”Denna bok fyller en mycket välbehövlig lucka.” Skämtet fungerar därför att vi fångar upp de båda motsatta betydelserna samtidigt. Jag trodde förresten att det var en påhittad kvickhet, men till min överraskning konstaterar jag att den i all oskuld har använts av bokförlagen. Se http://www.kcl.ac.uk/kis/schools/hums/french/pgr/tqr.html, där det talas om en bok som ”fyller en välbehövlig lucka i den litteratur som finns om den poststrukturalistiska rörelsen”. Till min förtjusning får jag veta att denna erkänt överflödiga bok handlar om Michel Foucault, Roland Barthes, Julia Kristeva och andra ikoner i haute francophonisme. Det känns alldeles rätt.
Fyller religionen en välbehövlig lucka? Det sägs ofta att det finns en lucka i hjärnan som måste fyllas av Gud: vi har ett psykiskt behov av Gud – en imaginär vän, far, storebror, biktfader, förtrogen – och det behovet måste tillgodoses vare sig Gud finns eller ej. Men är det möjligt att Gud belamrar en lucka som vi skulle må bättre av att fylla med något annat? Vetenskap, kanske? Konst? Vänskap? Humanism? Kärlek till livet i den verkliga världen och inte tilltro till andra liv hinsides graven? Kärlek till naturen, eller det som den store entomologen E. O. Wilson har kallat biophilia?
Under olika epoker har religionen ansetts fylla fyra stora behov i människolivet: förklaring, förmaning, tröst och inspiration. Historiskt sett aspirerade religionen på att förklara vår egen existens och beskaffenheten hos det universum som vi befinner oss i. I denna funktion har den nu helt förts åt sidan av vetenskapen, och det har jag behandlat i kapitel 4. Med förmaning menar jag moralregler för hur vi bör leva, och det tog jag upp i kapitel 6 och 7. Hittills har jag inte gjort rättvisa åt tröst och inspiration, och detta sista kapitel sysslar i korthet med de begreppen. Innan jag går in på trösten vill jag börja med barndomsföreteelsen ”fantasikamrat”, som jag tror är besläktad med religiös tro.
Christopher Robin trodde nog inte på allvar att Nasse och Nalle Puh verkligen talade med honom. Men Binker då?
Binker är min egen, han är min hemlighet,
och jag är aldrig ensam nån enda gång – jag vet
att leker jag i trappan, i trädgården eller så,
nog leker Binker med mej, och vi är alltid två.
Min pappa är så duktig, han är en duktig karl,
och mamma hon är mamma, den snällaste jag har,
och Dadda hon är daddig och ibland så är hon rar,
men de kan
inte se
Binker.
Binker pratar alltid – jag lär honom ju, jag.
Ibland blir pratet pip av ett mycket pipigt slag.
Ibland så brummar Binker om kvällen i mitt rum,
men han är hes i halsen, så jag gör Binkers brum.
Min pappa är så duktig, han är en duktig man,
och mamma hon kan mera än andra mammor kan,
och Dadda hon är daddig och ibland så går hon an,
men de känner
inte
Binker.
Binker är så modig som ett lejon eller två,
elefantastiskt modig när mörkret faller på.
Han grinar aldrig aldrig – jo, det förstår väl du,
när han får tvål i ögat – då grinar alla ju!
Min pappa han är pappig från topp och till tå,
och mamma är en mamma som man kan lita på,
och Dadda hon är Dadda men ganska snäll ändå,
men de är
inte
som Binker.
Binker tigger aldrig, men gott gör honom glad.
Jag brukar be för Binker var gång jag får choklad:
”Ah, ge en bit åt Binker, han är min bästa vän!”
Fast hans tänder är så nya, så jag får äta den.
Jag tycker om min pappa, men han jobbar hela dan,
jag tycker om min mamma, men ibland går hon till stan,
och Dadda är besvärlig, hon borstar jämt mitt hår,
men Binker är Binker, han går dit jag går.*
Är fantasikamraten en högre illusion, i en annan kategori än vanligt barndomsfantiserande? Mina egna erfarenheter är inte till någon hjälp här. Liksom många föräldrar förde min mor bok över mina barnsliga uttalanden. Förutom enkla låtsaslekar (nu är jag gubben i månen … en gaspedal … en babylonier) tycks jag ha varit förtjust i vidareförda låtsaslekar (nu är jag en uggla som låtsas vara ett vattenhjul) som kunde vara reflexiva (nu är jag en pojke som låtsas vara Richard). Jag trodde aldrig ett ögonblick att jag var något av allt det där, och det är troligen sant om de flesta låtsaslekar i barndomen. Men någon Binker hade jag inte. Enligt vad de uppger som vuxna tror åtminstone några av dessa normala barn som har fantasikamrater verkligen att de finns, och i en del fall ser de dem i tydliga och livliga hallucinationer. Jag skulle tro att detta barndomsfenomen kan vara ett bra sätt att få ett begrepp om vuxnas teistiska tro. Jag vet inte om psykologerna har studerat det från denna synpunkt, men det vore värt att undersöka närmare. Kamrat och förtrogen, en Binker för livet – det måste vara en roll som Gud spelar, en lucka som förblir tom om Gud skulle försvinna.
Ett annat barn, en flicka, hade en ”liten lilafärgad gubbe”, som var verkligt och synligt närvarande för henne. Han brukade manifestera sig med ett svagt klingande ljud. Han hälsade på henne regelbundet, särskilt när hon kände sig ensam, men alltmer sällan när hon blev större. En dag just innan hon skulle gå till lekskolan kom den lille lilafärgade gubben till henne, förebådad av sin vanliga klingande fanfar, och tillkännagav att han inte skulle besöka henne fler gånger. Hon blev ledsen, men han sade att hon började bli stor nu och inte skulle behöva honom i framtiden. Nu var han tvungen att lämna henne så att han kunde ta hand om andra barn. Han lovade komma tillbaka om hon verkligen behövde honom någon gång. Han kom mycket riktigt tillbaka, många år senare i en dröm, då hon var inne i en personlig kris och grubblade över vad hon skulle göra av sitt liv. Dörren till sovrummet gick upp och en kärra lastad med böcker kom till synes, inskjuten i rummet av … den lille lilafärgade gubben. Hon tolkade det som ett råd att börja studera, ett råd som hon tog och senare bedömde som gott. Jag får nästan tårar i ögonen av historien, och den för mig så nära jag troligen kommer till att förstå de imaginära gudarnas tröstande och rådgivande roll i människors liv. En varelse kan existera enbart i fantasin men ändå te sig helt och hållet verklig för barnet och ge äkta värme och goda råd. Kanske ännu bättre: imaginära vänner – och imaginära gudar – har tid och tålamod att ägna all sin uppmärksamhet åt den som har det svårt. Och de är mycket billigare än psykiatrer och professionella terapeuter.
Utvecklades gudarna i sin roll som tröstare och rådgivare ur fantasikamrater genom ett slags psykologisk ”pedomorfos”? Pedomorfos är bevarandet in i vuxen ålder av barndomskarakteristiska. Pekingeser har pedomorfiska ansikten: de vuxna ser ut som valpar. Det är ett välkänt mönster i evolutionen, vida accepterat som viktigt för utvecklingen av sådana mänskliga karakteristika som vår välvda panna och våra korta käkar. Evolutionisterna har betecknat oss som unga apor, och unga schimpanser och gorillor liknar onekligen människor mer än vuxna gör. Kan religionerna ha vuxit fram genom att det ögonblick i livet då barnen släppte sina fantasikamrater försköts steg för steg, genom generationerna, alldeles som vi under evolutionens gång dämpade takten i den process där pannan plattades till och käkarna sköt fram?
För fullständighetens skull bör vi begrunda den motsatta möjligheten. Kan fantasikamraterna ha utvecklats ur forntida gudar och inte tvärtom? Det förefaller mig mindre sannolikt. Jag kom att tänka på det medan jag läste den amerikanske psykologen Julian Jaynes The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind, en bok som är lika egendomlig som titeln antyder. Det är en av dessa böcker som antingen är totalt skräp eller fullkomligt geniala, ingenting däremellan. Förmodligen det förstnämnda, men jag vill inte slå vad.
Jaynes framhåller att många uppfattar sina egna tankeprocesser som en dialog mellan ”självet” och en annan inre person i huvudet. Numera vet vi att båda ”rösterna” är våra egna, och om vi inte gör det behandlas vi som mentalsjuka. Detta hände Evelyn Waugh under en kort period. Han gick alltid rakt på sak och sade till en god vän: ”Vi har inte setts på länge, men jag har träffat väldigt få människor för jag miste förståndet – visste du det?” Efter att ha tillfrisknat skrev Waugh romanen The Ordeal of Gilbert Pinfold, som skildrar hans hallucinerande period och de röster han hörde.
Jaynes lägger fram hypotesen att människor i allmänhet före 1000 f. Kr. inte visste att den andra rösten – den som Pinfold hörde – kom inifrån dem själva. De trodde att den tillhörde en gud, till exempel Apollon eller Astarte eller Jahve eller, vilket är troligare, någon obetydligare husgud som kom med råd eller befallningar. Jaynes lokaliserade till och med gudarnas röster till hjärnhalvan motsatt den som styr det hörbara talet. ”Nedbrytningen av det bikamerala psyket” var enligt Jaynes en historisk övergång. Det var den tidpunkt i historien då det gick upp för människor att de yttre röster som de tyckte sig höra i själva verket var inre. Jaynes går så långt som till att definiera denna historiska övergång som det mänskliga medvetandets gryning.
Det finns en gammal egyptisk inskription om skaparguden Ptah, där de andra gudarna framställs som varianter av Ptahs ”röst” eller ”tunga”. Moderna översättningar använder inte det bokstavliga ”röst” utan tolkar de andra gudarna som ”objektifierade begrepp om Ptahs inre”. Jaynes avfärdar sådana sofistikerade läsningar och föredrar att ta den bokstavliga innebörden på allvar. Gudarna var hallucinerade röster som talade inne i människors huvuden. Jaynes hävdar vidare att sådana gudar utvecklades ur minnen av döda kungar, som fortfarande på sätt och vis behöll kontrollen över sina undersåtar genom imaginära röster i deras huvuden. Oavsett om man finner Jaynes hypotes trovärdig eller ej är hans bok fängslande nog för att förtjäna att omnämnas i en bok om religion.
Nu övergår vi till den möjlighet att låna från Jaynes som jag nämnde för att konstruera en teori om att gudar och fantasikamrater är besläktade utvecklingsmässigt, men åt andra hållet från pedomorfosteorin. Den går ut på att nedbrytningen av det bikamerala psyket inte skedde plötsligt utan var en fortlöpande förflyttning bakåt in i barndomen av det ögonblick då hallucinerade röster och uppenbarelser kastades överbord som icke verkliga. I ett slags omvändning av pedomorfoshypotesen försvann de hallucinerade gudarna från vuxna psyken först och drogs sedan allt längre bakåt i den allt tidigare barndomen, tills de i dag finns kvar endast som fantasikamrater. Problemet med denna version av teorin är att den inte förklarar varför gudar dröjer sig kvar in i vuxen ålder i vår tid.
Det är kanske bättre att inte behandla gudar som fantasikamraternas förfäder, eller vice versa, utan se båda som biprodukter av samma psykologiska läggning. Gudar och fantasikamrater har förmågan att ge tröst gemensam och utgör en livlig resonansbotten när vi vill pröva våra idéer. Vi har inte rört oss långt från teorin i kapitel 5 om psykologiska biprodukter av religionens utveckling.
Det är dags att ta itu med den viktiga roll som Gud spelar när vi behöver tröst, och den humanitära utmaningen, om han inte existerar, att sätta något i hans ställe. Många som medger att Gud antagligen inte finns och att han inte är nödvändig för moralens skull återkommer ändå med vad de anser vara ett trumfkort: det påstådda psykologiska eller känslomässiga behovet av en gud. Om man tar bort religionen, vad ska man då sätta i stället? frågar folk ilsket. Vad har man att erbjuda de döende patienterna, de gråtande sörjande, de av alla övergivna förbrytarna som har Gud till sin ende vän i fängelset?
Det första man ska svara är något som inte borde behöva sägas. Religionens makt att trösta gör den inte sann. Även om vi gör en enorm eftergift, även om vi finge slutgiltiga bevis för att tro på Guds existens är oundgängligen nödvändig för människans psykologiska och känslomässiga välbefinnande, även om alla ateister vore desperata neurotiker som drivs till självmord av obarmhärtig kosmisk ångest – inget av allt detta skulle bidra med den minsta smula bevis för att religionen är sann. Det kan vara bevis för att man vill övertyga sig själv om att Gud finns, även om han inte gör det. Som jag redan har nämnt gör Dennett skillnad i Breaking the Spell mellan tro på Gud och tro på tron, den tro som det är önskvärt att man tror på, även om tron i sig är falsk: ”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24). De trogna uppmanas att säga sig tro, vare sig de är övertygade av den eller inte. Om man upprepar något tillräckligt många gånger lyckas man kanske intala sig att det är sant. Vi känner nog alla några personer som sätter värde på idén om religiös tro och inte vill att den angrips, samtidigt som de motvilligt erkänner att de inte själva hyser den. Jag blev en smula häpen när jag upptäckte ett förstklassigt exempel i min hjälte Peter Medawars bok The Limits of Science (Oxford University Press 1984, s. 96): ”Jag beklagar att jag inte tror på Gud och på religiösa svar i allmänhet, för jag är övertygad om att det skulle ge tillfredsställelse och tröst åt många som behöver det, ifall det vore möjligt att identifiera goda vetenskapliga och filosofiska skäl för att tro på Gud.”
Efter att ha läst Dennetts distinktion har jag gång på gång haft tillfälle att begagna den. Det är knappast en överdrift att de flesta ateister jag känner döljer sin ateism bakom en from fasad. De tror inte själva på något övernaturligt men har kvar en obestämd liten svaghet för en irrationell tro. De tror på tron. Det är förvånande hur många som inte tycks se skillnaden mellan ”X är sant” och ”Det är önskvärt att människor tror att X är sant”. Det är möjligt att de egentligen inte faller för detta logiska fel utan helt enkelt anser sanningen betydelselös jämfört med mänskliga känslor. Jag vill inte nedvärdera mänskliga känslor. Men låt oss i alla samtal vara tydliga med vad vi talar om: känslor eller sanning. Båda är viktiga men de är inte samma sak.
Hur som helst var min hypotetiska eftergift extravagant och felaktig. Jag känner inte till något bevis för att ateister har någon allmän tendens till olycklig, ångestfylld uppgivenhet. Somliga ateister är lyckliga. Andra är olyckliga. En del kristna, judar, muslimer, hinduer och buddhister är olyckliga, andra är lyckliga. Eventuellt finns det statistiska bevis som rör sambandet mellan lycka och tro (eller icke-tro), men jag tvivlar på att effekten är stark åt det ena eller andra hållet. Jag tycker att det är intressantare att fråga om det finns något gott skäl för att känna sig deprimerad om vi lever utan Gud. Jag avslutar denna bok med att tvärtom hävda att det är en underdrift att säga att man kan leva ett lyckligt och tillfredsställande liv utan övernaturlig religion. Först måste jag dock granska religionens anspråk på att ge tröst.
Enligt ordboken är tröst lindrandet av sorg eller inre oro. Jag delar upp tröst i två typer.
1. Direkt fysisk tröst. En man som har fastnat för natten på ett kalt berg kan finna tröst hos en stor varm sanktbernhardshund, och vi ska förstås inte glömma konjakstunnan som den har runt halsen. Ett gråtande barn får tröst av starka armar som håller om henne och av lugnande ord som viskas i hennes öra.
2. Tröst genom att man upptäcker något tidigare förbisett faktum eller ett tidigare oupptäckt sätt att betrakta existerande fakta. En kvinna vars make stupat i krig kan bli tröstad om hon finner att hon är gravid med hans barn eller att han dog som en hjälte. Vi kan också få tröst genom att hitta ett nytt sätt att tänka på en situation. En filosof påpekar att det inte är något särskilt med det ögonblick då en gammal man dör. Det barn han en gång var ”dog” långt tidigare, inte genom att plötsligt upphöra att leva utan genom att växa upp. Var och en av Shakespeares sju åldrar ”dör” då den långsamt glider över i nästa. Från denna synpunkt skiljer sig det ögonblick då den gamle utandas sin sista suck inte från de långsamma ”dödarna” under hans liv.154 En människa som inte gläder sig åt utsikten till sin egen död kan finna tröst i detta förändrade perspektiv. Eller kanske inte, men det är ett potentiellt exempel på tröst genom eftertanke. Mark Twains sätt att avvisa dödsfruktan är ett annat: ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död i miljarder år innan jag föddes och inte besvärats det minsta av det.” Att man inser detta påverkar inte alls det faktum att vi ofrånkomligen kommer att dö. Men vi har fått ett annat sätt att betrakta denna ofrånkomlighet och det kan vi finna tröst i. Thomas Jefferson fruktade inte heller döden och tycks inte ha trott på ett liv efter detta av något slag. ”Medan hans liv förklingade skrev Jefferson mer än en gång till vänner att han stod inför det annalkande slutet utan vare sig hopp eller fruktan”, skriver Christopher Hitchens i sin biografi. ”Därmed sade han i ordalag som inte kan missförstås att han inte var kristen.”
Nu är robusta intellekt kanske redo för de starka orden i Bertrand Russells essä ”What I Believe” från 1925:
Jag tror att jag kommer att ruttna när jag dör, och ingenting av mitt ego kommer att överleva. Jag är inte ung och jag älskar livet. Men jag bör hålla mig för god för att darra av skräck vid tanken på utplåning. Lycka är äkta lycka även om den måste ta slut, och tankar och kärlek förlorar inte heller sitt värde därför att de inte består för evigt. Många har uppträtt med stolthet på schavotten; samma stolthet bör lära oss att sannfärdigt begrunda människans plats i världen. Även om vi först huttrar vid vetenskapens öppna fönster efter de traditionella förmänskligande myternas sköna inomhusvärme, skänker den friska luften till sist kraft och de stora rymderna har sin egen storslagenhet.
Jag blev inspirerad av denna essä när jag läste den i mitt skolbibliotek i sextonårsåldern, men jag hade glömt bort den. Det är möjligt att jag omedvetet hyllade Russell (och medvetet hyllade Darwin) när jag 2003 skrev i A Devil’s Chaplain:
Det ligger mer än enbart magnificens i denna livsåskådning, hur dyster och kall den än kan te sig i skydd av okunnighetens snuttefilt. Det ligger något djupt uppfriskande i att resa sig och stå mitt i insiktens starka, vassa vind, Yeats ”vindar som blåser genom stjärnevägarna”.
Hur står sig religionen i jämförelse med exempelvis vetenskapen i förmåga att ge dessa båda typer av tröst? Om vi börjar med typ 1 är det fullt trovärdigt att Guds starka armar, även om de är helt och hållet imaginära, kan trösta på exakt samma sätt som en väns verkliga armar eller en sanktbernhardshund med en konjakstunna om halsen. Den vetenskapliga medicinen kan förstås också erbjuda tröst, för det mesta effektivare än konjak.
Rörande tröst av typ 2 tänker man sig lätt att religionen kan vara extremt effektiv. Människor som har drabbats av en fruktansvärd katastrof, säg en jordbävning, uppger ofta att de finner tröst i tanken att alltsammans ingår i Guds outgrundliga plan. Det kommer säkert något gott av det i tidens fullbordan. För den som fruktar döden kan det vara tröstande att uppriktigt tro att han har en odödlig själ, såvida han inte tror att han kommer till helvetet eller skärselden. Falska trosuppfattningar kan vara precis lika trösterika som äkta, ända fram till desillusioneringens ögonblick. Detta gäller även icke-religiösa uppfattningar. En man med obotlig cancer kan bli tröstad av en läkare som lögnaktigt säger att han är botad, lika effektivt som en annan som får det sanningsenliga beskedet att han är botad. Uppriktig och helhjärtad tro på ett liv efter döden är ännu mer immun mot desillusionering än tro på en ljugande läkare. Läkarens lögn är effektiv bara tills symtomen blir omisskännliga. Den som tror på ett liv efter döden kan aldrig bli totalt desillusionerad.
Opinionsundersökningar visar att omkring 95 procent av USA:s befolkning tror att de kommer att överleva sin egen död. Bortsett från förhoppningsfulla martyrer undrar jag ofrånkomligen hur många personer med moderat religiös inställning som innerst inne tror på det. Om de verkligen gjorde det borde de väl allesammans uppträda så som abboten i klostret i Ampleforth gjorde? När kardinal Basil Hume berättade för honom att han var döende blev abboten överlycklig för hans skull: ”Gratulerar! Det var strålande nyheter. Jag önskar att jag finge följa med.”155 Abboten var tydligen en äkta troende. Men det är just för att den är så sällsynt och oväntad som anekdoten fångar vår uppmärksamhet och nästan får oss att skratta, på ett sätt som påminner om skämtteckningen där en ung kvinna spritt naken bär en fana med texten ”Make love not war” och en åskådare utropar: ”Det där kallar jag att gå rakt på sak!” Varför säger inte alla kristna och muslimer något liknande som abboten när de får höra att en god vän är döende? När en from kvinna får veta av sin läkare att hon bara har några månader kvar att leva, varför strålar hon då inte av glad förväntan, som om hon just hade vunnit en semester på Seychellerna på lotteri? ”O så roligt det ska bli!” Varför blir hon inte överöst av trogna besökares hälsningar till dem som har gått i förväg? ”Hälsa så väldigt mycket till farbror Robert när du träffar honom …”
Varför säger inte religiösa människor sådant i de döendes närhet? Kan det bero på att de egentligen inte tror på allt det där som de säger sig tro på? Eller tror på det men fruktar själva dödsprocessen. På goda grunder, eftersom vår art är den enda som inte får gå till veterinären och smärtfritt befrias från sitt lidande. Men varför kommer det mest högljudda motståndet mot eutanasi och assisterat självmord i så fall från de religiösa? Enligt den dödsmodell som abboten eller lotterivinnaren ger skulle man förvänta sig att religiösa personer vore de sista att klamra sig fast vid jordelivet på ett föga klädsamt sätt. Men om man träffar någon som passionerat motsätter sig barmhärtighetsmord, eller lika passionerat motsätter sig assisterat självmord, kan man vara säker på att han är religiös. Det officiella skälet är kanske att allt dödande är synd. Men varför anse det vara en synd om man helhjärtat tror att man påskyndar en resa till himlen?
Min egen inställning till assisterat självmord tar avstamp i Mark Twains ord som jag citerade nyss. Att vara död blir inte annorlunda än att vara ofödd – jag kommer att vara precis som jag var på Vilhelm Erövrarens eller dinosauriernas eller trilobiternas tid. Det ligger ingenting att vara rädd för i det. Själva dödsprocessen kan däremot mycket väl vara smärtsam och obehaglig, beroende på om man har tur eller otur – det slags erfarenhet som vi har vant oss vid att skyddas från av narkos, som när man får blindtarmen bortopererad. Om ens hund eller katt är dödssjuk och har svåra smärtor blir man utpekad som hårdhjärtad om man inte går till veterinären med den och ber om en totalbedövning, som den lilla kelgrisen inte kommer att vakna upp ur. Men om ens läkare gör en själv exakt samma barmhärtiga tjänst när man ligger döende i plågor riskerar han att åtalas för mord. När jag ska dö skulle jag vilja att mitt liv släcktes ut under narkos, precis som om det vore en inflammerad blindtarm. Men det privilegiet får jag inte göra anspråk på, för jag har oturen att födas som en medlem av arten Homo sapiens och inte till exempel Canis familiaris eller Felis catus. Så går det i alla fall såvida jag inte flyttar till ett mer upplyst ställe som Schweiz, Nederländerna eller Oregon. Varför är sådana upplysta ställen så sällsynta? Huvudsakligen på grund av religionens inflytande.
Men ligger det inte en betydande skillnad mellan att få blindtarmen avlägsnad och att få livet avlägsnat? Egentligen inte; inte om man ändå snart ska dö. Och inte om man uppriktigt tror på livet efter döden. Tror man det är döden bara en övergång från ett liv till ett annat. Är övergången smärtsam finns det lika liten anledning att vilja genomlida den utan bedövning som att vilja ha blindtarmen bortopererad utan bedövning. Det är vi som betraktar döden som slutgiltig och inte en övergångsföreteelse som naivt kan väntas motsätta oss eutanasi eller assisterat självmord. Ändå är det vi som stöder bådadera.*
Hur ska vi tolka den iakttagelse som en översköterska jag känner har gjort, med en livstids erfarenhet av att driva ett hem för gamla där dödsfall inträffar regelbundet? Under årens lopp har hon märkt att de personer som är mest rädda för att dö är de religiösa. Man skulle vilja se hennes iakttagelse bekräftad statistiskt, men förutsatt att hon har rätt, vad är det som sker? Vad det än är talar det inte starkt för religionens förmåga att trösta de döende.* Katolikerna är kanske rädda för skärselden? Den helgonlike kardinal Hume tog avsked av en god vän med följande ord: ”Adjö då. Vi ses i skärselden, kan jag tro.” Jag för min del tror att det fanns en skeptisk glimt i de där kärleksfulla gamla ögonen.
Doktrinen om skärselden ger oss en inblick i det teologiska tänkandets orimliga banor. Skärselden är en sorts gudomlig invandrarmyndighet, ett underjordiskt väntrum där döda själar hamnar om deras synder inte är grova nog att förpassa dem till helvetet men som behöver lite specialkontroll och rening innan de kan släppas in i himlens syndfria zon.** På medeltiden sålde kyrkan ”avlat” för pengar. Man betalade för att slippa ett visst antal dagar i skärselden, och kyrkan utfärdade med hårresande förmätenhet undertecknade intyg som specificerade hur många dagar man slapp undan efter att ha pungat ut med ett visst belopp. Den romersk-katolska kyrkan är en institution för vars vinning uttrycket ”orätt fånget” kunde vara specialkonstruerat. Och av alla dess inbringande knep och finter måste avlatsförsäljningen anses vara ett av historiens värsta bondfångerier, den medeltida motsvarigheten till Nigeriabreven på internet men mycket framgångsrikare.
Så sent som 1903 kunde påven Pius X fortfarande tabulera antalet dagars frihet från skärselden som varje rang i hierarkin hade rätt att bevilja: kardinaler tvåhundra dagar, ärkebiskopar hundra dagar, biskopar bara femtio dagar. Vid det laget såldes avlatsbrev emellertid inte längre direkt för pengar. Redan på medeltiden var pengar inte den enda valuta som man kunde köpa sig permission från skärselden i. Det gick att betala med böner också, antingen egna före döden eller andras på ens vägnar när man hade dött. Och böner var till salu. Om man var rik kunde man ordna det bra för sin själ för tid och evighet. Mitt eget college i Oxford, New College, grundades 1379 av en av det seklets stora filantroper, William av Wykeham som var biskop av Winchester. En medeltida biskop kunde bli sin tids Bill Gates, hålla kontroll över motsvarigheten till informationsspåret (till Gud) och samla på sig väldiga rikedomar. Hans stift var ovanligt stort, och Wykeham utnyttjade sin förmögenhet och sitt inflytande till att grunda två förnämliga undervisningsanstalter, den ena i Winchester och den andra i Oxford. Wykeham fäste stor vikt vid utbildning, men som det står i den officiella historien om New College, som gavs ut 1979 inför sexhundraårsminnet av grundandet, var det främsta syftet att det skulle vara ”likt ett stort kapell där mässor skulle läsas för hans själ. Han avsatte medel för tio kaplaner, tre skrivare och sexton körsångare som skulle tjänstgöra i kapellet och föreskrev att de och inga andra skulle få stanna kvar om intäkterna sinade”. Wykeham överlämnade New College till medlemsrådet, som självt valde och väljer sina ledamöter och har existerat fortlöpande som en fristående organism i över sexhundra år. Han tycks ha litat på att vi skulle fortsätta att be för hans själ genom seklens lopp.
I dag har New College en enda kaplan* och inga skrivare, och det jämna flödet i århundrade efter århundrade av böner för Wykehams själ i skärselden har krympt till en rännil bestående av två böner om året. Körsångarna är de enda som går från klarhet till klarhet och deras musik är sannerligen magisk. Till och med jag känner ett styng av dåligt samvete, i min egenskap av medlem, för att jag har svikit ett löfte. Enligt sin tids synsätt gjorde Wykeham motsvarigheten till det en rik man i vår tid gör när han betalar in en stor summa till ett kryoteknikföretag, som utfäster sig att frysa ner hans kropp och hålla den isolerad från jordbävningar, upplopp, kärnvapenkrig och andra risker till någon gång i framtiden då den medicinska forskningen har lärt sig att tina upp den och bota den sjukdom som den dog av. Bryter vi sena tiders medlemmar av New College ett avtal med vår grundare? I så fall befinner vi oss i gott sällskap. Hundratals medeltida donatorer dog i förtröstan på att deras arvingar skulle be för dem i skärselden, något de hade fått bra betalt för att göra. Jag undrar hur många av Europas medeltida klenoder i konst och arkitektur som började sin tillvaro som insättningar i evighetens bank, i avtal som nu brutits.
Men det som verkligen fascinerar mig i skärseldsdoktrinen är det bevis som teologerna har presenterat för den, ett bevis så enastående klent att den nonchalanta säkerhet som det läggs fram med blir ännu mer komisk. Artikeln om skärselden i Catholic Encyclopedia har ett avsnitt som kallas ”bevis”. Det främsta beviset för att skärselden finns är följande. Om de döda gick direkt till himlen eller helvetet utan omvägar alltefter de synder de begått på jorden, skulle det vara meningslöst att be för dem. ”Ty varför bedja för de döda i avsaknad av tro på bönens makt att hugsvala dem som ännu är utestängda från Guds åsyn?” Och vi ber ju för de döda, inte sant? Därför måste skärselden existera, annars skulle våra böner vara meningslösa! Vilket skulle bevisas. Detta är vad som på fullt allvar accepteras som ett resonemang i det teologiska tänkandet.
Detta fantastiska non sequitur avspeglas i större skala i ett annat vanligt bruk av tröstens argument. Det måste finnas en Gud, säger detta argument, därför att livet annars skulle vara tomt, värdelöst, en öken av meningslöshet där ingenting betyder någonting. Hur kommer det sig att man måste påpeka att logiken faller ihop vid den första häcken? Livet är kanske tomt. Våra böner för de döda är kanske meningslösa. Att förutsätta motsatsen är att förutsätta sanningen i just den slutsats vi försöker bevisa. Den påstådda syllogismen är ett klart cirkelresonemang. För en man kan livet utan hans hustru mycket väl vara outhärdligt, sterilt och tomt, men detta hindrar henne tyvärr inte från att vara död. Det ligger något infantilt i tron att någon annan (föräldrar när det gäller barn, Gud när det gäller vuxna) har ett ansvar för att ge livet mening och innehåll. Det finns personer som i det ögonblick de stukar foten ser sig omkring efter någon att stämma inför domstol. Någon annan måste ta ansvaret för att jag ska må bra och någon annan måste bära skulden om jag far illa. Är det en liknande infantilism som ligger bakom ”behovet” av en Gud? Är vi tillbaka hos fantasikamraten igen?
Det verkligt vuxna synsättet är däremot att vårt liv är så meningsfullt, så rikt och så underbart som vi själva gör det. Och vi kan sannerligen göra det alldeles underbart. Om vetenskapen ger tröst av ett icke-materiellt slag smälter den in i den sista företeelse jag ska ta upp, inspirationen.
Inspiration är en fråga om smak eller privat bedömning som har den lite olyckliga effekten att den argumentationsmetod jag måste tillämpa är retorisk och inte logisk. Jag har gjort det förr och det har många andra också, bland andra Carl Sagan i Pale Blue Dot, E. O. Wilson i Biophilia, Michael Shermer i The Soul of Science och Paul Kurtz i Affirmations, för att bara nämna några exempel från senare tid. I Unweaving the Rainbow försökte jag klargöra vilken tur vi har som lever, med tanke på att en väldig majoritet människor som skulle ha kunnat dra en vinstlott i DNA:s kombinatoriska lotteri aldrig kommer att födas. För dem av oss som har turen att vara här illustrerade jag livets relativa kortvarighet med bilden av en lasertunn ljusstråle som kryper fram på en gigantisk tidslinjal. Allt före och efter ljusstrålen är höljt i det döda förflutnas eller den okända framtidens mörker. Vi har ofattbar tur som befinner oss i ljusstrålen. Om vi ödslar bort en sekund av vår tid i solen, hur kort den än är, och om vi gnäller över att det är meningslöst eller tomt eller (som barn gör) tråkigt, begår vi enligt min mening en grov oförrätt mot dessa ofödda biljoner som aldrig får chansen till liv över huvud taget. Som många ateister har sagt bättre än jag borde vetskapen om att vi bara har ett liv göra det desto dyrbarare. Det ateistiska synsättet är livsbekräftande och livsförskönande, samtidigt som det aldrig fläckas av självbedrägeri, önsketänkande eller det jämrande självmedlidandet hos dem som tycker att livet är skyldigt dem något. Som Emily Dickinson skrev:
att det aldrig återkommer
är vad som gör livet skönt.
Om Guds död lämnar ett tomrum kommer olika människor att fylla det på olika sätt. I mitt sätt ingår en rejäl dos vetenskap, den hederliga och systematiska strävan att hitta fram till sanningen om den verkliga världen. Jag betraktar människans bemödanden att förstå universum som ett företag i modellbyggande. Inom oss bygger vi alla en modell av den värld vi befinner oss i. Den minimala modellen är den som våra förfäder behövde för att överleva i sin värld. Simuleringsprogrammet konstruerades och rensades från virus av det naturliga urvalet, och det fungerar bäst i den värld som våra förfäder på Afrikas savanner var hemma i: en tredimensionell värld av mellanstora materiella föremål som rör sig i mellanhastighet i förhållande till varandra. Som en oväntad bonus visar sig våra hjärnor vara kraftfulla nog att ta in en mycket mer komplicerad världsmodell än den mediokra utilitaristiska som våra förfäder behövde för att överleva. Konsten och vetenskapen är skenande manifestationer av denna bonus. Låt mig måla en sista bild för att förmedla vetenskapens makt att öppna sinnet och tillfredsställa psyket.
Något av det mest beklämmande man kan se på gator och torg i dag är en kvinna höljd i formlöst svart från hjässan till fotabjället som kikar ut på världen genom en smal springa. Burkan är inte bara ett förtrycksinstrument för kvinnor och ett sätt att stänga in deras frihet och skönhet, inte bara ett tecken på ärkemanlig brutalitet och tragisk kvinnlig underkastelse. Jag vill använda den smala springan i slöjan som en symbol för något annat.
Våra ögon ser världen genom en smal springa i det elektromagnetiska spektrum. Det synliga ljuset är en glipa av ljus i det väldiga mörka spektrum, från radiovågor i den långa änden till gammastrålar i den korta. Riktigt hur smal är svårt att avgöra och en utmaning att förmedla. Vi tänker oss en gigantisk svart burka, med en synspringa av ungefär standardbredden, ett par centimeter. Om den svarta tyglängden ovanför springan representerar det osynliga spektrums kortvågsände och om tyglängden nedanför den representerar dess långvågsdel, hur lång behöver då burkan vara för att ha en springa på två centimeter i samma skala? Det är svårt att framställa det begripligt utan att hänvisa till logaritmiska skalor, så väldiga är de längder vi har att göra med. Det är inte på sin plats att börja kasta logaritmer omkring sig i sista kapitlet av en bok, men tro mig, det skulle vara alla burkors moder. Tvåcentimetersfönstret av synligt ljus är skrattretande litet jämfört med de kilometer av svart tyg som representerar spektrums osynliga del, från radiovågor vid kjolfållen till gammastrålar på hjässan. Det vetenskapen gör åt oss är att vidga fönstret. Det öppnas så stort att det inspärrande svarta plagget faller av nästan helt och blottlägger våra sinnen för frihetens friska och upplivande vindar.
Optiska teleskop använder glaslinser och speglar för att studera rymden, och det de ser är stjärnor som råkar sända ut strålar på det svaga våglängdsband som vi kallar synligt ljus. Andra teleskop ”ser” in i röntgen- eller radiovåglängderna och ger oss ett ymnighetshorn av alternativa natthimlar. I mindre skala kan kameror med lämpliga filter ”se” i det ultravioletta bandet och ta foton av blommor, som visar upp främmande varianter av ränder och fläckar som är synliga för och tycks vara konstruerade för insektsögon men som vi inte kan se alls utan hjälp. Insektsögon har ett spektralfönster ungefär lika brett som våra men det sitter lite längre upp på burkan. De är blinda för rött och ser längre in i det ultravioletta än vi, in i den ”ultravioletta trädgården”.*
Metaforen med det smala fönstret av ljus som breddas till ett spektakulärt brett spektrum kan tillämpas också på andra vetenskapsområden. Vi lever nära centrum av ett ofantligt museum av magnituder och betraktar världen med sinnesorgan och nervsystem som har kapacitet att varsebli och förstå endast en liten mellanstor grupp av storlekar som rör sig i mellanhastighet. Vi känner oss hemmastadda med föremål som sträcker sig i storlek från några kilometer (utsikten från en bergstopp) till ungefär en tiondels millimeter (spetsen på en knappnål). Utanför detta spann är till och med vår fantasi handikappad och vi måste ha hjälp av instrument och matematik, som vi lyckligtvis kan lära oss att använda. Det spann av storlekar, avstånd eller hastigheter som vår fantasi trivs med är ett smalt band placerat mitt i det möjligas gigantiska, från kvantskalan i den mindre änden av skalan till einsteinsk kosmologi i den större.
Vår fantasi är sorgligt klent rustad att hantera avstånd utanför det smala mellanspann som redan våra förfäder kände till. Vi föreställer oss en elektron som ett liten klot som kretsar kring ett större kluster av klot, protoner och neutroner. Så är det inte alls. Elektroner liknar inte små klot. De liknar ingenting vi känner igen. Det är inte ens säkert att ”likna” betyder något alls när vi flyger för nära verklighetens yttre horisonter. Vår fantasi är ännu inte utvecklad nog för att tränga in i kvantens grannskap. Ingenting i den skalan beter sig så som vi har utvecklats att tycka att materien bör bete sig. Inte heller kan vi komma till rätta med beteendet hos föremål som rör sig i någon bestämbar bråkdel av ljusets hastighet. Sunda förnuftet sviker oss, för det utvecklades i en värld där ingenting rörde sig särskilt fort och ingenting var mycket litet eller mycket stort.
I slutet av en berömd essä om ”möjliga världar” skrev den store biologen J. B. S. Haldane: ”Själv misstänker jag att universum inte bara är konstigare än vi tror utan konstigare än vi kan föreställa oss. … Jag tror att det finns fler ting i himmel och på jord än någon filosofi har drömt om, eller kan drömma om.”
Den person vars minne jag tillägnar denna bok försörjde sig på vetenskapens egendomlighet, som han drev till komedins gräns. Följande är hämtat ur samma improviserade tal i Cambridge 1998 som jag citerade i kapitel 1: ”Det faktum att vi lever på botten av en djup gravitationsbrunn, på ytan av en gastäckt planet som kretsar kring ett nukleärt eldklot 145 miljoner kilometer bort, och tycker att alltsammans är normalt är helt klart ett tecken på hur skevt vårt perspektiv är.” Där andra science fiction-författare spelade på det säregna i vetenskapen för att väcka vår känsla för det hemlighetsfulla använde Douglas Adams det för att locka oss till skratt (den som har läst Liftarens guide till galaxen kommer kanske att tänka till exempel på ”den oändliga osannolikhetsdriften”). Skrattet är nog den bästa reaktionen på några av den moderna fysikens märkligare paradoxer. Alternativet är att gråta, tycker jag ibland.
Kvantmekaniken, denna avsmalnande tornspira på 1900-talets vetenskapliga prestationer, gör lysande framgångsrika förutsägelser om den verkliga världen. Richard Feynman liknade dess precision vid att ange ett avstånd stort som det mellan Nordamerikas öst- och västkust på bredden av ett mänskligt hårstrå när. Denna förmåga till förutsägelse tycks betyda att kvantteorin måste vara sann i någon bemärkelse, lika sann som något vi känner till, även om vi tar med de mest jordnära förnuftsfakta. Men de antaganden som kvantteorin måste göra för att komma med dessa förutsägelser är så mystiska att till och med den store Feynman själv kände sig föranledd att säga (det finns olika versioner av detta citat; själv tycker jag att följande är det mest pregnanta): ”Den som tror sig förstå kvantteorin … förstår inte kvantteorin.”*
Kvantteorin är så konstig att fysikerna tar sin tillflykt till en eller annan paradoxal ”tolkning” av den. Tillflykt är rätta ordet. I The Fabric of Reality ansluter sig David Deutsch till ”mångvärldstolkningen” av kvantteorin, kanske därför att det värsta man kan säga om den är att den är orimligt slösaktig. Den förutsätter ett väldigt och snabbt växande antal universum som existerar parallellt och inte kan upptäcka varandra sinsemellan utom genom de kvantmekaniska experimentens trånga ventil. I några av dessa universum är jag redan död. I några har du gröna mustascher. Och så vidare.
Den alternativa ”Köpenhamnstolkningen” är lika orimlig – inte slösaktig, bara förkrossande paradoxal. Erwin Schrödinger satiriserade över den med sin liknelse om katten. Schrödingers katt är instängd i en låda med en avlivningsmekanism som utlöses av en kvantmekanisk händelse. Innan vi öppnar lådans lock vet vi inte om katten är död. Sunda förnuftet säger oss ändå att katten måste vara antingen död eller levande inne i lådan. Köpenhamnstolkningen motsäger sunda förnuftet: det enda som finns innan vi öppnar lådan är en sannolikhet. Så fort vi öppnar den faller vågfunktionen ihop och vi står där med en enda händelse: katten är död eller katten är levande. Tills vi öppnade lådan var den varken död eller levande.
”Mångvärldstolkningen” av samma händelser är att katten är död i somliga universum, levande i andra. Ingendera tolkningen tillfredsställer sunda förnuftet eller intuitionen. De stöddigare fysikerna bryr sig inte om vilket. Det viktiga är att matematiken fungerar och förutsägelserna bekräftas experimentellt. De flesta av oss är för mesiga för att följa med i dem. Vi tycks behöva någon visuell föreställning av vad som ”verkligen” händer. Jag förstår för övrigt att Schrödinger från början lade fram sitt tankeexperiment med katten för att belysa vad han ansåg vara det absurda i Köpenhamnstolkningen.
Biologen Lewis Wolpert hävdar att den moderna fysikens konstighet bara är toppen på isberget. I motsats till teknologin gör vetenskapen i allmänhet våld på sunda förnuftet.156 Wolpert beräknar till exempel ”att det finns många fler molekyler i ett glas vatten än det finns glas vatten i havet”. Eftersom allt vatten på jorden går i cykler genom havet blir slutsatsen att något av det man dricker varje gång man tar sig ett glas vatten har passerat genom Oliver Cromwells urinblåsa. Det är förstås inget särskilt märkvärdigt med Cromwell, eller med urinblåsor. Har du inte just andats in en kväveatom som en gång andades ut av den tredje iguanodonen till vänster om det höga cykadträdet? Är du inte glad för att du lever i en värld där en sådan förmodan är tänkbar och att du dessutom har förmånen att veta varför? Och att offentligt förklara det för någon annan, inte som din privata åsikt eller tro utan som något den andre kommer att känna sig tvungen att acceptera, när han väl har förstått ditt resonemang? Detta kan vara en aspekt av det Carl Sagan menade när han förklarade varför han hade skrivit The Demon-Haunted World: Science as a Candle in the Dark: ”Att inte förklara vetenskapen ter sig orimligt för mig. När man är förälskad vill man tala om det för hela världen. Denna bok är en personlig deklaration som avspeglar min livslånga kärlekshistoria med vetenskapen.”
Utvecklingen av komplext liv, ja, själva dess existens i ett universum som lyder fysikaliska lagar, är underbart överraskande – eller skulle vara det om inte överraskning vore en känsla som kan förekomma endast i en hjärna som är resultatet av just denna överraskande process. Det finns alltså en antropisk bemärkelse där vår tillvaro inte bör vara överraskande. Jag hoppas att jag talar för mina medmänniskor då jag ändå envisas med att den är alldeles otroligt överraskande.
Tänk efter. På en planet, och eventuellt bara en enda planet i hela universum, samlas molekyler, som normalt inte skulle bilda något mer komplicerat än en gråsten, till klumpar av materia av sådan svindlande komplexitet att de kan springa, hoppa, simma, flyga, se, höra, fånga och äta andra sådana levande stycken av komplexitet, och i vissa fall kan tänka och känna och bli förälskade i åter andra stycken av komplicerad materia. Nu förstår vi i stort sett hur det gick till, men först sedan 1859. Före 1859 var det alldeles kolossalt konstigt. Nu, tack vare Darwin, är det bara konstigt. Darwin tog tag i springan på en burka och slet upp den, släppte in en flod av insikt vars bländande nya ljus och kraft att lyfta den mänskliga anden till nya rymder saknade motstycke – såvida det inte var Kopernikus insikt om att jorden inte var universums centrum.
”Säg mig”, sade den store 1900-talsfilosofen Ludwig Wittgenstein en gång till en god vän, ”varför säger folk alltid att det var naturligt för människan att tro att solen kretsade runt jorden och inte att jorden roterade?” ”Naturligtvis därför att det helt enkelt ser ut som om solen kretsar runt jorden”, svarade vännen. Wittgenstein släppte inte taget: ”Men hur skulle det ha sett ut ifall jorden hade verkat rotera?” Jag citerar ibland Wittgensteins ord under mina föreläsningar och tror att mina åhörare ska skratta. I stället sitter de där förstummade.
I den begränsade värld där våra hjärnor utvecklades är det troligare att små föremål rör sig än att stora gör det som betraktas som bakgrund till rörelse. Medan jorden roterar rör sig föremål som ser stora ut därför att de är nära – berg, träd och hus, själva marken – exakt synkroniskt med varandra och med iakttagaren, i förhållande till himlakroppar som sol och stjärnor. Våra utvecklade hjärnor projicerar en illusion av rörelse på dem i stället för på bergen och träden i förgrunden.
Nu går jag vidare med det jag nämnde ovan, att förklaringen till vårt sätt att se världen, och anledningen till att vi intuitivt har lätt för att fatta somligt och svårt för att fatta annat, är att våra hjärnor i sig är utvecklade organ: inbyggda datorer som har utvecklats för att hjälpa oss att överleva i en värld – jag ska använda namnet mellanvärlden – där föremål som betydde något för vår överlevnad varken var särskilt stora eller särskilt små, en värld där allt antingen stod stilla eller rörde sig långsamt jämfört med ljusets hastighet och där det som var högst osannolikt utan risk kunde behandlas som omöjligt. Vår mentala burkaspringa är smal därför att den inte behövde vara bredare för att hjälpa våra förfäder att överleva.
Vetenskapen har lärt oss, mot all utvecklad intuition, att det som ser ut som solida föremål som kristaller och stenar i själva verket nästan helt består av tomrum. Den välbekanta bilden föreställer en atomkärna som en fluga mitt på ett idrottsstadion. Nästa atom befinner sig alldeles utanför detta stadion. Den hårdaste, tätaste, mest solida sten är alltså ”egentligen” nästan enbart tomrum, brutet endast av små partiklar så långt ifrån varandra att de inte borde räknas. Hur kommer det sig då att stenar känns och ser ut att vara solida och hårda och ogenomträngliga?
Jag ska inte försöka föreställa mig hur Wittgenstein kunde ha svarat på den frågan. Men som evolutionsbiolog skulle jag besvara den så här. Våra hjärnor har utvecklats för att hjälpa våra kroppar att leta sig fram kring världen på den skala där dessa kroppar fungerar. Vi utvecklades aldrig för att navigera atomernas värld. I så fall skulle våra hjärnor antagligen varsebli stenar som fyllda av tomrum. Stenar känns hårda och ogenomträngliga i händerna därför att våra händer inte kan tränga igenom dem. Orsaken har ingenting att göra med storleken och avstånden mellan de partiklar som materien består av. Det har att göra med de kraftfält som förknippas med de glesare partiklarna i ”solid” materia. Det är nyttigt för hjärnan att konstruera begrepp som soliditet och ogenomtränglighet, för sådana begrepp hjälper oss att lotsa våra kroppar genom en värld där ett föremål – som vi kallar solitt – inte kan fylla samma utrymme som ett annat.
Här ska vi ta en liten vilopaus med en rolig historia, ur John Ronsons The Men who Stare at Goats:
Det här är en sann historia. Tiden är sommaren 1983. Generalmajor Albert Stubblebine III sitter vid sitt skrivbord i Pentagon och stirrar på sin vägg, där hans många militära utmärkelsetecken hänger. De ger en detaljerad bild av en lång och förnämlig karriär. Han är den amerikanska arméns underrättelsechef med sextontusen man under sitt befäl. … Han låter blicken glida från sina medaljer till själva väggen. Det finns något som han känner på sig att han måste göra även om tanken på det skrämmer honom. Han tänker på det val han måste träffa. Han kan stanna i sitt rum eller gå in i nästa. Det är det val han står inför. Och han har bestämt sig. Han ska gå in i rummet intill. Han reser sig, tar ett steg från skrivbordet och börjar gå. Jag menar, vad består atomen mest av? tänker han. Tomrum! Han ökar takten. Vad består jag mest av? Han tänker efter. Atomer! Nu joggar han nästan. Vad består väggen mest av? Han tänker efter. Atomer! Det enda jag behöver göra är att se till att tomrummen smälter ihop … Då drämmer general Stubblebine näsan i väggen i sitt rum. Förbannat också, tänker han. General Stubblebine är förbryllad över att han aldrig lyckas gå igenom sin vägg. Vad är det för fel på honom som gör att han inte klarar det? Det beror kanske bara på att det ligger för mycket i korgen för inkommande post för att han ska kunna koncentrera sig så mycket som behövs. Han är alldeles säker på att hans förmåga att gå genom föremål en dag kommer att bli ett vanligt vapen i underrättelseinsamlandets arsenal. Och när det sker, tja, är det för naivt att tro att det skulle förebåda gryningen till en värld utan krig? Vem skulle vilja ge sig på en armé som kan göra det?
General Stubblebine betecknas med rätta som ”en överraskande tänkare” på hemsidan till den organisation som han nu när han är pensionerad driver tillsammans med sin hustru.
Eftersom vi har utvecklats i mellanvärlden har vi intuitivt lätt att förstå idéer som: ”När en generalmajor rör sig, i den mellanhastighet som generalmajorer och andra mellanvärldsföreteelser rör sig, och stöter ihop med ett annat solitt mellanvärldsfenomen som en vägg, hejdas hans framfart med en smärtsam smäll.” Våra hjärnor är inte utrustade för att föreställa sig hur det skulle kännas att vara en neutrino som går genom en vägg, i de väldiga mellanrum som väggen ”egentligen” består av. Inte heller förstår vi vad som händer när saker och ting rör sig med en hastighet som närmar sig ljusets.
Utan hjälp har den mänskliga intuitionen, utvecklad och skolad i mellanvärlden som den är, till och med svårt att tro Galilei när han säger att en kanonkula och en fjäder skulle slå i marken i samma ögonblick när de släpps från ett lutande torn, förutsatt att inget luftmotstånd föreligger. I mellanvärlden råder nämligen alltid luftmotstånd. Om vi hade utvecklats i ett vakuum skulle vi vänta oss att en fjäder och en kanonkula slog i marken på samma gång. Vi är varelser utvecklade i mellanvärlden, och det drar upp gränser för vad vi är i stånd att föreställa oss. På grund av att springan i vår burka är smal ser vi bara mellanvärlden, såvida vi inte är särskilt begåvade eller sällsport grundligt utbildade.
I en bemärkelse måste vi djur överleva inte bara i mellanvärlden utan också i atomernas och elektronernas mikrovärld. Själva de nervimpulser som vi tänker och fantiserar med hänger på aktiviteter i mikrovärlden. Men ingen handling som våra vilda förfäder någonsin måste utföra, inget beslut som de någonsin behövde fatta, skulle ha underlättats av att de hade känt till och förstått mikrovärlden. Om vi vore bakterier, ständigt tilltygade av molekylernas termalrörelser, skulle det vara annorlunda. Men vi mellanvärldare är alldeles för otympligt massiva för att lägga märke till någon sådan rörelse. På liknande sätt domineras våra liv av gravitationen men märker knappast ytspänningens lätta kraft. En liten insekt skulle vända på den prioriteringen och tycka att ytspänningen var allt annat än lätt.
I Creation: Life and How to Make it tar Steve Grand till storsläggan mot vårt ständiga sysslande med materien själv. Vi har en benägenhet att tro att endast solida, materiella ”föremål” är ”verkliga”. ”Vågor” av elektromagnetisk fluktuation i ett vakuum ter sig ”overkliga”. 1800-talets vetenskapsmän trodde att vågor måste vara vågor ”i” något materiellt medium. Inget sådant medium var känt, så de hittade på ett och kallade det för ljusbärande eter. Men vi tycker oss ha lätt att förstå ”verklig” materia enbart därför att våra förfäder utvecklades för att överleva i mellanvärlden, där materia är en användbar föreställning.
Däremot kan till och med vi mellanvärldare begripa att en malström är ett ”föremål” ungefär lika verkligt som en sten, även om materien i malströmmen förändras hela tiden. På en ökenslätt i Tanzania, i skuggan av masajfolkets heliga vulkan Ol Donyo Lengai, finns en stor dyn som består av aska efter ett utbrott 1969. Den har skulpterats av vinden. Men det fina med den är att den rör sig fysiskt. Det är en så kallad barkan. Hela tiden vandrar den över öknen västerut i en hastighet av ungefär 17 meter om året. Den behåller sin form av månskära och kryper fram åt det håll spetsarna pekar. Vinden blåser sand uppför den långsamt stigande lutningen. När sandkornen träffar toppen på ryggen forsar de nerför den branta lutningen på månskärans insida.
I själva verket är till och med en barkan snarare ett ”föremål” än en våg. En våg tycks röra sig horisontellt över öppna havet, men vattenmolekylerna rör sig vertikalt. På liknande sätt kan ljudvågor färdas från talare till lyssnare, men luftmolekyler gör det inte. Det skulle vara en vind, inte ett ljud. Steve Grand påpekar att du och jag mer liknar vågor än permanenta ”föremål”. Han uppmanar läsaren att dra sig till minnes …
… en barndomsupplevelse. Något du minns klart, något du kan se, känna, kanske till och med känna lukten av, som om du verkligen var där. Du var ju där när det hände, inte sant? Hur skulle du annars kunna minnas det? Men här kommer bombnedslaget: du var inte där. Inte en enda atom som du har i kroppen i dag var där när den händelsen ägde rum. … Materia svävar från ett ställe till ett annat och samlas tillfälligt för att bilda dig. Vad du än är, inte är du det stoff som du är gjord av. Om det inte får nackhåret att resa sig, så läs det igen tills det gör det, för det är viktigt.*
”Verkligen” är inte ett ord vi bör ta i munnen hur som helst. Om en neutrino hade en hjärna som hade utvecklats i förfäder av neutrinostorlek, skulle den säga att stenar ”verkligen” mest består av tomrum. Vi har hjärnor som utvecklades i mellanstora förfäder, som inte kunde gå genom stenar, så vårt ”verkligen” är ett ”verkligen” där stenar är solida. ”Verkligen” för ett djur är det som dess hjärna behöver vara för att hjälpa det att överleva. Och eftersom olika arter lever i så olika världar får vi en oroande mängd olika ”verkligen”.
Det vi ser av den verkliga världen är inte den osminkade verkliga världen utan en modell av den, reglerad och justerad av sinnesdata – en modell som är konstruerad för att vara till nytta i hanteringen av den verkliga världen. Modellens karaktär beror på vad för slags djur vi är. Ett flygande djur behöver en annan sorts världsmodell än ett djur som går, klättrar eller simmar. Rovdjur behöver en annan modell än bytesdjur, fast deras världar ofrånkomligen överlappar. En apas hjärna måste vara programmerad för att kunna simulera en tredimensionell labyrint av grenar och trädstammar. En vattenlöpare behöver inget tredimensionellt program eftersom den lever på ytan till dammen i en tvådimensionell värld som Edwin Abbotts Flatland. En mullvads program för att konstruera modeller av världen är anpassad för underjordiskt bruk. En nakenråtta har troligen ungefär samma program som en mullvad, men en ekorres program är antagligen mycket mer lik en apas, trots att den är en gnagare liksom nakenråttan.
I Den blinde urmakaren och andra skrifter har jag framkastat tanken att fladdermöss eventuellt ”ser” färger med öronen. Den modell av världen som en fladdermus behöver för att navigera genom tre dimensioner, så att den kan fånga insekter, måste vara lik den som en svala behöver för att kunna genomföra ungefär samma saker. Det faktum att fladdermusen använder ekon för att uppdatera variablerna i sin modell, medan svalan använder ljus, är ovidkommande. Jag tror att fladdermöss använder uppfattade färger som ”rött” och ”blått” som interna etiketter på någon värdefull aspekt av ekon, kanske ytors akustiska struktur, alldeles som svalor använder samma varseblivna färger som beteckning på ljusets långa och korta våglängder. Poängen är att modellens karaktär styrs av hur den ska användas och inte av den sensoriska modaliteten. Fladdermössen lär oss att den inre modellens generella form – i motsats till de variabler som ständigt matas in av sinnesnerverna – är en anpassning till djurets levnadssätt, lika mycket som dess vingar, ben och stjärt är det.
I sin artikel om ”möjliga världar” som jag citerade ovan hade J. B. S. Haldane något relevant att säga om djur vilkas värld domineras av luktsinnet. Han märkte att hundar kan skilja mellan två snarlika flyktiga fettsyror – kaprylsyra och kapronsyra – som båda hade spätts ut till en del på en miljon. Den enda skillnaden är att kaprylsyrans viktigaste molekylkedja är två kolatomer längre än kapronsyrans. Haldane trodde att en hund skulle kunna rangordna syrorna ”efter deras molekylvikter med ledning av deras lukt, alldeles som en människa kan placera ett antal pianotrådar i ordning med ledning av deras toner”.
Det finns en annan fettsyra, kaprinsyra, som är exakt likadan som de båda andra utom att den har ytterligare två kolatomer i sin viktigaste kedja. En hund som aldrig hade stött på kaprinsyra skulle kanske ha lika lätt att tänka sig dess lukt som vi skulle ha att tänka oss en trumpet som spelar en ton högre än vi har hört någon trumpet spela tidigare. För mig ter det sig fullt rimligt att förmoda att en hund, eller en noshörning, uppfattar blandningar av lukter som harmoniska ackord. Det är möjligt att det finns dissonanser. Antagligen inte melodier, för melodier är uppbyggda av toner som börjar eller slutar tvärt med exakta tidrymder, till skillnad från lukter. Eller också kanske hundar och noshörningar uppfattar lukter som färger. Det resonemanget skulle vara detsamma som för fladdermössen.
Återigen är de varseblivningar som vi kallar färger verktyg som hjärnan använder för att hålla isär viktiga företeelser i omvärlden. Varseblivna kulörer – det filosoferna kallar qualia – har inget av naturen givet samband med ljus av olika våglängder. De är inre etiketter som står till hjärnans förfogande, när den konstruerar sin modell av den yttre verkligheten, för att göra distinktioner som är särskilt viktiga för djuret i fråga. I vårt fall, eller en fågels, innebär det ljus av olika våglängder. I en fladdermus fall, har jag spekulerat, kan det vara ytor med olika akustiska egenskaper eller strukturer, kanske rött för blankt, blått för sammetsmatt, grönt för strävt. Och varför skulle det inte vara lukter i en hunds eller en noshörnings fall? Förmågan att föreställa sig en fladdermus eller en noshörnings främmande värld, en ryggsimmares eller en mullvads, en bakteries eller en barkbagges, är ett av de privilegier vetenskapen beviljar oss när den sliter i det svarta tyget i vår burka och visar oss den större räckvidden hos det som finns utanför, för oss att glädjas åt.
Mellanvärldsmetaforen – om det mellanspann av fenomen som den smala springan i vår burka låter oss se – kan tillämpas också på andra skalor eller ”spektra”. Vi kan konstruera en skala av osannolikheter, också med ett smalt fönster som vår intuition och fantasi duger till att ta sig igenom. I osannolikhetsspektrums ena ände finner vi de tänkta händelser som vi kallar omöjliga. Mirakel är händelser som är extremt osannolika. En madonnastaty skulle kunna vinka till oss med handen. De atomer som bildar dess kristallstruktur vibrerar alla fram och tillbaka. Därför att de är så många och det inte finns någon överenskommen preferens i deras rörelseriktning håller sig handen absolut stilla, sådan vi ser den i mellanvärlden. Men de kringrusande atomerna i handen skulle kunna råka röra sig åt samma håll på samma gång. Och en gång till. Och en gång till … I det fallet skulle handen röra sig och vi skulle se den vinka till oss. Det skulle kunna hända, men oddsen mot det är så höga att man fortfarande inte hade skrivit tillräckligt många nollor i dag, även om man hade börjat skriva det talet då universum kom till. Förmågan att beräkna sådana odds – förmågan att kvantifiera det så gott som omöjliga i stället för att bara ge upp i desperation – är ännu ett exempel på de befriande välgärningar som vetenskapen har riktat till den mänskliga anden.
Evolutionen i mellanvärlden har rustat oss dåligt för att hantera mycket osannolika händelser. Men i det astronomiska rummet eller den geologiska tidens väldighet visar sig händelser som ter sig omöjliga i mellanvärlden vara ofrånkomliga. Vetenskapen rycker upp det smala fönster som vi är vana vid att betrakta möjligheternas spektrum genom. Vi har frigjorts av kalkyleringsförmåga och förnuft så att vi kan besöka regioner av möjlighet som en gång låg utom räckhåll eller var bebodda av drakar. Vi har redan utnyttjat detta större fönster i kapitel 4, där vi övervägde osannolikheten för livets uppkomst och att även en så gott som omöjlig kemisk händelse måste äga rum om den får tillräckligt många planetår att leka med. Där studerade vi också möjliga universum, vart och ett med sina lagar och konstanter, och den antropiska nödvändigheten av att vi befinner oss på ett av de fåtaliga gästvänliga ställena.
Hur ska vi tolka Haldanes ”konstigare än vi kan föreställa oss”? Konstigare än man i princip kan föreställa sig? Eller bara konstigare än vi kan föreställa oss med tanke på begränsningen i våra hjärnor på grund av att de genomgick sin evolutionära lärlingstid i mellanvärlden? Är det möjligt att vi genom träning och praktik kan växa ur mellanvärlden, slita av vår svarta burka och uppnå något slags intuitiv – såväl som enbart matematisk – insikt om det mycket lilla, det mycket stora och det mycket snabba? Jag vet verkligen inte svaret, men jag är överlycklig över att leva i en tid då mänskligheten knuffar mot gränserna för vad den förmår lära sig. Än bättre upptäcker vi kanske en dag att det inte finns några gränser.
* A. A. Milne, Nu är vi sex, övers. Britt G. Hallqvist.
* En undersökning av inställningen till döden bland amerikanska ateister konstaterade att 50 procent ville ha en minneshögtid över sina liv, 99 procent stödde läkarassisterat självmord för dem som vill ha det och 75 procent önskade sig det för egen del. 100 procent ville inte ha något att göra med sjukhuspersonal som bedriver religiös propaganda. Se http://nursetoner.com/myresearch.html.
* En australisk vän myntade en underbar fras om tendensen för religiositeten att öka på ålderdomen: ”Så du hårdpluggar inför sluttentan?”
** Skärselden ska inte förväxlas med limbo, där spädbarn som har dött odöpta förmodades hamna. Och aborterade foster? Blastocyster? Nu har påven Benedikt XVI med karakteristiskt arrogant självsäkerhet just avskaffat limbo. Betyder det att alla spädbarn som har försmäktat där under alla dessa hundratals år nu plötsligt svävar upp till himlen? Eller får de bli kvar medan bara nykomlingarna slipper undan limbo? Eller har tidigare påvar haft fel hela tiden, trots sin ofelbarhet? Det är sådant vi alla förväntas ”respektera”.
* Kvinnlig – vad skulle biskop William ha sagt?
* ”Den ultravioletta trädgården” var titeln på en av mina julföreläsningar på Royal Institute, som BBC ursprungligen sände i tv under den allmänna titeln ”Growing Up in the Universe”. Hela serien på fem föreläsningar finns på DVD och kan beställas från www.RichardDawkins.net/home.
* En liknande kommentar tillskrivs Niels Bohr: ”Den som inte blir chockerad av kvantteorin har inte begripit den.”
* Någon ifrågasätter kanske den bokstavliga sanningen i Grands ord, till exempel i fråga om benmolekyler. Men andemeningen är utan tvivel giltig. Vi liknar mer en våg än ett statiskt materiellt ”föremål”.