Marley såg sig kritiskt i spegeln. Safirerna som hängde från öronen och runt halsen glänste i kapp med varandra.
– Vad du är vacker, agapi mou.
Hon hade kunnat säga detsamma. Hans skräddarsydda svarta kostym satt som gjuten på hans vältränade kropp. Den vita skjortan lyste mot hans bronsfärgade hy, mörka hår och guldbruna ögon. Hon fick akta sig så att hon inte dreglade på klänningen.
– Du med, fick hon fram.
– ”Vacker”? Bättre kan du!
– Läcker? Dödsexig? Så snygg att jag vill kasta mig över dig och slita av dig alla kläderna?
– Jag gillar dina fantasier.
– Tror du jag skojar, mumlade hon.
– Bilen väntar. Är du redo?
Hon fingrade nervöst på förlovningsringen.
– Så redo jag blir.
– Det kommer att gå bra. Jag ska vara med dig hela kvällen.
– Bra, för jag känner mig lite feg.
Hon gav honom en puss, som övergick i en lång kyss som …
– Vi ska nog gå nu, sa han andfått. Annars tror jag inte vi kommer iväg över huvud taget.
Det stod en lång rad limousiner parkerade i rundeln som krönte uppfarten till Imperial Park. Marley svalde nervöst när hon såg alla de vackra, rika människor som steg ur bilarna. Hon kände sig klart underlägsen.
En vaktmästare öppnade dörren för dem och Chrysander hjälpte henne ut, räckte henne armen och så steg de in i hotellet.
Fjärilarna i hennes mage övade på en kaotisk uppsättning av River Dance medan hon och Chrysander gjorde entré i bankettsalen, där ett jazzband spelade på en liten scen i bortre änden. Servitörer gick runt med brickor med hors d’oeuvre eller vin och champagne.
Chrysander bad en av dem om ett glas mineralvatten till Marley och mannen återvände prompt med ett bubblande glas åt henne.
Såväl Theron och Piers som Roslyn var förstås närvarande. Och när Theron kom gående mot dem var hennes första impuls att ta till harvärjan, men Chrysander kramade hennes arm som för att ingjuta mod i henne.
– Hej Chrysander, hälsade Theron och gav Marley en knappt märkbar nickning.
Nå, det var en stor förbättring.
Bröderna växlade några ord. Till Marleys fasa begav de sig därpå bort till Piers, som stod och talade med en distingerad äldre herre och en kvinna som Marley gissade var hans hustru. Chrysander släppte inte tagit om henne, så det var bara att följa med.
Piers blängde på henne, men det äldre paret sken upp och hälsade hjärtligt.
– Senhor Vásquez, senhora Vásquez, får jag presentera Marley Jameson. Marley, det här är senhor och senhora Vásquez från Brasilien i affärer.
Marley log och utbytte artigheter med brasilianarna. Piers uppförde sig hövligt och Theron började tina upp en aning. Det kanske skulle gå att uthärda kvällen trots allt.
Chrysander sökte hennes hand och kramade den. Marley tittade på honom och till hennes förvåning fick hon intrycket av att han nu inte bara ville ge henne sitt stöd utan också för egen del sökte hennes. Hon kramade hans hand till svar.
Chrysander harklade sig och sa:
– Marley har tackat ja till att bli min hustru. Vi tänker gifta oss här i New York nästa vecka. Vi vore hedrade om ni ville göra oss den äran.
Någon hördes flämta till strax utanför deras grupp. Det var Roslyn som stod strax utanför deras lilla grupp. För bråkdelen av en sekund lyckades hon inte dölja chocken över nyheten. Marley undrade vad det kunde vara som var så chockerande, men av alla de närvarande var det bara brasilianarnas lyckönskningar som verkade helhjärtade.
När Piers och Theron kom över chocken såg de rent av upprörda ut. Chrysander gav dem varnande blickar, men Marley kunde inte för sitt liv begripa vad som pågick.
Varför skulle deras äktenskap vara dåliga nyheter? De hade ju varit förlovade länge, ändå reagerade alla som om det vore en total överraskning att de skulle gifta sig.
Efter lyckönskningar från paret Vásquez och några andra av Chrysander bekanta som stått i närheten, gled samtalet in på mer alldagliga bestyr och därefter diskuterade man möjligheterna. Marley förblev stum och döv. Chrysander lade armen om hennes midja. Det fanns ingen chans för henne att smita.
Allt medan kvällen led spred sig nyheten och gästerna kom fram och lyckönskade dem. Även om Chrysanders bröder och Roslyn tycktes fast beslutna att behandla henne som en paria, var det många andra som gjorde allt för att vara Marley till lags och få en pratstund med henne. Hon började så smått trivas i den festliga stämningen.
När kvällen redan var sent liden undrade Chrysander om hon ursäktade honom ett litet tag medan han gick och bytte några ord med sina bröder rörande affären med senhor Vásquez.
– Självklart, log hon. Jag slinker in på damrummet så länge.
Marley tog god tid på sig på toaletten. Det var ett välkommet avbrott från allt småprat och bröderna Anetakis mörka blickar.
Men hon kunde inte gömma sig där inne för evigt. Hon rätade på ryggen, gick ut i korridoren och tillbaka bort mot bankettsalen. På vägen hörde hon Chrysanders röst inifrån ett av hotellets mindre konferensrum dit dörren stod öppen. Hon hejdade stegen och funderade på om hon skulle vänta på honom eller inte.
Hon behövde inte fundera länge.
– För fan, Chrysander! skällde Piers ilsket. Du behöver inte gifta dig med henne! Skaffa en lägenhet åt henne att vara i tills barnet kommer. Tänker du verkligen ge henne tillgång till allt du äger och har?
– Hon väntar mitt barn, sa Chrysander kallt. Vad har du att göra med vem jag gifter mig med?
Marley gick fram mot dörren. Hon brydde sig inte om ifall de såg henne. Vem trodde Piers att han var?
– Du kan inte mena allvar! gastade Roslyn gällt. Tänk på vad hon har gjort. Hon är en tjuv. Hon sålde ut dig till din värsta konkurrent. Företaget gick nästan omkull. Titta på hotellen som Marcelli bygger i Paris och Rom. Det är dina hotell, Chrysander – fast i Marcellis namn.
Den låsta dörren Marley gläntat på i drömmen slogs plötsligt upp på vid gavel och hennes förflutna störtade sig över henne. Hon vacklade till och var tvungen att ta stöd mot väggen. Hon blev yr och illamående av den okontrollerbara floden av minnesbilder.
Chrysander hade anklagat henne för stöld. Han hade slängt ut henne. Hon hade blivit kidnappad och tillbringat månader i hopplös skräck i väntan på att Chrysander skulle besvara kidnapparnas krav på lösen. Och det hade han inte gjort.
Magen vände sig ut och in på henne.
Han hade övergett henne. Kastat bort henne som skräp. En halv miljon dollar hade kidnapparna begärt – växelpengar för honom, men han hade inte betalat.
Allt hade varit en lögn. Han hade ljugit oavbrutet för henne ända sedan hon fick tillbaka medvetandet på sjukhuset. Han älskade henne inte. Han ville inte ha henne. Han avskydde henne!
Hon kunde inte hålla tillbaka ett skrik. Allas blickar vändes mot henne. Theron ryckte till. Piers såg besvärad ut. Chrysander mötte hennes blick och hon såg att han förstod att hon mindes.
Han gick mot henne och hon vände sig om och sprang – genom korridoren och ut i lobbyn. Chrysander ropade efter henne, men hon lät sig inte hejdas. Gråtande och snubblande sprang hon så fort benen bar henne. Men ett berg ställde sig i vägen för henne. Hon sparkade, slog, bet och rev Stavros, som försökte tala med henne, men hon hörde inte ett ord.
Chrysander hann i fatt henne och frågade om hon var oskadd. Marley kurade ihop sig till en boll på golvet till hotellobbyn, otröstligt gråtande och utan att bry sig om uppståndelsen hon orsakade. Chrysander lyfte upp henne. Hon hörde honom säga hennes namn. Han svor till och röt åt någon att hämta en läkare. Något ögonblick senare lade han ner henne på sängen i ett tomt rum på hotellet, där hon lade sig hopkurad igen.
– Sluta gråta. Du kommer att göra dig illa.
Hur då? tänkte hon. Hennes liv var ju redan förstört. Hon kunde inte sluta gråta. Det enda hon ville var att komma därifrån. Hon hörde Chrysander prata med någon, säkert en läkare. Strax efteråt kände hon ett stick i armen. Allt blev suddigt. Sömnen och glömskan drog sin slöja över henne. Hon välkomnade den, svepte in sig i den. Den var det enda som kunde skydda henne från allt som gjorde så ont i världen.
*
Hotelläkaren reste sig och gick undan från sängen där Marley nu låg lugnt och stilla. Hans bistra blick satte en kniv av rädsla i Chrysanders bröst.
– Hur är det med henne? frågade han förskräckt. Hur är det med barnet?
Läkaren tog honom med till ett hörn av rummet.
– Hon har inga fysiska skador. Det betyder att jag inte är till stor hjälp. Det är psykiskt som hon är illa däran. Om det stämmer, som du trodde, att hon fått tillbaka minnet, gissar jag att det är de minnena som plågar henne så outhärdligt.
– Men vad ska jag göra? undrade Chrysander otåligt. Jag kan ju inte lämna henne så här!
– Åk hem. Bekanta omgivningar måste vara bättre för henne. Och hon behöver en läkare som kan hjälpa henne bearbeta minnena.
– En psykiater menar du?
– Du såg ju hur hon reagerade. Det är uppenbart att hon behöver professionell hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser.
Han lade en hand på Chrysander axel och såg honom vänligt i ögonen.
– Det kommer att bli jobbigt. Men det är ett gott tecken att minnet återvänt, även om det är plågsamt för henne.
Chrysander var inte så säker på den saken. Det betydde att hon också mindes hur han slängt ut henne på gatan och rätt i klorna på kidnapparna, hans hårda ord mot henne och sin egen skuld i alltihop.
På sätt och vis önskade han att hon aldrig fått tillbaka minnet. De hade ju börjat om på nytt, som om hennes svek och dubbelspel aldrig existerat. Nu var det omöjligt.
Samtidigt var det en ovisshet som gnagde och skavde i bakhuvudet på honom. Borde inte Marley ha drabbats av skam- och skuldkänslor när hon mindes sina brott? Men hon hade bara sett dödligt och fasaväckande kränkt ut. Inte ett spår av skuld eller skam över att ha bestulit honom på miljoner hade hörts i hennes plågade skrik eller synts i hennes snubblande flykt från honom – bara en knivskarp, blödande smärta som hos en kvinna i dödsångest.
Han misstänkte att Marleys minnen gömde saker han inte skulle gilla.