Spåren efter Taras började emellertid snart synas. En här på hundratjugo tusen kosacker dök upp vid Ukrainas gräns. Nu var det inte längre fråga om småavdelningar och förband, som befann sig ute på plundringståg, eller om klappjakt efter tatarer. Nej, hela nationen hade rest sig, ty folkets tålamod hade nått bristningsgränsen. Man reste sig för att hämnas sina förhånade rättigheter, sina lömskt nertrampade sedvänjor, sina fäders skymfade tro och heliga sakrament, sina sudlade kyrkor, sitt förtryck under främmande stormän, sin vanmakt, sin besvikelse över unionen, sitt motbjudande beroende av judendomen, som härskade över kristen jord – allt detta som sedan långliga tider närt och stegrat kosackernas hat. Den unge men hugstore hetmanen Ostranitsa anförde alla dessa otaliga kosackstyrkor. Vid sidan av honom såg man hans något till åren komne, erfarne kamrat, Gunja. I spetsen för var sin kår om tolv tusen man stod det åtta överstar. Efter hetmanen red två överesauler och en högste emblembärare. Huvudfanan fördes av en överfanbärare; massor av andra härtecken och fanor vajade så långt ögat såg; emblembärarnas kamrater bar de hästsvansprydda standaren. Även många andra befälsgrader hade man, trossuppsyningsmän, adjutanter, regementsskrivare och under dem förband till fots och till häst; det hade emellertid mött upp lika många frivilliga som registrerade kosacker. Från alla håll hade de strömmat till: från Tjigirin, från Perejaslav, från Baturin, från Gluhovo, från Dnjeprs nedre lopp och från alla dess källor och öar. Över fälten skred ett oräkneligt antal hästar och lägervagnar fram. Och bland alla kosackerna, bland samtliga åtta armékårer, var den utsöktast, som stod under befäl av Taras Bulba. Allt talade till hans förmån: hans vördnadsbjudande ålder, hans erfarenhet, hans stora förmåga att leda trupperna och detta hans hat mot fienden, vilket var starkare än alla andras. Till och med kosackerna själva menade, att hans ursinne och stränghet gick över alla gränser. Blott den röda hanen och galgen kunde tillfredsställa hans grå hår, och hans utlåtanden i krigsrådet andades idel förintelselusta.
Det tjänar ingenting till att skildra alla dessa drabbningar, i vilka kosackerna deltog, eller kampanjens gradvisa utveckling; allt detta är nerskrivet på krönikornas blad. Envar vet hur ett krig, som tron har framkallat, gestaltar sig på rysk jord; aldrig har det funnits någon starkare kraft än tron. Den står fast och hotfull som en av ingen människohand rest klippa mitt i det stormiga, sig ständigt förändrande havet. Nerifrån själva havsbottnen höjer den sig mot skyn med sina orubbliga väggar, helt skapade av ett enda stenmassiv. Från alla håll kan hon skönjas, och hon stirrar rätt in i de förbiflyende vågornas ögon. Ve det fartyg som driver upp mot henne! Dess rigg flyger maktlöst i bitar, allt som finns på den går till botten och blir stoft, och den upprörda luften genljuder av de drunknandes ömkliga nödrop.
På hävdernas blad står det utförligt nedtecknat, hur de polska garnisonerna flydde ur befriade städer, hur de samvetslösa förpaktarjudarna blev hängda, hur maktlös den kunglige hetmanen Nikolaj Pototski var med sin stora armé mot dessa okuvliga styrkor, hur han blev slagen och förföljd och lät den bästa delen av sin här drunkna i en oansenlig liten flod, hur han kringrändes vid det lilla samhället Polonny av den fruktansvärda kosackhären och hur den polske hetmanen, driven till det yttersta, heligt bedyrade, att kungen och regeringen skulle gå med på allt och återinföra forna rättigheter och privilegier. Men det föll inte kosackerna in att godta något sådant: de visste ju, vad den polske kungens högtidliga löften hade för värde. Och Pototski skulle väl aldrig mer ha tronat på sitt sextusendukaters argamakiska fullblod och väckt de höga damernas uppmärksamhet och adelsmännens avund, han skulle väl aldrig mer ha skroderat i lantdagen och givit lysande fester för senatorerna, om han inte blivit räddad av traktens ryska prästerskap. När alla dessa prelater i sina lysande gyllene mässhakar och med ikoner och krucifix i händerna, anförda av arhimandriten själv, som också bar ett krucifix och hade sin biskopsmitra på, trädde kosackerna till mötes, böjde dessa samfällt sina huvuden och tog av sig mössorna. I denna stund skulle de inte ha aktat på någon, ej ens kungen själv; men mot den heliga ortodoxa kyrkan vågade de inte resa sig, och dess prästerskap hade deras djupa respekt. Kosackhetmanen och hans överstar samtyckte till att låta Pototski avtåga, sedan han högtidligt svurit att lämna hela den kristna kyrkan i fred, förgäta det split som varit och inte hysa något hat mot kosackhären. Blott en av överstarna vägrade att gå in på denna fred. Denne ende var Taras. Han slet en hårtest från sitt huvud och utropade:
– Ni hetmaner och överstar! Gör er inte skyldiga till denna barnslighet! Tro inte polackerna: de byrackorna kommer att svika er! – Då emellertid regementsskrivaren överräckte villkoren och hetmanen lade sin mäktiga hand på dokumentet, drog Bulba sin äkta damaskenerklinga, en dyrbar turkisk sabel av renaste stål, bröt itu den som ett rö och kastade de båda styckena långt bort ifrån sig, medan han sade: – Farväl då! Som de två styckena av detta slagsvärd aldrig mer kommer att förenas till en hel sabel, så skall inte heller vi, kamrater, se varandra mer i denna världen! Men ha mitt avskedsord i minnet (vid dessa ord svällde hans röst, blev ljudande och fick en oanad styrka – och det profetiska tonfallet väckte allmän förvirring): – I er sista stund skall mitt namn vara på era läppar! Ni tror, att ni köpt er fred och ro; ni tror, att ni nu skall få råda i eget land? Det blir nog en annan hand som kommer att råda; din hjässa kommer att bli hudflängd, hetman, ditt huvud kommer att fyllas med boveteagnar, och länge ska det visas på alla marknadsplatser! Inte heller ni, mina herrar, torde få ha kvar era huvuden! Ni kommer att förgås inmurade i fuktiga källarvalv, såframt man inte föredrar att koka er levande i kittlar, som hade ni varit baggar!
– Men ni, mina pojkar! fortsatte han, vänd mot sitt eget folk. – Vem av er önskar självmant möta döden? Inte i spiselvrån och på kvinnoläger, inte i rusigt tillstånd vid krögarens plank som första bästa as, men på hederliga kosackers vis, alla i samma bädd som bruden hos sin unge make! Eller kanske föredrar ni att vända om hem och förvandlas till kättare och släpa det polska prästerskapet på er rygg?
– Dig följer vi, herr överste, vi följer med dig! utropade alla, som tillhörde Bulbas regemente, och inte så få andra slöt sig till dem.
– Följer ni mig, så bryter vi väl upp! sade Taras och drog mössan djupare ner på huvudet, kastade en hotfull blick på alla de andra, begav sig till sin häst och ropade åt sitt folk: – Ingen ska våga komma med ett klandrande ord till oss! Framåt nu, pojkar, så ska vi hälsa på hos katolikerna! – Och därmed gav han hästen ett rapp och avtågade med hela sin tross på hundra vagnar, följd av många kosacker till häst och till fots. Och den blick med vilken han tog avsked från de andra var olycksbådande, och den ljungade av vrede. Ingen vågade hejda honom. Under hela härens ögon drog regementet bort, och mer än en gång vände sig Taras om och brast ut i hotfulla tillmälen.
Hetmanen och överstarna stod där förvirrade; alla försjönk i djup begrundan och teg länge, liksom tyngda av mörka aningar. Bulbas förutsägelser visade sig långt ifrån ogrundade; allt utvecklade sig just så som han spått. Innan nämnvärd tid hunnit förgå, blev efter det trolösa dådet vid Kanjev hetmanens huvud uppsatt på en stolpe tillsammans med många andra, som tillhört kosackernas främsta förtroendemän.
Men vad hade Taras för sig? Han drog omkring med sitt regemente i hela Polen, brandskattade arton samhällen och närmare fyrtio katolska kyrkor och nådde ända till Krakow. Massor av polska ädlingar nedgjorde han, och de rikaste och största slotten blev plundrade; kosackerna bröt inseglet på de sekelgamla viner, som de polska herrarna förvarade i sina källare, och lät den dyrbara vätskan rinna ut över jorden; man högg sönder och brände upp de klädesbalar, dräkter och skrudar, som påträffades i förrådsrummen. – Spara ingenting! upprepade Taras ständigt. Och kosackerna sparade varken adelsfruarna med de mörka ögonbrynen eller de högättade fröknarna med de vita barmarna och ljushyllta ansiktena; inte ens framför själva altaret var de trygga: Taras lät dem bli lågornas rov samtidigt med altaret. Ur det flammande eldhavet sträckte sig mer än ett par mjällvita händer mot himlen, ledsagade av så ömkliga nödrop, att det skulle ha rört själva den tysta mullen och kommit stäppgräset att buga sig mot marken i medkänsla. Men de hårda kosackerna fäste intet avseende vid dem, utan spetsade deras små barn på sina spjut där ute på gatorna och kastade in dem i lågorna till deras mödrar. – Här ska ni få, era eländiga polacker, det är bara en liten minnesgåva för Ostap! brukade Taras blott utbrista. Och dylika minnesgåvor efter Ostap utdelade han i varje kyrkby, tills de polska myndigheterna äntligen insåg, att Bulbas dåd gick utöver vanligt röveri, och Pototski själv därför blev utrustad med fem regementen och sänd att ofördröjligen infånga Taras.
I sex dagar lyckades kosackerna på små byvägar hålla sig undan alla sina förföljare; hästarna förmådde med nöd uthärda den enastående snabba flykten och rädda sina herrar. Denna gång visade sig Pototski emellertid vuxen den förelagda uppgiften: outtröttligt förföljde han dem och hann slutligen fatt dem vid själva Dnjestrstranden, där Bulba vilade ut i en för ändamålet hållen, övergiven gammal fästningsruin.
Dess nerrivna vallar och infallna murar skymtade uppe på krönet av själva den branta flodsluttningen. Klippkrönet var översållat med sönderslaget tegel, som tycktes färdigt att varje ögonblick lossna och störta ner i djupet. På de två sidor som gränsade till de närmaste fälten inneslöts han nu här av den kungliga hetmanen Pototski. I fyra dagar gjorde kosackerna vilt motstånd och vräkte tegelsten och klippblock över de anstormande fienderna. Men deras förråd och krafter sinade; Taras beslöt att slå sig ut genom belägringsringen. Och kanske hade kosackerna verkligen lyckats slå sig igenom och åter blivit räddade av sina trogna snabbfotade hästar, om inte Taras plötsligt mitt under själva flykten hejdat sig och utropat: – Stopp! Jag har tappat min tobak och pipa; jag vill inte, att den fördömde polacken skall komma åt ens min pipa! – Och den gamle hetmanen böjde sig ner och letade i gräset efter sin pipa och sin tobak, hans oskiljaktiga följeslagare både på land och till sjöss, både under fälttåg och hemma i stugan. Men plötsligt störtade nu en hord polacker fram och högg honom hårt i de väldiga skuldrorna. Han försökte göra ett häftigt ryck med hela kroppen men lyckades inte som förr i tiden också denna gång vräka åt sidan de hejdukar som höll honom i sitt grepp. – Ack, ålderdomen, ålderdomen! utbrast han, och hela den fetmade kosackkroppen skakade av gråt. Det var dock inte ålderdomen, som bar skulden: krafterna räckte helt enkelt inte till mot denna övermakt. Nästan trettio man hade hängt sig fast i hans armar och ben. – Nu har vi allt den gamle korpen! skrek polackerna. – Det gäller bara att tänka ut, hur man bäst ska hedra honom, den hunden! – Och man beslöt med den kunglige hetmanens godkännande att bränna honom levande i allas åsyn. Strax invid stod ett kalt träd, vars topp träffats av blixten. Man spände med järnkedjor fast honom vid trädstammen, drog upp honom så högt som möjligt, för att kosackerna skulle kunna se honom på långt håll, slog spikar genom hans händer och började strax göra upp ett bål under trädet. Men Taras ägnade inte en blick åt bålet, han ägnade inte en tanke åt lågorna, som snart skulle förtära honom: hans ögon sökte sig åt det håll, där hans kära kosacker bet ifrån sig med sina gevär – där uppe i höjden kunde han blicka ut över allt, som låge det i hans flata hand. – Skynda er, pojkar! skrek han.
– Det gäller att ta det där berget bortom skogen. Där uppe kommer de inte åt er! – Men vinden förde bort hans ord i en annan riktning. – De kommer ju att gå förlorade, alldeles i onödan blir deras liv tillspillogivna! mumlade han förtvivlat och stirrade neråt sluttningen, där det gnistrade från Dnjestrs vatten. Det skimrade till av glädje i hans ögon. Han hade i säven skymtat fyra ilanddragna båtstävar, och med uppbjudande av alla sina krafter hojtade han nu: – Till stranden, till stranden pojkar! Skynda nerför den lilla bergvägen där till vänster. Vid stranden finns det båtar. Tag dem alla, så att ni inte blir förföljda!
Denna gång hade vinden vänt och kosackerna hörde varje hans ord. Men han belönades strax för sitt råd med ett slag i huvudet av en svärdsflata, så att allt gick runt för hans ögon.
I full galopp störtade kosackerna nerför den lilla bergvägen: men redan hade de fienden i hälarna på sig. De såg hur villsam och krokig vägen var med sina många slingor åt höger och vänster: – Nej, kamrater, det här klarar vi aldrig! sade de allmänt till varandra, medan de ett ögonblick hejdade sig för att lyfta knutpiskorna och låta dem vina över sina tatarhästar. Djuren lösgjorde sig från marken, slingrade fram som ormar i luften, svävade ner genom avgrunden och hamnade rakt i Dnjestr. Det var blott två, som inte nådde floden. I språnget uppifrån höjden störtade de rakt emot några klippblock, och både häst och ryttare hade gått evigt förlorade, innan de ens hunnit ge ifrån sig ett skri. Men redan simmade kosackerna i floden på sina hästar och strävade att få loss båtarna. Polackerna hejdade sig framför avgrunden, häpna över kosackernas otroliga mästerstycke och tveksamma, om de själva skulle våga språnget eller ej. Blott en av deras överstar, en rask och hetlevrad ung man, köttslig bror till den vackra polskan, som bergtagit stackars Andrij, kastade snart sin obeslutsamhet och drev av alla krafter sin häst att störta sig efter kosackerna: hästen och ryttaren gjorde tre volter i luften och föll rakt mot en vass klippkant. De skarpa stenarna slet honom i stycken och rullade ner i avgrunden med honom; över snåren, som växte på den branta bergväggen, sprutade hans blodiga hjärna.
Då Taras Bulba hämtat sig efter slaget och blickade ner mot Dnjestr, befann sig kosackerna redan i båtarna och hade fått sina åror i vattnet; uppifrån höjden haglade det kulor över dem, dock utan att träffa. Och det flammade av glädje i den gamle hetmanens ögon.
– Farväl, kamrater! skrek han åt dem från sin plats där uppe. – Bevara mig i ert minne, och kom tillbaka hit i vår, kom och tag en härlig revansch! Hur gick det, era förbannade polacker, lyckades ni gripa dem? Ni inbillar er visst, att det finns något, som en kosack är rädd för? Men vänta bara, det kommer en dag, sanna mina ord, det kommer en dag, då ni får lära er, vad alla rättänkande ryssar har för en tro! Både fjärran folk och våra närmaste grannar har redan sina aningar om vad som förestår; ur den ryska jorden skall dess egen tsar stå upp, och då finns det inga krafter i världen, som kommer att kunna underkuva honom …! Nu slog lågorna redan upp ur bålet, grep efter hans fötter och svepte in hela trädet i flammande eld … Men hur skulle man någonstans i världen kunna påträffa lågor och kval och förtryck, nog starka att bryta ner den ryska motståndskraften!
I sanning, Dnjestr är ingen liten flod, och talrika är dess bukter, dess täta vassar, dess sandrevlar och bråddjup; det glittrar över vattenspegeln, som vibrerar av svanarnas klangfulla sång, en stolt knipa1 susar snabbt förbi över vågorna, och i säven eller på stranden trycker idel morkullor, rostbruna strandvipor och massor av andra fågelarter. I sina smala ekor rörde sig kosackerna snabbt fram över vattnet, taktfast förde roddarna de två årparen, varsamt undvek de sandrevlarna, från vilka ruvande fåglar flög upp, och hela tiden talade kosackerna om sin hetman.
* På ryska gogol. – Övers. anm. ↵