Jag stöter ihop med Peter Brockenmeyer på Barnes & Noble vid Union Square. Det är måndagen den 8 oktober – tjugo dagar kvar till Sarahs födelsedag, tjugotvå till Winnies och min bröllopsdag – om förmiddagen; fortfarande pågår frukt- och grönsaksmarknaden i regnet ute på torget. Jag sitter och bläddrar i The New Yorker på caféet på tredje våningen när han plötsligt står framför mig. Jag har inte sovit på tre nätter.
Inte sedan Winnie lämnade mig; när jag tittar upp på Peter Brockenmeyer dansar gula fläckar i utkanterna av mitt synfält. Under några sekunder inser jag inte vem han är, men så klarnar det.
”Erik”, säger han. ”Så fruktansvärt trevligt att se dig.”
Jag inser att jag inte tackat honom för senast, och skyndar mig att göra det. Han nickar mot den tomma stolen mittemot mig; jag ser att han har en mugg kaffe i handen och tecknar åt honom att slå sig ner.
”Jävla väder”, säger han och tittar ut mot Union Square. ”New York är känt för sina höstar, jag vet inte vad det här betyder.”
Jag muttrar någonting till svar. Han hostar lite generat.
”Ska träffa Martha om tio minuter, måste bara värma mig med lite kaffe först. Hur mår Winnie?”
”Bra”, säger jag. ”Fast jag är inte säker. Hon har stuckit.”
Jag vet inte varför jag säger det, och Peter Brockenmeyer vet definitivt inte hur han ska hantera det.
”Stuckit”, säger han och tittar sig nervöst omkring. Som om han är rädd att jag talat för högt och avslöjat en skamlig hemlighet. ”Jag menar …”
Han hittar ingen fortsättning, dricker av sitt kaffe och bränner sig på läpparna istället. ”Jävlar också”, upprepar han och torkar sig runt munnen med en servett.
”Jag skojade”, säger jag. ”Hon är på besök hos en släkting i Boston, bara. Kommer tillbaka imorgon.”
”Tänkte väl det”, säger min översättare och skrattar ansträngt. Jag märker att han inte riktigt tror på mitt tillrättaläggande.
”Jag måste nog lämna dig nu”, säger jag och ser på klockan. ”Har ett möte om några minuter.”
Han nickar, jag kommer på fötter och trasslar mig ut mellan borden.
När jag kommer hem till Carmine är jag genomblöt. Jag byter kläder och slår mig ner framför datorn. Klickar fram min mail och tittar efter om det kommit något svar från doktor Vargas.
Icke. Det har gått fyrtioåtta timmar sedan jag mailade honom, jag kontrollerar ännu en gång att mitt meddelande verkligen blivit ivägskickat, sedan lägger jag mig på sängen och ber om en timmes sömn.
Det förunnas mig inte. Jag ligger ändå kvar och vilar i väntan på att klockan ska bli två, den tidpunkt då Leroybiblioteket öppnar på måndagar. Frågorna dansar som trötta bålgetingar i mitt huvud, samma frågor som dansat sedan i fredags morse. Jag orkar inte ens föreställa mig några svar längre, men jag förstår att jag måste ta mig ur ensamheten. Om ingenting annat gör det, så kommer den att göra mig galen.
Men tanken på att diskutera läget med en sådan som Peter Brockenmeyer känns ännu mindre tilltalande.
”Låt oss gå ut i parken ett slag”, säger mr Edwards. ”Jag tror regnet har dragit sig tillbaka.”
Vi gör så. Sätter oss på var sin tidning på en bänk intill boulebanan. Dricker en klunk ur våra kaffemuggar som vi varit inne och köpt på Out of the Kitchen. Jag tänker att det skulle kunna vara en scen ur en gammal engelsk spionfilm. Två luggslitna agenter som träffas för att oavlyssnat kunna utbyta informationer med varandra. Tänker sedan att det är en fullständigt meningslös liknelse, bara ett uttryck för att jag håller på att tappa kontrollen. Mr Edwards för in en annan aspekt.
”Edgar Allan Poe brukade ströva omkring här på sin tid.”
”Poe?” säger jag. ”Här?”
Han nickar. ”På den tiden var det en gravplats. Ett potter’s field, om du vet vad det är. Det är rätt många parker i stan som har den historien. Hursomhelst så lär det ha varit här som han skrev The Raven. Eller fick inspiration till den, åtminstone. Once upon a midnight dreary … ja, du vet?”
Jag bekräftar att jag vet vad ett potter’s field är, och att jag känner till The Raven. Vi sitter tysta och begrundar platsens betydelse, jag menar platsens betydelse i en vidare mening, åtminstone är det detta jag ägnar mig åt. Tänker att det är svårt att hålla en viss sorts samband på avstånd, en viss sorts korrespondenser … ’Tis some visitor, I muttered – Only this, and nothing more.
”Sedan i fredags, alltså?” säger mr Edwards efter en stund. ”Du säger att hon varit borta sedan i fredags?”
”Stämmer”, säger jag och skjuter undan Poe. ”Hon gav sig iväg tidigt på morgonen.”
”Idag är det måndag”, konstaterar han. ”Betyder det att du inte har hört ifrån henne på tre dagar?”
”Jag antar att det betyder det”, säger jag. ”Bland annat.”
Mr Edwards sitter tyst en stund medan han stryker med handen över sitt kala huvud och betraktar en grupp flickor som sparkar en boll mellan sig på andra sidan nätet. ”Vad är det som pågår egentligen?” säger han sedan. ”Jag måste säga att jag inte tycker om det här. Det känns olycksbådande, du måste vara förfärligt orolig, är det inte så?”
”Har inte sovit på hela helgen”, tillstår jag. ”Nej, jag mår inte riktigt bra.”
”Vad var tanken med er flytt till New York?” frågar han efter en ny paus. ”Jag trodde poängen var att ni skulle komma ifrån den där tragiska historien med er dotter? Få det på avstånd, så att säga.”
”Det trodde jag också”, säger jag. ”I den mån jag trodde någonting alls.”
”Jag hänger nog inte riktigt med här”, säger mr Edwards. ”Det var din hustrus idé, har jag fattat det rätt?”
”På sätt och vis”, säger jag. ”Men vi kom nog fram till beslutet tillsammans.”
”Och nu har hon alltså fått upp ett spår efter er dotter?”
”Hon påstår det. Nej, förresten, det påstår hon inte alls. Det är bara något hon antyder.”
”Antyder?”
”Ja. På sin höjd antyder.”
Han nickar men säger inget.
”Herregud, jag vet inte”, fortsätter jag samtidigt som Poe dyker upp igen för mitt inre öga, den där berömda dagerrotypen. Som om han sitter och lyssnar till vårt samtal; med anteckningsbok i handen antagligen. ”Vi talar ju knappast med varandra. Jag har faktiskt ingen aning om vad det är som håller på att hända. Hon är försvunnen, hon lämnade ett meddelande om att det har med Sarah att göra, det är alltihop.”
Mr Poe drar sig tillbaka. Mr Edwards tar upp en cigarr utan att tända den, sitter och rullar den mellan tumme och pekfinger en stund under tystnad.
”Alltihop”, upprepar jag. ”Jag är ledsen att jag drog in dig i det här. Jag skulle inte ha gjort det.”
Mr Edwards slår ut med händerna i en avvärjande gest. ”Struntprat”, säger han. ”Såvitt jag förstår behöver jag inte lyssna en sekund till på vad du har att säga, om jag inte vill. Den saken behöver du inte bekymra dig för, jag väljer själv mina återvändsgränder.”
”Tack”, säger jag och för en gångs skull känns det som om detta lilla ord betyder någonting. Jag känner verkligen tacksamhet över att han sitter vid min sida.
Han tänder sin cigarr och ser ut att bestämma sig. ”Om vi för sakens skull”, säger han och blåser ut ett tankfullt rökmoln, ”om vi för sakens skull låtsas att du är en klient som kommit till mig i min gamla egenskap av privatdetektiv, skulle du ha någonting emot det?”
Jag rycker på axlarna.
”Jag begär naturligtvis inget arvode, jag är pensionerad och har inte kvar licensen. Men det skulle bli enklare om vi hade rollerna klara för oss. Jag känner att jag behöver fråga ut dig lite närmare om vi ska komma någonstans, och det har jag knappast mandat till som … tillfällig biblioteksbekant.”
Jag förstår inte riktigt vad hans behov av att precisera våra roller bottnar i, men upprepar att jag är tacksam för att han ställer upp. Sedan förklarar jag att han har fria händer att ställa vilka frågor han vill. Är det så att jag inte vill svara, så är det väl bara att jag håller tyst. Jag väljer också mina gränder.
”Utmärkt”, säger han och skrattar till. ”Men förvänta dig inte att jag ska kunna förklara vad det är som händer. Jag måste säga att det är förbryllande. Ytterst förbryllande, det är synd att jag aldrig fått tillfälle att träffa din fru.”
”Varför då?” frågar jag.
”För att kunna bedöma hennes trovärdighet, naturligtvis. Om du ursäktar att jag säger det, så kan det ju helt enkelt vara så att hon är galen. Och då är det ju plötsligt inte så förbryllande.”
”Tanken har föresvävat mig”, erkänner jag.
”Tror du det ligger till så?” frågar han efter en kort tankepaus. ”Är det bara hon som är problemet, att leta rätt på henne och försöka få henne under vård. Eller … ja, eller finns det någonting annat också?”
Eftersom jag inte omedelbart hittar något bra svar, fortsätter han:
”Kan det med andra ord finnas någon substans i hennes … antydningar? Var det så du kallade dem? Finns det en faktisk möjlighet att hon kan ha fått upp ett spår efter er dotter?”
”Jag kan inte bedöma det.”
”Men polisen har alltså inte kommit någonvart på … vad är det nu? Ett och ett halvt år?”
”I stort sett”, säger jag. ”Nej, de har inga spår.”
”Vad tror du då? Alldeles intuitivt.”
Jag rycker på axlarna igen. Han drar ett bloss på cigarren och kliar sig på hakan. ”Jag har som sagt aldrig fått uppleva lyckan att ha barn”, säger han. ”Men jag kan utan svårighet föreställa mig den känsla av fullkomlighet det måste innebära. Också vilken smärta som uppstår när ett barn försvinner. Naturligtvis är det så att du hoppas – kanske mot alla odds – på att din fru har rätt i sina … aningar. Eller hur, har jag inte rätt?”
”Naturligtvis”, säger jag.
”Men parapsykologi och sådana saker är ingenting som du är anhängare av?”
”Nej.”
”Motståndare?”
”Jag … man behöver inte vara motståndare till sådant som inte finns. Det förtjänar inget motstånd.”
Han nickar. ”Jag förstår. Nej, jag har heller aldrig behövt trampa över den gränsen, men i ett sådant här läge … om vi antar att någon förlorar ett barn, och att detta barn på något vis, i någon form av existens, känner ett behov av att kontakta sina föräldrar … ja, vi kanske inte ska förkasta den tanken alltför lättvindigt?”
”I någon form av existens?” säger jag. ”Vad menar du med det?”
Han drar ett nytt bloss på cigarren och undviker att svara.
”Jag vet alltså inte vad jag tror”, säger jag efter några sekunders tystnad. ”Winnie har inte sagt något om övernaturligheter. Hon har bara sagt att Sarah är i livet.”
”Men hon gick till den där parapsykologen på Perry.”
”Tydligen.”
”Och hon har berättat om tecken i drömmar tidigare?”
”Tidigare, ja. Inte sedan vi flyttade hit.”
”Menar du …” säger han och hejdar sig ett ögonblick för att tänka efter, ”menar du ändå inte att det faktiskt kan vara så att hon fått upp ett spår. Att er dotter faktiskt skulle kunna vara i livet, och att … ja, att hon kanske finns här i New York?”
”Hur?” säger jag. ”Hur i hela friden skulle någonting sådant ha gått till?”
”Fråga inte mig”, säger mr Edwards. ”Men i den här stan kan i stort sett vad som helst hända. Det brukar ta några år innan man inser det, men så är det. Har ni några bekanta här sedan tidigare?”
Jag skakar på huvudet.
”Ingen anknytning?”
”Nej.”
”Hur är det”, frågar han. ”Du utgår ifrån att er dotter är död, är det så?”
”Ja”, säger jag. ”Jag antar att jag gör det.”
”Har du gjort det hela tiden?”
”Jag skulle tro det”, säger jag. ”Ja, innerst inne har jag nog förstått det från första början.”
”Det är förfärligt”, säger mr Edwards. ”Måste ha varit outhärdligt för er. Både dig och din fru.”
”Ja”, säger jag. ”Varenda enskild dag sedan det hände har varit outhärdlig, det är alldeles riktigt.”
”Jag föreslår att vi gör så här”, säger han en stund senare, men medan vi fortfarande befinner oss på samma bänk. ”Jag avlägger ett besök hos den där mystikern på Perry, och så får vi se. Vad var det han hette, det har fallit mig ur minnet?”
”Grimaux”, säger jag.
”Grimaux, ja”, upprepar mr Edwards. ”Det är förstås svårt att veta vad det kan ge. Han kanske omger sig med en massa sekretess och hokuspokus, men jag borde i varje fall kunna bilda mig en uppfattning om honom. Om hans trovärdighet.”
”Skadar inte att försöka”, säger jag. ”Jag är tacksam för din hjälp, som sagt. Och jag är villig att betala dig för det, jag tycker det är självklart.”
”Du kan få bjuda på middag”, föreslår mr Edwards. ”Ska vi säga imorgon kväll. Vid det laget borde jag ha fått korn på monsieur Grimaux.”
Jag nickar. ”Var?”
Han funderar ett ögonblick. ”August på Bleecker”, säger han. ”Där brukar man kunna sitta i fred och samtala. Klockan åtta?”
”Klockan åtta imorgon kväll”, bekräftar jag och undrar samtidigt hur jag ska få alla dessa timmar att gå.