Chrysander lade på luren och stirrade upp i taket.
Piers hade just förklarat att han var tvungen att fara tillbaka till New York. Det brukade aldrig bekomma honom att flyga hit och dit över jorden, men detta såg han inte alls fram emot.
Kanske berodde det delvis på att han måste underrätta dem om att Marley stal fler ritningar än de hittills vetat. Det är klart de var vansinniga på henne. Vad skulle de säga när de fick veta att han var vansinnig nog att vilja gifta sig med henne omgående?
Han kunde inte bestämma sig för om han skulle ta henne med eller låta henne stanna i trygghet här på ön – om det nu inte var sin egen trygghet han var rädd om.
Han borde vara arg på Marley och hålla avståndet till henne, men det gick inte. Till sin skam måste han erkänna att det inte längre gjorde honom något att hon ljugit för honom och hans bröder. Han ville bara att allt skulle förbli bra så länge som möjligt. När hon väl började minnas skulle de bli tvungna att ta itu med det förflutna.
Och då skulle han antagligen förlora henne.
Hon väntade hans barn, påminde han sig själv. Det räckte som förklaring till varför han ville gå varsamt fram.
Här på ön var det som om hennes förräderi aldrig begåtts. Det var som förr – bortsett från att han uppskattat henne som aldrig förr. Tidigare hade han tagit henne för given, nu insåg han vad hon betytt och betydde för honom.
Han kunde inte önska sig en bättre hustru eller en bättre mor till sitt barn – om det inte varit för att hon gått bakom ryggen på honom.
– Chrysander?
– Ja, paidaki mou? sa han och försökte dölja sina grubblerier.
– Är något på tok? undrade hon och steg tveksamt in i kontoret till honom.
– Kom lite, svarade han och kände plötsligt att han behövde vara nära henne. Jag måste över till New York.
– När då?
– I morgon bitti. En av mina bröder ringde. Det är en mottagning för en person vi hoppas ska investera i ett nytt hotell på Imperial Park. Piers och Theron hade tänkt ta hand om det, men den här mannen ville prompt träffa oss alla tre. Jag kan nog inte säga nej.
Det syntes att Marley försökte dölja sin besvikelse. Och trots att Chrysander var orolig för att New York skulle väcka minnen till liv hos henne kunde han inte låta bli att lägga till:
– Vill du följa med?
Ett nytt hopp tändes i hennes ögon.
– Är jag inte till besvär då?
– Du är aldrig till besvär, agapi mou. Då kan vi passa på att tala om att vi ska gifta oss. Vi skulle till och med kunna gifta oss där, när bägge mina bröder ändå är samlade, innan vi åker tillbaka hit.
Ju förr desto bättre, tänkte han.
– Det är nog dags att låta doktor Karounis resa hem till Athen nu, slog det honom.
– Patrice då? log Marley. Jag tycker jättebra om henne, men hon och doktorn … kommer så bra överens. Hon har nog alltid velat se Athen.
– Det är klart att hon ska få se Athen, log han tillbaka.
– Okej, då följer jag med! sa hon och gav honom en smällkyss på munnen. Nu måste jag packa.
*
Chrysanders jetplan landade i New York på eftermiddagen. En limousine väntade på dem tillsammans med en lång man som inte såg ut att vara att leka med. När de närmade sig såg Marley hur lik Chrysander mannen var.
– Theron, ropade Chrysander. Vad gör du här?
– Får man inte ta emot sin egen bror? smålog Theron.
Chrysander lade armen om midjan på Marley.
– Theron, detta är Marley. Marley, detta är min lillebror Theron.
– Trevligt att träffas, hälsade Marley.
Theron bevärdigade henne en likgiltig blick. Sedan fick han syn på förlovningsringen och hans blick blev rent ut fientlig.
– Visa lite hyfs, mumlade Chrysander lågt men hotfullt.
– Trevligt att träffas, sa Theron stelt och helt utan övertygelse, vände på klacken och gick bort till en annan bil som väntade ett stycke bort.
Marley tittade förtvivlat på Chrysander.
– Vad var det där om?
– Ingenting. Jag är ledsen att han var ohövlig. Det ska inte upprepas.
– Men varför ville han inte hälsa? Har vi träffats förut. Det är klart vi har. Ni är ju bröder. Har jag förolämpat honom? Har han alltid tyckt illa om mig?
– Nej, det var första gången ni träffades, sa han och schasade in henne i bilen. Du har inte gjort någonting … Theron bara är sådan.
Men det lät inte heller övertygande. Marley var säker på att han ljög.
När hans mobil ringde skyndade han sig att svara. Och Marley fick sitta och grunna för sig själv. Det här gick inte ihop. Varför skulle hans bror tycka så illa om henne vid första anblicken, om de nu aldrig träffats förr? Och hade de inte det, så var väl det nästan lika underligt?
I New York tänkte hon ta tillfället i akt att reda ut saker och ting. I bästa fall kunde hon rubba blockeringen i minnet … helst innan de gifte sig.
Men Marleys prövningar var inte slut än. Hon kunde nätt och jämnt avhålla sig från att stöna högt när hissdörrarna gled upp och Roslyn stod där och log hjärtligt – mot Chrysander. Hon stannade hos honom medan sekreteraren gjorde ett genomdrag av morgondagens schema, vilka telefonsamtal han var tvungen att besvara och vilka avtal han måste underteckna.
Roslyn var inte lite fräck. Hon pratade med låg, förförisk ton, lade ofta handen på hans arm och skrattade hest åt något han sa. Och hon ignorerade öppet Marley. Om hon inte varit med barn, hade hon på allvar övervägt att hiva ut kvinnan på öronen.
När Roslyn äntligen var på väg in i hissen steg en annan person ut ur den, en man som också var mycket lik Chrysander.
– Vår våning har fått svängdörrar i dag, muttrade Chrysander till henne.
Piers var om möjligt ännu mindre subtil i sitt avoga uppförande mot henne än Theron.
– Får jag byta ett ord med dig, Chrysander, sa Piers sammanbitet.
– Låt inte mig störa, sa Marley och gick sin väg.
Hon hade fått nog av det här mottagandet.
Genom den stängda sovrumsdörren hörde hon bröderna gräla. Hon var inte säker på att hon ville höra vad de sa, så hon sparkade av sig skorna och kröp ner i sängen och drog täcket över huvudet. Hon var trött, hade ont i huvudet och om hon sov en liten stund skulle våningen kanske inte krylla av främmande längre.
*
Hon vaknade inte i samma säng som hon somnat i. Nej, nu låg hon i Chrysanders säng och huvudvärken var borta. Chrysander själv stod i andra änden av rummet och tittade på henne.
– Oj, jag måste visst ha varit tröttare än jag trodde. Jag vaknade inte ens när du flyttade på mig.
– Det här är vårt rum och vår säng.
– Öh, ja … Jag tänkte mig inte för. Jag sov ju i det andra rummet förra gången.
Han satte sig på sängen bredvid henne.
– Din plats är här – hos mig.
Hon lade huvudet på sned och tittade på honom. Det var som om han talade till sig själv minst lika mycket som till henne.
– Dina bröder tycker inte om mig, sa hon sorgset.
– Mina bröder ska inte lägga sig i sådant som inte angår dem, sa han bistert. På mottagningen i övermorgon tänker jag tala om att vi gifter oss i nästa vecka. Ta och byt om, sa han och gav henne en kyss. Vi går ut och äter i kväll.
– Hummer? hoppades hon.
Och sedan, när hon förstod vad som hänt, gjorde hon stora ögon.
– Hummer! Chrysander, jag kommer ihåg att vi brukade äta hummer.
Han log snett och kysste henne igen.
– Det stämmer. Vi beställde upp hummer och åt nakna i sängen.
Det mindes hon inte! Och tanken fick henne att rodna, så tilltalande den var.
En halvtimme senare klev de in i en bil som förde dem till en av världsstadens elegantare restauranger. Den dämpade belysningen och de levande ljusen påminde henne om jul. Hon älskade julen.
Om bara en månad skulle staden börja julpyntas med färgglada lampor och järneksgirlander. Marley såg fram emot en jul med Chrysander.
– Vad tänker du på? Med det leendet på läpparna hoppas jag verkligen att det är mig!
– Jag tänkte på att fira jul – med dig. Jag tänkte på hur mycket jag brukade gilla julen.
– Dina minnen verkar vara på väg tillbaka, sa han men lät inte särskilt glad över det.
– Inte så mycket, tyvärr. Bara enstaka saker. Och det är mer som känslor, inte riktiga minnen.
– Det kommer. Ha tålamod bara. Ska vi gå och handla i morgon för resten? Jag har ett möte på morgonen, men vi kan äta lunch tillsammans och gå och shoppa till mottagningen. Du kan börja titta på brudklänning också.
Det plötsliga bytet av samtalsämne och tanken på Chrysander på shoppingrunda gjorde henne helt ställd. Hon var bergsäker på att hon aldrig skulle hitta några minnen av shoppingrundor i hans sällskap.
– Vill du att jag ska följa med på mottagningen? frågade hon.
– Ja, jag hade ju tänkt presentera min blivande hustru. Har du ingen lust?
– Jo, jag följer gärna med. Jag ville bara veta …
Hon sa inte mer, ville inte riva i såren.
– Avgjort alltså! I morgon går vi och shoppar så fort du fått mat.
– Det låter som om jag vore ditt husdjur, skrattade hon.
– Min är du i alla fall, agapi mou. Min älskling är vad du är.
– Åk hem med mig då, viskade hon, och älska med mig.