Bevisen för evolutionen blir fler för varje dag och har aldrig varit starkare. Samtidigt är paradoxalt nog också det okunniga motståndet starkare än jag kan minnas att det varit tidigare. Denna bok är min personliga sammanfattning av bevisen för att ”teorin” om evolutionen är lika ovedersägliga som några andra i naturvetenskapen.
Det är inte den första bok jag har skrivit om evolutionen, och jag måste förklara vad som är nytt med den. Den kan sägas vara min felande länk. Den själviska genen och The Extended Phenotype framställde den välbekanta teorin om det naturliga urvalet på ett ovanligt sätt, men de diskuterade inte bevisen för själva evolutionen. Jag skrev sedan en serie på tre böcker som var och en på sitt sätt ville identifiera och bryta ner hindren för teorins trovärdighet. Dessa böcker, The Blind Watchmaker, River Out of Eden och (min egen favorit av de tre) Climbing Mount Improbable, besvarade frågor som: ”Vad är det för mening med ett halvt öga?”, ”Vad har man för nytta av en halv vinge?”, ”Hur kan det naturliga urvalet fungera med tanke på att de flesta mutationer har negativa effekter?” och ”Motsäger inte det naturliga urvalet termodynamikens andra lag?” Böckerna röjde visserligen snubbelstenar ur vägen men innehöll inte själva bevisningen för att evolutionen är ett faktum. Min omfångsrikaste bok, The Ancestor’s Tale, lade fram livets historia i dess helhet i form av ett slags förfädersdyrkande chauceriansk pilgrimsfärd, bakåt i tiden, men även den utgick ifrån att evolutionen är ett faktum.
Vid en tillbakablick insåg jag att jag inte uttryckligen hade presenterat bevisen för själva evolutionen. År 2009, 200 år efter Darwins födelse och 150 år sedan Om arternas uppkomst kom ut, verkade vara en lämplig tidpunkt att göra det, och under samma år har några utomordentliga verk publicerats, framför allt Jerry Coynes Why Evolution is True. Min starkt berömmande recension av den i Times Literary Supplement finns på http://richarddawkins.net/article,3594, Heat-the-Hornet, Richard-Dawkins.
Jag har fått hjälp av många på olika sätt: Michael Yudkin, Richard Lenski, George Oster, Caroline Pond, Henri D. Grissino-Mayer, Jonathan Hodgkin, Matt Ridley, Peter Holland, Walter Joyce, Yan Wong, Will Atkinson, Latha Menon, Christopher Graham, Paula Kirby, Lisa Bauer, Owen Selly, Victor Flynn, Karen Owens, John Endler, Iain Douglas-Hamilton, Sheila Lee, Phil Lord, Christine DeBlase och Rand Russell. Sally Gaminara och Hilary Redmon och deras medhjälpare i respektive Storbritannien och USA har varit underbart stödjande och kompetenta. Vid tre tillfällen medan boken gick igenom slutstadierna i produktionen rapporterades spännande nya upptäckter i den vetenskapliga litteraturen. Varje gång frågade jag försynt om jag fick bryta den fastlagda och komplicerade publiceringsprocessen så att jag kunde ta med det nya rönet. Långt ifrån att muttra över sådana störningar i sista minuten, som alla normala förläggare skulle göra, tog Sally och Hilary vid alla tre tillfällena emot förslaget med glad entusiasm och förflyttade berg för att det skulle kunna ordnas. Gillian Somerscales var lika ivrig och hjälpsam. Hon redigerade texten med boksynt intelligens och känslighet.
Min hustru Lalla Ward har än en gång stött mig med osviklig uppmuntran, värdefulla stilistiska påpekanden och karakteristiskt stilfulla förslag. Jag inledde arbetet under mina sista månader på den professur som bär Charles Simonyis namn och fullbordade det efter pensioneringen. Då jag nu avgår från professuren, fjorton år och sju böcker efter mitt skickelsedigra första möte med Charles, vill jag än en gång understryka hur tacksam jag är och hur varmt jag uppskattar honom. Lalla instämmer i min förhoppning om att vår vänskap ska vara länge än.