– Så länge jag måtte ha sovit! utbrast Taras, då han slog upp ögonen som efter en berusads tunga sömn och ansträngde sig att känna igen de omgivande föremålen. En fruktansvärd matthet hade fått herraväldet över hans lemmar. Blicken uppfattade knappt, att den framför sig hade väggarna och vrårna i en främmande sovkammare. Slutligen märkte han, att Tovkatj satt bredvid honom och noga tycktes lyssna till varje hans andedrag.
Ja, tänkte Tovkatj för sig själv, det kunde nog ha hänt, att du somnat in för tid och evighet! – Men han sade ingenting, han höjde blott varnande fingret och lät honom med sitt minspel förstå, att han borde hålla sig tyst.
– Men säg åtminstone, var jag är nu? återtog Taras, i det han ansträngde sig att tänka efter och söka minnas, vad som inträffat.
– Var tyst då! röt kamraten strängt åt honom. – Vad är det du vill veta mer? Ser du då inte, att du är fullständigt huggen i stycken? Här har jag nu i två veckor galopperat vidare med dig, utan att ge hästen ro för sporrarna, och du har bara varit febergalen och yrat och pratat en massa strunt. Detta var första gången du fick en lugn blund. Håll dig tyst, om du inte vill dra olyckan över dig.
Men Taras fortsatte blott att med uppbjudande av alla sina krafter söka samla tankarna och påminna sig vad som hänt. – Men säg, blev jag inte fast och närapå alldeles omringad av polackerna? Jag hade väl inte den minsta möjlighet att kämpa mig ut ur skocken av fiender?
– Håll dig tyst, säger jag ju, din satan! utropade Tovkatj, rasande som en barnsköterska, vilken mist tålamodet och snäser till en efterhängsen barnunge, som aldrig tröttnar på att bråka. – Vad har du för nytta av att få veta, hur du tog dig lös? Nöj dig med att du kom undan! Det råkade finnas folk, som inte svek dig – låt det räcka för din del! Än har du och jag många nätter kvar ihop på hästryggen! Inbillar du dig kanske, att de tagit dig för en vanlig kosack? Nej, de har uppskattat ditt huvud till två tusen dukater.
– Och Ostap? utropade Taras plötsligt, gjorde en ansats att resa sig och kom med ens ihåg, hur Ostap blivit gripen och bunden inför hans egna ögon och att han vid detta laget ju måste vara i händerna på polackerna. Och sorgen fick alldeles herraväldet över hans gamla huvud. Han slet av och rev sönder förbanden på sina sår; han kastade dem långt bort ifrån sig, sökte skrika fram något – och började i stället sluddra: yrsel och vanvett grep honom åter, och hans tal blev meningslöst och osammanhängande som en dåres. Men under tiden stod hans trogne kamrat kvar bredvid honom, svor och överöste honom med hårda förebrående ord och tillvitelser. Slutligen grep han honom i armarna och benen, lindade honom som ett spädbarn, rättade till förbanden, svepte om honom en oxhud, packade in honom i spjälor, fäste dessa med rep vid sadeln och bröt åter upp med honom.
– Om jag också inte kan rädda ditt liv, så skall jag åtminstone ha dig med hem! Jag ämnar inte låta polackerna håna dig för att du är kosack, aldrig ska de få lemlästa din kropp och kasta den i vattnet. Är det oundvikligt, att en örn ska slita ut ögonen ur ditt ansikte, så får det åtminstone bli någon utifrån våra egna stäpper, men inte en polsk, inte en sån där som kommer flygande från fiendeland. Hem till Ukraina ska du, fast du kanske inte får behålla livet!
Så talade hans trogne kamrat, och natt och dag red han i sporrsträck vidare och förde den medvetslöse rakt till zaporogernas Sitj. Outtröttligt ägnade han sig där åt att kurera honom med örter och hälsobringande droppar; han fick tag på en klok judegumma, som en månad lät Taras dricka olika dekokter, och till sist blev denne bättre. Antingen det nu var läkemedlen eller hans järnfysik som segrade, så stod han i varje fall inom halvannan månad åter på benen; såren var hopläkta, och blott ärren efter några sabelhugg antydde, hur svårt sårad den gamle kosacken en gång varit. Han hade emellertid blivit påfallande dyster och vresig. Det hade kommit tre djupa veck över hans panna, och han blev aldrig fri från dem. När han nu såg sig omkring, märkte han idel nya ansikten i Sitj: de gamla kamraterna fanns ej mer. Där fanns ej en enda av dem, som gått i bräschen för deras rättvisa sak, för tron och fostbrödralaget. De, som följt befälhavaren på klappjakten efter tatarerna, hade nu också länge varit borta från detta jordiska: alla hade stupat, alla var förlorade, några hade fallit i öppen strid, andra hade gått under av hunger och törst bland saltstäpperna på Krim, andra åter hade råkat i fångenskap och ej uthärdat denna nesa; varken den förre befälhavaren eller någon av de gamla kamraterna fanns mer i livet, och gräset hade redan vuxit upp och sugit sin näring ur kosackernas en gång så sjudande kraft. Taras liksom blott lyssnade till, hur stormigt det varit på kalaset, hur gästerna skrålat: allt porslin låg slaget i stycken, de dyrbara pokalerna och glasen hade blivit bortstulna av tjänstefolket och de inbjudna – och där står han nu, den förvirrade värden i huset, och undrar, om inte hela den där tillställningen lika gärna kunde ha varit ogjord. Fåfängt sökte man sysselsätta och uppmuntra Taras; fåfängt kom de gråskäggiga banduristerna förbi i grupper på två eller tre och prisade hans bedrifter – för allt hade han blott en kall och likgiltig blick. På det orubbliga ansiktet visade sig en grämelse som inte stod att undertrycka, och med huvudet böjt framstötte han sakta: – Pojken min! Ostap min!
Zaporogerna förberedde ett härjningståg över havet. Två hundra ekor sattes ut i Dnjepr, och Mindre Asien fick skåda, hur dess blomstrande stränder gavs elden och svärdet i våld av dessa kosacker med de rakade huvudena och den långa hårtofsen, och hur turbanerna efter den muhammedanska befolkningen låg kringkastade likt tallösa färggranna blomster på de blodbesudlade fälten eller flöt omkring i vattnet vid stränderna. Det var inte få tjärfläckade zaporogbyxor, muskelstarka armar och svarta knutpiskor som Mindre Asien den gången fick skåda. Zaporogerna började sätta i sig vindruvor och bryta ner alla vingårdar; i moskéerna lämnade de kvar hela högar med gödsel; kostbara persiska schalar brukade de i stället för livbälte och omgjordade sina solkiga rockar med dem. Ännu långt efteråt kunde man hitta zaporogernas kortskaftade pipor på dessa platser. Muntert anträdde man återfärden; en turkisk fregatt, bestyckad med tio kanoner, hann emellertid upp dem och av en salva ur samtliga dess pjäser skingrades de små bräckliga ekorna som en skock fåglar. Tredjedelen av dem hamnade på havets botten; men de övriga lyckades åter förena sig och nå Dnjeprs mynning med tolv kaggar proppfyllda av sekiner. Allt detta var dock ingenting som Taras brydde sig om. Han drog ut på stäpp och äng som för att jaga, men laddningen förblev oavskjuten kvar i bösspipan; han lade blott undan geväret, och fylld av smärta satte han sig ner vid havsstranden. Länge kunde han bli sittande så med sänkt huvud och ideligen upprepa: – Min Ostap, min Ostap! – Framför honom utbredde sig det glittrande Svarta havet; långt borta i någon vass skrek en mås; det blänkte till som silver i hans vita mustasch, och den ena tåren efter den andra började tillra fram.
Till sist stod Taras inte ut längre! – Hur det än går, så måste jag ge mig iväg och ta reda på, vad som blivit av honom, om han lever eller ligger i sin grav eller om han kanske inte ens är att finna i graven. Det måste jag få veta, vad det sen ska kosta mig! – Och redan inom en vecka anlände han till staden Uman, fullt väpnad, beriden, försedd med spjut och sabel, med reskuttingen, grötmuggen, gevärspatronerna, hästgrimman och den andra utrustningen hängande vid sadeln. Han red rakt fram till ett nersolkat och förfallet litet kyffe, vars små fönstergluggar knappt gick att urskilja, inpyrda som de var av gudarna vete vad för slags rök; skorstenen var kringsnörd med trasor, och det av hål fyllda taket tycktes alldeles översållat med gråsparvar, en hög av allsköns orenlighet låg framför själva dörren. Ur fönstret stack en judinna ut sitt huvud, på vilket satt en kalott med mörknade pärlor.
– Har du din man hemma? undrade Bulba, medan han klev av hästen och band fast tömmen vid en järnkrok, som satt alldeles vid dörren.
– Det har jag, sade judinnan och skyndade strax ut med en skopa vete till hästen och ett stop öl till riddaren.
– Var har du din jude då?
– Han är inne i andra rummet, just nu förrättar han sin bön, pladdrade judinnan, bugade sig och önskade välgång, då Bulba förde stopet till läpparna.
– Stanna här och ge min häst foder och vatten, så går jag in och talar lite med honom i enrum. Jag har ett ärende till honom.
Juden i fråga var den för oss bekante Jankel. Vid detta laget satt han redan här som förpaktare och krogvärd; så småningom hade han fått hela grannskapets polska storherrar och knapadel i sina händer, steg för steg hade han sugit till sig hart när alla pengar och tydligt bevisat, att det fanns en jude där på trakten. På tre mils håll i alla riktningar fanns det inte kvar en enda välbeställd stuga: allt gick överstyr och förföll, allt blev uppsupet och kvar blev blott armod och trasor; liksom efter en eldsvåda eller en farsot låg hela denna landsända alldeles rensopad. Och fick Jankel blott bo kvar i ytterligare tio år, så skulle han sannolikt också sörja för att allt vad där fanns av härförarskap blev bortblåst.
Taras steg in i kammaren. Juden förrättade sin bön, insvept i en åtskilligt nersolkad skjorta och vände sig just om för att spotta en sista gång, såsom brukligt är inom hans trosbekännelse, då han plötsligt fick ögonen på den bakom honom stående Bulba. Först och främst såg judens ögon de två tusen dukater, som utfästs för detta huvud; men han greps av blygsel över sin girighet och ansträngde sig att undertrycka sina eviga tankar på guldet, vilka likt en mask slingrar sig om judesjälen.
– Hör nu, Jankel! sade Taras till juden, som skyndat att buga sig för denne och varsamt sköt igen dörren, så att ingen skulle få se dem. – Jag har räddat ditt liv – zaporogerna skulle ha slitit dig i stycken som en hund – nu har turen kommit till dig, nu väntar jag, att du gör mig en gentjänst!
Judens ansikte mörknade en aning.
– Vad då för gentjänst! Om det är något som står i min makt, så varför skulle jag inte göra det?
– Inte ett ord mer. Hjälp mig bara fram till Warszawa!
– Till Warszawa? Hur så, till Warszawa? utbrast Jankel och både ögonbrynen och skuldrorna höjde sig av förvåning.
– Prata inte! Hjälp mig i stället till Warszawa. Hur det än går, så vill jag få se honom och säga åtminstone ett ord till honom.
– Vem är det frågan om?
– Honom, Ostap, pojken min.
– Men har då inte herr översten hört, att det redan …
– Jag vet, jag vet alltihop; de vill betala två tusen dukater för att få tag i mitt huvud. De tjockskallarna tycks nu begripa, vad det är värt! Av mig får du fem tusen. Här har du två tusen med detsamma – Bulba plockade upp två tusen dukater ur sin läderpung – och resten ger jag dig, när vi är tillbaka.
Juden grep strax en handduk och täckte över dukaterna med den. – Det var minsann en härlig penning! Det var minsann en härlig penning! upprepade han, medan han vred och vände en av dukaterna i handen och till slut prövade den med tänderna. – Jag tror inte, den mannen, som fick punga ut med så goda dukater till herr översten, ens orkade leva kvar en timme mer här i världen: han gick nog med detsamma till floden och dränkte sig efter att ha blivit av med alla dessa präktiga dukater.
– Jag hade nog inte bett dig; det är möjligt att jag själv hittat vägen till Warszawa; men på något sätt skulle kanske de förbannade polackerna ha känt igen mig och fått mig fast, för slingerbultar är just inte min starka sida. Men sånt är nu ni judar som skapta till. Själva fan drar ni vid näsan; alla möjliga knep kan ni; det var därför jag kom till dig. Och i Warszawa skulle jag förstås inte heller ha hunnit nån vart ensam. Spänn nu för kärran med detsamma och låt oss komma iväg!
– Och översten menar, att man så där rakt på sak kan ta fram sin märr, spänna för henne och vackert säga: Gå nu snällt, grållen min! Menar översten verkligen, att jag skulle kunna skjutsa översten så som översten är och inte först tänka på hur jag kan hålla honom dold?
– Nå, se till att jag blir dold då, göm mig bara, precis som du själv tycker: ska vi kanske ta en tom tunna?
– Oj, oj! Tror översten verkligen, att vi skulle kunna gömma honom i en tunna. Vet då översten rakt inte, att vem som helst strax får för sig att det finns brännvin i en tunna?
– Nåväl, låt dem få för sig, att den innehåller brännvin då.
– Hur? Låta dem få för sig, att den innehåller brännvin? utbrast juden och grep sig om huvudet med sina båda händer för att så lyfta dem mot höjden.
– Nå, inte behöver du väl tappa fattningen för det?
– Men har då inte översten reda på, att Vår Herre skapat brännvinet till en smaktår åt förste bäste? Där borta är folk över lag riktiga goddagspiltar, som jämt måste hångla med flaskan: det dröjer inte länge förrän någon polsk ädling kommer rännande fem verst efter vår tunna. Utan pardon sticker han hål på den, och när han får se, att det inte rinner, tar han i: En jude skulle nog inte åka kring med en tom tunna; det finns förstås något i den! Hugg fast juden, bind juden, ta ifrån juden alla hans pengar, sätt juden i kurran! För allt uselt som finns faller ständigt tillbaka på juden, för alla betraktar en jude som en hund, för folk anser en inte vara människa, när man är jude!
– Nå, lägg mig då i ett lass fisk!
– Det är omöjligt, översten, det är vid Gud omöjligt; i hela Polen är folk numera utsvultna som hundar. De skulle plundra mig på min fisk, och så blev översten upptäckt.
– Låt mig åka på fan själv, om det så skulle vara, men se åtminstone till, att vi kommer ur fläcken!
– Får jag säga er en sak, herr översten! utbrast juden, i det han sköt undan sina ärmuppslag och kom emot honom med fingrarna utspärrade. – Vi gör så här. Numera bygger man fästen och borgar överallt; det har kommit franska ingenjörer från Tyskland, och för deras räkning forslas en massa tegel och sten utmed vägarna. Herr översten kan lägga sig på botten i vagnen, så fyller jag den med tegel. Herr översten verkar ju så frisk och stark, och därför gör det honom nog inget om det blir en aning tungt. Sen öppnar jag ett hål på undersidan av vagnen, så att jag kan ge herr översten mat.
– Gör som du vill, bara du sörjer för att vi kommer fram!
Och en timme senare for en vagn tegel ut ur Uman, förspänd med två spattiga ston. På det ena satt Jankel högt uppkrupen, och hans långa, ringlande lockar fladdrade fram under judemössan i samma takt som hans kropp, lång som en av vägkantens milstolpar, guppade fram på hästryggen.