Morgonen därpå satt Chrysander och tittade på medan Marley åt frukost i sängen. Han nickade uppskattande när hon åt upp hela omeletten han lagat och han trugade i henne ett glas juice. Det var hennes favoritsort, påstod han.
Det kändes trots allt bra att bli ompysslad av den här mannen, även om deras förhållande fortfarande var något av ett mysterium för henne. Han verkade mycket angelägen om att hon skulle ha det bra, ändå tycktes han reserverad. Och Marley kunde inte veta om det berodde på att hennes minnesförlust gjort fästmannen osäker eller om deras förhållande alltid varit sådant.
Det senare alternativet var inte så tilltalande. Hon såg inte fram emot att gifta sig med en man som behandlade henne så artigt som om hon vore främmande.
Fast i praktiken var de ju främmande. I alla fall var han en främling för henne. Marley tyckte synd om Chrysander. Det kunde inte vara lätt att fästmön, en kvinna han älskade och hade tänkt gifta sig med, plötsligt glömt bort att han över huvud taget existerade. Hon kunde knappt föreställa sig hur det kunde kännas.
Efter frukosten dukade han av och hjälpte henne in i vardagsrummet, där de slog sig ner i soffan. Han gav henne en granskande blick.
– Du har sett så bekymrad ut hela morgonen, Marley. Vad är det? undrade han och tittade på henne på ett sätt som fick henne att kippa lätt efter andan.
– Jag tänkte på hur hemskt detta måste vara för dig.
Chrysander höjde ena ögonbrynet och lade förvånat huvudet på sned. Det verkade som hon sagt det sista han väntat sig att få höra.
– Hur menar du?
Marley sänkte blicken. Hon kände sig generad och ännu mer osäker. Chrysander gav henne en klapp på kinden.
– Berätta vad som är så hemskt för mig.
Det hade kanske varit fånigt tänkt. Killen kunde ju få allt han önskade sig. Han hade det antagligen redan: makt, pengar, anseende. Och här kom hon och bara förutsatte att han tyckte det var hemskt att hans grå, obetydliga fästmö inte kom ihåg honom. Det var ju rätt löjligt.
– Jag … försökte tänka mig hur det skulle vara … om någon man älskar bara glömde vem man var, svarade hon sorgset. Jag skulle nog känna mig … försummad.
Hans tumme rörde vid hennes läppar och det gick en behaglig rysning längs ryggen på henne.
– Är du rädd att jag känner mig försummad?
Det glittrade till i Chrysanders ögon och aningen av ett roat leende spelade i mungiporna.
– Gör du inte det?
Som om det spelade någon roll. Det var gräsligt att vara så här osäker på sig själv. Hon visste inte vem den här mannen var. Hon visste inte vad hon själv betydde för honom. Hon vågade inte göra några antaganden om deras förhållande, eftersom hon inte ville göra bort sig. Det var avskyvärt. Hon kände hur hon rodnade.
– Du rår inte för det som hände, Marley. Det är inte ditt fel. Och jag är inte bitter. Det vore småsint av mig.
Nej, småsint kunde hon inte tro att han var – respektingivande, inte ofarlig, men absolut inte småsint. Var hon rädd för honom? Marley ryste till. Nej, det var inte honom hon var rädd för. Det som skrämde henne var att hon någonsin kunnat glömma att hon haft ett så nära förhållande med en man som honom. Det borde ha varit oförglömligt.
– Vad var det som hände, Chrysander? undrade Marley.
Hon märkte hur händerna skakade och knäppte dem för att dölja det.
Chrysander suckade plågat.
– Du … var med om en hemsk händelse, paidaki mou. Men läkarna säger att minnesförlusten bara är tillfällig och att det är viktigt att du inte överanstränger minnet. Det kommer tillbaka tids nog.
– Var det en bilolycka? undrade hon och tittade på sin egen kropp.
Men hon hade inga synliga skador eller blåmärken. Hon hade inte ont och var inte ens styv i lederna. Hon var bara så oerhört trött och så oförklarligt misstänksam.
Chrysander klippte besvärat med ögonen.
– Ja, så var det, erkände han.
– Åh! Blev jag allvarligt skadad?
Hon kände på huvudet efter sår.
Chrysander tog hennes hand.
– Nej, sa han. Det var inget allvarligt.
– Men … undrade hon förvirrat. Hur tappade jag minnet då? Hjärnskakning? Men jag har inte alls ont.
– Det är skönt att höra att du inte har ont, svarade han. Men minnesförlusten beror inte på att du slog dig.
– Utan?
– Tydligen är det hjärnans sätt att bearbeta traumat efter olyckan. Det är någon sorts skyddsinstinkt. Hjärnan försöker skydda dig från plågsamma minnen.
Marley lade pannan i djupa veck. Hon försökte tränga igenom glömskans kompakta mörker. Nog måste det gå att få syn på något enda litet flämtande minne där inne.
– Men vad är det för minnen? Jag skadade mig ju inte ens.
– Nej, tack och lov, sa Chrysander. Men det måste ha varit en hemsk upplevelse ändå.
Plötsligt slog det henne. Hon drog till sig handen och flämtade till.
– Det var någon annan med i bilen – som dog!
Återigen klippte Chrysander med ögonen. Han tog hennes hand igen och förde den till sina läppar. Marley flämtade till på nytt när han tryckte en kyss på hennes handflata.
– Nej, sa han. Ingen kom till skada.
Marley pustade lättat ut.
– Jag önskar jag kunde minnas. Jag tycker jag borde komma ihåg något om jag bara ansträngde mig tillräckligt. Men när jag försöker, så bara bultar det och värker i huvudet på mig.
– Det är precis därför jag helst inte vill prata om det som hände, sa Chrysander med en ogillande rynka mellan ögonbrynen. Doktorn var mycket noga med att du inte fick utsättas för någon stress eller bli upprörd. Du måste försöka att inte tänka så mycket på olyckan utan se till att få tillbaka krafterna. Det kan inte vara bra för vårt barn att du oroar dig för mycket, sa han och lade handen på hennes mage. Du har redan fått utstå alldeles för mycket.
Marley lade båda händerna ovanpå hans. Plötsligt rörde sig barnet där inne. Chrysander hoppade till och drog handen åt sig. Han såg nästan chockad ut.
Darrig på fingrarna lade han handen på hennes mage igen. Och ännu en gång rörde sig barnet.
– Otroligt, viskade han.
Han såg så tagen och söt ut att Marley måste le. Men samtidigt var det något konstigt med det hela. Det var som om det vore första gången han kände deras barn sparka i magen på henne.
– Det måste du väl ha känt förut, Chrysander? frågade hon.
Han fortsatte att känna på hennes mage länge innan han svarade.
– Jag var ofta hemifrån i affärer, sa han motvilligt. Jag hade precis kommit hem när jag fick höra om olyckan. Det var … ett tag sedan vi träffades.
Marley andades lättad ut. De hade varit ifrån varandra ett tag före olyckan. Det förklarade en hel del.
– Det var väl inte det du hoppades komma hem till, sa hon nedstämt. Du åkte ifrån en kvinna som kände dig och väntade ditt barn och tänkte gifta sig med dig, men kom hem till en kvinna som tittar på dig som en främling.
Hennes blick gled ner till fingret medan hon talade. Hon bar ingen ring. Hon lyfte blicken till Chrysander igen och försökte att inte oroa sig i onödan.
– Jag var bara glad att ni var oskadda, du och barnet.
Porttelefonen ringde och Chrysander gick och svarade. Marley försökte höra vad det gällde men hon förstod inget utom att Chrysander bad personen som ringt att komma upp.
– Det är sköterskan jag anställde, förklarade han när han kom tillbaka in till henne. Jag har ett möte som jag inte kan skjuta upp fler dagar om en timme.
– Men … Chrysander. Jag behöver ingen sköterska. Jag klarar mig själv medan du är på jobbet.
– Gör mig till lags, paidaki mou. Det känns bättre för mig. Annars skulle jag oroa mig hela dagen för att det var något du saknade.
Marley log lite åt sin envise fästman.
– Blir du borta länge? undrade hon och skämdes över hur hemskt patetiskt det lät.
Hissen stannade på deras våning.
– Vänta, sa Chrysander. Jag ska bara hälsa på sköterskan.
Marley lutade sig tillbaka i soffan och väntade. Hans omtanke var gullig om än överdriven.
Strax kom han tillbaka tillsammans med en äldre kvinna i byxor och tröja. Hon log glatt mot Marley och hälsade.
– Är det Marley? Trevligt att träffas. Jag är mrs Cahill, men säg Patrice är du snäll. Mr Anetakis har informerat mig om alla era önskemål och jag ska se till att du blir väl omhändertagen.
Marley tittade Chrysander i ögonen.
– Jaså, det har han? Vilka önskemål var det?
Chrysander tittade demonstrativt på sitt armbandsur.
– Jag har helt enkelt bett henne se till att du får så mycket vila som möjligt. Nu får jag be så mycket om ursäkt, men jag måste kila. Jag är tillbaka lagom till lunch.
– Vad bra, svarade Marley och han böjde sig ner och pussade henne på pannan innan han gick sin väg.
Hon följde honom med blicken tills han försvann ut i hallen och vände sig till Patrice.
– Jag är faktiskt inte så dålig, anförtrodde hon henne. På Chrysander låter det som om jag vore helt invalidiserad.
Patrice blinkade menande.
– Karlar, viskade hon. De är så sjåpiga. Men lite vila gör å andra sidan ingen skada, eller hur. Nu hjälper jag dig i säng, sedan kokar jag oss lite te när du vaknar.
Och innan Marley visste ordet av blev hon praktiskt taget inschasad i sängkammaren av kvinnan och nedbäddad under täcke och lakan.
– Du är bra på detta, erkände Marley fogligt.
– Att få patienter att göra saker de inte vill ingår i jobbet, småskrattade Patrice. Vila dig lite nu, så att din fästman blir nöjd med oss när han kommer hem.
Hon tassade ut ur rummet. Marley kikade på den öppna spisen mitt emot sängen. Chrysander hade tänkt tända den i går kväll för att göra det mysigt. Det var inte precis kyligt: våningen hade rent av golvvärme, vilket hon uppskattade eftersom hon aldrig gillat att gå med skor inomhus.
Nej, det mindes hon nu att hon aldrig gillat! Hon försökte intensivt att minnas fler saker om sig själv men fick bara huvudvärk för besväret.
Barnet rörde sig i henne. Nå ja, även om hon för tillfället förlorat sitt förflutna hade hon åtminstone en framtid: man och barn. Men nog var det retligt att hon inte hade en aning om hur det gått till.
Efterhand dåsade hon till och när hon vaknade igen hade det gått en timme. Marley kände sig utvilad och slängde benen över sängkanten. All den här vilan gjorde henne rastlös.
Trots att hon hade flanellpyjamas drog hon på sig sidenrocken som hängde över fotänden av sängen innan hon gick ut i vardagsrummet.
Hon försäkrade Patrice om att hon kände sig bra och sköterskan gjorde sig något ärende i köket, som om hon förstått att Marley behövde vara ensam ett tag.
Hon tog tillfället i akt att utforska den rymliga takvåningen, gick från rum till rum och bekantade sig med sitt gamla hem. Fast det kändes inte som hemma. Vare sig prydnadsföremål eller möbler var sådana hon skulle ha valt, kände hon. De var liksom i Chrysanders stil alltihop. Det bidrog till känslan av att vara gäst i våningen.
Sedan hittade hon ett sovrum som definitivt måste vara det där Chrysander sov. Hon hade inte funderat på att han installerat henne i ett av gästrummen förrän nu. Det hade varit så många nya intryck ändå. Nu lämnade hon det här sovrummet med en känsla av att ha gjort intrång.
Intill låg ett stort arbetsrum med mörka, maskulina möbler. Framför bokhyllor på bortre vägen stod ett stort mahognybord och en väldig plyschmatta täckte det mesta av golvet.
En laptop stod på bordet och Marley slog sig ner i läderfåtöljen för att surfa lite på nätet. Datorn var på och skärmen började lysa när hon fingrade på tangentbordet. Minnesförlusten var uppenbarligen begränsad till vad som hänt henne i livet och gjorde henne inte till något hjälplöst kolli.
I en halvtimme eller så satt hon och sökte information om minnesförluster, men alla olika teorier och motstridiga påståenden gav henne ingen klarhet, så hon övergick till att ta reda på mer om sin fästman.
Det var lite skrämmande att upptäcka hur mäktig och rik Chrysander faktiskt var. Han och hans båda bröder var en riktig stormakt inom hotellvärlden. Däremot hittade hon väldigt lite om honom som privatperson, vilket var vad hon främst letade efter.
Det var egentligen fegt av henne. Hon borde förstås fråga honom i egen hög person. Han var ju för tusan hennes fästman! De hade skaffat barn ihop och han hade friat till henne. Om hon ändå kunnat minnas det själv.
– Vad håller du på med?
Chrysanders fråga ven som en pisksnärt och kom Marley att hoppa till. Han stod i dörren och det slog arga gnistor om ögonen på honom.
– Åh, vad du skräms, sa hon.
– Jag frågade vad du håller på med, sa han kyligt medan han gick fram till henne.
Marley förstod inte vad som tog åt honom.
– Jag var bara ute på nätet. Jag trodde inte du skulle ha något emot att jag lånade datorn.
– Låt bli sakerna på mitt kontor, tack, sa han bara och stängde laptoppen.
Hon reste sig, chockad över hans sätt. Han såg på henne med … ja, nästan med avsky. Hon ryste till och längtade därifrån, ju längre bort desto bättre.
– Förlåt, sa hon med gråten i halsen. Jag försökte bara ta reda på något om mig … om oss. Du berättar ju ingenting. Jag ska inte röra dina saker mer.
Hon lämnade rummet innan hon gjorde bort sig ännu mer.
Chrysander svor tyst för sig själv och satte sig vid datorn. Historiken på webbläsaren visade att hon inte gjort annat än sökt efter information om minnesförluster och läst några oskyldiga artiklar om företaget. En koll av filerna på hårddisken visade att hon inte försökt komma åt några av hans dokument. Hon hade bara surfat på nätet.
Chrysander svor en tyst ramsa till. Han hade reagerat alldeles åt skogen. Men han hade blivit misstänksam när han sett henne sitta och pilla på hans dator. Han hade rent av undrat om minnesförlusten bara var en täckmantel.
Mötet med polisen, som han just kommit ifrån, hade inte gett någonting. De hade inte något att gå på. Marley hade inte blivit fritagen som det påståtts i nyheterna; kidnapparna hade helt enkelt övergett henne och därefter hade polisen fått ett anonymt tips om var hon fanns. De hade kollat upp saken och funnit en skräckslagen, gravid kvinna i allvarligt chocktillstånd. När hon kom till sans på sjukhuset mindes hon ingenting av sitt tidigare liv – och kunde inte ge polisen en enda ledtråd.
Chrysander hade väntat sig att poliserna skulle motsätta sig planerna på att föra Marley ut ur landet, men de hade tyckt att det var en god idé. De ansåg att det fortfarande fanns en hotbild mot henne och rådde honom att vara mycket noga med säkerheten. Deras enda krav var att han underrättade dem så snart hon fick tillbaka minnet, så att de kunde höra henne.
Han hade bestämt sig för att de skulle fara redan nästa dag. Han hade redan satt säkerhetspersonalen både här och på ön i arbete, men det var många samtal kvar att ringa. Han borde sätta i gång. Det var bara det att … han hade sårat henne … han hade sett tårarna i hennes ögon, hört gråten i halsen på henne.
Han reste sig och sprang efter henne.
*
Marley stod i garderoben i sitt sovrum, torkade sina tårar och försökte välja något att ha på sig, men ingen av klänningarna kändes rätt. På en hylla fick hon syn på en hög urblekta jeans och några prydligt hopvikta t-shirtar. Hon visste med en gång att det var det hon skulle känna sig bekvämast i.
Men några mammajeans hittade hon inte. Inga av klänningarna som hängde där passade för en kvinna i femte månaden heller. Hur kunde det komma sig att hon inte hade några kläder? Hon var visserligen inte enorm, men de här klänningarna måste hon ha vuxit ur för ett bra tag sedan.
Det hände något med ljuset i garderoben och Marley vände sig om. Där stod Chrysander.
– Jag är ledsen, Marley, sa han. Förlåt mig.
Hon rätade på sig och såg honom i ögonen.
– Nej, jag borde inte ha pillat på dina grejer. Jag kom bara inte ihåg att vi levde … var för sig.
– Vad menar du? undrade han. Vi lever inte var för sig.
– Det verkar så. Alla mina kläder hänger här, men inga av dina. Du har dina saker hos dig. Jag har mina hos mig. Vi har var sitt sovrum. Jag begriper inte hur jag kunde bli med barn …
Hon svalde och fattade mod att ställa frågan som plågade henne mer än alla andra:
– Varför gifter du dig med mig, Chrysander? Blev jag med barn av misstag? Är jag något luder som lurade in dig i ett förhållande?
– Theos! Gode Gud! Vad är det du säger?! Kom med här.
Chrysander drog den bedrövade Marley ut ur garderoben vid händerna och de satte sig på sängen.
Hon kastade några bekymrade blickar omkring sig och undrade var Patrice var. Hon ville inte att sköterskan skulle bli vittne till några pinsamma scener.
– Hon gick när jag kom, försäkrade Chrysander otåligt. Hon följer med till Grekland tills vidare, men när jag är hemma behövs hon inte.
– Men Chrysander, sa Marley besviket, jag behöver henne inte alls. Jag trodde bara att det skulle vara du och jag på ön.
– Jag tänker inte ta några risker med din hälsa, sa han bestämt, men veknade lite när han fortsatte. Du är gravid och du har gått igenom mycket.
Marley nickade. Hon förstod honom, men glad var hon inte.
– Mitt uppförande förut … Jag måste be dig om ursäkt. Det var ohövligt.
– ”Ohövligt” är inte rätta ordet, fnyste hon. Du betedde dig som en jävla buffel!
Chrysander blev röd i ansiktet och svalde.
– Ja. Du har rätt, erkände han. Men jag ber dig ändå om förlåtelse. Jag ska inte komma med några ursäkter. Jag lät saker gå ut över dig. Förlåt mig.
– Jag förlåter dig, sa hon kort och gott.
– Och vad resten beträffar … sa han och drog handen genom håret. Vi är inte särbos. Jag vill inte att vi lever var och en för sig. Och du är inte någon slampa som tvingat sig på mig. Det vill jag aldrig höra igen. Det får du bara inte tro.
Han suckade och fortsatte:
– Jag gav dig det här rummet, för att … Tänk efter. Hade du verkligen velat dela säng med en man som du inte ens visste att du någonsin träffat?
Det hade han förstås alldeles rätt i. Vad hon uppfattat som brist på kärlek var egentligen omtanke. Marley visste inte om hon skulle skämmas eller jubla.
– Jag som …
– Vad då?
– Jag som var rädd att du inte ville veta av mig.
Chrysander tog hennes ansikte i sina händer och hans gyllene ögon glänste. Så kysste han henne.
En intensiv åtrå fyllde henne omedelbart. Hon pressade sig mot honom. Och han svarade med att kyssa henne djupare. Marleys bröstvårtor drog ihop sig till små hårda knutar och hon ryckte till när hans bröstkorg gned mot dem.
Hon slog armarna om honom och stack fingrarna i hans hår. För första gången kändes fästmannen bekant. Förnimmelserna av hans kropp, hans dofter, hans värme störde minnenas slummer.
– Din kropp kommer i alla fall ihåg mig, sa Chrysander nöjt, även om din hjärna har glömt mig.
Man kunde riktigt se hur det gödde hans manliga självkänsla, men faktum var att det gjorde Marleys självförtroende en hel del gott också.
– Jag har inga kläder som passar, hasplade hon ur sig.
– Inte?
– Varför har jag inga mammakläder? undrade hon. Köpte jag inga?
– Så dum jag är. Jag tänkte inte på det. Det är klart du inte kan ha jeansen. Även om jag tycker att du är oerhört läcker i dem, tillade han med ett sexigt leende. Du ville inte ha dem när jag var hemma, fortsatte han. Du tyckte att du borde klä upp dig. Men jag svär att du skulle vara lika vacker i en potatissäck, om du fick för dig att gå i det.
Hon rodnade av komplimangen. Lite barnsligt kanske, men hon hade ju inte fått många komplimanger hon kunde minnas.
Chrysander skakade på huvudet.
– Jag tar inget vidare hand om dig. Jag gör dig ledsen och arg. Och du har inte ens kläder att ha på kroppen.
– Äsch, du har varit toppen – bortsett från när du röt åt mig, sa hon retsamt. Det kan inte vara lätt för dig, men du har ett otroligt tålamod. Förlåt att jag är så jobbig.
– Du har inget att be om förlåtelse för. Du håller på och oroar dig för mig hela tiden, när det är dig det är synd om. Nu får jag ringa några samtal så att vi får hit lite kläder som passar, sa han och reste sig.
– Kan vi inte bara åka och handla? undrade hon förvånat.
– Du är inte i form för shopping. Vila dig i dag. I morgon, så fort läkaren sagt att det är okej, åker vi till Grekland.
– I morgon?
– Så du förstår att jag måste skynda mig om du ska hinna få kläderna i tid. Nu …
Hon lyfte en hand för att hejda honom.
– Säger du åt mig att vila igen, skriker jag, upplyste hon.
Han öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt på nytt.
– Jag mår bra, Chrysander. Jag tog en tupplur i förmiddags. Däremot är jag hungrig och du lovade lunch när du kom hem.
– Ja, sa han. Just det, ja. Jag gör visst inget rätt i dag. Kom så äter vi.