Andrij förmådde knappt röra sig i den trånga och mörka underjordiska gången, där han med brödsäckarna på ryggen sökte följa efter tatarflickan. – Det är inte mörkt så länge till, sade hans följeslagerska. – Vi når snart ett ställe, där jag har min lampa stående. – Och de mörka jordväggarna började mycket riktigt skina upp en smula. De hade kommit fram till en plats, där gången vidgade sig och föreföll att bilda ett kapell, i varje fall stod det vid väggen ett litet smalt bord, som påminde om ett altare, och över detta syntes en urblekt och nästan alldeles bortvittrad katolsk madonnabild. Framför den fanns en liten hänglampa av silver, som spred ett mycket svagt sken över bilden. Tatarflickan lutade sig ner och tog upp en på marken stående kopparlampa med smal, hög fot och med snopptång, rensnål och ljussläckare, som i kedjor hängde kring den. Hon lyfte den och tände veken med hänglampans låga. Strax blev det ljusare, och där de gick bredvid varandra, än upplysta av det starka lampskenet, än plötsligt kastade ut i den kolsvarta skuggan, påminde de om en tavla av Gherardo della Notto. Den unge krigarens ståtliga, friska och blomstrande ansikte bröt våldsamt av mot de tärda och bleka dragen hos flickan, som gick vid hans sida. Gången vidgades något, så att Andrij kunde räta på sig. Han betraktade intresserat dessa väggar av jord. Alldeles som i grottorna vid Kiev, hade väggarna också här fördjupningar, där det på sina ställen stod likkistor, och ibland skymtade han helt obetäckta människoben, som av fukten blivit mjuka och förmultnade. Tydligtvis hade det även här funnits fromma människor, vilka sökt en fristad undan världens stormar, sorger och frestelser. På en del ställen blev fukten alldeles särskilt intensiv; ibland kändes den formligen som sipprande vatten under deras fotsulor. Ofta blev Andrij tvungen att stanna och ge andrum åt sin följeslagerska, vars trötthet ständigt åter tog överhanden. En liten brödbit, som hon glupskt satte i sig, tycktes endast åsamka henne smärtor i magen, vilken var ovan vid föda, och ofta blev hon några minuter stående kvar orörlig på samma fläck.
Till slut befann de sig framför en liten järndörr. – Gud ske lov, nu är vi framme, sade tatarflickan knappt hörbart, i det hon lyfte handen för att knacka, men inte orkade. I hennes ställe bultade Andrij kraftigt på dörren; ett dovt mullrande uppstod och lät honom ana, att det fanns gott om svängrum bakom dörren. Detta mullrande tycktes stöta mot höga valv och tona bort under dem. Några minuter senare började det skramla av nycklar, och någon tycktes gå nedför en trappa. Äntligen öppnades dörren. De släpptes in av en munk, som stod där på en smal trappa med en nyckel och ett ljus i händerna. Ofrivilligt hejdade sig Andrij, då han såg en av dessa katolska munkar, som brukade framkalla ett så hätskt förakt hos kosackerna, att de betedde sig omänskligare mot dem än mot judarna. Munken ryggade också tillbaka en smula, då han varseblev zaporogkosacken, men några otydliga ord från tatarflickan lugnade honom. Han lyste med ljuset, stängde dörren och ledde dem uppför trappan. Snart befann de sig under de höga valven i klosterkyrkan. Vid ett av altarna stod det ljus i höga stakar, och där låg en präst på knä under stilla bön. På ömse sidor om honom knäböjde dessutom ett par unga korgossar, som bar lilafärgade kappor över sina vita spetsskjortor och hade rökelsekar i händerna. Prästen bad om att himmelen skulle sända ett underverk: om att staden skulle bli räddad, om att kraft och tålamod skulle ingjutas i betungade sinnen, om att frestaren skulle vika hädan med allt vad han framkallade av knot och vankelmod och förstulen gråt över jordiska vedermödor. Likt vålnader låg några kvinnor på knä med de utmattade huvudena tungt vilande mot ryggstöden på stolarna och de mörka träbänkarna framför sig; några män lutade sig mot pelarna, som bar upp sidovalven, och även de knäböjde i sorg. En rosenfärgad morgonrodnad lyste upp det målade fönstret över altaret och spred över golvet blå och gula och även andra färgskiftningar från ljuskäglor, som plötsligt skingrade dunklet i kyrkan. Där borta i sin fördjupning tycktes hela altaret plötsligt stråla, och rökelseångorna stod stilla i luften likt regnbågsskiftande moln. Från sin mörka vrå iakttog Andrij med en viss förvåning detta av ljuset frammanade underverk. Då fylldes plötsligt hela kyrkan av ett mäktigt orgelbrus; det växte sig allt starkare och starkare, så att det nästan lät som ett dovt åskmuller, det förvandlades plötsligt till en himmelsk musik, som svingade sig högt upp under valven med sina klangfulla, om spröda flickröster påminnande toner, det sjönk åter mot golvet med sitt vinande och sitt åskmuller och dog så bort. Men länge fortsatte valven att genljuda av detta tordön, och med halvöppen mun stod Andrij där och häpnade över den majestätiska musiken.
Då kände han att någon ryckte i skörten på hans kaftan. – Vi kan inte dröja längre! sade tatarflickan. Utan att observeras av någon gick de vidare genom kyrkan och hamnade på en öppen plats framför den. Himlen var redan helt färgad av morgonrodnaden: allt varslade om att solen snart skulle gå upp. Det fyrkantiga torget låg alldeles öde, men mitt på det fanns fortfarande några små stånd kvar och lät en förstå, att månglarna ännu blott en vecka tidigare saluhållit matvaror här. Gatorna, som då för tiden ännu inte hade någon stenläggning, var idel högar av hoptorkad smuts. Torget omgavs av små envåningshus av sten och lera med väggstommens stolpar och balkar helt synliga på rappningen och genomgående i denna korsvirkesstil som var utmärkande för dåtidens bebyggelse och som man ännu kan hitta på några ställen i Litauen och Polen. Alla dessa hus täcktes av omåttligt höga tak med en massa vindgluggar och ventiler. På ena sidan om kyrkan och helt nära den reste sig emellertid en byggnad, som genom sin höjd fullständigt avvek från de övriga och troligen tillhörde magistraten eller någon statlig institution. Den hade två våningar och slutade upptill i ett av två bågar buret utsiktstorn, där en vaktpost stod; en stor urtavla var infogad i taket.
Torget verkade övergivet, och därför kom Andrij att undra över ett svagt stönande ljud. Vid närmare granskning upptäckte han emellertid på andra sidan en grupp av två eller tre människor, som låg på marken, nästan alldeles orörliga. Han fixerade dem noggrannare med blicken för att upptäcka, om de sov eller var döende, och kom därvid att snubbla över något som låg framför benen på honom. Det var liket efter en kvinna, tydligen en judinna. Av allt att döma måste hon ännu ha varit en helt ung flicka, fast man omöjligen kunde märka detta på hennes slappa, utmärglade ansiktsdrag. På huvudet hade hon en röd sidenduk; två rader pärlor eller små glaskulor prydde dess över öronen nedfallande snibbar, och under dessa stack ett par korkskruvsformade lockar fram och slingrade sig över den pergamenttorra halsens spända senor. Bredvid henne låg ett litet barn och grep krampaktigt med händerna om hennes infallna bröst, som det i spontan ilska vred och vände mellan fingrarna, då ingen mjölk kom fram. Barnet förmådde inte längre gråta och jämra sig, och endast av den sakta stigande och sjunkande rörelsen i dess mage kunde man förstå, att det ännu var vid liv eller åtminstone höll på att ge ifrån sig det sista andetaget. Då de tog av bortåt en gata, blev de plötsligt hejdade av en halvt förryckt, som hakade sig fast vid Andrij och började skrika: Bröd! då han upptäckte, vilken börda kosacken bar. Men krafterna stod inte i proportion till vanvettet. Andrij stötte honom ifrån sig, och han flög bort över marken. Rörd till medlidande, slängde kosacken ett bröd efter honom, och mannen störtade sig över det som en rasande hund, högg tänderna i det och åt upp det. Men ovanan vid att inta föda gjorde, att han greps av fruktansvärda krampryckningar, där han låg på gatan, och strax gav upp andan. Nästan vid varje steg stötte de emot ohyggliga offer för svälten. Det verkade som om många inte mäktat uthärda lidandena inne i husen utan störtat ut på gatan enkom för att se efter, om inga livnärande krafter ville sänka sig ner genom luften. Vid porten till ett hus satt en gumma, och man var ur stånd att säga, om hon sov eller redan dött eller kanske blott svimmat; i varje fall förmådde hon inte längre se eller höra något, och med huvudet nedsjunket mot bröstet, satt hon där, utan att röra sig ur fläcken. Från taket på ett hus hängde en död kropp uttorkad och spänd ner i en repögla. Den arma människan hade inte längre mäktat uthärda den kvalfulla hungern utan föredragit att med egen hand påskynda slutet genom självmord.
Då Andrij såg dessa skrämmande vittnesbörd om svälten, förmådde han inte längre undertrycka en fråga till tatarflickan: – Har de då rakt inte kunnat hitta något att uppehålla livet med? Om en människa drivs till det yttersta, så kan det ju inte hjälpas, att hon måste äta, vad hon tidigare försmått. Då får hon dra sig fram på djur, som är förbjudna i lagen; då finns det ingenting som inte slinker i henne.
– Man har ätit upp allt som fanns! sade tatarflickan, vartenda husdjur: det finns inte en häst eller hund eller ens en råtta i hela stan. Vi brukade aldrig ha några förråd i själva stan; allt forslades hit från landet.
– Men när ni hotas av en så fasansfull död, varför är ni då fortfarande beslutna att försvara er stad?
– Vojevoden hade kanhända kapitulerat, men i går morse släppte en överste, som ligger i Buzjany, ner en falk till oss med befallning att inte låta staden falla och löfte om att komma oss till undsättning med sitt regemente. Han väntade bara på att kunna förena sig med en annan överste. Och nu väntar vi dem när som helst … Men se där ligger huset, dit vi ska.
Redan på avstånd hade Andrij lagt märke till en byggnad, som avvek från de andra och som tycktes uppförd av någon italiensk arkitekt: den var murad av vackert röda små tegelstenar och hade två våningar. Fönstren i den nedre våningen omfattades av höga, framskjutande granitkornischer. Den övre våningen bestod helt av små valvbågar, som bildade ett galleri. Mellan bågarna syntes galler med vapensköldar, även husets hörn var försedda med vapensköldar. En bred trappa av färgat tegel nådde på yttersidan ned till själva torget. Nedanför trappan satt en vaktpost på vardera sidan och höll med festlig stramhet en hillebard i ena handen, medan han lät den andra stöda sitt framåtlutade huvud och därigenom faktiskt mera erinrade om en bildstod än om en levande varelse. De båda vaktposterna varken sov eller slumrade, men verkade dock fullständigt okänsliga för omgivningen; de ägnade inte den minsta uppmärksamhet åt vem det var som passerade dem i trappan. När kosacken och hans följeslagerska kom upp för trappan mötte de en från topp till tå beväpnad, praktfullt klädd krigare, som i handen höll en bönbok. Han skulle just rikta sina trötta ögon mot dem, men vid det första ord tatarflickan yttrade lät han åter blicken sjunka ned mot bönbokens för ett ögonblick igenslagna sidor. De steg in i det närmaste rummet, en ganska rymlig hall eller snarare tambur; den var överfull av folk som satt där i olika ställningar utmed väggarna, det var soldater, betjänter, skrivare, munskänkar och annat tjänstefolk, som en polsk ädling behövde för att hävda sin ställning som militär och storgodsägare. Man kände oset från släckta ljus; trots att det redan började dagas i de stora, gallerprydda fönstren, brann emellertid två andra ljus fortfarande i de nästan manshöga stakarna, som stod mitt på golvet. Andrij ämnade fortsätta vidare genom en bred ekdörr, prydd med vapen och andra sniderier, men tatarflickan höll honom tillbaka med handen och pekade på en liten dörr i sidoväggen. Den förde dem till en korridor och därefter till ett rum, som han strax noga började granska. Det genom en springa i fönsterluckan inträngande ljuset snuddade vid hallonröda gardiner, en förgylld kornisch och en tavla på väggen. Här uppmanade tatarflickan Andrij att dröja, medan hon själv öppnade dörren till ett annat rum, från vilket en ljuslåga skimrade. Han hörde en viskning och en svag röst, som satte hela hans inre i uppror. Då dörren åter öppnades, såg han skymten av en välväxt kvinnogestalt med långa, granna flätor, som föll ner över de uppåtlyfta händerna. Tatarflickan kom tillbaka och bad honom stiga in.
Han mindes inte själv, hur han kom in och hur dörren blev stängd bakom honom. I rummet brann två ljus, och en tänd lampa hängde framför helgonbilden; som vanligt hos katoliker stod ett högt litet bord framför denna och bredvid det en pall att luta knäna mot under bönen. Men det var något helt annat hans ögon sökte. Han vände sig åt andra sidan och fick syn på en kvinna, som tycktes ha stelnat mitt i en brådskande rörelse och blivit en bildstod. Hela hennes gestalt verkade som om den velat kasta sig i hans famn och plötsligt ryggat tillbaka. Själv hejdade han sig också strax inför henne. Han hade inte föreställt sig att få se henne sådan: detta var ju inte hon, inte samma människa, som han tidigare mött; ingenting hos henne var sig likt, hon hade blivit dubbelt så skön och underbar som förr. Den gången hade det funnits något ofullbordat hos henne; nu var detta undanröjt, alldeles som när en målare ger sin duk den sista retuschen med sin pensel. Den andra hade varit ett förtrollande nyckfullt flickebarn; hon här var en skönhet, en kvinna, vars fägring hunnit slå ut i full blom. I hennes upplyfta vackra ögon kom den mogna känslan till uttryck, inte fragment och ansatser, utan hela känsloregistret. Ännu hade tårarna inte hunnit torka, utan överdrog blicken med en strålande fuktighet, som trängde djupt in i själen; bröstet, halsen och skuldrorna avrundades så formfulländat, som det blott kan ske hos en mogen skönhet; håret, som tidigare i ostyriga lockar fallit fritt ner över pannan, hade nu samlats i tjocka, granna flätor, av vilka några var uppsatta, medan andra ringlade utmed armen och lät det långa, mjuka håret i behagfulla vågor falla ner över bröstet. Hennes drag tycktes förändrade in i minsta detalj. Han ansträngde sig förgäves att hitta blott ett enda av dem, som kvarstod i hans minne – de var alla borta. Fast hon var så enastående blek, kunde detta inte bortskymma hennes underbara skönhet, det snarare liksom tycktes göra henne på något sätt passionerad och oemotståndligt betvingande. Där Andrij stod framför henne, förnam han en andäktig bävan i sin själ. Uppenbarligen var även hon betagen av att se den unge kosacken stå där framför sig i hela sin ståtliga mannakraft och varsebli, hur vilt och trotsigt musklerna svällde under själva orörligheten i hans lemmar, hur hans blick gnistrade av en klar fasthet, hur de sammetslena ögonbrynen krökte sig i en djärv båge, hur de solbrända kinderna flammade som en ung flickas och hur den unga svarta mustaschen glänste likt silke.
– Nej, jag kommer aldrig att kunna återgälda denna tacksamhetsskuld, ädle riddare, sade hon, och hennes röst skälvde av idel silvertoner. – Gud allena kan belöna dig, för en svag kvinna som jag kan det inte … Hon sänkte blicken; i två läckert snövita halvcirklar välvde sig ögonlocken med sina ögonfransar, som nästan hade pilspetsars längd; hela det underbara huvudet böjde sig framåt, och en lätt rodnad spred sig över kinderna. Andrij visste inte, vad han skulle svara på detta; han ville ge ord åt allt som rörde sig i hans själ – men han förmådde det inte. Han kände något liksom försegla läpparna; orden berövades sin klang; det var omöjligt för honom, som uppfostrats vid seminariet och av det hårda krigarlivet, att hitta något svar på ord som dessa, och därför fylldes han av bitterhet mot allt det i hans natur som hade kosackursprung.
Emellertid kom tatarflickan in i rummet. Hon hade nu skurit det av riddaren medförda brödet i skivor och kom med det på ett guldfat, som hon ställde framför sin vackra härskarinna. Denna betraktade flickan och brödet. Så lät hon blicken glida över till Andrij – och hur mycket fanns inte dolt i denna blick! Uttrycket av hjälplös oförmåga att ge ord åt alla känslor som fyllde henne kom denna ömma blick att gripa Andrij djupare, än själva orden skulle ha gjort. Med ens blev han lättare till sinnes; det var som om allt bundet hos honom lösts upp. Hans känslor och stämningar, som förut hållits tillbaka som om de varit tyglade, fann sig nu plötsligt lössläppta, ohämmade, ivriga att få utgjuta sig i ett hejdlöst flöde av ord. Emellertid vände sig den sköna plötsligt till tatarflickan och frågade oroligt: – Och mamma då, har hon fått något?
– Hon sover.
– Och har du varit hos pappa också?
– Det har jag; han sa, att han strax skulle komma och tacka riddaren.
Hon tog en skiva bröd och förde den till munnen. Med obeskrivlig njutning åsåg Andrij, hur hon bröt av den med sina gnistrande fingrar och började äta. Så erinrade han sig plötsligt mannen, som hungern drivit från förståndet och som givit upp andan inför hans egna ögon efter att ha slukat en enda brödbit. Dödsblek grep han henne om armen och skrek: – Det räcker, ät inte mer! Så länge som du varit utan mat, kommer brödet att verka likt gift på dig. – Strax lät hon handen sjunka, lade tillbaka brödet på fatet och såg in i hans ögon som ett lydigt barn. Om orden blott kunde uttrycka det minsta … men det skulle varken gå för mejseln eller penseln eller de mest övertygande ord att återge det som stundom kan skymta i en flickas blick, än mindre att antyda de ömma känslorna hos den som famnas av en sådan blick.
– Härskarinna! utropade Andrij med hjärtat svallande av de mest olikartade känslor – Säg vad du vill ha! Låt mig veta din minsta önskan! Befall mig att åstadkomma det mest omöjliga man kan tänka sig i världen! Jag skall störta iväg och utföra det! Säg åt mig att göra något, som inte står i mänsklig makt – om jag så själv går under, ska jag i alla fall utföra det! Det gör ingenting, om jag går under! Själva döden är mig ljuv, ljuvare än jag ens kan säga, bara den kommer för din skull, det svär jag vid det heliga korset! Jag äger tre gårdar och halva fars hjord av hästar, allt, vad far fick med mor och allt vad hon undanhållit honom, allt det tillhör mig! I denna dag finns det inte en kosack, som har maken till mina vapen: bara för fästet på min sabel ger man mig den präktigaste hästhjord och tre tusen får. Och alltsammans är jag redo att avsäga mig; jag skall helt enkelt vända det ryggen, kasta bort det, bränna upp det, trampa det i smutsen, bara du med ett enda ord antyder ett sådant önskemål, eller bara du rynkar det minsta på dina fina svarta ögonbryn! Men jag vet nog, att jag kanske inte pratar annat än en massa galenskaper, som varken passar sig eller har med saken att göra! Inte går det för mig, som tillbragt mitt liv vid seminariet och bland zaporogerna, att lägga mina ord så, som man brukar inför kungar, furstar och alla andra, som är en prydnad för det mäktiga riddarståndet. Jag vet nog, att Vår Herre skapt dig annorlunda än oss övriga, och att andra bojarfruar1 och unga fröknar ingenting är mot dig. Vi duger inte till att vara dina tjänare; endast himlens änglar kan tjäna dig!
Med hela sin varelse koncentrerad i lyssnandet av ängslan att gå miste om ett enda ord och med allt mer stigande häpnad lyssnade flickan till detta öppna och hjärtevarma sätt att tala, i vilket hans unga, intensiva själ återgavs som i en spegel. Och vartenda enkelt ord han sade klingade med kraft fram ur hjärtats djup. Och hennes fagra huvud böjde sig allt mer framåt, det besvärande håret kastades långt tillbaka, munnen stod öppen och gapande stirrade hon länge på honom. Så ville hon säga något, men hejdade sig plötsligt. Hon hade kommit att tänka på vilken helt annan mission denne riddare var kallad att fylla, på hans fader, bröder och hela det folk, som stod bakom honom som bistra hämnare, på de fruktansvärda zaporogerna, som belägrade staden och lovat dem alla en grym död. Och hennes ögon blev med ens fulla av tårar. Hon grep en silkessömmad näsduk, dolde sitt ansikte i den och vätte den med sina tårar. Länge satt hon där med det vackra huvudet nedböjt och pressade de snövita tänderna mot underläppen, som om hon oförmodat känt stynget av något giftigt kräldjur och inte ville ta näsduken från ansiktet, för att inte han skulle få se hur förkrossande ont det gjorde.
– Säg mig bara ett enda ord! bad Andrij och tog hennes silkeslena hand. Denna beröring genomströmmade hans ådror likt en sprakande eldslåga, och hans hand slöt sig allt hårdare kring hennes, som viljelöst vilade i den.
Men hon fortsatte att vara tyst och orörlig och tog inte bort näsduken från ansiktet.
– Vad är det som gör dig så sorgsen? Säg mig, vad det är som gör dig så sorgsen?
Hon kastade ifrån sig näsduken, strök undan det långa håret, som fallit ner över ögonen och började klagande ge utlopp för hela sitt hjärtas förtvivlan. Hon talade med dämpad röst, som liknade en vindil, vilken någon vacker kväll plötsligt brusar upp i de täta vassruggarna vid stranden – det vajar till, ett nynnande hörs och så börjar fina, svårmodiga toner plötsligt sprida sig och med oförklarlig beklämning uppfångar vandraren dem, som nu ej längre uppfattar, hur kvällsljuset dör bort, hur luften genljuder av muntra sånger från folket, som långsamt drar sig hemåt efter arbetet ute på ängar och åkrar, eller hur det skramlar av en vagn, som passerar förbi på avstånd.
– Förtjänar inte jag att evigt beklagas? Hur olycklig är inte den mor, som lät mig se dagen? Vilken bitter lott har inte fallit på mig? Är du inte som en grym bödel mot mig, du öde, som blev mitt? Allt har du lagt för mina fötter: de främsta adelsmännen i hela Polen, de förmögnaste herremännen, grevarna och de utländska baronerna, allt som är själva blomman av vårt ridderskap. Alla har de burit fram sin kärlek till mig, och var och en av dem skulle ha upptagit min ynnest som den högsta nåd. Jag behövde bara ha vinkat med handen, så skulle den ståtligaste och mest ädelborne av dem strax ha blivit min make. Och ändå lät du inte mitt hjärta bergtas av någon bland dem, du mitt stormiga öde; du drog det bort från fosterjordens tappraste hjältar och trollband det vid en främling, vid en av våra fiender. O, du rena Guds moder, varför har du då låtit detta ske, vilka synder, vilka svåra förseelser kommer dig att så obevekligt och skoningslöst stöta mig ifrån dig? Mina dagar har förflutit i lyx och överflöd; jag fick njuta de finaste och dyrbaraste rätter och de ädlaste viner. Och varför fick det ske? Vad var meningen med allt detta? Var det den, att jag till sist skulle få dö en så grym död, som inte ens kommer den ynkligaste trashank i riket till del? Och det räcker inte med att vara dömd till en så fasansfull lott, det räcker inte med att före min egen bortgång nödgas se min egen far och mor ryckas bort under dessa olidliga kval, fast jag är redo att tjugo gånger om offra mitt eget liv för att rädda dem, det räcker inte med allt detta: innan jag är färdig med livet skall jag också nödgas uppleva sådana ord och en sådan oanad kärlek. Jag måste få mitt hjärta sönderslitet av dessa hans utgjutelser, jag måste få min bittra lott gjord ännu bittrare, mitt unga liv ännu ömkansvärdare. Jag måste känna döden ännu fruktansvärdare, jag måste komma ända därhän, att jag i själva dödsögonblicket knotar över dig, du mitt grymma öde, och över dig, o heliga Guds moder, dig som jag dock måste be förlåta denna fruktansvärda synd!
Och när hon tystnade, spred sig ett drag av den djupaste hopplöshet över hennes ansikte; varje skiftning vittnade om den mest hopplösa förtvivlan, och allt ända från den i sorg rynkade pannan och de slutna ögonen till tårarna, som långsamt torkade bort på hennes svagt rodnande kinder, tycktes vilja säga: Inte den minsta lycka står att läsa i detta ansikte!
– Aldrig i världen kan väl något sådant få ske, utbrast Andrij, som att den vackraste och bästa bland kvinnor drabbas av ett dylikt bittert öde, när hon ju är född att se allt vad gott och storsint är knäböja inför sig som inför ett helgon. Nej, du skall inte dö, inte kan jag låta dig dö, det svär jag vid min egen födelse och vid allt jag har kärt på jorden – inte kommer du att dö! Men om det ändå måste ske, om ingenting, varken styrka eller bön eller tapperhet, förmår avvända det bittra ödet, då ska vi dö tillsamman, och jag skall dö före dig, jag skall dö först, vid dina ljuva knän, från vilka man först skall kunna slita mig, när livet flytt.
– Ack, riddare, bedrag inte både dig själv och mig, sade hon och skakade sakta på sitt vackra huvud. – Jag vet nog, till min egen djupa sorg vet jag alltför väl, att du inte kan få älska mig; jag vet, vad din plikt och ditt samvete bjuder dig; din far, dina kamrater, ditt fosterland ropar på dig, och vi, vi är dina fiender.
– Vad betyder väl far, kamrater och fosterland för mig! utbrast Andrij, i det han lätt skakade på huvudet och sträckte på sig som en poppel sträcker sig över flodvattnet. – Kommer det därhän, så vet, att jag inte är bunden vid någon! Inte vid någon, någon! upprepade han i samma ton och med samma handrörelse, som en envis, seg kosack brukar, då han uttrycker sin föresats att åstadkomma något som ingen annan förmår eller ens hört talas om. – Vem har påstått, att just Ukraina är mitt fosterland? Från vem har jag fått det till fosterland? Fosterlandet är det som ens själ trånar efter, som den finner ljuvare än något annat. Mitt fosterland – det är du! Där har du mitt fosterland! Och detta fosterland bär jag i mitt hjärta, och där skall jag bära det så länge det finns en livsgnista i mig, och låt mig se, om någon kosack vågar slita det fosterlandet ur mig! För det är jag redo att uppoffra allt, för det är jag färdig att stupa.
Hon dröjde en stund framför honom, stel som en skön bildstod, och blickade in i hans ögon. Men plötsligt började hon snyfta, och med denna förbluffande våldsamhet, som blott en från all beräkning fri, storsint och för angenäma känslor skapad kvinna kan lägga i dagen, kastade hon sig om hans hals, omfamnade honom med sina underbart snövita armar och skakade av gråt. Samtidigt hördes otydliga rop ute på gatan, åtföljda av trumpetstötar och trumvirvlar; men han uppfattade ingenting av detta; han uppfattade blott, hur ett par förtrollande läppar snuddade vid honom med sin varma, doftande andedräkt, hur hennes tårar strömmade utför hans ansikte och hur hennes långa hår snärjde in honom med sitt mörka, glänsande silke.
Just då kom emellertid tatarflickan instörtande till dem med ett glädjeskri: – Räddade, räddade! ropade hon, utom sig av hänförelse. – De våra har slagit sig in i staden, de kommer med bröd, säd, mjöl och tillfångatagna zaporoger! – Men ingen av dem lyssnade till vad det var för ”våra” som slagit sig in i staden, vad det var de haft med sig och vilka zaporoger de tillfångatagit. Fylld av överjordiskt ljuva känslor, kysste Andrij dessa doftande läppar, som smeksamt tryckte sig mot hans kind och som inte var sena att besvara hans kyssar. De kom honom till mötes, och i den kyss vari de smälte samman förnams något, som en människa blott får uppleva en gång i sitt liv.
Och denne kosack var tillspillogiven – hopplöst förlorad för hela den tappra kosackgemenskapen! Varken Zaporozje eller fädernegården eller den heliga kyrkan skulle mer få skåda honom! Ukraina hade mist en av dessa tappra söner, som åtagit sig att bli dess försvarare. Taras skulle få slita sina grå hår ur luggen och förbanna den dag och det ögonblick, när han till sin egen nesa avlade en dylik son.
* Bojar, representant för den gamla ryska högadeln, med väldiga jordagods och stark politisk maktställning. – Övers. anm. ↵