mellan mödrar och döttrar. Så om vi försöker urskilja ”timvisarens” rörelse genom att jämföra mödrar med döttrar, eller för den delen mormödrar med dotterdöttrar, kommer de små olikheter vi eventuellt ser att dränkas av olikheterna bland kaninernas vänner och släktingar som skuttar omkring på ängarna i närheten.
När vi går bakåt genom tiden når vi ändå omärkligt och i jämn takt förfäder som mindre och mindre liknar kaniner och mer och mer (fast inte särskilt mycket) liknar näbbmöss. En av dessa varelser ska jag kalla hårnålskröken, av orsaker som kommer att framgå. Detta djur är den senaste gemensamma stammoder som kaninerna delar med leoparderna. Vi vet inte exakt hur hon såg ut, men av den evolutionära åskådningen följer att hon absolut måste ha funnits. Liksom alla djur var hon medlem av samma art som sina döttrar och sin mor. Nu fortsätter vi vår vandring, men vi har vänt i hårnålens krök och går framåt i tiden med siktet inställt på leoparden (hela tiden kommer vi att stöta på skiljevägar, hårnålskrökar, där vi genomgående väljer den gren som till slut för till leoparderna). Alla näbbmusliknande djur på vägen framåt följs nu av sin dotter. Långsamt, i omärkliga steg, kommer de näbbmusliknande djuren att förändras, genom länkar som kanske inte liknar något modernt djur men som starkt liknar varandra, och vi passerar kanske genom några mellanled som vagt påminner om vesslor, tills vi är framme vid en leopard utan att på hela tiden ha märkt någon abrupt förändring av något slag.
Det finns en del att säga om detta tankeexperiment. För det första har vi valt att gå från kanin till leopard, men vi kunde ha valt igelkott till delfin, vallaby till giraff eller människa till kolja. Poängen är att det måste finnas en hårnålsväg som kopplar ihop två djur, av den enkla anledningen att varje art delar en förfader med alla andra arter. Det enda vi behöver göra är att gå bakåt från den ena arten till den gemensamma förfadern, ta vägen genom hårnålskurvan och gå framåt till den andra arten.
För det andra ska vi lägga märke till att jag bara talar om att hitta en kedja av djur som knyter ett modernt djur till ett annat modernt djur. Jag understryker med all emfas att vi inte utvecklar en kanin till en leopard. Man kan nog säga att vi avvecklar bakåt till hårnålskurvan och sedan utvecklar framåt till leoparden därifrån. Som vi ska se längre fram i boken måste man tyvärr förklara gång på gång att moderna arter inte utvecklas till andra moderna arter. De delar bara förfäder – de är släkt. Som vi ska se är detta också svaret på den dvärgalåt som man oroande ofta får höra: ”Om människan har utvecklats ur schimpansen, hur kommer det sig då att det fortfarande finns schimpanser?”
För det tredje väljer vi godtyckligt den väg som leder till leoparden på vår marsch framåt från hårnålsdjuret. Detta är en reell evolutionshistorisk väg, men – och jag upprepar detta viktiga resonemang – vi väljer att nonchalera många utgreningar där vi kunde ha följt evolutionen till oräkneliga andra slutpunkter. Hårnålsdjuret är nämligen anfader inte bara till kaniner och leoparder utan också till en stor andel av våra dagars däggdjur.
För det fjärde är varje steg utefter den kedja som kopplar samman olikheterna mellan hårnålskurvans ändar – till exempel kanin och leopard – mycket, mycket kort, hur radikala och omfattande dessa olikheter än är. Varje individ utefter kedjan är så lik sina grannar som mödrar och döttrar förväntas vara. Och mer lika sina grannar i kedjan än typiska medlemmar av den omgivande populationen.
Detta tankeexperiment går fram som en ångvält genom de platonska idealformernas eleganta grekiska tempel. Och om Mayr har rätt i att människor är genomsyrade av essentialistiska förutfattade meningar kan han mycket väl också ha rätt i frågan om varför vi historiskt har haft så svårt att acceptera utvecklingsläran.
Själva ordet ”essentialism” kom till först 1945, och Darwin hade det alltså inte till hands. Men han var bara alltför väl bekant med den biologiska versionen av begreppet i form av ”arternas oföränderlighet”, och hans arbete gick till stor del ut på att bekämpa den. I flera av Darwins böcker – mer i andra än Om arternas uppkomst – får man helt klart för sig vad han talar om endast på villkor att man lägger moderna idéer om evolutionen åt sidan och håller i minnet att hans läsare till största delen bör ha varit essentialister som aldrig tvivlade på arternas oföränderlighet. Ett av Darwins mest avslöjande vapen i argumentationen mot denna förmodade oföränderlighet var bevismaterialet från domesticering, som resten av detta kapitel handlar om.
Darwin visste mycket om djuravel och växtförädling. Han korresponderade med duventusiaster och trädgårdsodlare, och hundar älskade han. Första kapitlet i Om arternas uppkomst handlar enbart om tama djur och odlade växter, och dessutom skrev han en hel bok om ämnet. The Variation of Animals and Plants under Domestication innehåller kapitel om hundar och katter, hästar och åsnor, svin, nötboskap, får och getter, kaniner, duvor (två kapitel; Darwin var särskilt förtjust i duvor), höns och diverse andra fåglar, och växter, bland andra de märkliga kålvarieteterna. Vildkålen, Brassica oleracea, är en högst alldaglig växt som svagt påminner om en ogräsversion av ett kålhuvud. På bara några århundraden har odlarna med hjälp av de fina och grova mejslarna i sin verktygslåda skulpterat denna tämligen enkla växt till grönsaker så markant olika varandra och den vilda anfadern som broccoli, blomkål, kålrabbi, grönkål, brysselkål, savoykål, sellerikål och alla de andra olika sorters grönsaker som fortfarande går under namnet kål.
Ett annat välkänt exempel är skulpteringen av vargen, Canis lupus, till de ungefär tvåhundra separata varianterna av Canis familiaris som erkänns av Storbritanniens kennelklubb, och det större antal raser som är genetiskt isolerade från varandra av den högre avelsskolans apartheidliknande regler.
I förbigående kan jag nämna att alla tamhundars vilda förfader verkligen ser ut att vara vargen och endast vargen (även om domesticeringsprocesserna kan ha ägt rum oberoende av varandra i olika delar av världen). Det har inte alltid varit uppfattningen bland evolutionisterna. Darwin och många av hans samtida trodde att flera arter av vildkanid, bland dem vargar och schakaler, hade bidragit med arvsmassa till våra tamhundar. Den österrikiske etologen Konrad Lorenz, som 1973 tilldelades nobelpriset i medicin, hade den uppfattningen. I sin bok Människan och hunden hävdar han att tamhundsraserna kan indelas i två huvudgrupper, de som härstammar från schakalen (de flesta) och de som härstammar från vargen (Lorenz egna favoriter, bland dem chowchow). Lorenz verkar inte ha haft det ringaste bevis för sin uppdelning annat än de olikheter som han tyckte sig se i rasernas personligheter och karaktärer. Frågan förblev öppen tills molekylärgenetiken kom och besvarade den. Nu finns det inget tvivel. Tamhundar härstammar inte alls från schakaler. Alla hundraser är modifierade vargar, inte schakaler, coyote eller rävar.
Den poäng jag framför allt vill hämta ur domesticeringen är dess märkliga förmåga att förändra vilda djurs utseende och beteende och hur fort det går. Uppfödarna är nästan skulptörer som arbetar med oändligt formbar lera eller mejslar ut hundar, hästar, kor eller kålhuvuden sådana de själva vill ha dem. Jag återkommer strax till denna metafor. Den naturliga evolutionens relevans ligger i att processen i övrigt är exakt densamma, trots att den som gör urvalet är människan och inte naturen. Det var därför som Darwin gav domesticeringen en så framträdande plats i början av Om arternas uppkomst. Vem som helst kan förstå principen för evolution till följd av artificiellt urval. Det normala urvalet är likadant, så när som på att en enda mindre detalj är utbytt.
Strängt taget är det inte hundens eller kålhuvudets kropp som snidas av uppfödaren/skulptören utan rasens eller artens genpool. Idén om en genpool är central i den massa av kunskap och teori som går under namnet ”neodarwinistisk syntes”. Darwin själv visste ingenting om den. Den ingick inte i hans intellektuella värld, och det gjorde inte gener heller. Han var naturligtvis medveten om att egenskaper ligger i släkten, att avkomma tenderar att likna föräldrar och syskon, att vissa egenskaper hos hundar och duvor går att renodla. Ärftlighet var en central programpunkt i hans teori om det naturliga urvalet. Men en genpool är något annat. Begreppet genpool har betydelse enbart i ljuset av Mendels lag om att arvsmassan är uppdelad i enheter som ärvs oberoende av varandra. Darwin kände inte till Mendels lagar. Den österrikiske munken Gregor Mendel, genetikens fader, var samtida med Darwin men publicerade sina rön i en tysk tidskrift som Darwin aldrig såg.
En mendelsk gen är ett allt eller intet. En substans man får av sin far i befruktningen blandas inte med en substans från modern som när man blandar blått och rött och får fram lila. Om det vore så ärftligheten fungerade (som man vagt trodde på Darwins tid) skulle vi alla vara genomsnittliga medelmåttor, halvvägs mellan våra båda föräldrar. I så fall skulle all variation snabbt försvinna ur populationen (hur flitigt man än blandar lila färg med lila färg återskapar man aldrig de ursprungliga röda och blå färgerna). Vem som helst kan se att det inte finns någon sådan inneboende tendens till att variationen minskar i en population. Mendel visade att det mer är som att blanda och blanda om en kortlek när fadersgener och modersgener kombineras i ett barn (han använde inte ordet ”gen”, som myntades först 1909). Nu för tiden vet vi att gener är längder av DNA-koden, inte fysiskt separata som kort, men principen gäller fortfarande. Gener smälter inte ihop utan blandas. Man kan säga att de blandas illa, där grupper av kort häftar ihop i flera generationers blandande innan slumpen råkar dela isär dem.
Alla ägg (eller spermier) innehåller antingen faderns version av en viss gen eller moderns version, inte en kombination av de båda. Och just den genen kommer från en och endast en av föräldrarnas föräldrar och från en och endast en av de åtta personerna i den föregående generationen.*
I backspegeln ser vi att detta borde ha varit självklart hela tiden. När man korsar en hanne med en hona väntar man sig att få en son eller en dotter, inte en hermafrodit.* Vem som helst som tänkte efter lite kunde ha generaliserat samma allt eller intet-princip till arvet av varenda egenskap. Fascinerande nog var Darwin mycket nära att komma fram till detta, men han hejdade sig just innan han gjorde kopplingen. År 1866 skrev han i ett brev till Alfred Wallace:
Min bäste Wallace!
Jag tror inte du förstår vad jag menar med att vissa varieteter inte blandas. Det syftar inte på fertilitet. Låt mig ge ett exempel. Jag korsade luktärterna Painted Lady och Purple, som har helt olika färg, och fick båda varieteterna perfekta men inga mellanformer, till och med ur samma skida. Något liknande tror jag måste inträffa först med dina fjärilar. … Dessa fall är visserligen underbara till utseendet, men jag kan inte säga att de egentligen är underbarare än alla honor i världen som producerar klart åtskild manlig och kvinnlig avkomma.
Så nära var Darwin att upptäcka Mendels lag om att det vi nu kallar gener inte smälter ihop.** Fallet är analogt med påståendet, som framförs av diverse betryckta apologeter, om att andra viktorianska forskare, till exempel Patrick Matthew och Edward Blyth, hade upptäckt det naturliga urvalet före Darwin. I viss mening är det sant, vilket Darwin erkände, men enligt min uppfattning står det klart att de inte förstod hur viktigt det är. Till skillnad från Darwin och Wallace såg de det inte som ett allmänt fenomen med universell betydelse – med kraft att driva allt levandes utveckling i riktning mot förbättring. På samma sätt visar detta brev till Wallace att Darwin kom retsamt nära att inse ärftlighetens icke-sammansmältande natur. Men han såg inte det generella i den, och han såg den inte som svaret på gåtan varför variation inte automatiskt försvinner ur populationer. Det överläts åt 1900-talets forskare. De byggde på Mendels upptäckt som var långt före sin tid.*
Nu börjar alltså begreppet genpool klarna. En population som förökar sig sexuellt, som till exempel alla råttorna på ön Ascension som ligger isolerat långt borta i Sydatlanten, blandar hela tiden alla generna på ön. Det finns ingen medfödd tendens hos varje generation att bli mindre variationsrik än den föregående generationen, ingen tendens till ännu tristare grå, medelmåttiga mellanformer. Generna förblir intakta och flyttas omkring från enskild kropp till enskild kropp efter hand som generationerna passerar, men de smälter inte samman med varandra och besmittar aldrig varandra. Vid varje given tidpunkt ligger generna allesammans i enskilda råttors kroppar, eller också förs de in i nya råttkroppar med spermier. Men om vi anlägger ett långt perspektiv över många generationer ser vi att alla råttgener på ön blandas om varandra som om de vore kort i en enda välblandad lek: en enda genpool.
Jag tror att råttgenpoolen på en liten och isolerad ö som Ascension är självförsörjande och ganska väl omrörd, i den bemärkelsen att varje råttas närmaste förfäder kunde ha bott var som helst på ön men antagligen inte någon annanstans, bortsett från någon enstaka fripassagerare på en båt. Men råttgenpoolen på en stor landmassa som Eurasien blir mycket mer komplicerad. En råtta i Madrid bör ha sina flesta gener från äldre generationer i den västra änden av den eurasiska kontinenten och inte från Mongoliet eller Sibirien, inte på grund av specifika barriärer mot genflöde (även om sådana också finns) utan på grund av avstånden. Det tar tid för den sexuella kortblandningen att föra en gen från ena sidan av kontinenten till den andra. Även om det inte finns några fysiska hinder som floder eller bergskedjor, blir genflödet över en så stor landmassa tillräckligt långsam för att genpoolen ska kallas ”viskös”. En råtta i Vladivostok kan spåra sina flesta gener till förfäder i öster. Den eurasiska genpoolen blandas, precis som på Ascension, men inte homogent till följd av avstånden. Dessutom kommer partiella barriärer som bergskedjor, stora floder eller öknar ytterligare i vägen för en homogen blandning, och därigenom struktureras och kompliceras genpoolen. Dessa komplikationer devalverar inte genpoolidén. Den perfekt omrörda genpoolen är en användbar abstraktion, liksom en matematikers abstraktion av en fullständigt rät linje. Verkliga genpooler, även på små öar som Ascension, är ofullkomliga approximationer, bara delvis blandade. Ju mindre och enhetligare ön är, desto bättre approximeras den perfekt omrörda genpoolens abstrakta ideal.
För att runda av dessa reflektioner kring genpoolen ska jag nämna att varje enskilt djur som vi ser i en befolkning är ett stickprov på sin tids genpool (eller rättare sagt dess föräldrars tid). Det finns ingen medfödd tendens hos genpooler till att vissa gener ökar eller minskar i frekvens. Men när det verkligen finns en systematisk ökning eller minskning i den frekvens med vilken vi ser en viss gen i en genpool, är det exakt vad som menas med evolution. Frågan blir därför: Varför uppstår en systematisk ökning eller minskning i en gens frekvens? Det är förstås här som saker och ting börjar bli spännande, och vi kommer dit i sinom tid.
Det händer något konstigt med tamhundars genpooler. Uppfödare av renrasiga pekingeser eller dalmatiner vidtar omständliga åtgärder för att hindra att gener passerar från en genpool till en annan. Avelsböcker förs som går tillbaka många generationer, och ”rasblandning” är det värsta som kan hända i en uppfödares värld. Det är som om varje hundras vore inspärrad på sitt eget lilla Ascension och hölls på avstånd från alla andra raser. Men hindret mot korsning är inte blått vatten utan regler införda av människor. Geografiskt överlappar alla raser, men de kunde lika gärna befinna sig på separata öar med tanke på hur deras ägare kontrollerar deras möjligheter till parning. Det händer förstås att reglerna bryts. Likt en råtta som smyger sig ombord på ett fartyg till Ascension sliter sig till exempel en whippet-tik ur sin mattes koppel och parar sig med en spaniel. Men hur älskade valparna än blir som individer körs de ut från den virtuella ö som heter Renrasig whippet. Ön själv är hela tiden en ren whippet-ö. Andra renrasiga whippethundar garanterar att genpoolen fortsätter att vara obesmittad. Det finns hundratals konstgjorda ”öar”, en för varje hundras. Var och en är virtuell i bemärkelsen att den inte är geografiskt lokaliserad. Rena whippethundar eller dvärgspetsar finns på många olika ställen världen runt, och bilar, fartyg och flygplan fraktar generna från en geografisk punkt till en annan. Den virtuella genetiska ö som bildar pekingesernas genpool överlappar geografiskt men inte genetiskt (utom när en tik rymmer), liksom de som boxerns eller sanktbernhardshundens genpooler bildar.
Nu återgår vi till inledningen till min diskussion av genpooler. Om mänskliga uppfödare ska betraktas som skulptörer är det inte hundkroppar de formar med sina mejslar utan genpooler, sade jag. Det ser ut att vara hundkroppar därför att uppfödaren säger sig till exempel vilja korta av nosen på kommande boxergenerationer. Men som vi har sett är en typisk boxer i en viss generation ett stickprov på den samtida genpoolen. Det är genpoolen som har snidats och täljts genom åren. Gener för långa nosar har mejslats bort ur genpoolen och ersatts med gener för korta nosar. Varje hundras, från tax till dalmatiner, från boxer till borzoi, från pudel till pekinges, från grand danois till chihuahua, har snidats, mejslats, knådats, formats, inte bokstavligt som kött och ben utan i sin genpool.
Det är inte enbart fråga om att snida och mejsla. Många av våra välbekanta hundraser var från början hybrider av andra raser, ofta av ganska sent datum, till exempel 1800-talet. Hybridisering innebär naturligtvis ett avsiktligt intrång i genpoolernas isolerade tillvaro på virtuella öar. Vissa hybridiseringssystem är så omsorgsfullt konstruerade att uppfödarna inte alls skulle vilja att deras alster beskrevs som byrackor eller blandrasiga (som president Obama så intagande beskriver sig själv). ”Labradudeln” är en hybrid mellan en vanlig pudel och en labrador, resultatet av ett noggrant sökande efter båda rasernas bästa egenskaper. Labradudelägarna har bildat föreningar och sällskap precis som ägarna av renrasiga hundar. Det finns två skolor i vurmen för labradudeln och andra avsiktligt framtagna hybrider. Den ena fortsätter att få fram labradudlar genom att para pudlar och labradorer, och den andra försöker initiera en ny reserv med labradudelgener som ger upphov till en egen ras när labradudlar paras med varandra. För närvarande rekombineras andra generationens labradudelgener för att ge större variation än renrasiga hundar egentligen ska ha. Det var på det viset många ”rena” raser kom till. De genomgick ett mellanstadium av stor variation, som sedan putsades av genom generationer av noggrann avel.
Ibland uppkommer nya hundraser då en enda större mutation sker. Mutationer är slumpmässiga förändringar i gener som utgör råmaterialet för evolution genom icke slumpmässigt urval. I naturen överlever stora mutationer sällan, men de är populära i genetikernas laboratorier därför att de är lätta att studera. Hundraser med mycket korta ben, som bassethundar och taxar, fick dem i ett enda steg genom s.k. akondroplasi, ett klassiskt exempel på en stor genetisk mutation som sannolikt inte skulle överleva i naturen. En liknande mutation ligger bakom den vanligaste formen av mänsklig dvärgväxt, där bålen är av nästan normal storlek men ben och armar är korta. Andra genetiska vägar leder till miniatyrraser som bevarar originalets proportioner. Hunduppfödarna kan åstadkomma förändringar i storlek och utseende genom att kombinera några stora mutationer som akondroplasi med mängder av mindre gener. De behöver inte heller vara insatta i genetik för att skapa förändringar. Det räcker med att man väljer ut två individer som får para sig för att man ska få fram allehanda önskvärda egenskaper. Det var vad växtförädlarna och uppfödarna av hundar och andra djur åstadkom i århundraden innan någon visste det minsta om genetik. Och däri ligger en lärdom om det naturliga urvalet, för naturen har förstås inte den ringaste insikt om något alls.
Den amerikanske zoologen Raymond Coppinger framhåller att valpar av olika raser liknar varandra mycket mer än vuxna hundar gör. Valpar kan inte kosta på sig att vara olika, för det viktigaste de har att göra är att dia, och diandet är ungefär lika svårt eller lätt för alla raser. För att vara duktig på att dia får en valp framför allt inte ha en lång nos som en borzoi eller en retriever. Det är därför som alla valpar ser ut som mopsar. Man skulle kunna säga att en vuxen mops är en valp vars ansikte inte har blivit ordentligt vuxet. De flesta hundar får en relativt längre nos när de är avvanda. Mopsar, bulldoggar och pekingeser får det inte. De växer i andra kroppsdelar men nosen behåller sina valpproportioner. Den tekniska termen för detta är neoteni, och det träffar vi på igen när vi kommer fram till människans evolution i kapitel 7.
Om ett djur växer lika fort i alla kroppsdelar, så att det vuxna exemplaret bara är en enhetligt förstorad replik av det nyfödda, sägs det växa isometriskt. Isometrisk tillväxt är sällsynt. I allometrisk tillväxt däremot växer olika kroppsdelar olika snabbt. Tillväxttakterna i ett djurs olika delar är ett enkelt matematiskt samband, ett fenomen som särskilt Julian Huxley undersökte på 1930-talet. Hundraser får sina olika utseenden med hjälp av gener som förändrar de allometriska tillväxtförhållandena mellan kroppsdelarna. För att ta ett exempel får bulldoggar sin ilskna churchillmin av en genetisk tendens till långsammare tillväxt i näsbenen. Detta har följdverkningar på den relativa tillväxten av benen runt omkring, i själva verket på alla omgivande vävnader. En av dessa följdverkningar är att gommen dras upp i en besvärande position så att bulldoggens tänder sticker ut och den får en benägenhet att drägla. Bulldoggar har också andningssvårigheter, som de delar med pekingeserna. De har till och med svårt att komma till världen därför att huvudet är oproportionerligt stort. De flesta om inte alla bulldoggar man ser i dag har fötts med kejsarsnitt.
Borzoihundar är raka motsatsen. De har extra lång nos. De är sällsynta såtillvida att nosen börjar förlängas innan de föds, och därför är valparna antagligen mindre duktiga på att dia än andra raser. Coppinger framkastar tanken att intresset för att föda upp denna ras har nått en gräns som dras av valparnas svårigheter att dia, som i sin tur leder till att de inte överlever lika frekvent som andra valpar.
Vilka lärdomar kan vi dra av domesticeringen av hunden? Först och främst visar hundrasernas stora variationsrikedom, från grand danois till yorkshireterrier, från skotsk terrier till airdale, från ridgeback till tax, från whippet till sanktbernhardshund, hur lätt det är för det icke slumpmässiga urvalet av gener – ”snidandet och täljandet” på genpoolerna – att få fram dramatiska förändringar i anatomi och beteende, och att det går snabbt. Förvånansvärt få gener kan vara berörda. Ändå är förändringarna så stora – olikheterna mellan raser så dramatiska – att man skulle tro att deras utveckling har tagit miljoner år och inte bara några hundra. Om så omfattande evolutionär förändring kan åstadkommas på bara några århundraden eller årtionden, tänk då bara vad som skulle kunna presteras på tio eller hundra miljoner år.
När man betraktar processen över århundraden är det ingen tom metafor att mänskliga uppfödare har använt hunden som modelllera och arbetat och knådat den mer eller mindre till den form de vill ha. ”Snida” är ett bättre ord än ”knåda”. Somliga skulptörer tar ett stycke lera och knådar den till den form de vill ha. Andra tar en sten eller ett trästycke och snidar genom att ta bort bitar med en mejsel. Hundälskarna skär förstås inte bort bitar av hundarnas muskulatur när de ger dem form, men de kommer nära att snida genpooler sådana de vill ha dem genom att skära bort vissa delar. Det är dock mer komplicerat än enkel subtraktion. Michelangelo tog ett enda block och mejslade bort marmor så att han kunde ta fram David som väntade därinne. Ingenting lades till. Genpooler subtraheras visserligen genom icke slumpmässig död men får också ständiga tillskott, till exempel genom mutation. Här brister analogin med skulptur och den bör inte drivas alltför långt, som vi på nytt ska se i kapitel 8.
Skulpturmetaforen för tanken till kroppsbyggarnas alltför muskulösa fysik och till icke mänskliga motsvarigheter som boskapsrasen Belgian Blue. Denna vandrande köttfabrik är resultatet av en speciell genetisk förändring som kallas ”fördubblad muskeltillväxt”. Ämnet myostatin begränsar muskeltillväxten. Om den gen som framställer myostatin är blockerad växer sig musklerna större än vanligt. Det händer ofta att en viss gen muterar på mer än ett sätt för att åstadkomma samma resultat, och den myostatintillverkande genen kan sättas ur spel på olika sätt, med samma verkan. Ett annat exempel är svinrasen Black Exotic, och det finns individuella hundar av olika raser som av samma skäl har samma överdrivna muskulatur. Mänskliga kroppsbyggare uppnår en liknande fysik med hjälp av extrem träning och ofta med anabola steroider. Båda är miljömanipulationer som härmar generna hos Belgian Blue och Black Exotic. Slutresultatet är detsamma, och det är en lärdom i sig. Genetiska och miljömässiga förändringar kan ge identiska utfall. Om man vill föda upp ett mänskligt barn så att det vinner en kroppsbyggartävling och har några århundraden på sig, kan man börja med genmanipulation och få fram exakt samma abnorma gen som utmärker Belgian Blue och Black Exotic. Det finns faktiskt människor som har brister i myostatingenen och tenderar att ha abnormt mycket muskulatur. Om man började med ett mutantbarn och fick det att också lyfta skrot (boskap och grisar kan nog inte förmås till något sådant) skulle man till slut stå där med något ännu mer groteskt än Mr Universe.
Det politiska motståndet mot ”rashygienisk” avel av människor övergår ibland i det högst sannolikt falska påståendet att den är omöjlig. Den är inte bara omoralisk, hör man emellanåt, den skulle inte fungera. Att något är moraliskt orätt, eller inte önskvärt av politiska skäl, är tyvärr inte liktydigt med att det är omöjligt. Jag är alldeles säker på att man skulle kunna avla fram en ras av överlägsna kroppsbyggare eller höjdhoppare eller golfare, pärlfiskare, sumobrottare eller sprinterlöpare, om man verkligen föresatte sig att göra det och hade tillräckligt med tid och politisk makt. Detsamma gäller lysande musiker, poeter, matematiker eller vinavsmakare (tror jag, om än med mindre övertygelse därför att det inte finns några precedensfall bland djuren). Anledningen till att jag yttrar mig med sådan säkerhet om selektiv avel för idrottsprestationer är att de egenskaper som behövs är så lika dem som bevisligen fungerar i aveln av kapplöpningshästar och arbetshästar, vinthundar och slädhundar. Anledningen till att jag fortfarande är ganska säker på att det är praktiskt genomförbart (dock inte moraliskt eller politiskt önskvärt) att avla fram mentala eller på annat sätt unika mänskliga egenskaper är att det finns så få exempel på att ett försök till selektiv avel av djur någonsin har misslyckats, ens för egenskaper som kan uppfattas som märkliga på något sätt. Vem skulle ha trott till exempel att man kunde föda upp hundar som kan valla får, eller markera var en nerskjuten fågel har hamnat, eller hetsa tjurar?
Hur skulle det vara med några högavkastande mjölkkor, som ger fler liter än kalvarna någonsin behöver? Det kan man få fram med selektiv avel. Kor kan modifieras att utveckla väldiga, otympliga juver som fortsätter att ge kopiösa mängder mjölk i all oändlighet, långt efter en kalvs normala avvänjningsperiod. Mjölkhästar har inte avlats fram på detta sätt, men vågar någon slå vad med mig om att vi inte skulle kunna göra det om vi ville? Detsamma skulle naturligtvis gälla mjölkmänniskor, om någon ville försöka. Alldeles för många kvinnor låter lura sig av myten att bröst som meloner är tilldragande och betalar plastikkirurgerna väldiga belopp för att de ska sätta in silikonimplantat, med (tycker jag) föga tilltalande resultat. Tvivlar någon på att samma deformitet skulle kunna åstadkommas av selektiv avel, på samma sätt som med frisiska kor, om vi fick tillräckligt med tid på oss?
För ungefär tjugofem år sedan tog jag fram en datorsimulering för att illustrera det artificiella urvalets kraft, ett slags datorspel som motsvarar odling av rosor eller uppfödningen av hundar eller boskap som vinner pris. Spelaren får nio former på skärmen – ”datorbiomorfer” – där den mittersta är ”förälder” till de åtta runt omkring. Samtliga former är konstruerade under påverkan av ungefär tolv ”gener”, helt enkelt tal som förs vidare från förälder till avkomma, med möjlighet till att små ”mutationer” inträffar på vägen. En mutation är en liten ökning eller minskning i det numeriska värdet av förälderns gen. Varje form konstrueras under påverkan av en viss uppsättning tal, som är dess egna speciella värden av de tolv generna. Spelaren granskar uppställningen av nio former och ser inga gener men väljer den ”kroppsform” hon vill avla utifrån. De övriga åtta biomorferna försvinner från skärmen, den utvalda glider till mitten och ”föder” åtta nya mutant-”barn”. Processen upprepas i så många ”generationer” som spelaren hinner med, och den genomsnittliga formen på ”organismerna” på skärmen ”utvecklas” gradvis med generationernas gång. Endast gener förs från generation till generation, så genom att direkt välja biomorfer med ögat väljer spelaren oavsiktligt gener. Det är precis vad som händer när man väljer hundar eller rosor att avla från.
Nu är vi klara med genetiken. Spelet börjar bli intressant när vi går in på embryologi. En biomorfs embryologiska utveckling på skärmen är den process där dess ”gener” – de numeriska värdena – påverkar dess form. Man kan föreställa sig många helt olika embryologier, och jag har prövat ganska många. Mitt första program, som heter ”Den blinde urmakaren”, använder en trädembryologi. På en ”stam” växer två ”grenar” ut, som båda i sin tur får egna grenar, och så vidare. Antalet grenar och deras vinklar och längder står alla under genetisk kontroll, bestämd av genernas numeriska värde. En viktig faktor i denna process är att den är rekursiv. Jag ska inte gå vidare med denna idé här, men den betyder att en enda mutation påverkar hela trädet, inte bara ett hörn av det.
Biomorfer från programmet ”Den blinde urmakaren”
Urmakarprogrammet börjar med ett enkelt träd som grenar sig, men det vandrar strax vidare in i ett underland av utvecklade former, många med en egendomlig skönhet och andra – beroende på spelarens intentioner – som får likhet med välbekanta varelser som insekter, spindlar eller sjöstjärnor. Bilden ovan visar en ”safaripark” med varelser som endast en spelare (jag) hittade i detta besynnerliga underlands sidovägar och bakvatten. I en senare version av programmet byggde jag ut embryologin för att ge utrymme för gener som styrde ”trädgrenarnas” färg och form.
Ett mer avancerat program, ”Arthromorphs”, som jag konstruerade tillsammans med Ted Kaehler, då anställd i Apple Computer Company, förkroppsligar en ”embryologi” med en del intressanta biologiska inslag som är specifikt inriktade på att avla ”insekter”, ”spindlar”, ”tusenfotingar” och andra varelser som liknar artropoder (leddjur). Jag har förklarat artromorferna i detalj, liksom biomorferna, ”conchomorfer” (datormollusker) och andra program i samma stil, i Climbing Mount Improbable.
Conchomorfer, det vill säga datorgenererade snäckor som fått sin form genom artificiellt urval.
Skaldjursembryologins matematik råkar vara klarlagd, så ett artificiellt urval som använder mitt ”conchomorf”-program kan generera extremt naturtrogna former (se ovan). För att lägga fram ett helt annat resonemang hänvisar jag till dessa program i det sista kapitlet. Här har jag tagit med dem för att illustrera kraften i det artificiella urvalet, även i en extremt överförenklad datormiljö. I jordbrukets och trädgårdsodlingens verkliga värld, i duventusiastens eller hunduppfödarens värld, kan det artificiella urvalet prestera mycket mer. Biomorfer, artromorfer och conchomorfer belyser bara principer, på ungefär samma sätt som själva det artificiella urvalet kommer att belysa principen bakom det naturliga urvalet, som vi går in på i nästa kapitel.
Darwin visste av egen erfarenhet vilken kraft det artificiella urvalet har och gav det hedersplatsen i kapitel 1 i Om arternas uppkomst. Han mjukade upp sina läsare så att de skulle kunna ta emot hans egen stora insikt, det naturliga urvalets kraft. Om mänskliga uppfödare kan förvandla en varg till en pekinges, eller vildkål till blomkål, på bara några hundra eller tusen år, varför skulle då inte den icke slumpmässiga överlevnaden av vilda djur och växter göra samma sak över miljoner år? Det blir slutsatsen i nästa kapitel, men först ska vi fortsätta uppmjukningsprocessen så att det blir lättare att få grepp om det naturliga urvalet.
* Det är inte Mayrs ord, men de uttrycker hans idéer.
* Detta skulle vara alldeles sant enligt den modell av ärftlighetsläran som Mendel har gett oss, och enligt den modell som alla biologer följde fram till Watsons och Cricks revolution på 1950-talet. Det är nästan men inte riktigt sant på grund av det vi nu vet om gener som långa DNA-strängar. I praktiken kan vi betrakta det som sant.
* På den gård där jag växte upp hade vi en särskilt bångstyrig och argsint ko som hette Arusha. Hon var ”ett original” och ett problem. ”Jag tycker det ser ut som om Arusha är en korsning mellan en tjur och en ko”, sade boskapsskötaren en dag och skakade på huvudet.
** Det finns ett seglivat men falskt rykte om att Darwin ägde ett inbundet exemplar av den tyska tidskrift där Mendel publicerade sina rön, men att de relevanta sidorna befanns vara ouppsprättade vid Darwins död. Historien har troligen sitt ursprung i att han ägde en bok av W. O. Focke med titeln Die Pflanzen-Mischlinge. Focke hänvisade i korthet till Mendel, och den sida där han gjorde det är verkligen inte uppsprättad i Darwins exemplar. Men Focke lade ingen särskild vikt vid Mendels forskning och visade inga tecken på att ha förstått dess enorma betydelse, så det är inte självklart att Darwin skulle ha uppmärksammat den även om han hade skurit upp sidan i fråga. För övrigt var Darwins tyska dålig. Om han hade läst Mendels uppsats skulle biologins historia ha blivit en helt annan. Det finns skäl att hävda att inte ens Mendel själv helt insåg hur betydelsefulla hans rön var. Om han hade gjort det skulle han kanske ha skrivit till Darwin. I biblioteket i Mendels kloster i Brno har jag hållit i min hand Mendels eget exemplar (på tyska) av Om arternas uppkomst och sett hans marginalanteckningar, som tyder på att han hade läst den.
* Det började 1908 med den intagande excentriske matematikern G. H. Hardy och oberoende av honom den tyske läkaren Wilhelm Weinberg, och teorin kulminerade i den store genetikern och statistikern Ronald Fishers arbete och, återigen i stort sett oberoende av denne, i forskningen bedriven av J. B. S. Haldane och Sewall Wright, som tillsammans med Fisher grundade populationsgenetiken.
