Jag äter lunch med Frederick Grissman på August på Bleecker. Jag har skjutit upp det två gånger, att göra det en tredje vore en förolämpning.
Jag känner inte Frederick Grissman och har ingen lust att lära känna honom. Han är min personlige tränare på gymmet där jag går. Han är inkluderad i startpaketet; två timmars instruktion om hur man använder maskinerna för att få önskad effekt, sedan kan man utnyttja honom och betala, om man anser att det behövs. Jag anser inte att det behövs, men under de två obligatoriska mötena har vi börjat prata.
Han är en välbyggd man i trettioårsåldern, jag tror att han är homosexuell men har inte velat fråga. Det är heller inte viktigt i den här delen av världen. Men han vet att jag är hetero. Dessutom vet han att jag är författare, det är därför han varit så angelägen om att äta lunch med mig. Grissman är också författare, nämligen, han har bara inte publicerat någonting ännu. Ingenting annat än ett par noveller – den ena, som jag har läst men inte förstått, i ansedda The New Yorker. Han har åtminstone en roman i datorn, han går i åtminstone tre skrivarcirklar och han har åtminstone två misslyckade självmordsförsök bakom sig.
De senare ligger långt tillbaka i tiden. Innan han började skriva, åtta respektive sex år sedan, det senaste försöket har en direkt koppling till 9/11, eftersom hans partner befann sig i World Trade Center när det hände och begravdes i massorna. Detta har han bara nämnt som i förbigående, kortfattat och sammanbitet, och hans sätt att formulera sig gjorde att jag inte säkert kunde bestämma könet på partnern. Jag frågade heller aldrig, det kan faktiskt ha rört sig om en kvinna.
Grissman är dessutom skådespelare. Har haft en del mindre roller på off-off Broadwayteatrar, och han inleder lunchkonversationen genom att berätta att han varit på audition för En handelsresandes död. ”Det gick åt helvete som vanligt”, säger han och skrattar ihåligt. ”Jag klantade till det. De kommer att ta vem som helst eller lägga ner pjäsen, bara för att slippa se mig.”
”Jag beklagar”, säger jag.
”Det behöver du inte göra”, säger han. ”Förresten tror jag regissören avskydde mig bara för att jag är vältränad. Jag funderar på att börja kröka ordentligt, det verkar vara det som behövs för att man ska få de riktiga rollerna. Det där Jack Nicholson-ansiktet. Fast min far dog av skrumplever, jag kanske har det naturligt, har jag berättat om min far?”
Jag svarar inte. Petar i mig det sista av pastan och tänker att öppenheten i den här stan ibland kan kännas kväljande. Vem som helst använder vem som helst som sin terapeut.
Sedan frågar han efter min fru. När han nämner Winnies namn är det som om han talar om en bakelse. En läcker liten cup cake från Magnolia Café. Han har bara träffat henne en enda gång, men jag förstår att han tycker att hon är en uppenbarelse.
”Hur mår din underbara fru?” frågar han. ”Kan hon hitta sin inspiration i den här galna staden? Kan hon hitta glömskan?”
Av någon anledning har jag berättat för honom om Sarah. Medan vi sitter på August inser jag att jag ångrar allt jag överhuvudtaget sagt till Frederick Grissman, och det som irriterar mig mest är att jag inte kommer att kunna undvika honom. Jag har betalat en förfärande hög avgift för att kunna utnyttja gymmet uppe på Greenwich Avenue under ett års tid, och varje gång jag går dit riskerar jag att stöta på honom.
Jag förklarar för honom att min underbara fru mår bra, och att jag har lite bråttom. Vi hoppar över både dessert och kaffe, delar på notan, och när jag tagit farväl av honom i hörnet av Grove och Bleecker, känner jag den vanliga blandningen av lättnad och dåligt samvete. Jag tål inte folk längre, jag har ännu inte fyllt fyrtio och jag håller på att bli en enstöring.
Men det är inte bara irritationen över Grissman som skaver inuti mig den här dagen. Det är någonting med Winnie också. Någonting som hon inte berättar; kanske det där med att Sarah skulle vara i livet. Hon har inte återkommit till det, som om det är något jag inte förstår eller kan göra mig en korrekt föreställning av. Jag antar att det rör sig om en inre övertygelse som hon drabbats av; hon kan ha haft en dröm där Sarah dykt upp och berättat att hon lever, sådant har hänt en eller två gånger tidigare.
Hon vill förstås undvika min skepsis. Som sagt. Jag retar mig på mig själv, det hör också till saken. Jag tassar i hennes utkanter som katten runt het gröt men vad tusan ska jag göra? Vad?
Den där bilden av henne i den gula klänningen på Bedford sitter kvar på min näthinna. Tog jag verkligen fel? Skulle jag ta miste på min egen hustru på fyrtio meters håll? Jag håller det för uteslutet. Någonting har hänt med Winnie de senaste dagarna, hon håller på att förändras och jag känner mig mer och mer utesluten. Eller också är jag bara trött; jag har sovit dåligt flera nätter i rad, och jag önskar att jag helt enkelt kunde ställa henne mot väggen och gå rakt på sak. Vad är det frågan om, Winnie? Vad är det som håller på att hända? Vad fan? Men vi har inte längre den relationen och doktor Vargas har instruerat mig mycket noggrant angående de här sakerna: Ta inte ifrån henne hoppet. Låt henne drömma om en god lösning, du behöver inte understödja det, men du får inte krossa det med förnuftets brutala brödkavel.
Förnuftets brutala brödkavel? Han tycker om att formulera sig, doktor Vargas. Jag funderar återigen på om jag borde kontakta honom, men beslutar att skjuta upp det några dagar. Ytterligare några. Jag köper en mugg kaffe på Out Of the Kitchen i hörnet av Hudson och Leroy och tar med den bort till biblioteket. Mr Edwards nickar vänligt mot mig från sitt hörn, som vanligt, men vi är inte i närheten av att börja tala med varandra. Jag sjunker ner vid mitt bord, blundar och drar fem djupa andetag. Betraktar de fortfarande alldeles gröna träden ute i parken några sekunder, lyssnar till bollspelarnas rop, innan jag börjar skriva där jag slutade för två timmar sedan.
På kvällen går vi ut och äter på A.O.C., en liten fransk krog på Bedford alldeles runt hörnet från vår bostad. Winnie verkar akut bekymrad över någonting, hon är inte närvarande och efter ett och ett halvt glas vin kryper det fram.
”Barbara ringde”, säger hon. ”Jag vet inte varför jag svarade, jag vill inte ha någon kontakt med henne.”
”Var det därför hon ringde?” frågar jag. ”För att hon ville ha kontakt?”
Winnie rycker på axlarna. ”Jag antar det. Hon kommer ner till New York om ett par veckor, men jag sa att vi kanske skulle vara bortresta då.”
Jag nickar. Barbara är en av Winnies mammas kusiner. Hon flyttade till USA någon gång på sjuttiotalet; bor några dagsresor västerut, utanför Billings i staten Montana. Winnie har aldrig träffat henne, inte jag heller förstås, men hennes mor upprätthöll en viss kontakt, tydligen. Jag vet inte hur hon känner till att vi befinner oss på Manhattan, kanske har det förmedlats via någon annan släkting. I alla händelser fick Winnie ett mail ifrån henne redan några dagar efter att vi flyttat in på Carmine Street.
”Jag tror inte hon är riktigt klok”, säger Winnie. ”Min mor tyckte aldrig om henne, hon är gift med en organisk biodlare och de producerar en massa makrobiotiska grönsaker. Förutom honung och bidrottninggelé, förstås. Herregud, hon måste vara över sjuttiofem, karln hennes ser ut som Dostojevskij!”
”Hur vet du det?”
”Jag har sett kort på dem. De står framför sin röda lada som ett par riktiga nybyggare, jag tror till och med att han har en högaffel i handen. Nej, om det är några människor vi ska undvika att träffa, så är det Barbara och Fingal Kripnik.”
”Kripnik?” säger jag.
”Bara det”, säger Winnie.
Jag märker att det ändå roar henne en smula att få beskriva dem på det här viset, och för ett kort ögonblick är det den gamla Winnie som sitter mittemot mig vid restaurangbordet. Hon har en enkel svart klänning som hon köpte första veckan här i New York och hon är mycket vacker. Alldeles intill oss sitter ett par i tjugofemårsåldern; de ser nyförälskade ut, huvudena nära varandra över bordet, hon har en bok bredvid tallriken och då och då läser hon valda rader för sin älskade. Viskar dem in i hans öra så att de inte ska spilla ut i resten av lokalen; jag försöker få syn på vad det är för bok, men lyckas inte. Jag tänker att det på många sätt skulle vara lättare att leva om minnet fungerade som en dator, där man helt enkelt kunde radera ut de saker man inte står ut med och inte kan hantera. Två förlorade barn, till exempel. I mitt fall bara ett. Delete och gå vidare.
Fast i så fall skulle Fingal och Barbara Kripnik vara bortsuddade för längesedan, och vi skulle inte ha någonting att prata om. Winnie tystnar efter en stund och blir sittande och kisar över min axel ut genom fönstret. Jag vrider på huvudet; en behaglig ström av människor och taxibilar passerar förbi på den trånga gatan därute, men jag tror inte hon ser dem. Jag förstår att hon tänker på Sarah, det är någonting med hennes ögon som gör att jag alltid vet när det är detta som fyller henne. Pupillerna krymper, drar sig tillbaka, som om de inte längre accepterar sin uppgift att släppa in ljus i medvetandet. De bilder som kommer till Winnie föds inuti henne, ur det gamla, inte det omgivande: pilgrimsmusslorna på våra tallrikar, vinet i våra glas, de svartvita, inramade fotografierna på väggarna, människorna runtomkring oss på denna fullpackade, sorlande kvarterskrog i världens navel och min egen sorgliga gestalt. Likadant med hennes andra sinnen, för övrigt; de ligger i träda i väntan på en återkomst.
”Va?” säger hon efter en stund, trots att jag inte yttrat något. ”Vad sa du?”
”Jag frågade bara om du har målat någonting idag?” säger jag.
Hon skakar på huvudet. ”Jag väntar på det där ansiktet.”
Hon tittar en smula uppfordrande på mig. ”Jag är ledsen”, säger jag. ”Jag försöker, men det fungerar inte.”
Vad skulle det tjäna till om jag verkligen kunde minnas det? tänker jag. Vad skulle vara vunnet med det? Om vi faktiskt lyckades identifiera mannen som förde bort vår dotter? Jo, naturligtvis, ingenting kunde väl vara viktigare, men det är som om mina tankar bara vill förneka den här kvällen. Radera ut och glömma, som sagt. Varken Winnie eller jag har ännu fyllt fyrtio, det är ju faktiskt möjligt att vi har ett stort stycke liv kvar i oss bägge två. Hon lägger sin hand över min på bordet. ”Det gör ingenting”, säger hon. ”Jag vet ändå att hon lever.”
Ett plötsligt illamående skjuter upp i mig. Jag lämnar bordet och letar mig ut till toaletten.
Senare på kvällen, kanske är det efter midnatt, ligger vi vakna i vår säng och stirrar upp genom vårt lilla takfönster. Tysta ligger vi där, sida vid sida på rygg, och avståndet mellan oss känns längre än avståndet till stjärnorna däruppe. En minnesbild dyker upp, den är från sommaren innan Sarah försvann. Jag vill helst inte tänka på det, men det finns inget försvar mot bilderna. Inte den här tiden på dygnet, jag önskar att sömnen inte kommer att svika mig den här natten också.
Vi hyrde ett hus utanför Oostwerdingen. Inte ända ute vid kusten, ett par kilometer inåt land innanför dynerna låg det. En gammal medfaren, svackande träkåk, den hade tillhört en ganska framstående konsertpianist, men efter hans död hade den hamnat i arvingarnas händer. Eftersom de tydligtvis var osams om allting, kunde de heller inte enas om att antingen utnyttja huset eller sälja det. Istället hyrde de ut till sommarturister. Det var i varje fall den information vi fick i förtroende av mäklaren.
Det var stort och charmigt men inte alldeles bekvämt, för att göra en lång historia kort. Vi flyttade in i början av juni och bodde där till mitten av augusti. Både Winnie och jag hade en del arbete med oss. Jag höll på med det som skulle bli min sjätte roman (arbetsnamn Den springande punkten, fortfarande outgiven trots mer än sexhundra sidor oorganiserad text), Winnie målade för en utställning i Hamburg med vernissage i oktober.
Det var en på många sätt rik sommar, denna den sista innan allt förändrades. Men den bild som dröjer sig allra starkast kvar, är alltså den där kvällen då vi plötsligt inte hittade Sarah.
Vårt hus låg en smula ensligt till, i utkanten av en liten by som hette Wermlingen. Tomten omgärdades i två väderstreck av lövskog, företrädesvis bok-, i de två andra av sädesfält. Vanligtvis arbetade jag på den skuggiga verandan inåt den vildvuxna trädgården, Winnie brukade stå och måla på övervåningen där två stora takfönster gav ett ordentligt ljusinsläpp. Sarah, som var van att sysselsätta sig själv, höll nästan alltid till i trädgården, där hon hade en plastbassäng som vi fyllde med friskt vatten varje morgon, en gammal gunga som hängde i ett äppelträd och ett litet indiantält där hon samlade alla sina leksaker.
Så var det den här kvällen också, men när jag, som jag tagit för vana, kastade en blick upp från datorn för att se efter att hon var på plats, kunde jag plötsligt inte upptäcka henne. Jag reste mig från den knarriga korgstolen, ropade hennes namn men fick inget svar. Jag gick ut i trädgården, tittade in i tältet trots att jag visste att det egentligen var för litet för att rymma henne, ropade ännu en gång.
Inget svar. Jag gick runt huset, återvände upp på verandan, och fortsatte in i vardagsrum och kök medan jag oavbrutet ropade hennes namn. Winnie kom ner från övervåningen och undrade vad som stod på. Jag sa som det var, att jag inte visste var Sarah blivit av.
Winnie bleknade och sjönk ner på en köksstol, knäppte händerna framför sig och såg på mig med en blick som jag inte sett hos henne förr. För en sekund fick jag för mig att hon skulle svimma. Hon var vit i ansiktet och hon andades med öppen mun.
”Leta reda på henne”, viskade hon. ”Snälla Erik, leta reda på henne.”
Men själv blev hon sittande kvar vid bordet, orörlig som en staty. Jag anade, mer än förstod, vad som rörde sig i huvudet på henne, och jag gjorde mitt bästa för att behålla mitt lugn. ”Det är ingen fara”, sa jag. ”Stanna kvar härinne du, så går jag ut och letar reda på henne.”
”Är du säker på att hon inte är här i huset?” frågade Winnie, fortfarande med en röst som inte riktigt bar.
”Jag tror inte det”, sa jag. ”Men om du kollar runt inomhus, så går jag ut och tittar efter.”
Hon gjorde dock ingen min av att vilja lämna sin plats vid köksbordet. Jag nickade, strök henne lite valhänt över ryggen och gick ut. Tittade på klockan, den var några minuter över halv sju, det skulle inte börja mörkna på ett par timmar än.
Jag sökte först, ännu en gång, igenom trädgården, sedan började jag planlöst leta i allt vidare cirklar; i bokskogen, längs den smala och otrafikerade väg som passerade huset, utefter de traktorstigar som löpte i olika riktningar över sädesfälten.
Jag vet inte hur lång tid som förflöt, förmodligen inte mer än tio minuter eller en kvart, och medan jag letade och ropade efter Sarah visste jag att jag under inga förhållanden kunde återvända inomhus utan vår dotter. Inte utan min dotter, titeln på en spektakulär bästsäljare, studsade fram och tillbaka i huvudet på mig, jag minns att jag tyckte att det var opassande av någon anledning. Som de flesta föräldrar förmodligen gör – oavsett livsåskådning och tro – i en sådan här situation, bad jag också till Gud, en ordlös, förvirrad bön om att ingenting måtte ha hänt henne, om att jag var beredd till vilka uppoffringar som helst, bara inte detta …
När jag äntligen mötte henne var det den vackraste bild jag någonsin skulle komma att få se i mitt liv. Omedelbart visste jag detta. Ingenting skulle någonsin kunna överträffa detta. Om allt skulle stanna för gott i något ögonblick, kunde det lika gärna göra det nu.
Hon kom gående utefter en av stigarna över fältet, den mogna säden räckte henne nästan över huvudet, hon gick och småsjöng för sig själv och hon bar på en stor bukett av vilda blommor. Den nedgående solen låg och vilade på skogsranden i väster.
”Sarah”, ropade jag och när hon fick syn på mig skrattade hon med hela kroppen på det sätt som bara ett lyckligt barn kan göra.
”Jag har plockat blommor till mamma och dig”, sa hon. ”Titta.”
När vi kom in i köket satt Winnie fortfarande kvar vid bordet. När hon såg oss trodde jag på nytt att hon skulle svimma. Hon lyfte upp Sarah i famnen, kramade henne så hårt att det måste ha gjort ont, men Sarah bara skrattade. ”Blommor”, sa hon. ”Det finns tusen blommor därute. Titta, mamma.”
”Gode Gud”, viskade Winnie. ”Låt det aldrig mera hända.”
Men tio månader senare hände det igen. Även denna gång bad jag böner. Mer och mer har jag kommit att betrakta episoden i Wermlingen som ett förebud.