Snart greps hela sydöstra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg! Alla var fyllda av vankelmod, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och slöt sig till armén och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något ouppgjort med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, och som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin. Kavalleriet red utan att anstränga eller driva på hästarna, fotfolket följde nyktert efter fororna, och hela marschkolonnen var blott i rörelse om nätterna, medan den vilade ut om dagarna och för detta ändamål valde ödsliga, obefolkade platser och dessa skogar, som det då ännu fanns ett sådant överflöd på. Sändebud och spejare skickades ut i förväg för att kunskapa och bringa klarhet över frågorna: var, vad och hur? Och ofta dök de just upp på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. I dag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. När överhuvudet i ett kloster hörde, att de närmade sig, sände han ut två munkar, som skulle säga dem, att de inte uppträdde, som de borde, att det existerade avtal mellan zaporogerna och regeringen, att de svek sin plikt mot kungen och därtill våldförde sig på folkrättens alla bud. – Hälsa biskopen från mig och från alla zaporogerna, sade befälhavaren, att han inte ska vara ängslig: de här kosackerna har alldeles nyss fått eld i sina pipor och nu vill de röka färdigt. – Och snart famnades den mäktiga klosterbyggnaden av förhärjande lågor, och de enorma gotiska fönstren blängde bistert fram ur det brusande eldhavet. Hopar av flyende munkar, judar och kvinnor började snart överbefolka de städer, där man kunde hysa minsta förhoppning om skydd från garnisonens och stadsmilisens sida. Den av enstaka små truppstyrkor bestående undsättning som regeringen efter mycket tövande emellanåt sände ut, hittade antingen inte fram, eller också tappade den modet efter första skärmytslingen, vände ryggen till och flög bort på de eldiga hästarna. Stundom visade det sig dock, att ett flertal kungliga krigsbefälhavare, som alltid tidigare triumferat på slagfältet, beslutat förena sina styrkor och bjuda zaporogerna spetsen.
Och här fick våra unga kosacker försöka sig som krigare. Det var dem motbjudande att deltaga i vinningslystna plundringar och överfall på kraftlösa fiender, men däremot brann de av iver att utmärka sig inför de äldre och att mäta sig i envig med de livliga, storordiga polackerna, som kråmade sig på sina stolta hästar, medan de lät mantelärmarna fritt fladdra för vinden. Vad dessa övningar var roliga; mycket byte hade de redan vunnit: ryttarutrustningar, kostbara sablar och gevär. På en enda månad blev dessa så nyligen färdigruggade fågelungar fullvuxna och manbara; deras anletsdrag, som tidigare burit ett visst uttryck av ungdomlig vekhet, fick nu något fast och hotfullt över sig. Det gjorde den gamle Taras gott i hjärtat att se, hur hans båda söner var bland de allra yppersta. Ostap tycktes från vaggan bestämd för krigarbanan och för de svåraste militära uppgifter. Aldrig tappade han huvudet; hur förhållandena än utvecklade sig, bibehöll han en lugn kallblodighet, som nästan verkade onaturlig hos en tjugotvååring. I en blink förmådde han överblicka alla faror och hela stridsläget och strax komma på något sätt att dra sig undan, detta emellertid blott för att så mycket säkrare kunna bli situationens herre. I alla hans rörelser framträdde redan självsäkerheten hos en beprövad man, och man kunde inte undgå att ana, att han en dag skulle bli hövding. Hans kropp utstrålade idel styrka, och man såg, hur hans ridderliga egenskaper förlänade honom ett lejons sjudande kraft. – Jojo, med tiden blir den där nog en präktig kosacköverste, brukade gamle Bulba säga, sannerligen, om han inte blir sin far vida överlägsen.
Andrij hade fullständigt ryckts med av kulornas och svärdens förtrollande musik. Han hade inget begrepp om att man borde uppträda listigt och beräknande och från början avväga sina krafter efter motståndarens. Stridslarmet var för honom blott en vild tjusning och ett rus: han tyckte sig plötsligt mitt uppe i det mest lysande gästabud och kände det hetta i huvudet och skimra och flyta samman för ögonen, medan han såg gestalter virvla förbi och hörde hästar med ett brak störta till marken. Själv sprängde han som i blindo fram mellan de visslande kulorna och de blixtrande sablarna, slog vilt ikring sig och uppfattade inte, hur han träffade. Inte sällan häpnade fadern också över Andrij, då han såg denne, driven blott av sin vilda upphetsning, eftersträva dåd, som den kallblodige och beräknande aldrig skulle vågat sig på, och med något av sina rasande utfall åstadkomma sådana underverk, att till och med gamla härdade kämpar blev förbluffade. I sin häpnad kunde Taras då säga: – Den där blir också en präktig kämpe, om bara fienden inte tar en! Inte går han upp mot Ostap, men visst är han också en överdängare till att slåss!
Hären beslöt tåga rakt på staden Dubno, där det enligt vad ryktet förmälde fanns fyllda kassakistor och massor av rika invånare. Uppmarschen dit fullbordades på halvannan dag, och plötsligt visade sig zaporogerna utanför staden. Dess invånare beslöt försvara sig till sista man och fann det bättre att stupa vid sina egna trösklar ute på torg och gator än att släppa in fienden i husen. En hög jordvall omgav staden; där vallen var lägst, stack det upp en stenmur eller ett hus, som batterierna disponerade över, eller kanske en palissad av ekstolpar. Garnisonen var stark och medveten om sakens allvar. Zaporogerna var ivriga att få ta sig upp på vallen, men möttes av kraftig kanoneld. Stadens hantverkare och borgare hade tydligen inte heller några tankar på att ta det bekvämt utan stod i flockar uppe på stadsvallen. I deras ögon kunde man läsa en förtvivlad vilja till motstånd; kvinnorna var också beslutna att delta och över zaporogernas huvuden flög stenar, spannar med kokhett vatten och slutligen också säckar med sand, som murade igen ögonen på dem. Det tilltalade zaporogerna föga att handskas med fästningsvallar; belägringskonst låg knappast för dem. Befälhavaren gav order om reträtt och sade: – Det kan inte hjälpas, herrar bröder, att vi får dra oss tillbaka; men jag vill bli en lortig tatar och ingen kristen människa, om vi släpper ut en enda ur staden! De ska nog få förgås av hunger de där hundarna! – Hären drog sig tillbaka, inringade hela staden och ägnade sig av brist på annan sysselsättning åt att ödelägga trakten, bränna de närmaste byarna och de ännu ej bärgade sädesvålmarna och åt att släppa ut sina hästhjordar på av skäran orörda åkerfält, där det som på beställning vajade av tunga ax, som vittnade om dessa sällsport rika skördar, vilka gav den tidens jordbrukare en så frikostig lön för mödan. Med fasa åsåg man från staden, hur dennas existensmedel ödelades. Zaporogerna hade emellertid spänt sina vagnar i två rader kring staden och slagit sig ner i byalag alldeles som i Sitj; de rökte sina pipor, bytte gevär, som de tagit, hoppade bock, spelade udda och jämnt och betraktade staden med mördande likgiltighet. Om natten gjorde de upp lägereldar: hos varje byalag lagade kocken gröt i jättelika kopparkittlar; vid de hela natten brinnande eldarna stod vaktposter och höll oförtrutet utkik. Snart började zaporogerna emellertid finna det en smula trist med sysslolösheten och den långvariga sprittorkan och avsaknaden av varje nervkittlande bravad. Befälhavaren gav till sist order om att brännvinsportionerna skulle fördubblas, något som aldrig förekom i krig, utom då man stod inför en krävande uppgift eller en lång marsch. Ungdomen och särskilt Taras Bulbas pojkar tyckte ej om detta slags liv. Man märkte, hur tråkigt Andrij hade det. – Du har då inget vett i din skalle! brukade Taras säga till honom. – Kosack, håll ut – hetman blir du då till slut! Man är ännu knappast någon duktig krigare blott därför att man inte tappar modet under ett viktigt företag. En duktig krigare är man först, när inte ens sysslolösheten tråkar ut en, när man uthärdar allt och står ut med vad som än fordras av en. Men hetsig ungdom och gammalt folk har inte lätt att samsas: deras natur stämmer inte överens, och de ser på samma sak med helt olika ögon.
Nu anlände emellertid Bulbas kompani, ditfört av Tovkatj; han hade också med sig två andra esauler, en skrivare och ytterligare några underbefälhavare. Hela truppen uppgick till över fyra tusen man. Bland dem fanns inte så få frivilliga, som utan minsta uppmaning av eget val skyndat till, så snart de fått veta, vad saken gällde. Esaulerna hade med sig den gamla moderns välsignelse och dessutom en ikon av cypressträ från det kievska Mezjigorskklostret till var och en av Bulbas söner. De båda bröderna hängde på sig helgonbilderna och kunde inte undgå att bli vemodiga vid tanken på sin gamla mor. Vad hade månne denna välsignelse att sia om? Kom den som en förutsägelse om seger över fienden och en snar återkomst till fädernejorden med krigsbyte och med en ära, som banduraspelarna skulle föreviga i sina sånger eller var den kanske …? Men om framtiden vet man ingenting; den ligger framför människan likt en höstdimma, som stiger upp över myrmark; fåglar fladdrar upp och ner genom den och suddar ut allt med vingarna, så att de inte känner igen varandra, så att duvan inte ser höken och höken inte upptäcker duvan och ingen vet, hur långt bort från sitt fördärv han flyger …
Ostap hade redan gått bort till deras byalag och en god stund sysslat med sina uppgifter; Andrij kände sig däremot så tung till sinnes, fast han inte själv kunde förklara varför. Nu hade kosackerna hunnit stöka undan kvällsmaten, aftonrodnaden dog bort, den underbara julinatten uppfyllde rymden; men han uppsökte inte byalaget, brydde sig inte om att få sova, stirrade blott som bergtagen på det sceneri som utbredde sig framför honom. På himlen lyste otaliga stjärnor fram med sin skarpa, fina strålglans. Kringspridda långt bort över fältet stod en mängd foror med tjära droppande ur smörjkärlen, som dinglade där bak, och med allehanda nyttigheter och proviant, som man tagit från fienden. Bredvid och under vagnarna och ett stycke ifrån dem – överallt kunde man skönja zaporoger, vilka sträckt ut sig i gräset. Där låg de alla och sov i de mest underliga ställningar: där hade en stuckit bastmattan under huvudet, där vilade en annan på mössan, där lutade sig åter någon mot en sovande kamrats sida. Sabeln, bakladdaren, flintbössan och den kortskaftade pipan med mässingsbeslagen, järnrensarna och elddonen hade ingen kosack kunnat skilja sig från. Med benen hopdragna under sig låg de tunga oxarna där som en stor, vitaktig massa och erinrade på avstånd om mossgrå, över den sluttande marken utströdda stenar. Från alla håll i gräset stämde den slumrande soldatesken upp täta snarkningar, vilka ute på fältet besvarades av högljudda gnäggningar från hingstarna, som otåligt sparkade med sina bundna ben. Det hade emellertid kommit ett visst majestätiskt och hotfullt inslag i julinattens skönhet. Det var reflexerna uppe på himlen från traktens långt i fjärran bortdöende eldar. På ett ställe bredde lågorna lugnt och mäktigt ut sig mot skyn, och på ett annat kom de i beröring med något lättantänt, fräste till, rev sig loss och fladdrade som en virvelvind upp mot själva stjärnorna för att likt bortkastade blånor slockna i den fjärran rymden; där stod det eldhärjade, svarta klostret som en sträng kartusianmunk och uppenbarade sitt mörka majestät för varje återsken från andra eldar; där brann det i klosterträdgården, så att man riktigt tyckte sig höra, hur träden fräste till i rökvirvlarna, och såg lågorna storma fram och plötsligt belysa de mogna plommonklasarna med ett fosforaktigt lilafärgat sken eller här och var förvandla de gula päronen till skimrande guld och strax blotta den sotiga kroppen av någon stackars jude eller munk, som hängts i en trädgren eller på byggnadens vägg och samtidigt med den förtärdes av elden. Långt borta över lågorna virvlade fåglar förbi och liknade mot denna bakgrund av eld en massa spröda mörka krucifix. Den belägrade staden tycktes försänkt i sömn; dess tinnar, torn, palissader och väggar flammade svagt i återskenet från de fjärran eldarna. Andrij gick omkring bland raderna av kosacker. Lägereldarna, där vaktposterna satt, var färdiga att slockna när som helst, och vakterna hade själva slumrat till efter att ha stillat sin omåttliga kosackaptit med någonting. Han häpnade över denna sorglöshet och tänkte: Skönt, att ingen stark fiende och inga faror finns i närheten. – Slutligen gick han också själv bort till en av forvagnarna, klättrade upp på den och lade sig på rygg med den bakåtböjda armen under huvudet; men han förmådde inte somna, utan stirrade länge upp mot himlen; den tycktes honom alldeles öppen; luften var klar och genomskinlig; det vimmel av stjärnor, som bildade Vintergatan, sträckte sig som ett bälte över skyn, och överallt flödade det av ljus. Stundvis blev Andrij helt förströdd, och ett lätt drömdis skymde ett ögonblick bort himlen för honom. Men så blev den åter rensopad och framträdde helt tydligt på nytt.
Just då föreföll det honom, som skymtade ett egendomligt format människoansikte förbi. I tanke att detta blott var en drömbild, som strax skulle förflyktigas, spärrade han upp ögonen och fick då se ett torrt, härjat ansikte luta sig tätt inpå honom och stirra honom rakt in i ögonen. Under en över huvudet kastad mörk slöja stack det långa, kolsvarta håret fram i vanvårdade stripor; blickens sällsamma glans och den askgrå dödsblekheten på de skarpt tecknade anletsdragen gjorde, att han först trodde sig ha med en vålnad att göra. Instinktivt grep han efter bösspipan och nästan krampaktigt stötte han fram: Vem är du? Om en osäll ande, så vik ifrån min åsyn; om en levande människa, så är detta ditt sista upptåg – jag skjuter ner dig, innan du hunnit blinka.
Som svar på detta tryckte spökgestalten ett finger mot munnen och syntes bönfalla honom att vara tyst. Han lät handen sjunka och började noggrannare betrakta den kusliga skepnaden. Att döma av det långa håret, den bara halsen och de till hälften blottade brösten hade han en kvinna framför sig. Men hon kunde inte vara hemma i dessa trakter: hela hennes ansikte var mörkt och härjat av sjukdom; de breda kindknotorna var kraftigt utstående och hade under sig djupa gropar; de smala ögonen stretade uppåt med sina bågformiga springor. Ju längre han betraktade hennes drag, desto mer tycktes de honom på något sätt bekanta. Till sist förlorade han tålamodet och frågade: – Säg vem du är? Jag tycker nästan jag känner igen dig! Har jag inte sett dig nånstans?
– I Kiev för två år sen.
– I Kiev för två år sen? Upprepade Andrij och sökte i minnet frammana alla intryck. Skarpt betraktade han henne ännu en gång, och så utropade han plötsligt för full hals: – Du är ju tatarflickan! Hon som var i tjänst hos den där fröken, vojevoddottern, menar jag!
– Sjsj! utbrast tatarflickan med knäppta händer och en bönfallande min. Hela hennes kropp darrade, och hon vred skyndsamt på huvudet för att se efter, om någon blivit väckt av Andrijs kraftiga utrop.
– Säg mig med detsamma, hur det kommer sig att du finns här! viskade Andrij fram med en stämma, som nästan stockade sig av djup sinnesrörelse. – Var är din fröken? Har du henne i livet än?
– Just nu är hon där inne i stan.
– I stan! utbrast han, åter nära att ropa till, och kände plötsligt allt blod strömma till hjärtat. – Hur kommer det sig, att hon vistas där?
– Det beror på att den gamle herrn också är där. Han har varit vojevod i Dubno halvtannat år nu.
– Är hon verkligen inte gift än? Men säg – du är så underlig – hur har hon det?
– De sista dagarna har hon inte fått en bit mat.
– Vad beror det på?
– Ingen människa i stan har på länge haft en enda brödbit kvar, det var inte i går de började äta rena jorden.
Andrij blev stel av bestörtning.
– Vår lilla fröken fick se dig bland de andra zaporogerna, när hon var uppe på stadsvallen. Hon sa till mig: Skynda dig ut och tala med riddaren. Om han inte glömt bort mig, så bed honom komma hit. Kommer han inte ihåg mig, ger han dig kanske ändå en brödbit åt min gamla mor, för jag står inte ut att se, hur hon tvinar bort under mina egna ögon. Det vore bättre, om jag fick dö före henne! Bed honom om det på dina bara knän! Han har ju också en mor – bevek honom att ge oss en bit bröd för hennes skull!
Många stridiga känslor vaknade och flammade upp i bröstet på den unge kosacken.
– Men hur har du kommit hit? Hur tog du dig ut ur stan?
– Genom en underjordisk gång.
– Finns det verkligen en underjordisk gång?
– Visst!
– Var är den?
– Du förråder den väl inte, riddare?
– Vid det heliga korset svär jag att inte göra det.
– När man kommer utför brinken och över vattendraget, så finns den inne i vassen.
– Och den leder in i själva stan?
– Raka vägen till stadsklostret!
– Kom då! Vi går med detsamma!
– Bara en bit bröd först i Kristi och den heliga Madonnans namn!
– Nå väl, du ska få det! Stå kvar här vid vagnen, eller lägg dig hellre ner på den: ingen kommer att upptäcka dig, alla sover och jag är strax tillbaka.
Han gick bort till de foror, där man förvarade den proviant, som var ämnad åt deras byalag. Hans hjärta bultade. Allt förgånget, allt, som undanträngts av det pågående stridslarmet och livet i kosacklägren, strömmade med ens upp till medvetandets yta och sköljde i sin tur undan nuets verklighet. Som ur ett mörkt, bottenlöst havsdjup dök åter den där stolta kvinnan upp för honom; i hans minne började det på nytt skimra av hennes strålande vackra händer och ögon, av hennes leende läppar och hennes rika, mörkt kastanjebruna hår, som i lockar föll ner över bröstet, av varje lem på hennes spänstiga, välskapade flickkropp. Nej, allt detta hade inte kvävts och utplånats ur hans sinne, det hade blott undanträngts för att en tid ge plats åt andra mäktiga intryck. Dessutom hade det mer än en gång oroat den unge kosacken i hans djupaste drömmar, och ofta hade han vaknat och blivit liggande sömnlös på sin bädd, utan att kunna fatta varför.
Där han nu gick, började hjärtat klappa allt häftigare vid tanken på att han skulle få återse henne, och han började skälva i sina unga, starka knän. Då han nådde fororna, hade han fullständigt glömt bort, vad hans ärende var: han strök med handen över pannan och gned den länge för att påminna sig, vad han skulle göra. Slutligen ryste han till och blev alldeles utom sig av fasa: han kom med ens att tänka på, att hon var nära döden av svält. Han störtade bort till foran och grep några stora rågbröd i händerna; strax föll det honom emellertid in: Den här maten duger väl åt en stark och allt annat än bortklemad zaporog, men är den inte för grov och olämplig för en så späd varelse som hon? – Med ens påminde han sig, att befälhavaren kvällen förut läxat upp kockarna, emedan de till ett enda vällingkok hade förbrukat så mycket bovetemjöl att det borde ha räckt till sina modiga tre gånger. Viss om att hitta rikligt med välling i grytorna, drog han fram faderns lilla fältkittel och begav sig med den bort till kocken i deras byalag, vilken låg och sov bredvid de två hundralitersgrytorna, som ännu hade pyrande glöd i askan under sig. Då han tittade ner i dem, upptäckte han till sin häpnad, att båda två var tomma. För att sleva i sig allt detta måtte man ha behövt mer än mänskliga krafter, så mycket mer som deras byalag var mindre manstarkt än de andra. Han undersökte grytorna hos andra byalag – ingenstans fanns något kvar. Ett ordspråk rann av sig självt upp i hans huvud: ”Zaporoger och barn äter upp den smula de har, och får de mer, så blir det ändå inget kvar.” Vad skulle han nu ta sig till? Någonstans i faderns fora skulle det ju dock finnas en säck vetekakor, som de hittat, medan de plundrade klosterbageriet. Han begav sig direkt till faderns fora, men där fanns inte säcken kvar. Ostap, som låg utsträckt på marken och fyllde fältet med sina snarkningar, hade placerat den under sitt eget huvud. Andrij högg tag i säcken med ena handen och slet till sig den med en sådan fart, att Ostaps huvud slog mot marken, och han själv med ett ryck sömndrucket satte sig upp och utan att ännu kunna få upp ögonen började skrika så kraftigt han förmådde: – Hugg honom, hugg den förbaskade polacken! Fånga in hästen! Skynda er att fånga in hästen! – Håll mun, annars gör jag mos av dig, utropade Andrij förskräckt och hötte åt honom med säcken. Alldeles oberoende av detta hade Ostap emellertid redan talat färdigt, och som om ingenting hänt, gav han ifrån sig en sådan snarkning, att grässtråna bredvid honom började vaja. Skyggt såg sig Andrij runt omkring för att utröna, om någon kosack möjligen väckts av vad Ostap yrat om i sömnen. Borta vid det närmaste byalaget stack mycket riktigt något enstaka tillrufsat huvud upp, plirade med ögonen och sjönk snart åter ner mot marken. Andrij höll sig stilla några minuter och skyndade så bort med sin börda. Tatarflickan låg där stilla och vågade knappt andas. – Res på dig nu, så går vi! Var inte rädd för alla sover! Tror du, du orkar bära åtminstone något av de här bröden, ifall jag inte själv får ett säkert tag om allihop? – Då han sagt detta kastade han upp säcken på ryggen, drog i förbifarten fram ytterligare en säck hirs från en av fororna, stack till och med in de bröd han tänkt ge åt tatarflickan att bära, under sina egna armar och började, något böjd under den tunga bördan, försiktigt röra sig framåt mellan raderna av sovande zaporoger.
– Andrij, sade gamle Bulba just som han passerade förbi denne. Hjärtat blev som av is i bröstet på honom; han stannade och darrade i hela kroppen, då han dämpat framstötte: – Vad är det?
– Du drar med fruntimmer, ser jag! Men jag skall min själ ge dig för fruntimmer, bara jag kommer upp! Av dem har du inget gott att vänta! – Efter att ha sagt detta lät han huvudet ta stöd mot armbågen och blängde envist på tatarflickan insvept i sin slöja.
Snarare död än levande, tordes Andrij varken röra sig eller se fadern i ögonen. Då han äntligen kom sig för att lyfta blicken och betrakta honom, upptäckte han emellertid, att gamle Bulba redan sov med huvudet vilande i handen.
Han gjorde korstecknet. Plötsligt försvann skräcken ännu fortare än den kommit. Men när han såg sig om efter tatarflickan, stod hon där framför honom, lik en mörk granitstaty, så fullständigt insvept i sin slöja, att reflexen från det uppflammande fjärran eldskenet blott återkastades av hennes ögon, där det fanns något brustet som hos en död. Han skakade henne i armen, och de fortsatte vandringen vid varandras sida. Under ständiga ögonkast bakåt kom de slutligen nerför branten till en låglänt sänka – ett slags strandklint eller hålväg, som man på sina håll också brukade säga – på vars botten ett litet vattendrag lättjefullt slingrade sig fram genom vassruggar och mellan jordkokor. Nerkomna i denna sänka, var de fullständigt dolda för hela fältet med zaporoglägret. När Andrij vände sig om, kunde han i varje fall inte upptäcka något annat än sluttningen, vilken tvärbrant reste sig som en manshög mur bakom honom; högst där uppe vajade några strån ängsgräs, och ovan dem höjde sig månen över himlen som en neråtböjd skära av glänsande präglat guld. En svag vindfläkt, som ryckt sig loss uppifrån stäppen, antydde, att gryningen inte var långt borta. Men inte det avlägsnaste galande stod att höra någonstans: länge hade det ej funnits en enda tupp kvar i staden och i de förhärjade omgivningarna. På en smal spång tog de sig över vattendraget till andra stranden, som verkade högre än den de lämnat och steg alldeles lodrätt mot skyn. Här tycktes man ha en punkt på stadens befästningsverk, som i sig själv var stark och tillförlitlig; åtminstone hade man på detta ställe låtit jordvallen bli lägre, och inga trupper tittade fram över den. Något längre bort reste sig i stället den tjocka klostermuren. Hela strandsluttningen var övervuxen med högt gräs, och i den smala sänkan mellan detta och vattendraget rände vassen upp nästan till manshöjd. De rester av ett staket, som skymtade överst på bergväggen, förrådde, att en grönsaksträdgård fordom funnits där uppe; utanför staketet stod kardborrarna med sina breda blad, och mellan dem stack det fram molla, vassa slånbärssnår och en solros, vars huvud sköt högt upp över sin omgivning. Här tog tatarflickan av sig skorna och började gå barfota, medan hon försiktigt lyfte på kjolen, så sank och fylld av dypölar var marken på detta ställe. De trängde sig fram genom vassen och stannade vid en hög risknippen och faskiner. När de avlägsnat risknipporna hittade de ett slags jordvalv – en öppning, knappt större än på en bakugn. Tatarflickan böjde på huvudet och gick först in i den; Andrij krökte sig allt vad han kunde för att komma fram med sina säckar och följde efter henne. Snart befann sig båda i fullständigt mörker.