Det rådde larm och uppståndelse i zaporoglägret. Först kunde ingen lämna något klart besked om hur det gått till, att en undsättningskår lyckats ta sig in i staden. Senare visade det sig emellertid, att alla i Perejaslavs byalag, som fattat posto framför en avsides belägen stadsport, varit dödfulla; därför var det inte så underligt, att ena hälften blivit nedhuggen och andra hälften tagits till fånga, innan man ännu fått klart för sig, vad saken gällde. Medan de närmaste byalagen vaknade av oväsendet och grep till sina vapen, passade undsättningskåren emellertid på att marschera in genom porten, och de framstörtande, ännu ej fullt vakna och tillnyktrade zaporogerna möttes av eftertruppens betäckningseld.
Befälhavaren gav order om att alla kosackerna skulle samlas, och när de stod där i en krets, tysta och med avtagna mössor, sade han: – Där ser ni, herrar bröder, hur det gick i natt; det är precis vad ruset leder till! Tänk en sån nesa fienden bragt över oss! Nu har det visst blivit god ton bland er, att får ni bara dubbel ranson, så super ni er till den grad redlösa, att fienderna till Kristi stridsmän inte bara drar av er byxorna, utan faktiskt nyser er rakt i näsan och ändå inte får er att märka det minsta.
Samtliga kosacker stod där med skuldmedvetet sänkta huvuden; blott njezamajkovska byalagets hetman Kukubenko kom sig för att protestera: – Sluta med det där, far lille, bad han. – Visserligen strider det mot gängse lag att komma med invändningar, när befälhavaren håller tal inför hela hären, men man måste i alla fall säga ifrån, att saken inte låg till så där. Du har inte alls någon rätt att komma med förebråelser. Om kosackerna supit sig fulla under ett fälttåg, i krig eller medan de fullföljt en svår, mödosam uppgift, så hade de varit skyldiga och förtjänat döden; men vi har suttit här utan att få ägna oss åt något, vi har bara gagnlöst slagit dank framför stan där. Det var varken fasta eller någon annan anledning till kristlig återhållsamhet, och hur skall en karl då bära sig åt för att inte av pur sysslolöshet gå och bli stupfull? Inte ligger det någon synd i det! Låt oss i stället visa dem, vad det vill säga att kasta sig över intet ont anande folk. De har redan fått efter noter, men nu ska vi minsann klå dem, så att de inte ens får hasorna med sig hem.
Byhetmanens anförande föll kosackerna i smaken. De var strax redo att åter lyfta sina böjda huvuden. Många nickade gillande och tillade: – Det var bra sagt av Kukubenko! – Taras Bulba, som inte stod så långt ifrån befälhavaren, utbrast: – Vad nu då, befälhavare? Det ser ut som om Kukubenko talade alldeles sant. Säg oss nu din egen mening!
– Min egen mening? Jo, den skall ni få veta: Vilken far som helst kan skatta sig lycklig över att ha fött en dylik son! Att komma med klandrande ord är långt ifrån något tillräckligt bevis på särskild skarpsinnighet. Men i högsta grad vis är den som lämnar kältet om folks elände därhän och i stället uppmuntrar och väcker nytt mod, alldeles som sporrarna sätter fart på hästen, sedan han läskat sig vid vattenstället. Jag hade själv tänkt tillägga några tröstande ord, men Kukubenko var klipsk nog att i förväg gissa min avsikt.
– Bra sagt av befälhavaren också! ljöd det ur zaporogleden. – Rätt talat! instämde andra. Till och med gubbarna, som stod där likt mörkblå duvor, nickade gillande, och det ryckte i deras grå mustascher, medan de stillsamt förklarade: – Det var ett sant ord!
– Och nu skall ni få höra, mina herrar! fortsatte befälhavaren. – Det är varken anständigt eller någon regel bland kosacker att i likhet med de där främmande tyska mästarna – som den lede må anamma – inta befästningar genom att klättra och gräva sig in i dem. Men att döma av vad som förekommit, fick fienden inga större förråd med sig in i stan; något större antal vagnar hade de inte med sig; folket i stan är uthungrat, så de kommer att äta upp alltsamman i en blink, och dessutom måste de ju ha hö till hästarna … för hur ska jag kunna veta, om något av deras helgon vräker ner sånt till dem från himlen med sin gaffel … det har bara Vår Herre reda på; prästerna deras duger i varje fall bara till att prata. Det ena med det andra, så kommer de snart att nödgas ge sig ut ur stan. Därför ska ni dela upp er i tre grupper och gå i ställning vid de tre utfartsvägarna. Framför huvudporten placerar sig fem kosacklag, framför vardera av de två sidoportarna tre lag. Djadykevs och Korsuns lag lägger sig i bakhåll! Överste Taras drar sig också bakåt med sitt regemente; Tytarev och Timosjev låter sina lag stå i beredskap till höger om fororna, medan Sjtjerbinov och Steblikev övertar den vänstra flanken! Och så väljer ni bland ungdomen ut dem som kan munhuggas giftigast och sätter dem att retas med fienden! Polacken är enfaldig av sig, han tål inte att bli utskälld, och det kan hända, att de stormar ut ur stan redan denna dag. Varje byhetman ser över sitt lag: där det fattas folk, fyller man i med spillrorna efter Perejaslavs grupp. Allmän nymönstring är befalld! Och var kosack ska ha en bägare brännvin, så han nyktrar till och ett bröd! Fast jag förmodar, att allihop fick sitt lystmäte i går, för en kommer inte ifrån, att ni stoppade i er, så man rakt häpnar över att ingen sprack under natten. Och så bara en instruktion till: om någon krogjude trakterar en kosack med så mycket som en enda kask av sin finkel, så ska jag hamra fast ett svinöra mitt i pannan på den fähunden och hänga honom med benen i vädret! Till verket nu, bröder, till verket!
På detta sätt gav befälhavaren sina förhållningsorder, och alla bugade sig djupt för honom, och med mössorna i handen begav de sig till sina foror och lägerplatser; först när de avlägsnat sig ett gott stycke, satte de på sig dem. Alla tog itu med sin utrustning: man prövade sina värjor och slagsvärd, hällde ur säckarna krut i hornen, körde undan fororna och valde bland hästarna.
När Taras kom till sin trupp, kunde han inte räkna ut, vart Andrij tagit vägen: månne han blivit bunden i sömnen och bortförd med de andra fångarna? Aldrig i livet! Andrij var inte den som gav sig levande. Men han stod inte heller att hitta bland de stupade kosackerna. Taras gick där i djupa tankar framför sitt regemente och hörde först inte, hur någon upprepade gånger ropade hans namn. – Vem är det som söker mig? utbrast han till sist, väckt ur sina funderingar. Juden Jankel stod framför honom.
– Herr överste, herr överste! sade juden med brådskande, hackig röst, som om han haft något långt ifrån likgiltigt att meddela. – Jag har varit där inne i stan, herr överste!
Taras stirrade på juden, häpen över att denne förmått genomföra ett sådant besök. – Hur fan tog du dig dit?
– Jag skall strax berätta det, sade Jankel. – Så fort jag fick höra bullret i morse och kosackerna började skjuta, grep jag min kaftan och hann inte få på mig den, utan störtade iväg, så fort benen bar mig, och passade på att sticka in händerna i ärmarna, medan jag sprang, för jag ville skynda mig att få veta, vad bullret berodde på, och varför kosackerna börjat skjuta så där i själva gryningen. Jag rände på och nådde fram alldeles till stadsportarna, just som eftertruppen var i färd med att marschera in i stan. Och vad får jag se om inte herr kornetten Galjandovitj i spetsen för en avdelning! Den mannen känner jag nog: han har varit skyldig mig hundra dukater i tre år nu. Jag efter honom och låtsades, att jag ville kräva honom på hans skuld, och så kom jag in i stan på samma gång som han.
– Kom du verkligen in i stan, fast du till och med krävde karlen på pengar? undrade Bulba. – Och ändå lät han inte hänga dig som en hund?
– Visst i Herrans namn ville han hänga mig, svarade juden. – Det var inte långt ifrån att hans folk gripit mig och lagt repet om min hals, men jag bönföll herrn och sa, att jag kunde vänta med skulden, så länge han önskade och försäkrade, att han skulle få låna mer, bara han hjälpte mig att utkräva några fordringar från andra riddare. För herr kornetten hade inte en enda dukat på fickan – det är säkert, herrn. Han hade inte ett öre mer än vilken kosack som helst, fast han äger både torp och herrgårdar och fyra borgar och stäppmarker ända till Sjklov. Och han hade aldrig haft den minsta möjlighet att komma med i kriget, om inte judarna i Breslau strax trätt till och hjälpt honom till utrustningen. Han hade inte ens varit med vid riksdagen för den sakens skull …
– Men vad hade du för dig i stan? Fick du syn på de våra?
– Just det! Där fanns en massa av de våra: Itska, Rahum, Samujlo, förpaktarjuden Hajvaljuk …
– Må fan ta dem, de hundarna! utropade Taras förbittrat. Ämnar du komma stickande med hela din judesläkt? Jag frågade dig om våra zaporoger.
– Våra zaporoger la jag inte märke till, jag såg bara herr Andrij.
– Menar du, att du såg Andrij? skrek Bulba. – Kan det verkligen ha varit han? Och var såg du honom? I en underjordisk cell? I gropen? Ärelös? Bunden?
– Vem skulle väl våga binda herr Andrij? Han som är en så förnäm riddare nu! … Min själ, var det inte svårt att känna igen en! Axelsnodder av guld, guld på bältet, överallt guld, bara guld; alldeles som när solen tittar fram om våren och vartenda fågelkryp kvittrar och sjunger kring stan och vartenda grässtrå doftar, ackurat så strålade hela han av guld, och han hade till och med fått den finaste häst man kunde tänka sig av vojevoden; bara hästen gick på två hundra dukater.
Bulba stelnade till. – Men varför hade han dragit på sig främmande kläder?
– Det är givet, att han tog på sig dem, för att de är bättre. Och nu rider han kring själv och låter andra rida med och lär upp dem och blir själv upplärd, precis som den stormrikaste polske storherre.
– Men vem är det som tvingat honom till det?
– Inte har jag sagt, att någon tvingat honom till det. Vet inte herrn, att han gått över till dem av egen fri vilja?
– Vem är det som har gått över, säger du?
– Herr Andrij, naturligtvis.
– Vart säger du, att han gått över?
– Han har gått över på deras sida; nu är han deras man, så mycket han kan bli.
– Det ljuger du, din svinpäls!
– Hur skulle det vara möjligt, att jag ställde mig och ljög? Då vore jag väl precis galen, om jag ljög det! Alldeles som inte jag visste, att en jude blir hängd som en hund, om han ljuger för en herre!
– Det vill säga, att du står här och säger att han sålt både sin tro och sitt fädernesland.
– Inte har jag påstått, att han sålt något: jag har bara sagt, att han övergått till dem.
– Du ljuger, din judedjävul! En sån sak har aldrig förekommit på Guds gröna jord. Du tar fel, din hund!
– Det får växa gräs på tröskeln till mitt eget hus, om jag gör det! Vem som helst får spotta på min fars grav, på min mors, på min svärfars, på min farfars, på min morfars med, om jag tar fel. Ifall herrn behagar, så kan jag till och med tala om, varför han gått över till dem.
– Och varför det då?
– Vojevoden har en så vacker dotter! Store Gud, vilken skönhet hon är! – Juden började nu anstränga sig till det yttersta för att i sitt eget ansikte återge en skymt av denna skönhet; han stretade med armarna, rynkade ögonbrynen och krökte munnen åt sidan, som om han avsmakat en läckerhet.
– Nå, vart vill du komma med det här?
– För hennes skull är det han gjort alltihop och till och med gått över på deras sida. Blir en karl förälskad, så beter han sig precis som en skosula: man behöver bara få den genomblöt i vatten för att kunna ta och böja den alldeles som man vill.
Bulba blev högst fundersam. Han besinnade, vilken oerhörd makt en svag kvinna kan ha, vilken massa starka män som gått under för hennes skull, och vilken dragning åt det hållet Andrij hade i sin natur. En lång stund blev han stående som fastvuxen vid marken och oförmögen att röra sig ur fläcken.
– Vill herrn bara lyssna på mig, så ska jag berätta alltsammans för herrn, fortsatte juden. – Så fort jag hörde bullret och såg, att folk marscherade in genom stadsporten, tog jag för alla eventualiteter med mig en tråd pärlor, för det finns ju vackra flickor och förnäma damer där inne i stan, och jag sa mig, att finns det bara vackra flickor och sköna damer, så må de vara aldrig så utan något att äta, men pärlor, pärlor vill de säkert ändå köpa. Och knappt hade kornettens folk släppt mig, förrän jag störtade till vojevodens gård och sökte få mina pärlor sålda. Ur en tatarflicka, som tjänar där, plockade jag ut alltihop: de skulle ha bröllop med detsamma, bära zaporogerna var bortdrivna. Herr Andrij hade lovat jaga bort zaporogerna.
– Och du slog inte ihjäl honom där på fläcken, det djävulsynglet? skrek Bulba.
– Hur skulle jag kunna göra det? Han hade ju frivilligt gått över till dem. Vad är det för klandervärt i den saken? När han trivdes bättre där, så var det väl klart, att han skulle gå över på deras sida.
– Och du såg honom personligen.
– Visst i Herrans namn såg jag honom personligen! Vilken praktfull kämpe! Ståtligare än någon annan! Gud signe honom, han kände igen mig med detsamma, och då jag närmade mig honom, sa han strax …
– Vad var det han sa?
– Jo, han sa – men först vinka han mig till sig med fingret, och sen sa han plötsligt: ”Jankel!” Och ”Herr Andrij!” svara förstås jag. ”Jankel, säg farsgubben och bror min och våra kosacker och zaporogerna, säg dem allihop, att nu är far inte min far mer, och bror min är inte min bror och mina kamrater är inte mina kamrater, och jag kommer att slåss med dem alla, ja, med varenda en av dem kommer jag att slåss!”
– Det ljuger du, din fan till Judas! skrek Taras, alldeles utom sig. – Det ljuger du, din hund! Du har till och med korsfäst Kristus, gudsförskjutna människa! Jag slår ihjäl dig, din satan! Bort härifrån, annars är du dödens i denna stund! – Och med dessa ord grep Taras efter sin sabel. Den vettskrämde juden lade benen på ryggen och avdunstade så hastigt hans spinkiga ben kunde bära honom. Utan att se sig om störtade han långt bort mellan kosacklägren och en god bit ut på det fria fältet, fast Taras visst inte förföljde honom, utan sansade sig och insåg, hur oförnuftigt det skulle vara att låta sitt raseri gå ut över första bästa som råkade finnas i närheten.
Nu påminde han sig, att han förra natten sett Andrij passera genom lägret med någon kvinna, och han böjde sitt gråa huvud. Emellertid ville han fortfarande inte tro, att en så skändlig sak kunnat inträffa och att hans egen son sålt sin tro och sin själ.
Slutligen drog han sig tillbaka med sitt regemente och tog betäckning med det i en skog, som var det enda kosackerna ännu inte bränt ner. Men zaporogerna marscherade med sitt fotfolk och sina ryttare upp på utfartsvägarna från de tre portarna. Det ena byalaget vräktes fram efter det andra: Umans, Popovitjevs, Kanjevs, Steblikevs, Nezamajkovs, Gurguzivs, Tytarevs och Timosjevs. Blott Perejaslavs saknades. Hans kosacker hade lagat till det för kraftigt åt sig, och laget var gånget upp i rök. Några vaknade tillfångatagna av fienden, några vaknade inte alls, utan snarkade sig rakt ner i den fuktiga mullen, och själv hamnade hetmanen Hlib utan både byxor och befälsmärken i polackernas kvarter.
I staden observerade man kosackernas rörelse. Alla visade sig uppe på vallen, och det var en livfull bild som framträdde för kosackerna: där uppe stod de polska riddarna, den ene ståtligare än den andre. Kopparhjälmarna sken som solen under de svanvita fjäderbuskarna. Några bar lätta purpurröda eller blå små mössor käckt på sned. De vidärmade kaftanerna hade guldbrodyr och direkt påsatta snodder. Där fanns sablar och gevär med dyrbara inläggningar, som säkerligen kostat dessa herrar åtskilligt, och dessutom såg man alla möjliga sorters andra prydnadsföremål. Framför de andra stod översten från Budzjakov och kråmade sig i en röd mössa med guldutsirning. Det fanns en militär i tungviktsklass, högre och tjockare än någon annan, och hans dyrbara, stort tilltagna kaftan slöt sig endast med möda om hans kroppshydda. Nästan borta vid sidoporten på vallens mitt emot belägna del stod en annan överste, en liten kruttorr karl; hans vaksamma små ögon strålade emellertid av livfullhet, där de blickade fram under hans buskiga ögonbryn, och snabbt vände han sig åt alla håll och utdelade sina befallningar, i det han krigiskt pekade med sin smala, vissnade hand; det syntes, att han trots sin oansenliga kroppsbyggnad var väl förfaren i krigets konst. Inte långt från honom stod kornetten, en lång, lång karl med yviga mustascher. Det verkade, som om han haft något fel på sin ansiktsfärg: den herrn älskade tydligen starkt mjöd och ett gott dryckeslag. Och bakom dem skymtade en mångfald polsk knapadel, utrustad än på egen bekostnad, än genom statskassans försorg, än tack vare pengar från judarna, hos vilka de pantsatt allt de kunnat komma över på sina släktgårdar. Där fanns också gott om riksdagsparasiter, som senatorerna släpade med sig på middagsbjudningar för sitt anseendes skull och som stal silverpokalerna från bordet och ur skänkarna för att efter dagens uppvaktning nästa morgon på kuskbocken åka bort i en annan herres svit. Där fanns massor av de mest skiftande typer. Under andra förhållanden skulle de inte ens kunnat kosta på sig ett ordentligt rus, men när det gällt kriget, hade ingen sparat på elegansen.
Kosackleden stod ljudlöst stilla framför murarna. Bland dem fanns ingen som var klädd i guld; på sin höjd blänkte det till av denna ädla metall från ett och annat sabelfäste eller från plåtar och bandinfattning på något gevär. Det var inte i kosackernas smak att gå till strid överdådigt klädda; de bar enkla pansarskjortor och kortrockar, och det lyste på långt håll svart och rött från deras mörka fårskinnsmössor med de röda kullarna.
Två kosacker red fram ur zaporogleden. Det var Ohrim Nasj och Mikita Golokopytenko, den förre ännu knappt mer än en yngling, den senare något äldre; båda dessa kosacker kunde sannerligen konsten att ge svar på tal, och i handgemäng var de sannerligen inte heller att förakta. Strax efter dem följde så den kraftige lille kosacken Demid Popovitj, en karl, som redan hunnit driva kring länge i Sitj efter att ha legat utanför Adrianopel och för sina år fått pröva på åtskilligt. Han hade måst gå genom eld och hastigt fly hem till Sitj med huvudet nertjärat och sötigt och mustascherna avsvedda. Popovitj hämtade sig emellertid igen, lät håret växa ner över örat och lade sig till med ett par yviga, tjärsvarta mustascher; också denne Popovitj var otroligt vass i tungan.
– Värst vad alla era krigare har fina kaftaner, men jag skulle bra gärna vilja se, om ni har någon vidare styrka att ståta med?
– Det ska ni nog få se! skrek den muskulöse översten uppifrån vallen. – Jag tänker min själ göra ett enda paket av er allihop! Hit med hästar och gevär, era underhuggare! Har ni sett, hur jag bundit samman era kamrater? Fram med zaporogerna på vallen och visa dem!
Och de sammanbundna zaporogerna leddes upp på vallen. Först kom byhetmanen Hlib, utan byxor och rock, precis som han blivit gripen mitt under ruset. Hetmanen sänkte huvudet, skamsen över att stå så där bar inför sina egna kosacker och över att som en hund ha blivit tillfångatagen under sömnen. Hans yviga kalufs hade blivit alldeles grå på en enda natt.
– Var inte ledsen du, Hlib! Vi ska hjälpa dig! skrek kosackerna upp till honom.
– Var inte ledsen, kamrat! instämde byhetmanen Borodatyj. – Det är inte ditt fel, att du blev tagen utan kläder på kroppen, en sån olycka kan drabba vem som helst, men de där borde skämmas för att de ställer ut dig så där och inte ser till att du får skyla din nakenhet på ett anständigt sätt.
– Det syns minsann, att ni kan vara tappra kämpar mot folk som sover! tog Golokopytenko i, medan han kastade en blick upp mot vallen.
– Vänta bara, så ska vi nog skära kalufsen av er! skrek man däruppifrån.
– Det skulle jag just vilja se dem göra! hojtade Popovitj, och svängde om på hästen. Han gav kamraterna ett ögonkast och förklarade: – Men vem vet! Måhända kan till och med polacker tala sanning: blir de anförda av den där tjockisen, så får de åtminstone ett ordentligt skydd.
– Varför tror du, att de får ett ordentligt skydd? frågade kosackerna, som begrep, att Popovitj tänkte smäda honom.
– För bakom honom kan ju hela hären krypa och gömma sig, och inte ens fan och hans mormor skulle träffa någon med sin lans genom den där kalaskulan!
Alla kosackerna kiknade av skratt, och fortsatte länge att vagga med huvudet och försäkra: – Popovitj är bra! Söker nån få en syl i vädret mot honom, så är det hänt … Men kosackerna brydde sig inte om att förklara vad som hade hänt.
– Tillbaka! Fort tillbaka från muren! ropade befälhavaren, ty polackerna fann uppenbarligen dessa giftiga ord väl starka, och översten gav dem en vink med handen.
Knappt hade kosackerna hunnit dra sig undan, förrän en kanonsalva mullrade uppifrån vallen. Det blev liv och rörelse där uppe, och själve den gråhårige vojevoden visade sig på sin häst. Så öppnades portarna, och hären tågade ut. I spetsen galopperade husarerna fram på jämn kavallerifront, efter dem de pansarklädda kyrassiärerna, så följde lansiärerna med sina pikar, så alla som bar kopparhjälmar, så slutligen de förnämare bland adeln, vilka red på något avstånd, envar iförd den rustning, han föredrog. Det behagade inte dessa stolta riddare att beblanda sig med de andra i ledet, och den som inte förde befäl red ensam med sina vapendragare. Så vällde det åter fram nya led, och efter dem galopperade kornetten, följd av ytterligare led. Bakom dem kom slutligen den lille satte översten ridande som siste man i hela hären.
– Låt dem inte få något andrum! Ge dem ingen tid att samla sig och bilda front! skrek kosackbefälhavaren. – Alla byalagen kastar sig omedelbart över dem! Tytarevs lag gör flankanfall! Djadjkovs lag hugger in på deras andra flygel! Kukubenko och Palyvod tar dem i ryggen! Slå dem tillbaka! Krossa dem!
Och kosackerna högg in från alla håll, nergjorde och skingrade polackerna och blev själva skingrade. Ingen fick andrum att lossa ett enda skott. Hela drabbningen utspelades med svärd och lansar. Alla störtade sig in i stridsvimlet, och för var och en blev det tillfälle att utmärka sig.
Demid Popovitj stack ner tre meniga och fällde två av de främsta ädlingarna från deras hästar, i det han utbrast: – Det där var ett par präktiga hästar! Såna hästar har jag länge velat få tag i. – Och han drev hästarna långt ut på fältet och ropade åt några kosacker, som var uppställda där, att ta reda på dem. Så bröt han åter in i stridsvimlet och angrep ädlingarna, som han kastat ur sadeln, nedgjorde den ene, infångade den andre med sin lasso och lät honom släpa över hela fältet, sedan han fastgjort lasson vid sadelknappen och ryckt ifrån honom hans med ett dyrbart fäste försedda sabel och ur bältet lösgjort en hel gördeltaska full med dukater.
Den präktige, ännu helt unge kosacken Kobita hade också ett nappatag med en av de manhaftigaste kämparna i den polska hären, och de stred länge man mot man. De hade redan kommit varandra in på livet, kosacken hade fått övertaget i brottningen, och med en häftig knyck stötte han sin skarpa turkiska kniv i den andres bröst. Men själv kom han inte heller undan döden: just i det ögonblicket krossades hans tinning av en glödhet kula. Han hade blivit nerskjuten av en bland de berömdaste polska herremännen, en ståtlig riddare, som hörde till en urgammal fursteätt. Denne satt där rak som en poppel på sin framsprängande brungrågula hingst. Och redan hade han uppvisat mångfaldiga prov på en boren riddares hjältedater: två zaporoger hade han kluvit mitt itu, den förträfflige kosacken Fjodor Korzj hade han vräkt ikull jämte hästen, många hade mist sina huvuden och armar och kosacken Kobita fällde han med ett välriktat skott genom tinningen.
– Den där skulle jag vilja pröva mina krafter emot! utropade nezamajkovlagets hetman Kukubenko. Han gav hästen fria tyglar, angrep honom bakifrån och uppgav ett så häftigt härskri, att alla, som befann sig i närheten, rös till vid detta omänskliga rytande. Polacken sökte hastigt vända hästen och komma ansikte mot ansikte med honom; men hästen ville inte lyda. Han skyggade för det fruktansvärda rytandet och svängde blixtsnabbt åt sidan, medan hans herre träffades av Kukubenkos gevärskula. Den glödheta kulan borrade sig in i skulderbladen på honom, och han störtade från hästen. Men inte ens nu gav sig polacken; han bemödade sig fortfarande att få in ett hugg på sin fiende, men handen, som höll sabeln, slappnade och sjönk till marken. Kukubenko grep med båda händerna om sin tunga huggare och drev in den mitt emellan hans redan bleka läppar. Huggaren slog ut två rader pärlvita tänder, klöv tungan, krossade en halskota och trängde vidare ner i marken; så naglade han alltså fast honom för evigt vid den fuktiga jorden. Som en olvonbuske vid flodstranden sköljde det högröda, ädla riddarblodet med sin springbrunnsstråle upp ur såret och purprade hela den guldbroderade kaftanen. Men Kukubenko hade redan lämnat honom och med sina kosacker ur det nezamajkovska laget slagit sig fram genom trängseln av andra stridande.
– Ack! Ack! Att han kunde lämna kvar en så dyrbar rustning! sade den umanska byanföraren Borodatyj och kom från de sina ridande bort till det ställe, där den av Kukubenko fällde polacken låg. – Med egna händer har jag nergjort sju polska ädlingar, men ännu har jag aldrig mött någon med maken till rustning. – Och driven av sin snikenhet, böjde sig Borodatyj ner för att ta av honom den kostbara vapenskruden. Han höll redan på att dra ut den turkiska dolken med dess ädelstensinfattning och lossa gördeltaskan med dukaterna från bältet. Han tog från bröstet en väska med tunt linne, dyrbart silver och en ung flickas hårlock, gömd som minne. Och han märkte inte hur den rödbrusige kornetten, som han redan en gång kastat ur sadeln och givit en duktig minnesbeta, kom flygande på honom bakifrån. Kornetten lyfte handen långt bakåt och utdelade med sabeln ett dråpslag mot fiendens framåtböjda hals. Vinningslystnaden hade inte medfört något gott: det gigantiska huvudet rullade bort och den stympade kroppen sjönk samman och färgade marken röd vida omkring. Den bistra kosacksjälen svingade sig surt och vredgat upp mot höjden, samtidigt häpen över att så snart nödgas lämna denna kraftfulla kropp. Knappt hann emellertid kornetten gripa hetmanens huvud i håret, förrän en sträng hämnare redan var över honom.
Likt en falk, som i vida kretsar svävar genom skyn på sina kraftfulla vingar, men plötsligt hejdar sig på en punkt, klyver luften och pilsnabbt störtar ned mot en alldeles vid vägkanten vilt skriande vaktelhane – så kom nu Taras son, Ostap, svävande ner över kornetten och hade med ett enda kast infångat honom med sin lasso. Kornettens röda ansikte blev ännu kraftigare purpurfärgat, då den obarmhärtiga snaran drogs åt kring hans strupe; han sökte gripa efter sin pistol, men den krampaktigt hopdragna handen förmådde inte sikta säkert, och kulan flög utan att träffa bort över fältet. Strax lösgjorde Ostap från kornettens egen sadel det silkessnöre, som han medförde för att kunna binda fångar, och band hans händer och fötter med detta hans eget snöre. Så fastgjorde han lassoändan vid sadelknappen, skrek rungande åt det umanska lagets kosacker att alla borde komma och ge sin hetman den sista hedersbetygelsen och släpade därefter bort sin fånge över fältet.
När de umanske fick höra att deras byhetman Borodatyj inte mer fanns bland de levande, lämnade de slagfältet och skyndade bort för att ta hand om hans kropp, och strax började de rådgöra om vem de nu skulle välja till byanförare. Slutligen sade de: – Inte lönar det sig att prata mer om den saken! Vi kan ändå inte utse nån bättre till byanförare än Bulbas Ostap. Visserligen är han yngre än vi andra, men han är klyftig som den värste gubbe.
Ostap tog av sig mössan och tackade alla sina kosackkamrater för den stora äran. Han började inte slå ifrån sig med sin ungdom och sin oerfarenhet; han visste ju, att detta var krigstid och att man då inte förfor på det sättet. I stället förde han dem strax tillbaka in i stridsvimlet och visade dem, att de inte i fåvitsko valt honom till sin hetman. Polackerna började känna, att striden blev dem en aning för het. De drog sig skyndsamt tillbaka över fältet för att kunna samla sig i ett annat av dess hörn. Den satte lille översten viftade med handen åt fyra friska kompanier som stod i beredskap vid stadsportarna, och en skrotladdning brakade lös mot kosackhoparna från deras håll. Denna hade emellertid knappast någon verkan; kulorna ven blott förbi kosackernas oxar, som vilt stirrade ut mot slagfältet. Oxarna gav ifrån sig ett vettskrämt bölande och vände om till kosacklägret, där de slog sönder fororna och trampade ner allt som råkade komma i deras väg. Men nu bröt Taras fram ur bakhållet med sitt kompani och gensköt dem under kraftiga skrik. Ännu mer uppskrämd av dessa skrik störtade hela den rasande hjorden tillbaka, svepte fram över polackhären, kastade omkull ryttarna och trampade ner och skingrade allt i sin väg.
– Det ska ni ha tack för, det gjorde ni som riktiga tjurar, skrek zaporogerna. – Ni har redan tjänstgjort vid uppmarschen, och nu har ni också deltagit i själva striden! – Och med nya krafter högg de in på fienden. Många utmärkte sig: Metèlitsa, Sjilo, de båda Pisarènko, Vovtuzenko, och inte så få andra. Då polackerna märkte, att det började gå illa, höjde de sina fanor och skrek att man skulle öppna stadsportarna. De järnbeslagna portarna slogs upp under ljudligt gnisslande, och tog emot de utmattade, dammhölj da ryttarna, som trängde på likt får i en fålla. Många zaporoger ville förfölja dem, men Ostap hejdade sina umansker och sade: – Undan från muren! Håll er så långt borta ni kan, herrar bröder! Det duger inte att närma sig dem! – Och han hade alldeles rätt: uppifrån muren började det nämligen hagla kulor ur alla skjutvapen man kunde komma över, och mer än en blev träffad. Nu red kosackbefälhavaren fram och berömde Ostap: – Det här är en ny hetman, sade han, men han behandlar sin trupp lika bra som någon gammal! – Gubben Bulba såg sig om för att få veta, vad det var för en ny hetman, och upptäckte Ostap, som red i spetsen för alla umankosackerna med mössan käckt på sned och hetmanstaven i handen. – Har man sett en sån baddare! sade han och mönstrade honom, och full av glädje började den gamle mannen tacka alla de umanska kosackerna för den ära de bevisat hans son.
Kosackerna drog sig åter tillbaka mot sitt läger, och åter dök polackerna upp på stadsvallen, nu med rockarna sönderrivna. Blodet hade levrat sig på mer än en kaftan, och de vackra kopparhjälmarna täcktes av ett dammlager.
– Jaså, ni gjorde ett paket av oss? skrek zaporogerna nerifrån marken.
– Jag ska nog ge er! ropade den tjocke översten alldeles som förut däruppifrån och visade dem ett rep; så fortsatte de dammhöljda, trötta krigarna att överösa varandra med hotelser, och särskilt var de, som på ömse sidor redan lagt i dagen det vildaste stridshumöret, nu ivriga att komma åt varandra med sin rappa tunga.
Till sist skildes man åt. Några gick och sökte vila, utmattade efter striden, några strödde jord över sina sår och rev sig förband av dukar och dyrbara kläder, som de tagit från stupade fiender. Andra, som kände, sig en smula mindre medtagna, började emellertid samla ihop de fallna och ge dem den sista hedersbetygelsen. Med sina huggsvärd och spjut grävde de gravar, mössorna och rockskörten använde de till att bära upp mullen i, högtidligt lade de så ner kosackernas döda kroppar och skyfflade över dem färsk jord för att inte rovlystna korpar och örnar skulle kunna klösa ut deras ögon. Men liken efter polackerna band de som det föll sig i tiotal vid svansarna på vilda hästar, vilka de sedan släppte lösa och länge jagade fram och tillbaka över fältet i det piskrappen ven utmed sidorna på dem. Vettlöst flög hästarna fram över stock och sten, över diken och bäckar, och polackernas blodstänkta och stofthöljda kroppar dunkade efter dem bort över marken.
Senare framåt kvällen slog sig alla byalagen ner i grupper, och länge talade man om dessa strider och de bragder som fallit på var enskilds lott och som i evinnerliga tider skulle förtäljas bland fränder och främlingar. Länge dröjde de med att gå till vila; men längst av alla dröjde gamle Taras, som mycket undrat över att inte Andrij befunnit sig bland de fientliga trupperna. Hade denne Judas månne fått samvetsbetänkligheter mot att bekämpa de sina eller hade juden farit med lögn, och befann han sig kanske helt enkelt i fångenskap? Men strax påminde han sig, hur gränslöst lättillgängligt Andrijs hjärta alltid varit för kvinnlig övertalning, han fylldes av sorg och svor högtidligt i sitt inre att hämnas på den där polskan, som bergtagit hans son. Och han skulle nog hålla sitt löfte. Han skulle inte ägna ett ögonkast åt hennes skönhet, han skulle hugga henne i det tjocka, präktiga håret, han skulle släpa henne efter sig över hela fältet mitt bland alla kosackerna. Hennes underbara bröst och dessa skuldror, där det gnistrade likt evig snö, som täcker bergstoppar, skulle krossas mot marken och blod och stoft skulle sudla dem. Så skulle han söndersmula och förskingra hennes yppiga, fagra lekamen. Men Bulba kunde ju inte ana, vad Gud har i beredskap åt en människa under morgondagen, och han började bli allt tyngre i huvudet och föll till sist i sömn. Alltjämt låg emellertid kosackerna och talade med varandra, och vid lägereldarna stod hela natten en vaktpost och spejade nyktert och vaket åt alla håll.