Jag börjar med en händelse som utspelade sig i 1800-talets Italien. Jag menar inte att något som liknar denna förfärliga historia skulle kunna inträffa i dag. Men de attityder som den röjer är beklagligt vanliga, även om de konkreta detaljerna inte är det. Denna mänskliga tragedi från 1800-talet kastar ett skoningslöst ljus över dagens religiösa inställning till barn.
År 1858 blev den sexårige Edgardo Mortara, som bodde i Bologna med sina judiska föräldrar, fullt lagligt kidnappad av påvens polis som handlade på order av inkvisitionsämbetet. Edgardo släpades med våld bort från sin gråtande mor och förtvivlade far till Katekumenerna (en inrättning för omvändelse av judar och muslimer) i Rom, och sedan växte han upp som romersk katolik. Frånsett några enstaka korta besök under sträng prästerlig övervakning fick hans föräldrar aldrig se honom mer. David I. Kertzer berättar historien i sin ypperliga bok The Kidnapping of Edgardo Mortara.
Edgardos levnadshistoria var ingalunda ovanlig i Italien på den tiden, och skälet för dessa prästerliga bortrövanden var alltid detsamma. I samtliga fall hade barnet i hemlighet döpts vid något tidigare tillfälle, vanligen av en katolsk barnsköterska, och efter en tid fick inkvisitionsämbetet höra talas om dopet. Det var ett centralt inslag i det romersk-katolska trossystemet att ett barn oåterkalleligen var kristet när det väl var döpt, hur informellt och hemlighetsomgärdat dopet än hade gått till. I katolikernas föreställningsvärld var det otänkbart att låta ett ”kristet barn” bli kvar hos sina judiska föräldrar. De bibehöll orubbligt denna underliga och hårdhjärtade inställning, och det med fullständig ärlighet trots att det väckte skandal i hela världen. Denna utbredda upprördhet avfärdades av den katolska tidningen Civiltà Cattolica som ett utslag av rika judars internationella makt – låter välbekant, eller hur?
Frånsett den publicitet som den gav upphov till var Edgardo Mortaras historia typisk för många andra. Den fjortonåriga analfabeten Anna Morisi hade varit hans barnflicka. Han blev sjuk och hon greps av panik vid tanken att han kunde dö. Uppfostrad som hon var i blind tro på att ett barn som dog utan att vara döpt skulle brinna för evigt i helvetet sprang hon in till en granne, som talade om för henne hur hon skulle förrätta ett dop. Hon skvätte lite vatten från en hink på lille Edgardos huvud med orden ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn”, och så var saken klar. Från det ögonblicket var Edgardo officiellt kristen. När inkvisitionsämbetets präster hörde talas om episoden några år senare agerade de raskt och bestämt, utan att skänka en tanke åt de sorgliga följderna av sitt handlande.
Förvånansvärt nog för en rit som kunde ha sådan monumental betydelse för en hel släkt tillät kyrkan (och gör det fortfarande) vem som helst att döpa vem som helst. Den som förrättar dopet behöver inte vara prästvigd. Varken barnet eller föräldrarna eller någon annan behöver ge sitt samtycke till dopet. Ingenting behöver undertecknas. Några vittnen behövs inte. Det räcker med en skvätt vatten, några ord, ett hjälplöst barn och en skrockfull och av kyrkans dogmer hjärntvättad barnvakt. I själva verket är det sistnämnda det enda som behövs, för om vi utgår från att barnet är för litet för att självt veta vad som händer finns det ingen som får reda på det. En amerikansk kollega som uppfostrades som katolik skriver följande till mig: ”Vi brukade döpa våra dockor. Jag minns inte att någon av oss döpte våra små protestantiska lekkamrater men det har säkert hänt och händer än i dag. Vi gjorde små katoliker av våra dockor, tog med dem till kyrkan, gav dem nattvarden och så vidare. Vi var hjärntvättade till att bli goda katolska mammor i unga år.”
Om 1800-talets flickor på minsta vis liknade min moderna brevskriverska är det märkligt att fall som Edgardo Mortaras inte var vanligare än de var. Sådana historier förekom ändå beklämmande ofta i 1800-talets Italien, och därmed är vi framme vid den självklara frågan. Varför anlitade Påvestatens judar katolska tjänare överhuvudtaget, med tanke på den stora fara som kunde uppstå i sådana lägen? Varför såg de sig inte om efter judiskt tjänstefolk? Svaret har återigen ingenting att göra med förnuft och allt att göra med religion. Judarna behövde tjänare vilkas religion inte förbjöd dem att arbeta på sabbaten. Ingen judisk barnflicka skulle ha kommit på tanken att med hjälp av en rit placera sin lilla skyddsling i ett andligt hem för hittebarn. Men hon fick inte tända i spisen eller städa huset en lördag. Det var därför som de judiska familjer i Bologna vid denna tid som hade råd att hålla sig med tjänstefolk för det mesta anställde katoliker.
Jag har medvetet avstått från att gå in i detalj om korstågens, conquistadorernas eller den spanska inkvisitionens fasor. Ondskefulla och brutala människor av alla trosriktningar har funnits i alla tider. Men denna historia om den italienska inkvisitionen och dess attityd till barn röjer extra mycket om det religiösa tänkandet och allt ont som uppstår just därför att det är religiöst. För det första har vi den märkliga uppfattningen att några droppar vatten och en kort besvärjelse helt kan förändra ett barns liv, utan hänsyn till föräldrarnas samtycke, barnets eget samtycke, barnets egen lycka och psykiska välbefinnande … utan hänsyn till allt som vanligt sunt förnuft och vanlig mänsklighet skulle anse viktigt. Kardinal Antonelli klargjorde det i ett brev till Lionel Rothschild, Storbritanniens förste judiske parlamentsledamot, som hade skrivit och protesterat mot bortrövandet av Edgardo. Kardinalen svarade att han inte hade någon befogenhet att ingripa och tillade: ”Här kan det vara på sin plats att påpeka att även om naturens röst är mäktig är religionens heliga plikter ännu mäktigare.” Därmed var ärendet utagerat.
För det andra har vi det märkliga faktum att prästerna, kardinalerna och påven inte tycks ha haft det ringaste begrepp om vilken skada de tillfogade den stackars lille Edgardo. Det övergår all fattningsförmåga, men de trodde fullt och fast att de gjorde honom en stor tjänst genom att röva bort honom från hans föräldrar och ge honom en kristen uppfostran. De tyckte sig vara skyldiga att ta honom under sitt beskydd! En katolsk tidning i USA försvarade påvens inställning i fallet och hävdade att det var otänkbart att en kristen stat ”kunde lämna ett kristet barn att uppfostras av en jude” och åberopade religionsfrihetens princip, ”ett barns frihet att vara kristet och inte tvingas att vara jude. … Den helige Faderns beskydd av barnet, trots otrohetens och bigotteriets hela glödande fanatism, är det mest storslagna moraliska skådespel som världen har bevittnat på långa tider.” Har det någonsin förekommit en mer flagrant felanvändning av ord som ”tvingas”, ”glödande”, ”fanatism” och ”bigotteri”? Ändå tyder allt på att de katolska försvararna, från påven och neråt, uppriktigt trodde att de gjorde rätt: absolut rätt moraliskt och rätt för barnets välfärd. Sådan makt har (den konventionella, ”moderata”) religionen att snedvrida omdömet och slå ut vanlig mänsklig anständighet. Tidningen Il Cattolico var alldeles förbryllad över att omvärlden inte kunde se vilken storsint tjänst kyrkan hade gjort Edgardo Mortara när den räddade honom från hans judiska föräldrar:
Den som begrundar saken med en smula allvar och jämför en judes ställning – utan en sann kyrka, utan en kung och utan ett land, kringdrivande och alltid en främling var han än bor på jordens yta, och dessutom skamstämplad av den fula fläck med vilken Kristi mördare är märkta … förstår genast hur stor denna timliga fördel är som påven förvärvar åt pojken Mortara.
För det tredje har vi den förmätenhet varmed religiösa människor utan något bevis vet att den tro de är födda med är den enda sanna och att alla andra är avvikelser eller rätt och slätt falska. Citaten ovan ger livliga exempel på denna inställning på den kristna sidan. Det vore grovt orättvist att sätta likhetstecken mellan de båda sidorna i det här fallet, men det är på sin plats här att påpeka att föräldrarna i ett slag kunde ha fått Edgardo tillbaka om de bara hade gått med på prästernas vädjanden och själva låtit döpa sig. Edgardo hade stulits från dem i kraft av en skvätt vatten och några meningslösa ord. Så enfaldigt är det religiöst indoktrinerade sinnet att ytterligare ett par skvättar var allt som skulle ha behövts för att återställa läget. Somliga av oss tycker att föräldrarnas vägran tyder på stupid envishet. Andra tycker att deras principfasthet sätter upp dem på den långa listan över martyrer för alla religioner genom tiderna.
”Ha gott mod, mäster Ridley, och uppträd som en man. Denna dag skall vi med Guds nåd tända ett sådant ljus i England att jag är förvissad om att det aldrig kommer att släckas.” Det finns säkert behjärtansvärda saker som det är ädelt att dö för. Men hur kunde de engelska martyrerna Ridley, Latimer och Cranmer låta sig brännas på bål heller än att överge sin protestantiska toppändism till förmån för den katolska trubbändismen – spelar det verkligen så kolossalt stor roll från vilken ände man äter ett kokt ägg? Sådan är den obstinata – eller beundransvärda, om man så tycker – övertygelsen hos det religiösa sinnet att paret Mortara inte kunde förmå sig att ta den chans som den meningslösa dopriten gav dem. Kunde de inte ha gjort ett hemligt förbehåll, viskat ”inte” inom sig medan de döptes? Nej, det gick inte, för de hade uppfostrats i en (moderat) religion och tog därför hela den skrattretande charaden på allvar. För min del tänker jag bara på den stackars lille Edgardo, sig själv ovetande född in i en värld dominerad av det religiösa sinnelaget, ohjälpligt fast i korselden, berövad sina föräldrar i en välment men för ett litet barn förkrossande brutal handling.
För det fjärde har vi antagandet att ett sexårigt barn kan sägas ha någon religion alls, judisk eller kristen eller vad som helst. Idén att ett barn som varken vet eller förstår något kan föras över från en religion till en annan genom att döpas ter sig med andra ord absurd, men den kan inte vara mer absurd än att ett litet barn etiketteras som tillhörigt en viss religion överhuvudtaget. Det viktiga för Edgardo var inte ”hans” religion – han var för liten för att ha några egna genomtänkta religiösa uppfattningar – utan föräldrarnas och släktens kärlek och omsorger, och dem berövades han av präster som levde i celibat och vilkas groteska hårdhjärtenhet mildrades endast av deras krassa okänslighet för normala mänskliga känslor, en okänslighet som faller sig alldeles för lätt för ett psyke kidnappat av religiöst nit.
Även utan konkret bortrövande är det alltid en form av barnmisshandel att pådyvla barn trosuppfattningar som de är för små för att ha funderat över själva. Ändå lever denna praxis kvar än i denna dag och ifrågasätts mycket sällan. Mitt främsta syfte med det här kapitlet är just att ifrågasätta den.
När man talar om prästers övergrepp mot barn tror alla numera alltid att det rör sig om sexuella övergrepp, och jag anser det nödvändigt att från första början få proportioner på hela frågan om sexuella övergrepp och sedan avföra den från dagordningen. Andra har påpekat att vi lever i en tid av hysteri kring pedofili, en masspsykos som påminner om forna tiders häxförföljelser. I juli 2000 organiserade News of the World, i hård konkurrens hyllad som Storbritanniens vämjeligaste tidning, en ”namn och skam”-kampanj som kom mycket nära att hetsa medborgargarden att tillgripa fysiskt våld mot pedofiler. En pediatrikers bostad anfölls av fanatiker som inte kände till skillnaden mellan en pediatriker och en pedofil.136 Pöbelhysterin kring pedofiler har nått epidemiska dimensioner och drivit föräldrar till panik. Dagens barn, till skillnad från Billböckernas hjältar, Huckleberry Finn och andra, är berövade den frihet att ströva omkring som förgyllde barndomen i äldre tider, då den verkliga, i motsats till inbillade, risken för övergrepp antagligen inte var mindre.
För att vara rättvis mot News of the World vill jag understryka att känslorna vid tiden för kampanjen hade upprörts av ett fasaväckande mord med sexuella inslag på en åttaårig flicka som kidnappats i Sussex. Ändå är det självfallet orättvist att utsätta alla pedofiler för den vedergällning som den lilla minoritet som också är mördare får lida. Alla de tre internatskolor som jag gick i hade lärare vilkas tillgivenhet för små pojkar överskred det lämpligas gränser. Det var naturligtvis klandervärt. Men om de femtio år senare hade jagats av medborgargarden eller åklagare som mördares gelikar skulle jag ha känt mig förpliktad att rycka ut till deras försvar, också som offer för en av dem (en pinsam men i övrigt harmlös upplevelse).
Den romersk-katolska kyrkan har fått bära en tung del av sådant retrospektivt ogillande. Jag tycker illa om den romersk-katolska kyrkan av alla möjliga anledningar. Men jag tycker ännu sämre om orättvisa, och jag kan inte låta bli att undra om inte just denna institution har blivit orättvist svartmålad i pedofilfrågan, särskilt i Irland och Amerika. Allmänhetens ogillande får nog ett extra tillskott av skenheligheten hos präster som har till yrke att väcka skuldkänslor för ”synd”. Dessutom har vi missbruket av förtroende för en auktoritetsfigur, som barnet redan i vaggan har fått lära sig att vörda. Sådana tilläggsfaktorer borde varna oss desto mer för att fälla förhastade domar. Vi bör vara medvetna om psykets märkliga förmåga att hitta på falska minnen, särskilt när skrupelfria terapeuter och snikna advokater hjälper till. Psykologen Elizabeth Loftus har visat stort mod att trots illasinnade särintressen klarlägga hur lätt det är att konstruera minnen som är fullständigt falska men som för offret oreserverat ter sig som äkta minnen.137 Detta strider så starkt mot våra intuitiva föreställningar att domare och nämnder lätt tar intryck av ärliga men ändå falska uppgifter från de berörda.
Brutaliteten bland Christian Brothers,138 som driver skolor på Irland där en stor del av landets manliga befolkning går och har gått, är legendarisk även utan de sexuella övergreppen. Detsamma kan sägas om de ofta sadistiska nunnor som drev många av Irlands flickskolor. De notoriska så kallade Magdalene Asylums, ämnet för Peter Mullans film The Magdalene Sisters, fanns kvar ända fram till 1996. I dag är det svårare att få upprättelse för att ha blivit utsatt för prygel än för sexuellt kel, och det råder ingen brist på advokater som aktivt söker kunder bland offer som annars kanske inte skulle ha grävt upp ett avlägset förflutet. Det ligger guld i det där tafsandet i sakristian för länge sedan – somligt för så länge sedan att den påstådde gärningsmannen förmodligen är död och inte kan lägga fram sin sida av saken. Den katolska kyrkan har pungat ut med mer än miljard dollar i gottgörelse över hela världen.139 Man kan nästan tycka synd om den tills man drar sig till minnes var den fick sina pengar ifrån till att börja med.
Under frågestunden efter en föreläsning i Dublin ville någon veta vad jag tyckte om de mycket uppmärksammade fallen av sexuella övergrepp begångna av katolska präster i Irland. Jag svarade att sexuella övergrepp visserligen var avskyvärda men att skadan kunde tänkas vara mindre än den långvariga psykiska skada som ett barn utsätts för genom att uppfostras till katolik. Det var en spontan anmärkning fälld i ögonblickets hetta, och till min överraskning inbringade den entusiastiska applåder från detta irländska auditorium (som bestod av intellektuella från Dublin och troligen inte var representativt för landet som helhet). Men jag blev påmind om episoden längre fram då jag fick ett brev från en amerikanska i fyrtioårsåldern som hade uppfostras som katolik. Vid sju års ålder hade hon råkat ut för två obehagliga händelser. Församlingsprästen förgrep sig på henne sexuellt i sin bil, och ungefär samtidigt dog en liten skolkamrat till henne och hamnade i helvetet för att hon var protestant. Det var i alla fall den tro som brevskriverskan hade bibringats av den då predikade doktrinen i föräldrarnas kyrka. Hennes åsikt som vuxen var att av dessa båda exempel på romerskkatolsk barnmisshandel, det ena fysiskt och det andra psykiskt, var det psykiska med vid marginal det värsta. Hon skriver:
att bli tafsad på av en präst efterlämnade bara ett intryck av äckel hos en sjuåring, minnet av min lilla kamrat som hamnade i helvetet ingav mig en kall, omätlig rädsla. Jag låg aldrig sömnlös till följd av det prästen hade gjort, men jag låg vaken många nätter i fasa för att de människor jag älskade skulle hamna i helvetet. Jag fick mardrömmar av det.
Kelandet i prästens bil var förstås tämligen milt jämfört med smärtan och äcklet hos en korgosse som har penetrerats analt. Och nu för tiden lär kyrkan inte göra så stort nummer av helvetet som den gjorde förr. Exemplet visar ändå att det åtminstone är möjligt att psykisk misshandel av barn är värre än fysisk. Det sägs att Alfred Hitchcock, den store filmexperten på konsten att sätta skräck i människor, en gång körde igenom Schweiz och plötsligt pekade ut genom bilfönstret med orden: ”Något så skrämmande har jag aldrig sett i hela mitt liv.” Det var en präst som samtalade med en liten pojke med handen på pojkens axel. Hitchcock lutade sig ut genom fönstret och ropade: ”Spring, gosse lilla! Spring för livet!”
”Käppar och stenar slår sönder min kropp, men ord kan aldrig skada mig.” Det talesättet är sant så länge man inte tror på det. Men om hela ens uppfostran och allt man någonsin fått höra av föräldrar, lärare och präster har lett till att man tror, verkligen tror, totalt och oförbehållsamt, att syndare brinner i helvetet (eller någon annan vedervärdig doktrin som till exempel att en kvinna är sin mans ägodel), är det fullt troligt att ord får en varaktigare och skadligare verkan än handlingar. Jag är övertygad om att ordet ”barnmisshandel” inte är överdrivet när det används om vad lärare och präster gör mot barn som de förmår att tro på saker som bestraffningen för obiktade synder i ett evigt helvete.
I tv-dokumentären Root of All Evil? intervjuade jag flera religiösa ledare och kritiserades för att ha valt ut amerikanska extremister och inte respektabla företrädare för mittfåran, till exempel ärkebiskopar.* Det låter som en rimlig kritik, utom att det som i omvärldens ögon förefaller extremt i det begynnande 2000-talets Amerika faktiskt är mittfåran. Ett av mina intervjuoffer som förfärade de brittiska TV-tittarna mest var pastor Ted Haggard i Colorado Springs. Men långtifrån att vara extrem i Bushs Amerika är ”pastor Ted” ordförande i National Association of Evangelicals, som räknar trettio miljoner medlemmar, och han säger sig hedras med ett telefonsamtal varje måndag då president Bush frågar honom till råds. Om jag hade velat intervjua vad som räknas till extremisterna i Amerika skulle jag ha vänt mig till ”rekonstruktionisterna”, vilkas ”dominionteologi” öppet förordar en kristen teokrati i Amerika. Som en oroad amerikansk kollega skriver till mig:
Ni i Europa måste få reda på att det finns ett kringresande teopatrask som faktiskt predikar införandet av gammaltestamentlig lag – död åt homosexuella och så vidare – och rätt enbart för kristna att väljas till offentliga ämbeten eller rentav att rösta. Medelklassmassorna jublar över denna retorik. Om sekularisterna inte ser upp kommer dominionisterna och rekonstruktionisterna snart att vara mittfåran i en äkta amerikansk teokrati.*
En annan person jag intervjuade var pastor Keenan Roberts, även han från delstaten Colorado. Roberts personliga tokenskapsvariant tar formen av vad han kallar helveteshus. Ett helveteshus är ett ställe dit barn förs, av sina föräldrar eller av sina kristna skolor, för att bli vettskrämda för vad som kan hända dem när de har dött. Skådespelare uppför skräckinjagande tablåer av ”synder” som abort och homosexualitet, med en djävul i scharlakansröda kläder som står där och hånflinar. Tablåerna är förspelet till huvudnumret, Helvetet självt, med realistisk lukt av brinnande svavel och de för evigt fördömdas ångestskrik och allt annat som hör till.
Efter att ha bevistat en repetition, där djävulen var passande diabolisk i samma teatraliska stil som en skurk i en viktoriansk melodram, intervjuade jag pastor Roberts i närvaro av hans skådespelare. Han talade om för mig att den bästa åldern för ett barn att besöka ett helveteshus är tolv år. Jag blev lätt chockerad och frågade om det skulle bekymra honom ifall en tolvåring fick mardrömmar efter en föreställning. Han svarade, förmodligen ärligt:
Jag vill hellre att de ska förstå att helvetet är ett ställe dit de absolut inte skulle vilja komma. Jag skulle hellre vilja nå dem med det budskapet när de är tolv år än inte nå dem alls med det budskapet så att de levde ett liv i synd och aldrig fann Herren Jesus Kristus. Och om de får mardrömmar av att ha upplevt det här tror jag att det finns något gott av ädlare slag som de till sist uppnår och genomför i sina liv än att bara ha mardrömmar.
Om man verkligen tror på det som pastor Roberts säger tycker man nog också att det är rätt att skrämma vettet ur barn.
Vi kan inte avskriva Roberts som en extremistisk tokstolle. Liksom Ted Haggard representerar han mittfåran i dagens Amerika. Det skulle förvåna mig om de ens skulle låta sig övertygas av vissa av sina trosfränder om att man kan höra de fördömdas skrik ifall man lyssnar noga till vulkaner,140 och att de gigantiska ringmaskar som påträffas i varma luftfickor på stora havsdjup är uppfyllelser av Markusevangeliets nionde kapitel, vers 47–8: ”Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks.” Hur de än föreställer sig helvetet verkar alla dessa entusiaster för dess eld dela den självbelåtna skadeglädjen hos dem som vet att de tillhör de frälsta, väl formulerat av denne den främste bland teologer, Den helige Thomas av Aquino, i Summa Theologica: ”På det att helgonen må njuta sin sällhet och Guds nåd i rikligare mån har de tillåtelse att skåda bestraffningen av de fördömda i helvetet.” En sympatisk person.*
Rädslan för helveteselden kan vara högst reell, även bland i övrigt sunt resonerande personer. Efter min tv-dokumentär om religionen fick jag bland många andra följande brev från en uppenbarligen intelligent och hederlig dam:
Jag gick i en katolsk skola från fem års ålder och blev indoktrinerad av nunnor som svingade remmar, käppar och rottingar. I tonåren läste jag Darwin, och det han sade om evolutionen tedde sig fullt rimligt för den logiska sidan av min hjärna. Men jag har genomlidit många konflikter i mitt liv, och en djupt liggande fruktan för helvetets eld kommer ofta upp till ytan. Jag har gått i psykoterapi och tack vare den har jag kunnat bearbeta några av mina tidigare svårigheter men tycks inte förmå bemästra denna djupa fruktan.
Anledningen till att jag skriver till er är att be er ha vänligheten att skicka mig namn och adress till den terapeut som ni intervjuade i programmet i veckan och som behandlar just denna rädsla.
Jag blev tagen av hennes brev, undertryckte en tillfällig och simpel grämelse över att det inte finns något helvete för de där nunnorna att hamna i och svarade att hon borde lita på sitt förnuft som en stor gåva som hon – till skillnad från mindre lyckligt lottade personer – uppenbarligen ägde. Präster och nunnor som fantiserar ihop helvetets omätliga fasa blåser upp den för att det inte ska märkas hur föga trovärdig den är. Ett trovärdigt helvete skulle bara behöva vara måttligt obehagligt för att avskräcka. Det måste framställas som så ohyggligt man överhuvudtaget kan föreställa sig det för att osannolikheten för att det finns ska uppvägas och ett visst avskräckningsvärde bli kvar. Jag satte henne också i förbindelse med den terapeut hon nämnde, Jill Mytton, en charmerande och djupt ärlig kvinna som jag hade intervjuat inför kameran. Jill hade själv vuxit upp i en mer än vanligt motbjudande sekt vid namn Exclusive Brethren, så obehaglig att det till och med finns en hemsida, www.peebs.net, som helt ägnar sig åt att ta hand om dem som har kämpat sig loss ur den.
Jill Mytton blev själv uppfostrad till att vara skräckslagen inför helvetet, slapp ur kristendomens garn som vuxen och hjälper nu andra som på liknande sätt traumatiserats i barndomen: ”När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag att den dominerades av rädsla. Och det var rädslan för att inte bli accepterad i livet men också för evig fördömelse. Och för ett barn är föreställningar om helveteseld och tandagnisslan högst verkliga. De är inte alls några metaforer.” Jag bad henne berätta vad hon hade fått höra som barn, och det svar hon till sist lämnade var lika gripande som hennes uttrycksfulla ansikte under den långa pausen av tvekan: ”Det är väl egendomligt. Till och med så här långt efteråt blir jag … tagen … när du … när du ställer den frågan. Helvetet är fruktansvärt. Det är att vara fullständigt förkastad av Gud. Det är totalt fördömande, elden är verklig, plågan är verklig, tortyren är verklig, och det fortsätter i evighet så man kommer inte undan.”
Hon berättade om den stödgrupp hon driver för dem som har flytt från en barndom liknande hennes egen, och hon fördjupade sig i hur svårt det är för många att bryta med det som varit: ”Det är ofantligt svårt att gå sin väg. Man lämnar bakom sig ett helt socialt nätverk, ett helt system som man praktiskt taget har vuxit upp med, man lämnar bakom sig ett trossystem som man har bekänt sig till i åratal. I många fall lämnar man familjer och vänner. … Man finns helt enkelt inte till längre i deras ögon.” Jag kunde falla in med mina egna erfarenheter av brev från amerikaner som hade läst mina böcker och tagit avstånd från sin religion som en följd därav. Oroande många berättar också att de inte vågar tala om det för sina närstående eller att de har gjort det med förfärande resultat. Följande är typiskt. Den som skriver är en ung amerikansk medicinstuderande.
Jag fick lust att skriva ett e-brev till er därför att jag delar er uppfattning om religionen, en uppfattning som – det vet ni säkert – är isolerande i Amerika. Jag växte upp i en kristen familj och fast jag aldrig riktigt kunde ta till mig religionens idé var det först nyligen som jag samlade mod att berätta det för någon. Denna någon var min flickvän som blev … förfärad. Jag inser att det kan vara chockerande att få höra att en närstående är ateist, men nu är det som om hon tycker att jag är en helt annan människa än tidigare. Hon kan inte lita på mig, säger hon, för min moral kommer inte från Gud. Jag vet inte om vi kommer igenom det här tillsammans, och jag har ingen lust att berätta vad jag tror för andra som står mig nära därför att jag är rädd för att de också ska reagera med avsmak. … Jag väntar mig inget svar. Jag skriver enbart i hopp om att ni ska sympatisera och förstå hur frustrerad jag är. Tänk er att ni bara för religionens skull förlorar någon ni älskar och som älskar er. Frånsett hennes uppfattning att jag nu är en gudlös hedning passar vi perfekt ihop. Det påminner mig om det ni har sagt, att människor gör sinnessjuka saker i sin tros namn. Tack för att ni lyssnade.
Jag svarade denne olycklige yngling och framhöll att han hade upptäckt något hos sin flickvän likaväl som hon hade upptäckt något hos honom. Var hon verkligen god nog åt honom? Det tvivlade jag på.
Jag har redan nämnt den amerikanska komikern Julia Sweeney och hennes envisa och charmfullt humoristiska kamp för att hitta några försonande drag i religionen och rädda sin barndoms Gud undan sina tilltagande vuxna tvivel. Långt om länge kom hon till ett lyckligt slut på sitt sökande, och nu är hon en beundransvärd rollförebild för unga ateister överallt. Slutscenen är nog den mest engagerande i hennes föreställning Letting Go of God. Hon hade försökt allting. Och så …
… medan jag gick från mitt kontor längst bort i trädgården in i huset hörde jag plötsligt en svag liten röst som viskade i huvudet på mig. Jag vet inte hur länge den hade varit där, men plötsligt blev den en decibel högre. ”Det finns ingen gud”, viskade den.
Jag försökte att inte lyssna. Men den blev en aning högre. ”Det finns ingen gud. Det finns ingen gud. Hör på, det finns ingen gud.” …
Jag ryste. Jag kände att jag halkade av flotten.
Och så tänkte jag: ”Men det går inte. Jag vet inte om jag kan låta bli att tro på Gud. Jag behöver Gud. Vi har ju haft ihop det …”
”Men jag vet ju inte hur jag ska göra för att inte tro på Gud. Jag vet inte hur man gör. Hur stiger man upp, hur tar man sig igenom dagen?” Det gungade under fötterna …
”Okej”, tänkte jag, ”lugna ner dig. Vi ska ta på inte-tro-på-Gud-glasögonen en liten stund, bara en sekund. Ta på dem och kasta en snabb blick runt omkring och sedan genast ta av dem.” Och jag tog på dem och såg mig omkring.
Det är pinsamt att behöva tala om att jag kände mig yr först. Tanken flög igenom skallen: ”Hur kan jorden stanna kvar uppe i himlen? Du menar att vi bara flaxar omkring i rymden? Det låter väldigt farligt!” Jag ville springa ut och fånga jorden i händerna när den ramlade ner från rymden.
Och så kom jag ihåg. ”Javisst ja, gravitationen och vinkelkraften ser till att vi kommer att kretsa runt solen länge länge än.”
När jag såg Letting Go of God på en teater i Los Angeles blev jag mycket rörd av denna scen. Särskilt när Julia berättade hur hennes föräldrar hade reagerat på en notis i tidningen om att hon var botad från kristendomen:
Det första samtalet från mamma var snarare ett skrik. ”Ateist? ATEIST?!?!”
Pappa ringde. ”Du har förrått din familj, din skola, din stad”, sa han. Det var som om jag hade sålt hemligheter till ryssarna. Båda sa att de inte tänkte tala med mig längre. ”Jag vill inte ens att du kommer på min begravning”, sa pappa. När jag hade lagt på luren tänkte jag: ”Försök bara att hindra mig.”
Julia Sweeney har förmågan att få sin publik att skratta och gråta på samma gång:
Jag tror att mina föräldrar skulle ha blivit lite lätt besvikna om jag hade sagt att jag inte trodde på Gud längre, men att vara ateist var en helt annan sak.
Dan Barkers Losing Faith in Faith: From Preacher to Atheist är berättelsen om hans successiva omvändelse från from fundamentalistisk präst och nitisk kringresande predikant till den starke och säkre ateist han är i dag. Det är signifikant att Barker fortsatte att upprätthålla skenet och predika den kristna läran en tid efter att ha blivit ateist, för det var det enda yrke han hade och han tyckte sig vara insnärjd i ett nät av sociala förpliktelser. Nu känner han många andra amerikanska präster som är i samma predikament som han var men har anförtrott sig endast åt honom sedan de läst hans bok. De vågar inte erkänna sin ateism ens för sina egna närmaste, så hemsk är den reaktion de är beredda på. Barkers egen historia fick ett lyckligare slut. Till att börja med var hans föräldrar djupt och smärtsamt skakade, men de lyssnade till hans stillsamma resonemang, och det slutade med att de själva blev ateister.
Två professorer vid ett amerikanskt universitet skrev oberoende av varandra till mig om sina föräldrar. Den ene sade att hans mor tyngdes av ständig sorg därför att hon fruktade för hans odödliga själ. Den andre skrev att hans far önskade att han aldrig hade blivit född, så övertygad var han om att hans son skulle få tillbringa evigheten i helvetet. Dessa personer är alltså högutbildade akademiker som vet med sig att de är goda forskare och känner trygghet i sin personliga mognad. De har antagligen lämnat sina föräldrar långt bakom sig i allt som rör intellektet, inte endast religionen. Tänk bara hur skärselden måste te sig för intellektuellt mindre robusta människor, svagare rustade av utbildning och retorisk förmåga än de, eller än Julia Sweeney, att argumentera för sin sak inför benhårt orubbliga familjemedlemmar. Så som det kan ha varit för många av Jill Myttons patienter.
Tidigare i vårt tv-samtal hade Jill beskrivit denna typ av religiös uppfostran som psykisk misshandel, och jag återkom till det: ”Du använder orden religiös misshandel. Om du skulle jämföra misshandeln i att uppfostra ett barn till att verkligen tro på helvetet … hur tror du att det skulle framstå som trauma betraktat jämfört med sexuella övergrepp?” ”Det är en mycket svår fråga”, svarade hon. ”Jag tror att det finns många likheter, för i grund och botten är det ett missbruk av förtroende. Det är att förvägra barnet rätten att känna sig fri och öppen och kunna relatera till världen på normalt sätt … det är en form av nedsvärtande, ett förnekande av det sanna jaget i båda fallen.”
Min kollega psykologen Nicholas Humphrey använde talesättet om ”käppar och stenar” i inledningen till sin Amnestyföreläsning i Oxford 1997.141 Han började med att säga att talesättet inte alltid stämmer och pekade på haitier som tror på voodoo och dör, tydligen av någon psykosomatisk skräckeffekt, några dagar efter att ha fått en förbannelse uttalad över sig. Därefter frågade han om inte Amnesty International, till vars förmån föreläsningsserien hölls, borde gå i strid mot sårande eller skadliga uttalanden eller publikationer. Hans eget svar var ett rungande nej till sådan censur i allmänhet: ”Yttrandefriheten är en alltför dyrbar frihet för att vi ska mixtra med den.” Men sedan chockerade han sitt eget liberala jag genom att förorda ett enda viktigt undantag: att argumentera för censur i ett specialfall:
… barns moraliska och religiösa skolning, och särskilt den skolning ett barn får i hemmet, där föräldrarna tillåts – ja förväntas – avgöra för sina barns räkning vad som räknas som sanning och lögn, rätt och orätt. Jag hävdar att barn har en mänsklig rättighet att inte få sina hjärnor förkrympta genom att utsättas för andra människors skadliga idéer, vilka dessa andra människor än är. Föräldrar har på motsvarande sätt ingen av Gud given rättighet att pracka på sina barn sitt eget tänkande, ingen rätt att begränsa horisonterna för sina barns kunskaper, att uppfostra dem i en atmosfär av dogmer och vidskepelse eller tvinga dem att följa deras egen tros smala och törnbeströdda väg.
Kort sagt har barn rätt att inte få sitt psyke belastat av struntprat, och vi som samhälle är skyldiga att skydda dem från det. Vi bör alltså lika lite tillåta föräldrar att lära sina barn att tro till exempel på Bibelns bokstavliga sanning eller att planeterna styr deras liv som vi bör tillåta föräldrar att slå ut tänderna på sina barn eller låsa in dem i en fängelsehåla.
Är inte vad som är struntprat en fråga om tycke och smak? Har inte vetenskapens äppelkärra välts över ända tillräckligt många gånger för att vi ska ha lärt oss att gå varsamt fram? Forskarna må tycka att det är rena dumheten att lära ut astrologi och Bibelns bokstavliga sanning, men det finns andra som tycker raka motsatsen, och de har väl rätt att lära sina barn det? Är det inte alltför arrogant att insistera på att barnen ska få lära sig att tänka vetenskapligt?
Jag tackar mina egna föräldrar för att de ansåg att barn borde få lära sig hur de ska tänka snarare än vad de ska tänka. Om de på ett riktigt och hederligt sätt har exponerats för allt vetenskapligt bevismaterial och sedan växer upp och kommer fram till att Bibeln innehåller den bokstavliga sanningen eller att planeternas rörelser styr deras liv, får de väl göra det. Det viktiga i sammanhanget är att de själva måste få bestämma vad de ska tänka och tycka och att deras föräldrar inte har rätt att tvinga det på dem. Detta är naturligtvis särskilt viktigt när vi begrundar att barn blir nästa generations föräldrar och då kan föra vidare den indoktrinering som de har formats av.
Så länge barn är små och mottagliga och behöver skyddas visar sig ett äkta moraliskt förmyndarskap i ett ärligt försök att gissa sig till vad de skulle välja för egen del om de vore stora nog att göra det, säger Humphrey. Han återger ett gripande exempel, en ung inkaflicka vars femhundraåriga kvarlevor 1995 påträffades frysta i Perus berg. Den antropolog som hittade henne konstaterade att hon offrats rituellt. En dokumentär om denna unga ”isjungfru” visades i amerikansk tv. Tittarna uppmanades
att förundra sig över inkaprästernas andliga engagemang och att dela flickans stolthet och glädje på sin sista resa över att ha blivit utvald att undfå den enastående äran att offras. Tv-programmets budskap var i själva verket att människooffret på sitt sätt var en underbar kulturell uppfinning, ännu en juvel i multikulturalismens krona, om man så vill.
Humphrey är chockerad och jag också.
Men hur understår sig någon att ens säga något sådant? Hur vågar de uppmana oss där vi sitter i våra vardagsrum och ser på tv att känna oss upplyftade av att begrunda ett ritualmord, mordet på ett omyndigt barn av en skock enfaldiga, uppblåsta, vidskepliga, okunniga gubbar? Hur vågar de uppmana oss att se något gott i att kontemplera en omoralisk handling begången mot någon annan?
Återigen känner den anständige liberale läsaren ett styng av obehag. Omoralisk enligt våra normer, javisst, och enfaldig, men hur var det med inkafolkets normer? För dem var väl offret en moralisk handling och ingalunda enfaldig utan sanktionerad av allt som de höll heligt? Den lilla flickan trodde säkert lojalt på den religion hon var uppfostrad i. Hur kan vi vara så övermodiga att vi använder ett ord som ”mord” och dömer inkaprästerna efter våra egna normer och inte efter deras egna? Hon var kanske hänförd över sitt öde och trodde att hon skulle gå raka vägen till det eviga paradiset, omstrålad av Solgudens värmande sällskap. Eller också kanske hon skrek av skräck, något som verkar mycket troligare.
Humphreys poäng – och min – är att oavsett om hon var ett villigt offer eller ej har vi starka skäl att förmoda att hon inte skulle ha varit villig om hon hade känt till fakta. Tänk om hon hade vetat att solen i själva verket är ett väteklot, hetare än en miljon grader Kelvin, som omvandlar sig till helium genom kärnfusion och att den från början bildats av en gasskiva ur vilken resten av solsystemet, däribland jorden, också kondenserades … Då skulle hon nog inte ha dyrkat den som en gud, och det skulle ha förändrats hennes syn på att offras för att blidka den.
Inkaprästerna kan inte klandras för sin okunnighet, och det kan nog tyckas hårt att döma ut dem som dumma och uppblåsta. Däremot kan de klandras för att tvinga sina egna trosuppfattningar på en liten flicka som inte är stor nog att avgöra om hon vill dyrka solen eller ej. Humphrey påpekar också att dagens dokumentärfilmare och vi, deras publik, kan klandras för att se något vackert i den lillas död – ”något som berikar vår kollektiva kultur”. Samma tendens att förhärliga egendomligheterna i etniska religiösa seder och rättfärdiga grymheter i deras namn dyker upp gång på gång. Den är källan till gnagande inre konflikter hos hyggliga liberala människor, som å ena sidan inte står ut med lidande och grymhet men å andra sidan har blivit tränade av postmodernister och relativister att respektera andra kulturer lika högt som sin egen. Kvinnlig könsstympning (ibland kallad omskärelse) är ohyggligt smärtsam, den saboterar kvinnors sexuella njutning (det är troligen syftet med den) och den ena halvan av det anständiga liberala psyket vill utrota sedvänjan. Den andra halvan ”respekterar” etniska kulturer och tycker att vi inte ska lägga oss i om ”de” vill stympa ”sina” flickor.* Poängen är förstås att ”deras” flickor i verkligheten är flickornas egna flickor, och deras önskemål får inte förbises. Men tänk om en flicka säger att hon vill bli omskuren? Det är en knepigare fråga att besvara. Om hon vore en fullt informerad vuxen som visste vad det fick för följder, skulle hon då önska att det aldrig hade hänt? Humphrey påpekar att ingen vuxen kvinna som på något sätt har sluppit undan omskärelse som barn erbjuder sig att genomgå operationen längre fram i livet.
Efter att ha diskuterat amishfolket och deras rätt att uppfostra ”sina egna” barn på ”sitt eget” sätt låter Humphrey piskan vina över vår entusiasm som samhälle över
bibehållandet av kulturell mångfald. Allright, säger ni kanske, det är hårt för ett amishbarn, eller ett chassidbarn eller ett romskt barn, att formas av sina föräldrar så som de blir, men resultatet är åtminstone att dessa fascinerande kulturella traditioner lever vidare. Skulle inte hela vår civilisation utarmas om de försvann? Det är kanske synd när individer måste offras för att en sådan mångfald ska bevaras. Men så är det. Det är det pris vi betalar som samhälle. Utom att det inte är vi som betalar det, det gör de, det är det min skyldighet att påminna er om.
Frågan uppmärksammades offentligt 1973 då USA:s högsta domstol fällde ett avgörande i ett pilotfall, Wisconsin mot Yoder, som rörde föräldrars rätt att ta sina barn ur skolan av religiösa skäl. Amishfolket lever i slutna samhällen i olika delar av USA där de för det mesta talar en arkaisk tysk dialekt, så kallad Pennsylvania Dutch, och i varierande utsträckning avstår från elektricitet, förbränningsmotorer, blixtlås och andra manifestationer av det moderna livet. Det ligger onekligen något tjusande originellt över en ö där man lever som på 1600-talet. Är det inte värt att bevaras för att vi ska få ha kvar den mänskliga mångfalden? Och det enda sättet att bevara den är att låta människorna där uppfostra sina barn på sitt eget sätt och skydda dem mot modernitetens fördärvliga inflytande. Men borde inte barnen själva ha något att säga till om?
Högsta domstolen fick ärendet på sitt bord 1972 då några amishföräldrar i Wisconsin tog sina barn ur gymnasiet. Själva tanken på utbildning efter en viss ålder stred mot sektens religiösa värderingar, och i synnerhet utbildning i naturvetenskaperna. Delstaten Wisconsin stämde föräldrarna inför domstol och hävdade att barnen berövades sin rätt till utbildning. Efter att ha gått genom olika instanser hamnade målet till sist i högsta domstolen, som avgjorde till föräldrarnas fördel.142 I majoritetens domskäl, som avfattades av domstolens ordförande Warren Burger, ingick följande formulering: ”Som är dokumenterat medför obligatorisk skolgång till sexton års ålder för amishbarn ett högst reellt hot att amishsamhället och dess religiösa sedvänjor, sådana de existerar i dag, undergrävs. Barnen måste antingen överge sin tro och assimileras i samhället i stort eller flytta till någon annan och tolerantare region.”
William O. Douglas reserverade sig och hävdade att barnen själva borde ha tillfrågats. Ville de verkligen avbryta sin skolgång? Ville de verkligen bli kvar i sin sekts religion? Nicholas Humphrey skulle ha gått längre. Även om barnen hade blivit tillfrågade och sagt sig vilja stanna kvar, kan vi då vara säkra på att de skulle ha gjort det ifall de hade blivit upplysta om de alternativ som förelåg? Borde det inte finnas exempel på ungdomar från omvärlden som röstade med fötterna och frivilligt anslöt sig till amishfolket för att detta skulle bli trovärdigt? Douglas gick vidare åt ett lite annat håll. Han såg ingen speciell anledning att ge föräldrars religiösa åsikter någon särskild status i frågan om hur långt de skulle tillåtas beröva sina barn utbildning. Om religionen berättigade till undantag, kunde det då inte finnas sekulära uppfattningar som också gav samma rätt?
Högsta domstolens majoritet drog en parallell med vissa positiva värden i munkordnarna, som påstås berika vårt samhälle. Men som Humphrey påpekar finns det en avgörande skillnad. Munkar går in i klosterlivet av egen fri vilja. Amishbarnen hade aldrig gått in i sekten frivilligt. De var födda in i den och kunde inte välja själva.
Det ligger något ofantligt nedlåtande, och även inhumant, i att någon, i synnerhet barn, offras på ”mångfaldens” altare och i det värdefulla i att en mängd religiösa traditioner bevaras. Vi andra är lyckliga med våra bilar och datorer, vacciner och antibiotika. Men ni lustiga små figurer med era hättor och långrockar, era trillor, er ålderdomliga dialekt och era utedass, ni berikar våra liv. Självklart måste ni få hålla era barn fastklämda i er tidsmaskin från 1600-talet där ni själva sitter, annars går vi oåterkalleligen miste om något: en del av den mänskliga kulturens underbara mångfald. En liten del av mig tycker att det ligger något i det. Men den större delen mår illa vid tanken.
Mitt lands premiärminister, Tony Blair, åberopade ”mångfald” när parlamentsledamoten Jenny Tonge riktade en uppmaning till honom i underhuset att motivera varför en skola i nordöstra England, som (nästan ensam i Storbritannien) lär ut bokstavlig biblisk kreationism, fick statliga subventioner. Blair svarade att det vore olyckligt om en diskussion av det ärendet skulle lägga hinder i vägen för ”ett så mångskiftande skolsystem som vi kan ha inom lagens gränser”.143 Skolan i fråga, Emmanuel College i Gateshead, är en av de ”stadsakademier” som har upprättats efter ett stolt initiativ av Blairs regering. Rika donatorer uppmanas att betala en ganska obetydlig summa (2 miljoner pund i Emmanuels fall), som inbringar ett mycket större belopp i statliga pengar (20 miljoner pund för Emmanuel, plus löpande kostnader och löner för all framtid) och också ger donatorerna rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, fastställa reglerna för vilka elever som ska tas in och vilka som ska hållas utanför och mycket annat.
Sir Peter Vardy ställde upp med 10 procent. Han är en förmögen bilförsäljare med en lovvärd önskan att ge dagens barn den utbildning han själv önskar att han hade fått, och en mindre lovvärd önskan att pracka på dem sina privata religiösa övertygelser.* Vardy har tyvärr blivit insyltad i ett kotteri amerikanskinspirerade fundamentalistiska lärare med Nigel McQuoid i spetsen, tidigare rektor på Emmanuel College och nu chef för ett helt konsortium av skolor finansierade av Vardy. Man kan avgöra nivån på McQuoids vetenskapliga kunnande med ledning av hans tro att världen är mindre än tiotusen år gammal och även följande citat: ”Men att tro att vi utvecklades ur en smäll, att vi var apor förr i tiden, det verkar otroligt när man ser hur komplex människokroppen är. … Om man säger till barnen att det inte finns någon mening med deras liv, att de är en kemisk förening och ingenting annat, bygger de inte upp någon självaktning.”144
Ingen vetenskapsman har någonsin påstått att ett barn är en ”kemisk förening”. Att använda det uttrycket i ett sådant sammanhang är analfabetiskt nonsens, i nivå med uttalandena av ”biskop” Wayne Malcolm, som leder Christian Life Citys församling i Hackney i östra London och enligt Guardian den 18 april 2006 ”ifrågasätter de vetenskapliga bevisen för evolutionen”. Malcolms insikter i de bevis han ifrågasätter kan bedömas efter följande påstående: ”Det finns helt klart en lucka i fossildokumentationen av mellanliggande utvecklingsstadier. Om en groda förvandlades till en apa, skulle vi då inte ha en massa grapor?”
Naturvetenskap är inte heller McQuoids ämne, så vi bör i rättvisans namn i stället vända oss till den som har hand om den naturvetenskapliga delen av verksamheten, Stephen Layfield. Den 21 september 2001 höll Layfield en föreläsning på Emmanuel College om ”Undervisning i naturvetenskap: ett bibliskt perspektiv”. Texten lades ut på en kristen hemsida (www.christian.org.uk). Men där hittar man den inte längre. Christian Institute tog bort den dagen efter det att jag hade riktat uppmärksamheten på den i en artikel i Daily Telegraph den 18 mars 2002, där jag dissekerade den.145 Det är dock svårt att radera något permanent från World Wide Web. Sökmotorerna uppnår sin hastighet delvis genom att spara skattgömmor av information, och de blir oundvikligen kvar en tid även sedan originalen har raderats. Den brittiske journalisten Andrew Brown, Independents förste bevakare av religiösa angelägenheter, hade ögonen med sig och letade genast fram Layfields föreläsning, laddade ner den från Google och förde in den på sin egen hemsida där ingen kan komma åt att radera den, http://www.darwinwars.com/lunatic/liars/layfield.html. Läsaren märker att de ord som Brown har valt som beteckning på sin hemsida är roande läsning. De blir emellertid mindre roande när vi studerar innehållet i själva föreläsningen.
I förbigående kan jag nämna att en nyfiken läsare skrev till Emmanuel College och frågade varför föreläsningen hade tagits bort från hemsidan. Han fick följande ohederliga svar från skolan, återigen dokumenterat av Andrew Brown:
Emmanuel College har stått i centrum för en debatt angående undervisningen om skapelsen i skolorna. På det praktiska planet har Emmanuel College fått mängder av förfrågningar från pressen. Detta har kostat rektor och skolans styrelse betydande tid. Alla dessa personer har annat att göra. För att vara dem till hjälp har vi tillfälligt avlägsnat en föreläsning av Stephen Layfield från vår hemsida.
Skolledningen kan mycket väl ha haft för mycket om sig för att förklara för journalisterna varför det undervisas i kreationism. Men varför då ta bort texten till en föreläsning från nätet som gör exakt det och som de kunde ha hänvisat journalisterna till och på så sätt sparat mycket tid? Nej, de tog bort sin främste naturvetares föreläsning därför att de insåg att de hade något att dölja. Följande stycke är hämtat från inledningen:
Låt oss alltså börja med att säga ifrån att vi förkastar den tanke som, kanske oavsiktligt, spreds av Francis Bacon på 1600-talet, att det finns ”två böcker” (Naturens bok och Bibeln) och att man kan söka sanningen i båda var för sig. Vi står däremot stadigt på den oskrymtade satsen att Gud har talat auktoritativt och ofelbart på Den heliga Skrifts sidor. Hur svagt, gammalmodigt eller naivt detta påstående än må te sig, särskilt för en tv-berusad modern kultur utan tro, kan vi vara säkra på att det är en lika robust grundval som man någonsin kan lägga och bygga på.
Man sitter där och nyper sig i armen. Nej, man drömmer inte. Här talar inte någon predikant i ett tält i Alabama utan huvudläraren i naturvetenskap i en skola som den brittiska staten öser in pengar i och som är Tony Blairs glädje och stolthet. Blair är själv bekännande kristen, och 2004 öppnade han ceremoniellt ett senare tillskott till Vardys skolflotta.146 Mångfald må vara eftersträvansvärd, men här har vi en mångfald som har tappat förståndet.
Layfield går vidare med att specificera jämförelsen mellan vetenskap och skapelseberättelse, och på varje punkt där han ser en konflikt är det skapelseberättelsen som rekommenderas. Han påpekar att geologi numera ingår i den rikstäckande läroplanen och kommenterar: ”Det är särskilt angeläget för alla som undervisar i denna gren av läroplanen att bekanta sig med Whitcombs och Morris uppsatser om syndaflodsgeologin.” Ja, det är faktiskt syndafloden Layfield syftar på. Noas ark! – när barnen skulle kunna få lära sig det spännande faktum att Afrika och Sydamerika en gång hängde ihop och har skilt sig åt i samma takt som naglar växer. Här kommer mer från Layfield om Noas översvämning som en ny och snabb förklaring till fenomen som tog hundratals miljoner år att växa fram, det har den äkta geologiska forskningen klarlagt:
Inom vårt storartade geofysiska paradigm måste vi erkänna att en världsomfattande översvämning förekom så som beskrivs i 1 Mos 6–10. Om den bibliska berättelsen är tillförlitlig och de uppräknade genealogierna (till exempel 1 Mos 5, 1 Krön 1, Matt 1 och Luk 3) är i stort sett kompletta, får vi räkna med att denna globala katastrof ägde rum ganska nyligen. Dess verkningar framträder tydligt överallt. De främsta bevisen har påträffats i de fossilbemängda sedimentära bergarterna, de omfattande reserverna av kolvätebränslen (kol, olja och gas) och de ”legendariska” berättelserna om just en sådan väldig översvämning som förekommer hos olika folkgrupper över hela världen. Att det är möjligt att hålla en ark fylld med representativa varelser flytande i ett år tills vattenmassorna sjunkit undan tillräckligt har dokumenterats väl av bland andra John Woodmorrappe.
På sitt sätt är detta ännu värre än de uttalanden av totalt okunniga personer som Nigel McQuoid eller Wayne Malcolm som jag citerat ovan, eftersom Layfield har studerat naturvetenskap. Här har vi ännu en häpnadsväckande passage:
Som vi sade i början anser kristna på mycket goda grunder att Gamla och Nya testamentena är tillförlitliga vägledare till det som vi bör tro. De är inte enbart religiösa dokument. De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia som vi nonchalerar på egen risk.
Påståendet att Bibeln sannfärdigt återger den geologiska historien skulle få vilken ansedd teolog som helst att slita sitt hår. Min vän biskopen av Oxford, Richard Harrries, och jag skrev tillsammans ett brev till Tony Blair och fick det undertecknat av åtta biskopar och nio framträdande naturvetare.147 Bland de nio återfanns den dåvarande ordföranden för Royal Society (tidigare Blairs främste vetenskaplige rådgivare), sekreterarna för biologi och fysik i Royal Society, hovastronomen (nu ordförande för Royal Society), chefen för Natural History Museum i London och sir David Attenborough, kanske den mest respekterade personen i England. Av biskoparna var en romersk-katolsk och sju anglikanska – framstående religiösa ledare från hela landet. Vi fick ett nonchalant och otillfredsställande svar från premiärministerns kansli där det talades om skolans goda examensresultat och den välvilliga rapporten från skolinspektionsmyndigheten. Det föll tydligen inte Blair in att det kan vara något litet fel med myndighetens kvalitetskrav om dess inspektörer avlåter en hänförd drapa om en skola där huvudläraren i naturvetenskap lär ut att hela universum började efter det att hunden hade tämjts.
Det mest stötande avsnittet i Stephen Layfields föreläsning är nog avslutningen, ”Vad kan vi göra nu?”, där han tar upp den taktik som bör tillämpas av lärare som vill införa fundamentalistisk kristendom i undervisningen i naturvetenskap. Han uppmanar dem till exempel att
notera alla tillfällen då ett evolutionärt paradigm där jorden framställs som gammal (miljoner eller miljarder år) uttryckligen nämns eller antyds i en lärobok, i en examensfråga eller av en besökare och artigt påpeka att framställningen är felaktig. Där så är möjligt måste vi ge den alternativa (alltid bättre) bibliska förklaringen till samma data. Vi ska ta upp några exempel från vardera fysik, kemi och biologi i tur och ordning.
Resten av Layfields föreläsning är ingenting annat än en propagandamanual, en resurs för religiösa lärare i biologi, kemi och fysik som går in för att rasera den bevisbaserade undervisningen i naturvetenskap och ersätta den med bibeltexter, samtidigt som de håller sig precis inom riktlinjerna för den rikstäckande läroplanen.
Den 15 april 2006 intervjuade James Naughtie, som är ett av BBC:s mest erfarna nyhetsankare, sir Peter Vardy i radio. Huvudämnet för intervjun var en polisutredning av uppgifter, som Vardy förnekade, om att Blairs regering hade erbjudit mutor – adelskap av olika grader – åt förmögna personer för att förmå dem att stötta ”stadsakademierna”. Naughtie frågade också ut Vardy i kreationismfrågan, och Vardy förnekade kategoriskt att Emmanuel College undervisade sina elever i kreationisternas idéer. En före detta elev, Peter French, har lika kategoriskt uppgett: ”Vi fick lära oss att jorden var 6 000 år gammal.”148* Vem talar sanning här? Det vet vi inte, men Stephen Layfields föreläsning lägger fram hans policy för undervisningen i naturvetenskap klart och tydligt. Har Vardy aldrig läst Layfields mycket explicita manifest? Vet han verkligen inte vad hans huvudlärare i naturvetenskap har hållit på med? Peter Vardy gjorde sin förmögenhet på att sälja begagnade bilar. Skulle du köpa en av honom? Och skulle du liksom Tony Blair sälja en skola åt honom för 10 procent av priset och sockra med ett erbjudande att stå för alla löpande kostnader? Låt oss vara snälla mot Blair och utgå ifrån att åtminstone han inte har läst Layfields föreläsning. Det är väl för mycket att hoppas på att han nu har fått uppmärksamheten riktad på den.
Rektor McQuoid kom med ett försvar för vad han tydligen ansåg vara sin skolas fördomsfrihet, ett försvar som är anmärkningsvärt för sin nedlåtande självgodhet:
det bästa exempel jag kan ge på hur vi har det här är en filosofilektion som jag höll i en sjätteklass. Shaquille satt där och han säger: ”Koranen är tillförlitlig och där finns sanningen.” Och Clare där borta säger: ”Nej, det är i Bibeln som sanningen finns.” Vi pratade om likheterna mellan det som står i dessa böcker och ställena där de skiljer sig åt. Och vi enades om att båda inte kunde innehålla sanningen. Till sist sa jag: ”Tyvärr har du fel, Shaquille, det är i Bibeln vi finner sanningen.” Och han sa: ”Tyvärr är det ni som har fel, mr McQuoid, det är i Koranen som sanningen finns.” Och så gick de ut i kafeterian och åt lunch och diskuterade vidare där. Det är så vi vill ha det. Vi vill att barnen ska veta varför de tror på det de tror på och försvara det.149
Så gulligt då! Shaquille och Clare gick och åt lunch tillsammans, framförde sina argument och försvarade sina oförenliga trosuppfattningar. Men är det egentligen så gulligt? Är det inte snarare en beklaglig bild som McQuoid har målat upp? Vad baserade Shaquille och Clare sin diskussion på? Vilka giltiga bevis kunde var och en lägga fram i sin energiska och konstruktiva diskussion? Clare och Shaquille hävdade var och en för sig att hennes eller hans heliga skrift var överlägsen, och så var det med det. Det var tydligen det enda de sade, och det är mycket riktigt det enda man kan säga när man har fått lära sig att sanningen kommer från heliga skrifter och inte från bevis. Clare och Shaquille och deras kamrater fick inte kunskaper. De blev svikna av sin skola och deras rektor förgrep sig, inte på deras kroppar men väl på deras intellekt.
Och här har vi en annan gullig bild. Vid jul ett år letade den tidning jag läser varje dag, Independent, efter något som passade för helgen och hittade ett hjärtevärmande ekumeniskt foto av en tablå i en skola med Jesu födelse som motiv. Som bildtexten mysande förkunnade spelades de tre vise männen av Shadbreet (sikh), Musharaff (muslim) och Adele (kristen), alla fyra år gamla.
Gulligt? Hjärtevärmande? Nej, ingetdera. Det är groteskt. Hur kan någon anständig människa tycka att det är rätt att beteckna fyraåriga barn med deras föräldrars inställning till kosmiska och teologiska frågor? För att inse detta ska vi tänka oss ett likadant foto med texten utbytt till följande: ”Shadbreet (keynesian), Musharaff (monetarist) och Adele (marxist), alla fyra år gamla.” Skulle inte det ge upphov till ilskna insändare? Det borde det absolut göra. Men på grund av religionens kusligt privilegierade status hördes inte ett pip, och inget hörs heller någonsin vid andra sådana tillfällen. Vi kan tänka oss vilken uppståndelse det hade blivit om det hade stått ”Shadbreet (ateist), Musharaff (agnostiker) och Adele (sekulär humanist)” i texten. Då skulle kanske myndigheterna fingranska föräldrarna för att se om de var lämpliga att uppfostra barn. I Storbritannien, där kyrka och stat inte är konstitutionellt åtskilda, följer ateistiska föräldrar i regel med strömmen och låter skolorna undervisa deras barn i den religion som råkar härska i kulturen. ”The-Brights.net”, ett amerikanskt initiativ att ge ateisterna ett nytt signum som ”bright” på samma sätt som de homosexuella fick genomslag när de började kalla sig ”gay”, håller skrupulöst noga på reglerna för barn som vill vara med: ”Beslutet att bli bright måste vara barnets eget. Barn som får höra att de måste eller borde vara bright får INTE ansluta sig.” Kan någon ens i sin vildaste fantasi tänka sig en kyrka eller en moské som utfärdar en så självförnekande bestämmelse? Men borde de inte tvingas göra det? Jag gick förresten med i Brights, delvis därför att jag var genuint nyfiken på om ett sådant ord kunde manipuleras in i språket memetiskt. Jag vet inte men skulle vilja veta om förändringen av innebörden i ordet ”gay” [från början endast ”glättig”, ”munter”] var avsiktligt manipulerad eller om den bara uppkom.150 Brights-kampanjen hade det besvärligt i början när den dömdes ut i ursinniga ordalag av några ateister och förskräckt hukade under beteckningen ”arrogant”. Gay Pride-rörelsen lider lyckligtvis inte av sådan falsk blygsamhet, och det kan vara därför som den har lyckats.
I ett tidigare kapitel generaliserade jag temat ”medvetenhetshöjande” och började med feministernas prestation att få oss att haja till när vi hör glosor som ”talesman” när vederbörande är en kvinna och läser rubriker som ”Kvinnlig bilförare körde över två personer” – man ser aldrig ”Manlig bilförare …”. Här vill jag höja medvetenheten i ett annat avseende. Jag tycker att vi alla borde haja till när vi hör ett litet barn betecknas som tillhörigt någon viss religion. Små barn är för små för att själva avgöra vad de ska tycka om kosmos ursprung, om livet och om moralen. Blotta ljudet av orden ”kristet barn” eller ”muslimskt barn” borde skrapa i öronen som naglar på en svart tavla.
Här ska jag citera en uppgift, daterad den 3 september 2001, i den irländska radiostationen KPFT-FM.
Katolska skolflickor möttes av protester från lojalister då de försökte ta sig in i Holy Cross elementarskola för flickor på Ardoyne Road i norra Belfast. Poliser ur Royal Ulster Constabulary och soldater ur den brittiska armén fick föra undan demonstranterna som försökte spärra vägen till skolan. Kravallstaket sattes upp för att barnen skulle kunna ta sig igenom demonstrationen till skolan. Lojalisterna hånskrattade och skrek sekteristiska glåpord medan föräldrarna eskorterade barnen, några bara fyra år, in i skolan. Medan barn och föräldrar gick in genom grinden kastade lojalisterna flaskor och stenar.
Alla anständiga människor blir naturligtvis chockerade över den pina som dessa stackars flickor fick genomgå. Jag gör allt jag kan för att förmå alla att bli chockerade också över själva idén att kalla dem ”katolska skolflickor”. (Som jag påpekade i kapitel 1 är ”lojalist” den mjäkiga nordirländska eufemismen för protestant, alldeles som ”nationalist” är eufemismen för katolik. Den som inte tvekar att märka barn med etiketten ”katolik” eller ”protestant” drar sig för att sätta samma religiösa etiketter på vuxna terrorister och pöbelhopar, något som vore mycket mer på sin plats.)
Vårt samhälle, även den icke-religiösa sektorn, har godtagit den befängda idén att det är normalt och rätt att indoktrinera små barn i deras föräldrars religion och att klistra religiösa etiketter på dem – ”katolskt barn”, ”protestantiskt barn”, ”judiskt barn”, ”muslimskt barn” och så vidare – men inga andra jämförbara etiketter: inga konservativa barn, inga liberala barn, inga republikanska barn, inga demokratiska barn. Jag ber enträget alla mina läsare att skärpa sin uppmärksamhet på detta och höja medvetenheten så fort ni hör det omkring er. Ett barn är inte kristet och inte muslimskt utan ett barn av kristna föräldrar eller av muslimska föräldrar. Denna sistnämnda nomenklatur vore för övrigt ett utmärkt sätt att höja barnens egen medvetenhet. Ett barn som får höra att hon är ”barn till muslimska föräldrar” förstår genast att religionen är något som hon kan välja själv – eller välja bort – när hon blir stor nog att göra det.
De pedagogiska fördelarna med undervisning i komparativ religion är betydande. Själv började jag tvivla när jag var ungefär nio år och fick veta, inte i skolan utan av mina föräldrar, att den kristna religion som jag uppfostrades i bara var ett av många sinsemellan oförenliga trossystem. Religionens försvarare inser själva detta och det brukar skrämma upp dem. Efter reportaget i Independent om julspelet kom inte en enda insändare som kritiserade att fyraåringarna betecknades med sin religion. Den enda negativa insändaren kom från ”Kampanjen för verklig utbildning”, vars talesman Nick Seaton skrev att undervisning i många olika religioner var kolossalt farlig därför att ”Barn nu för tiden får lära sig att alla religioner är lika mycket värda, vilket innebär att deras egen inte har något speciellt värde”. Ja, det är precis vad det betyder. Denne talesman har all anledning att oroa sig. Vid ett annat tillfälle yttrade samma person: ”att beskriva alla religioner som lika giltiga är fel. Alla har rätt att tycka att deras tro är överlägsen andra, de må vara hinduer, judar, muslimer eller kristna – vad är det annars för mening med att hysa en tro?”151
Ja, det kan man undra. Vilket tomt struntprat! Dessa religioner är sinsemellan oförenliga. Varför skulle man annars tycka att ens egen är överlägsen de andra? Därför kan de flesta inte vara ”överlägsna de andra”. Låt barnen få veta mer om olika religioner, låt dem lägga märke till att de inte är förenliga sinsemellan och låt dem dra sina egna slutsatser om konsekvenserna av denna oförenlighet. Låt dem få avgöra själva, när de är stora nog att göra det, om någon är ”giltig” eller ej.
Jag måste erkänna att till och med jag är lite förbluffad över den okunnighet om bibliska historien som man ser bland folk som har vuxit upp under senare årtionden. Förresten har det kanske inte med årtionden att göra. I sin tankeväckande bok Why Gods Persist berättar Robert Hinde att en gallupundersökning i USA för så länge sedan som 1954 fann att tre fjärdedelar av alla katoliker och protestanter inte kunde namnge en enda profet ur Gamla testamentet. Mer än två tredjedelar visste inte vem som höll bergspredikan. Ett betydande antal trodde att Mose var en av de tolv apostlarna. Jag upprepar: detta var i USA, som är dramatiskt mycket mer religiöst än andra delar av den utvecklade världen.
Kung Jakobs Bibel från 1611, den så kallade Authorized Version, innehåller texter av enastående litterärt värde, till exempel Höga visan och den sublima Predikaren (som enligt vad jag har hört är fin också på originalspråket hebreiska). Men det främsta skälet till att den engelska Bibeln måste ingå i skolutbildningen i Storbritannien är att den är en viktig källa till litterär kultur. Detsamma gäller sagorna om de grekiska och romerska gudarna, som vi läser utan att bli ombedda att tro på dem. Här följer en snabb lista på bibliska eller bibelinspirerade fraser och sentenser som är vanligt förekommande i det litterära språket och samtalsspråket, från stor poesi till nött kliché, från ordspråk till skvaller.
Edens lustgård • Adams revben • Ta vara på sin broder • Kainsmärket i pannan • Gammal som Metusalem • Han sålde sin förstfödslorätt • Jakobs stege • Blind i Gaza • Den gödda kalven • Den brinnande busken • Ett land som flyter av mjölk och honung • Köttgrytor • Öga för öga och tand för tand • Hans ögonsten • Himlarnas härskaror • Shibolet • En man efter mitt sinne • Syndabock • Drottningen av Saba • Salomos vishet • Omgjorda sina länder • Jobspost • Spar på riset och du fördärvar barnet • Ett ord i rättan tid • Fåfängligheters fåfänglighet • Allt har sin tid • Sarons ros • Smida svärd till plogbillar • Låtom oss äta och dricka ty i morgon skola vi dö • Sätta någon på det hala • En ropandes röst i öknen • Se öga mot öga • Gileads balsam • Liljorna på marken • Daniel i lejongropen • Så vind och skörda storm • Sodom och Gomorra • Människan lever icke av bröd allena • Vik hädan, Satan • Jordens salt • Sätta sitt ljus under ena skäppo • Vända andra kinden till • Mott och mal • Kasta pärlor för svinen • En ulv i fårakläder • Gråt och tandagnisslan • Nytt vin i gamla läglar • Den som inte är med mig är mot mig • En salomonisk dom • Falla på hälleberget • Ingen är profet i sitt fädernesland • Smulor från den rike mannens bord • Samla skatter i himlen • Tidens tecken • Farisé • Du gode och trogne tjänare • Skilja fåren från getterna • Jag tvår mina händer • Låten barnen komma till mig • Änkans skärv • Den barmhärtige samariten • Gå på vattnet • En tjänare i vingården • Det förlorade fåret • Den förlorade sonen • Vars skorem jag icke är värdig att upplösa • Kasta första stenen • En tvivlande Tomas • Vägen till Damaskus • Dunkelt såsom i en spegel • Du Död, var är din udd? • En nagel i ögat • Roten till allt ont • Kämpa den goda kampen • Allt kött är hö • Ett svagt käril • Jag är begynnelsen och änden • Harmagedon • Ur djupen ropar jag till dig, o Herre • Quo vadis • Solen går upp över onda och goda
Samtliga dessa uttryck, fraser eller klichéer kommer direkt ur äldre bibelöversättningar. Okunnighet om Bibeln utarmar ofrånkomligen ens förmåga att uppskatta litteratur, inte sant? Och inte bara högstämd och seriös litteratur. Följande vers av lord Bowen, som var medlem av Storbritanniens högsta domstol, är snillrik i sin kvickhet:
Det regn som faller på en god
generar knappt den onde, ty
till skydd han har mot denna flod
den godes eget paraply.
Men man fattar inte riktigt det roliga i versen ifall man inte känner igen anspelningen på Matt 5:45 (”Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”, även om evangelisten inte nämner något paraply). Och finessen i Eliza Dolittles dagdröm i My Fair Lady, där hon talar om vilket öde hon önskar åt sin självutnämnde lärare, undgår alla som inte vet hur det gick för Johannes Döparen, som blev av med huvudet på Salomes anstiftan:
”Tack snälla kung”, sa jag och titta opp,
”det jag vill ha är Henry Higgins knopp.”
I mina ögon är P. G. Wodehouse det engelska språkets förnämste humorist, och minst hälften av uttrycken ovan förekommer alldeles säkert i hans texter. Alla Wodehouses bästa böcker vimlar av andra bibliska uttryck som inte förekommer i listan ovan och inte har inlemmats i språket som talesätt eller ordspråk. Lyssna till Bertie Woosters skildring av hur det känns att vakna med en rejäl baksmälla: ”Jag drömde att någon lymmel slog i spikar i skallen på mig, inte vanliga spikar, sådana som Hebers hustru Jael använde, utan rödglödgade.” Bertie själv var ofantligt stolt över sin enda intellektuella framgång, ett premium i bibelkunskap som han en gång fick i skolan.
Det som gäller för humoreskerna på engelska gäller i ännu högre grad för den seriösa litteraturen. Naseeb Shaheen har räknat referenserna till Bibeln hos Shakespeare och kommit fram till att de överstiger 1 300, en siffra som ofta citeras och är högst trovärdig.152 Den Bible Literacy Report som ges ut i Fairfax, Virginia (finansierad av den notoriska Templetonstiftelsen) ger många exempel och pekar på en överväldigande enighet bland lärare i engelsk litteratur om att man måste känna till Bibeln för att fullt ut kunna uppskatta deras ämne.153 Detsamma gäller säkerligen fransk, tysk, rysk, italiensk, spansk litteratur, liksom den på andra europeiska språk. Och för dem som är uppvuxna med arabiska och indiska språk är kunskaper om Koranen och Bhagavad Gita förmodligen lika oumbärliga för att de ska kunna uppskatta sitt litterära arv. För att avrunda listan vill jag påstå att man inte kan uppskatta Wagner (vars musik är bättre än den låter, som någon så kvickt har sagt) utan att vara bekant med de fornnordiska gudarna.
Jag ska inte bli utförligare. Jag har antagligen sagt tillräckligt för att övertyga i varje fall mina äldre läsare om att en ateistisk världsåskådning inte motiverar att man för ut Bibeln och andra heliga texter ur läroplanen. Och ingenting hindrar oss från att bevara en sentimental lojalitet mot till exempel judendomens, den anglikanska kyrkans eller islams kulturella och litterära traditioner och även delta i religiösa ritualer som bröllop och begravningar, utan att vi behöver ta till oss de övernaturliga trosuppfattningar som tidigare var sammanvuxna med de traditionerna. Vi kan avstå från att tro på Gud utan att förlora kontakten med ett dyrbart arv.
* Jag hade velat intervjua ärkebiskopen av Canterbury, kardinalärkebiskopen av Westminster och Storbritanniens överrabbin, men alla avböjde, säkerligen av goda skäl. Biskopen av Oxford antog erbjudandet och han var lika sympatisk och lika långt från att vara extremist som de utan tvivel hade varit.
* Följande tycks vara sant, trots att jag först misstänkte att det var en satirisk bluff av The Onion: www.talk2action.org/story/2006/5/29/195855/959. Det är ett dataspel som heter Left Behind: Eternal Forces. P. Z. Myers sammanfattar det på sin utmärkta hemsida Pharyngula: ”Tänk dig att du är en fotsoldat i en paramilitär grupp som arbetar för att förvandla Amerika till en kristen teokrati och förverkliga sin världsliga vision av Kristi allmakt över alla livets aspekter. … Du är ute på ett uppdrag – ett både religiöst och militärt uppdrag – att omvända eller döda katoliker, judar, muslimer, buddhister, homosexuella och alla andra som vill se en åtskillnad mellan kyrka och stat …” Se http://scienceblogs.com/pharyngula/2006/05/gta_meet_lbef.php. En recension finns på http://select.nytimes.com/gst/abstract.html?res=F1071FFD3C550C718CDDAA0894DE404482.
* Jämför Ann Coulters intagande kristna människokärlek: ”Jag är säker på att ingen av mina trosfränder skulle våga säga till mig att de inte skrattar vid tanken på att Dawkins kommer att brinna i helvetet.” (Coulter 2006:268)
* Det är reguljär praxis i Storbritannien i dag. En högt uppsatt skolinspektör har berättat för mig om flickor i London som 2006 skickades till en ”farbror” i Bradford för att bli omskurna. Myndigheterna ser mellan fingrarna av rädsla för att anses rasistiska i det muslimska ”samhället”.
* H. L. Mencken var profetisk när han skrev: ”Djupt inne i varje evangelists hjärta dväljs en misslyckad bilförsäljare.”
* För att läsaren ska få en uppfattning om skalan i detta fel kan jag nämna att det är likvärdigt med att tro att avståndet mellan New York och San Francisco är 7,1 meter.