– Vänd dig om ett slag, pojken min! Vad du ser löjlig ut! Ska det här vara prästrockar, som ni har på er? Traskar alla kring på det viset vid akademin?
Med dessa ord tog gamle Bulba emot sina båda söner, som studerat vid kievseminariet1 och just kommit hem till fadern igen.
Hans söner hade knappt hunnit hoppa av hästen. Det var två bastanta ungdomar. De tittade fortfarande under lugg på nyutkläckta seminaristers sätt. På deras friska väderbitna ansikten syntes de första skäggfjunen, vilka ännu aldrig varit i beröring med rakkniven. De verkade högst förvirrade över detta mottagande från faderns sida och blev stående orörliga med blicken sänkt mot marken.
– Vänta, vänta, låt mig få ta en ordentlig titt på er, fortsatte han och vände och vred dem. – Såna långa rockar ni har på er! Såna rockar! Aldrig har väl världen nånsin sett maken till rockar! Tänk om en av er skulle försöka springa ett tag! Så en annan fick se, om han inte bums damp till marken med bena intrasslade i rockskörten.
– Nää, gör inte spektakel av oss, far! sade den äldste av dem till sist.
– Har en sett på den, han är visst inte lite stursk, och varför skulle man inte få göra spektakel av er?
– Det kan du få veta: du må vara min egen far, men håller du på med det här spektaklet, så klår jag min själ upp dig!
– Ojoj, det var en trevlig son! Vad säger du! Din egen far! utbrast Taras Bulba, som i häpenheten tagit några steg baklänges.
– Jaa, fast du är min egen far. Blir jag förolämpad, så tittar jag inte först efter, om jag skall ta det med respekt.
– Hur ämnar du slåss med mig i så fall? Bruka knytnävarna kanske?
– Tja, sättet kan ju kvitta.
– Nå, kör för knytnävarna då, sade Taras Bulba, som redan börjat vika upp skjortärmarna. – Låt mig få se, vad du har för karlatag i nyporna!
Och i stället för att skaka hand efter den långa bortovaron började de sätta in storsmällar på varandra i sidorna, i korsryggen och i bröstet, medan de med lurande blick än drog sig bakåt, än åter gick till anfall.
– Titta bara, gott folk: nu är farsgubben rakt från vettet, nu har han blitt precis tokig! förklarade deras bleka, magerlagda och godmodiga mor, som fortfarande stod kvar på tröskeln och ännu inte hunnit omfamna sina kära pojkar. – Äntligen är ungarna hemma, en har inte sett dem på över ett år, och vad tror ni han hittat på: jo, att låta dem få smaka knytnävarna!
– Ja, den slåss med besked! menade Bulba, i det han hejdade sig. – Det var min själ saker! tillade han efter att en smula ha hämtat andan. – Sannerligen om jag varit med om maken. Den blir en riktig kosack! Nå, välkommen, pojke, och puss på det! – Far och son tog till att kyssas. – Inte illa, du! Dräm på alla, som du la till mig, och låt ingen komma undan. Men det hindrar inte, att du riggat upp dig, så en kan kikna: vad slags snodd har du hängande där? Och du, din slöfock, vad står du och hänger med händerna för? – Han riktade frågan till den yngre. – Ska du inte också klappa till mig, din valp?
– Så där, nu kommer han med sina påhitt igen! sade modern, som vid detta laget hunnit omfamna den yngre. – Att en kan få i sitt huvud nå’t sånt som att barnen skall prygla upp sin egen köttslige far! Och det är förstås dags nu: än dröjer det, innan pojken blir vuxen, och tänk en sån väg han farit och så trött han måste vara … (Faktiskt var pojken gott och väl tjugo år och sina modiga två meter lång.) Nu skulle han behöva vila sig och få litet till livs, men den där vill i stället ha en att slåss!
– Jaså, jag tror, att man slokar svans, sade Bulba. – Hör inte på mor din, pojke: hon är fruntimmer, hon begriper inget. Hurdan ömhet ska ni ha? Öppna fältet och en bra häst – det är det klemande ni behöver. Har ni sett sabeln här? Låt den bli er mor! Allt vad ni fått inproppat i er skalle är bara skräp: akademin och alla böckerna och filosofin och det andra slidder-sladdret – hela härligheten är inte värd annat än att spotta åt! – Här tillgrep Bulba en vändning, som faktiskt aldrig förekommit i tryck. – Men nu ska ni få vara med om nå’t bättre, för redan i nästa vecka sänder jag er till zaporogkosackerna.1 Jag vill lova, att det finns kunskaper hos dom! Där får ni en skola; därifrån kommer ni nog att hämta hem vett.
– Blir det bara en vecka, de får stanna hemma? beklagade sig den magerlagda modern med tårar i ögonen. – Då hinner dom ju aldrig slå sig lösa, barnstackarna; aldrig får dom nå’t riktigt begrepp om sitt eget hem, och inte hinner jag se mig mätt på dom då.
– Nog nu, käring! Kosacken är till för annat än att vänslas med fruntimmer. Du skulle förstås helst vilja gömma båda två under dina kjolar och faktiskt sätta dig ner på dem som en höna på äggen. Iväg med dig nu och duka fort upp allt ätbart du har. Här duger det inte med klimp, honungskaka, vallmobröd och annat slisk; ta hit en hel bagge, ge oss en get, häll upp fyrtiårigt mjöd! Och låt oss få ordentligt med brännvin, inget som är tillsatt med russin och allt möjligt annat påfund, utan rena, skummande brännvinet, som sjuder och fräser av bara tusan.
Bulba tog med sig sina söner in i storstugan, och rappt störtade ett par näpna tjänsteflickor med halskedjor av dukater ut ur rummet, som de hållit på att städa. Synbarligen hade ungherrarnas hemkomst gjort dem vettskrämda ty dessa gillade inte att ha någon springande kring sig, eller också önskade de helt enkelt följa sin kvinnliga vana: att skrika till och hals över huvud störta bort, när de fick se en man, och sedan av pur blygsel en lång stund hålla huvudet dolt bakom ärmen. Storstugan var utstyrd efter den tidens smak, vilken man nu blott känner till genom antydningar i visor och folkliga ballader, som ej längre sjungs till det spröda klinkandet från en bandura1 av någon skäggig och blind ukrainsk gubbe, kring vilken folket flockats för att lyssna – den var utstyrd enligt smaken i denna krigiska tunga tid, då unionen började frammana de första skärmytslingarna och striderna i Ukraina. Allt var rent och bestruket med kulört lera. På väggarna hängde sablar, knutpiskor, fångstnät för fågel, fiskegarn och bössor, konstfärdigt snidade kruthorn, betsel av guld och grimmor med silverbeslag. Stugans fönster var små och hade sådana runda glas, som man numera blott finner i gammaldags kyrkor och genom vilka man omöjligen kan se, med mindre den rörliga rutan lyfts upp. Kring dörrar och fönster var posterna rödmålade. På hyllorna i hörnen stod lerkrus, små och stora flaskor av grönt och blått glas, ciselerade silverpokaler och förgyllda bägare av de mest varierande typer: venetianska, turkiska, tjerkessiska,2 som i tredje och fjärde hand efter skiftande öden hamnat i Bulbas storstuga, något som var ytterst vanligt i dessa skiftande tider. Runt hela rummet sträckte sig bänkar av björk; i det främre hörnet stod ett väldigt bord under helgonbilderna; en från väggen fristående med avsatser och utsprång försedd bred ugn prunkade i en färggrann kakelbeläggning. Allt detta var högst välkänt för våra båda ungdomar, som varje år traskat hem till fots vid ferietiden, traskande, emedan de inte ägde några hästar än och eftersom skick och bruk inte tillät skolungdom att rida. De hade blott sina långa hårtofsar, i vilka varje kosack som bar vapen kunde lugga dem. Först till denna deras sista skolavslutning hade Bulba skickat dem ett par unghingstar ur sin hästhjord.
Med anledning av sönernas hemkomst hade Bulba låtit inbjuda alla överstar och andra befälhavare, som han kunde nå; och när två av dessa och därtill hans gamle kamrat esaulen1 Dmitrò Tovatj kom, så presenterade han strax sina söner för dem, i det han sade: – Här ska ni få se ett par riktiga pojkar! Så fort som möjligt skickar jag dem till Sitj. – Gästerna gratulerade både Bulba och de två ungdomarna och försäkrade dem, att de handlade alldeles riktigt och att en ung karl ingen annanstans kunde få en utbildning, som gick upp mot zaporogernas i Sitj.
– Nåväl, herrar bröder, slå er ner vid bordet precis som var och en själv önskar. Nu, pojkar! Först av allt ska vi ha brännvin i oss, kom det från Bulba. – Gud vare med er! Skål nu, pojkar, du, Ostap, och du, Andrij! Gud give, att ni alltid får framgång i krig! Måtte ni besegra de otrogna, måtte ni besegra turkarna, måtte ni besegra tatarföljet också; och om polackerna sätter igång något mot vår tro, då må ni besegra polackerna också. Nåå, så höjer vi glaset … gott brännvin, va? Och hur heter brännvin på latin? Just det, pojkar, romarna var inget vidare, dom hade inte ens reda på att det finns brännvin i världen. Hur brukar dom kalla den där, han som plita latinsk vers? Läsa är jag inte styv på, och därför kan en ju inte hålla reda på’t, var det Horatius, va?
Ser man på, farsgubben gör sig till, tänkte den äldste sonen, Ostap, för sig själv, allt har den gubbstuten kläm på, men jämt ska han låtsas vara bakom.
– Jag förmodar arhimandriten1 inte brukade låta er så mycket som lukta på brännvin, fortsatte Taras. – Men erkänn nu, pojkar, ni fick ordentligt med dask av björkris och färska körsbärsruskor både på ryggen och på allt annat som finns hos en kosack? Eller fick ni kanske prygel av piskan direkt, så utstuderade som ni redan blitt? Förmodligen inte bara på lördagarna, riset var nog framme på onsdag och torsdag med?
– Det är ingenting att påminna om, farsan, svarade Ostap kallblodigt, vad som varit, kommer inte igen!
– Nå’n kunde försöka sig på det nu! sade Andrij. Nu behövdes det bara att en blev retad! Här skulle bara någon förbenad tatar komma stickande, så tror jag nog han fick veta, vad kosacksabeln är för något!
– Rätt så, min pojke, det gillar jag min själ! Och kommer vi därhän, så rider jag med er – det gör jag vid Gud! Inte fan har man väl något för att man sitter och väntar här? För att en sår sitt bovete, vakar över sin gård, ser till fåren och svinen och vänslas med hustru sin? Nej, hon kan dra åt skogen; en är väl kosack, sånt där har man ingen lust med! Vad spelar det för roll, att vi inte är i krig? Det hindrar inte, att jag rider med er till zaporogerna – och slår mig lös litet. Ja, vid Gud, det gör jag! – Och gamle Bulba blev allt mer upphetsad, slutligen var han alldeles utom sig, han reste sig med värdig hållning från bordet och stampade med foten. – I morron bryter vi upp! Vad tjänar det till att vänta! Tror ni en kan sitta och ruva fram nån fiende här? Är vår stuga något att ha för oss? Till vad ska vi ha allt det här? Vad ska vi med dessa lerkrukor till? – När han sagt detta, började han slå sönder och slänga omkring lerkrukorna och krusen.
Hans stackars hustru, som hunnit bli van vid sådant beteende från mannens sida, iakttog honom sorgset, där hon satt på bänken. Hon vågade ingenting säga; men när hon fick höra hans mot henne sa grymma beslut, kunde hon inte hindra tårarna att flöda; hon kastade en blick på sina barn, som hon kanske inom kort skulle tvingas ta avsked ifrån – och ingen skulle kunnat beskriva hela bottenlösheten i den stumma sorg som tycktes bäva fram i hennes blick och på de krampaktigt hopbitna läpparna.
Bulba var förskräckligt hårdnackad. Han hörde till dessa typer, som blott kunde existera i detta halvt nomadiska hörn av Europa under det hårda femtonhundratalet, då hela det av sina furstar övergivna, jungfruligt unga Ryssland blev i grunden ödelagt och bränt genom de mongoliska inkräktarnas ohejdbara härjningståg; det var då folk av hans typ slog sig ner på den av elden förödda jorden, mitt bland hotande grannar och ständiga faror, vilka de lärde sig möta med öppna ögon, glömska av att skräcken överhuvudtaget fanns på jorden; det var då det fordom fredliga slaviska sinnelaget eldades av stridslust och så uppstod kosackernas samhällsordning som ett mäktigt, ohämmat uttryck för det ryska folklynnet; och hela nejden kring floderna, alla välbelägna vadställen och strandsluttningar översållades till den grad med kosacker, att man inte förmådde räkna dem. Och en av deras dristiga kamrater kunde med rätta svara sultanen, när denne ville veta deras antal: – Vem kan hålla reda på dem? De är utspridda över hela stäppen där hemma; varje liten kulle hyser en kosack.
Det var sannerligen ett sällsamt uttryck den ryska styrkan tog sig: upptänd av vidrigheternas eld sprang den fram ur folkets eget inre. I stället för de tidigare länsherresätena och de oansenliga småstäderna, där hundskötare och fångstmän trängdes, i stället för småfurstarna, som kämpade och köpslog om städerna, framträdde nu en krigiskt sluten bebyggelse av befästa kosackbyar, som sammansvetsades av den gemensamma faran och av hatet mot de plundrande hedningarna. Från historien känner redan alla till, hur dessa kosackers ständiga strider och rastlösa liv räddade Europa undan de ohämmade härjningståg, som var nära att bringa det på fall. De polska kungarna, vilka i feodalfurstarnas ställe framträtt som maktpretendenter på denna vidsträckta mark, var visserligen långt borta och ganska svaga, men de förstod att värdesätta kosackerna och dra nytta av deras krigiska, vaksamma liv. De gynnade dem och berömde deras institutioner. Under denna avlägsna myndighet omvandlade de ur kosackernas egen krets valda hetmanerna1 kosackbyarna och de befästa lägren till häravdelningar och förvaltningsområden. Denna krigsmakt bestod inte av några samlade linjetrupper; ingen skulle ha kunnat upptäcka, var den befann sig, men i händelse av krig och allmänt uppbåd infann sig efter högst åtta dagar var och en av dessa beridna och fullt rustade krigare, som av kungen blott fick en dukat i sold, och på två veckor hade en här sammandragits, vars motstycke inga rekrytuppbåd skulle förmått åstadkomma. När fälttåget var över, återvände krigaren till sin betesmark och sin åkerlapp vid något vadställe över Dnjepr, fångade fisk, bedrev handel, bryggde öl och var en fri kosack. Den tidens utlänningar brukade på goda grunder häpna över kosackens enastående rika gåvor. Det fanns inte ett yrke, som han var främmande för: han framställde brännvin, uppträdde som vagnmakare, malde krut, åstadkom både grovt metallarbete och klensmide, och till råga på allt var han en best att slå sig lös och supa och rumla om på ett sätt som bara är möjligt i Ryssland – för allt detta var han som klippt och skuren. Utom de inregistrerade kosackerna, som ansågs förpliktade att inställa sig i krigstid, kunde man när som helst, då vanskligheter hopades, dra samman hela band frivilliga: esaulerna behövde blott infinna sig på torgen och marknadsplatserna i de olika byarna och samhällena och uppklivna på en vagn för full hals skrika: – Hallå där, öltunnor och fylltrattar! Nu kan det vara nog med mäskandet och snarkningarna bak spisen nu kan flugorna ha gött sig tillräckligt på era feta kroppshyddor! Kom med och förvärva en riddares ryktbarhet och ära! Hör ni, plöjare, såningsmän, fåruppfödare, fruntimmerstjusare, nu kan det räcka för er del med att trava efter plogen, solka ner de gula bondskorna, hänga bland fruntimmer och ödsla bort er ridderliga styrka: nu gäller det att förvärva kosackära! Dylika ord var som gnistor i fnösktorr ved. Mannen vid plogen bröt av sin bill, brännare och ölbryggare lämnade sina fat och krossade sina tunnor, hantverkaren och köpmannen lät fan ta sin verkstad och sin butik, där hemma slog man krusen i spillror – allt vad levande var besteg hästryggen. Kort sagt: här svingade sig den ryska folkkaraktären upp med breda, mäktiga vingslag och visade nu sin mäktiga sammanhållande kraft.
Taras hörde till dessa gamla kosacköverstar, som varit med från början; hela karlen var som skapt för stridslarm och utmärkte sig genom sitt grova, men rättframma sätt. Vid den tiden hade det polska inflytandet på Rysslands adel redan börjat framträda. Mer än en hade redan lagt sig till med polska seder, man visade böjelse för lyx och överdådig betjäning, för falkar, jakthundar, fester och herrgårdsliv. Sådant tilltalade ingalunda Taras. Han föredrog kosackernas enkla liv och kom på kant med sådana bland sina kamrater, som visade dragning åt warszawahållet, eftersom han kallade dem trälar under de polska panerna.1 Med sin eviga rastlöshet betraktade han sig som de rättrognas borne försvarare. Självrådigt uppsökte han alla byar, från vilka det kom klagomål över förtryck genom arrendatorer och över nya tullar, rent av på röken i skorstenarna. Stödd av sina kosacker höll han här räfst och tillämpade den regeln, att man borde dra blankt i tre särskilda fall, nämligen, då kommissarierna i något hänseende inte visat åldermännen vederbörlig aktning och haft mössorna på inför dem, då de drivit gäck med den rätta tron och inte respekterat uråldrig sed, och slutligen då den fientliga sidan bestod av muhammedaner och turkar, mot vilka han menade sig under alla förhållanden ha rätt att lyfta vapen i kristenhetens namn.
Nu blev han förtjust redan vid tanken på hur han med sina två söner skulle dyka upp i Sitj och säga: Här ska ni få se, vad sorts pojkar jag tatt med mig till er! Och hur han skulle presentera dem för alla sina gamla, stridshärdade kamrater och bevittna deras första bragder med vapnen och bägaren, vilken också räknades som en av riddarens främsta prydnader. Först hade han tänkt skicka iväg dem ensamma, men då han såg, hur kärnfriska, välvuxna och fagert resliga de var, flammade hans eget krigiska sinne upp, och han beslöt rida åstad med dem redan nästa dag, fast han inte kunde åberopa sig på något annat skäl än sin egen tjuriga vilja. Han började redan ge sitt verksamhetsbegär fria tyglar, utdela order, välja hästar och betsel åt de båda ungdomarna, gå husesyn i stall och magasin och ta ut de drängar, som nästa dag skulle rida i deras följe. Sin egen myndighet överlät han på esaulen Tovkatj, som samtidigt strängt ålades att strax komma med alla sina trupper, så snart han hörde något från Sitj. Fast han fått litet för mycket inombords och kände rusigheten pyra i huvudet, glömde han ingenting; han gav till och med order om att vattna hästarna och fylla deras krubbor med extra kraftigt vete, och då han återvände från sina bestyr, var han alldeles utmattad.
– Nå, pojkar, nu gäller det att sova, och i morron blir det att ta Gud i hågen. Nej, här ska inga sängar bäddas åt oss! Inte behöver vi sängar, vi tänker sova på gårdsplan.
Natten hade just börjat famna himlen; men Bulba lade sig alltid tidigt. Han sträckte ut sig på mattan och drog en fårskinnspäls över sig, emedan nattluften var rätt kylig och emedan Bulba gärna stoppade om sig och hade det varmt, när han var hemma. Utan dröjsmål började han snarka och hela gården följde hans exempel; ur alla dessa olika vrår, där folk lag och sov, snusade och snarkade det. Före någon annan tuppade vakten av. Han hade nämligen varit den flitigaste att pokulera med anledning av ungherrarnas hemkomst.
Blott den stackars modern var ur stånd att somna. Hon lutade sig mot sina kära söners kudde, där de låg bredvid varandra; hon slätade med en kam ut deras unga, ostyrigt stretande lockar och begöt dem med sina tårar; hon betraktade dem med en blick i vilken alla hennes känslor koncentrerades, hela hennes varelse förvandlades till synförmåga och likväl kunde hon inte se sig mätt på dem. Hon hade närt dem vid sitt eget bröst; hon hade vårdat dem och givit dem all sin ömhet – och detta för att nu inte få mer än en skymt av dem! – Mina söner, mina kära söner! Hur ska det gå för er? Vad kan ni ha att vänta? mumlade hon gång på gång, och tårarna tillrade utför hennes rynkiga, en gång så fagra ansikte. Hon var faktiskt att beklaga, hon som alla andra kvinnor under detta längesen gångna århundrade. Blott en helt kort tid hade hon fått njuta kärleken, den första heta passionen, den första ungdomsglöden – så hade hennes sträve hjärtekrossare strax lämnat henne för sabeln, för kamraterna, för dryckeslagen. Hon såg blott till sin make ett par tre dagar om året, och vissa år hade hon inte så mycket som hört talas om honom. Och även om de såg varandra, om de också bodde ihop – vad var detta för ett liv, som blivit hennes? Hon fick utstå förolämpningar och rent av misshandel; själva ömhetsbetygelserna tycktes komma henne till del av ren nåd, hon var något slags främmande väsen mitt bland dessa flockar av riddare utan damer, som fick sin stränga kolorit från det tygellösa Zaporozje.1 Sina glädjelösa ungdomsår såg hon hastigt förrinna, och den friska fägringen på hennes kinder och yppigheten i hennes bröst blommade osmekt ner och vissnade bort i förtid. All kärlek, alla känslor, allt vänt och lidelsefullt hos kvinnan förvandlades hos henne till idel moderlig ömhet. Med av lidelse tårade ögon hukade hon sig med innerlig värme över sina barn, likt en stäppmås över sina ungar. Hennes söner, hennes älskade söner skulle bli tagna ifrån henne – tagna ifrån henne enkom för att hon aldrig mer skulle få se dem! Vem kunde veta? Kanske skulle de i sin första drabbning med tatarerna få huvudet avhugget, och hon skulle aldrig få veta var man lämnat deras lemlästade kroppar att sönderhackas av vägkantens rovfåglar, hon, som skulle kunna ge hela sin varelse för deras minsta blodsdroppe. Snyftande såg hon in i deras ögon, medan den allsmäktiga sömnen redan höll på att sluta dem, och hon grubblade: Tänk ändå, om Bulba åtminstone ville uppskjuta avresan ett par fattiga dar, när han vaknar; kanske fick han för sig, att de skulle iväg med en sån hast, bara för att han fått en massa sprit i sig.
Månen hade redan länge högt uppifrån himlen kastat sitt skimmer över hela den av sovande fyllda gården, över det risigt upptornade videsnåret och över det höga stäppgräset, i vilket palissaden kring gården drunknade. Alltjämt satt hon vid sina kära söners huvuden, utan att ett ögonblick lämna dem med blicken och utan ens en tanke på sömn. Hästarna, som redan fått väder av gryningen, slutade att beta och alla lade sig ner i gräset; det började prassla i videts lövverk, och så småningom sköljde en rasslande våg genom grenverket ända ner mot roten. Hon satt kvar tills det dagats, tröttheten kunde rakt inte få bukt med henne, och i sitt hjärta önskade hon, att natten skulle bli så långvarig som möjligt. Utifrån stäppen ekade det av unghingstarnas ljudliga gnäggningar; en strimma rött gnistrade klart fram på himlen.
Plötsligt vaknade Bulba och störtade upp. Han mindes mycket bra allt han sagt till om förra kvällen. – Nå, pojkar, nu har ni fått sömn så det räcker! Upp med er! Vattna hästarna! Och var håller gammelmoran hus? (På det sättet tilltalade han i allmänhet sin maka.) Rappa på, du mor, och skaffa oss något inombords; vi har lång väg framför oss!
Den stackars gumman, som nu såg sina sista förhoppningar skingras, stapplade bedrövad in i stugan.
Medan hon under tårar ställde i ordning frukost, utdelade Bulba sina befallningar, bullrade i stallet och plockade själv fram den bästa utrustning han hade åt pojkarna.
Seminaristerna undergick en plötslig förvandling: i stället för de gamla nersolkade stövlarna fick de nu på sig ett par röda, silverskodda av saffian; de uppträdde i byxor, vida som själva Svarta havet, vilka var försedda med tusentals veck och rynkor och hölls upp av en guldsnodd kring livet; vid denna snodd hade man gjort fast långa remmar, med tofsar och olika slags skramlande bjäfs för rökpipan. Kring den bjärtröda kosackrocken, vars tyg lyste som eld, var ett mönstrat bälte spänt; i detta bälte satt ciselerade turkiska pistoler instuckna; mot benen skramlade en sabel. Deras ansikten, som solen ej nämnvärt hunnit bryna, tycktes fagrare och blekare än förr; de svarta spirande mustascherna gav på något sätt ännu djupare relief åt deras ljusa hy, åt deras sunda ungdomsfärg; de var verkligen praktfulla att skåda i sina svarta fårskinnsmössor med de guldbroderade kullarna.
När den stackars modern fick se dem, kunde hon inte få fram ett ord; hennes ögon fylldes blott med tårar.
– Nå, pojkar, nu är allt klart, så nu ska vi inte söla längre! utbrast Bulba till sist. – Enligt kristen sed återstår det bara att alla slår sig ner tillsammans, innan vi ger oss iväg.
Alla satte sig, till och med deras följe, som respektfullt stått borta vid dörren.
– Nu ska du nedkalla välsignelsen över dina barn, mor! sade Bulba. – Bed till Gud, att de blir tappra kämpar och ett ständigt värn för riddaräran, att de alltid hävdar tron på Kristus, gör de inte det – då kunde man hellre bönfalla att de måtte förgås, så att ej ens deras skugga bleve kvar i världen! Barn, gå fram till er mor: mors bön frälser en både på vattnet och på landbacken!
Svag som varje annan mor, omfamnade modern dem, så tog hon fram ett par små ikoner och hängde dem under snyftningar om deras hals: – Må Guds Moder … beskydda er … Gossar, glöm inte bort er mor … sänd henne nån liten hälsning ibland … mer förmådde hon inte säga.
– Nå, så går vi då! utbrast Bulba.
Vid yttertrappan stod hästarna sadlade. Bulba hoppade upp på sin Satan, som ursinnigt stegrade sig vid en så väldig börda på ryggen, ty Taras var oerhört tung och tjock.
När modern fick se, att också sönerna satt på sina hästar, vände hon sig mot den yngre, vars ansikte närmast hade ett något vekt uttryck; med förtvivlan i blicken grep hon tag i hans stigbygel, tryckte sig mot hans sadel, liksom obenägen att släppa honom ur sina armar. Två handfasta kosacker grep henne varligt och bar in henne i stugan. Men när de red ut genom porten störtade hon trots sina år vig som en vildget bort till porten, hejdade med övermänsklig kraft hästen och omfamnade den ene av dem i vettlös, vanmäktig upphetsning. Åter blev hon bortförd.
De unga kosackerna red vidare, förstämda och med återhållna tårar, skygga inför fadern, som å sin sida själv var förlägen och sökte dölja detta. Dagen var grå; grönskan lyste skarpt; fåglarna kvittrade en smula disharmoniskt. När de ridit ett stycke, såg de sig om. Deras lilla gård hade liksom uppslukats av jorden: över marken kunde man blott se de båda skorstenarna på deras enkla stuga och topparna på de träd, i vilka de en gång kilat som ekorrar; framför dem utbredde sig alltjämt denna äng, från vilken de kunde påminna sig hela sitt livs historia alltifrån den tid, då de här vältrat sig i det daggiga gräset, till den, då de stått där och vaktat på en kosackflicka med mörka ögonbryn, som förskräckt tagit till sina unga, raska ben och flugit iväg över ängen. Nu var det blott den över brunnskaret uppstickande stången med dess i toppen fastgjorda vagnshjul som ensligt avtecknade sig mot skyn; den slätt över vilken de ridit började på avstånd tyckas som ett berg, bakom vilket allt undanskymdes. Farväl med barndomen och lekarna, farväl med allt, allt!
* Den grekisk-ortodoxa kyrkan hade öppnat ett prästseminarium i Kiev, organiserat enligt jesuitmönster och avsett att motverka romersk-katolsk propaganda. – Övers. anm. ↵
* Vid forsarna (på ryska zaporoge) i Dnjepr hade kosackerna ett berömt härläger, Sitj, där sträng krigardisciplin upprätthölls och generationer av vilda kosackkämpar tränades att älska slagfältets och vinets bragder och sky kvinnan. Därav benämningen zaporogkosacker. Övers. anm. ↵
* Bandura, ukrainskt stränginstrument, ovalt och med 8–24 strängar, brukat av de gamla barderna. ↵
* Tjerkesser, ett folkslag från norra Kaukasus. – Övers. anm. ↵
* Esaul, kosackbefälhavare av lägre rang. – Övers. anm. ↵
* Arhimandrit, föreståndare vid större kloster. – Övers. anm. ↵
* Hetman, vald befälhavare över kosackarmé. – Övers. anm. ↵
* Pan, det polska ordet för herre. – Övers. anm. ↵
* Zaporozje = Sitjkosacklägret vid Dnjepr. – Övers. anm. ↵