Mr Edwards är inte på plats denna fredag. Jag räknar efter och kommer fram till att det är tredje gången sedan jag började besöka biblioteket på Leroy Street. Den första var när han skuggade min hustru i förra veckan, den andra när han besökte Geraldine Grimaux nu i tisdags.
Men kanske är det bara fråga om ett nytt läkarbesök, kanske kommer han att dyka upp under eftermiddagen. När jag avhandlat incidenten i Venedig – som verkligen dök upp i mitt huvud alldeles oförmodat – koncentrerar jag mig på nytt på bilatlasen som jag köpte igår på Barnes & Noble på 6:e avenyn. Jag har hittat en liten prick som markerar orten Meredith i staten New York, den ligger precis ovanför Catskills stora naturreservat cirka trehundra kilometer åt nordväst. Ungefär halvvägs till Buffalo och Niagarafallen, konstaterar jag. Men det finns också andra platser som heter Meredith; en liten stad i New Hampshire, till exempel, det ligger heller inte så långt borta från denna väldiga stad i detta väldiga land där jag av oklara skäl befinner mig, och jag sitter en stund och undrar varför Geraldine Grimaux hänvisade mig till just detta lilla samhälle intill Catskills. Den närmaste riktiga staden heter Oneonta, tydligen, jag har aldrig hört talas om den men den ligger utefter Highway 88 som går mellan Albany och Binghampton.
Oneonta? Ännu ett av dessa namn. Vilket språkområde härstammar det från? Kan det vara indianskt? Eller infött amerikanskt, som det förmodligen skulle heta med dagens eufemistiskt korrekta terminologi. På Shakespeares tid bodde enbart indianer på Manhattan, det är en av dessa sanningar som jag har svårt att ta till mig. För vad är det den egentligen säger om den här staden och det här landet? En nation som på sin höjd befinner sig i puberteten, eller vad?
Hursomhelst, det jag så småningom kommer fram till när det gäller själva huvudfrågan, är att Geraldine Grimaux antagligen undanhållit mig information. Det måste vara så. Om Meredith i Catskills verkligen är rätt plats att leta på, så bör Winnie ha fått någon ytterligare fingervisning om detta. Och hon måste ha berättat om det för Grimaux. Eller tvärtom, Grimaux kan ha haft informationen och tipsat Winnie. Samtidigt som jag konstaterar detta, inser jag ju också hur konstruerat ett sådant här scenario förefaller – vilket förbannat mischmasch av godtyckligheter och önsketänkande och fantasier det är byggt av – men jag klamrar mig ändå fast vid detta halmstrå för att inte tappa fästet helt och hållet. Detta ynka hopp, visst är det detta jag sysslar med?
Men också av princip, intalar jag mig; sysslolösheten är den sämsta av bundsförvanter, att bara gå omkring här i detta allt absorberande Greenwich Village, mellan Carmine och biblioteket och floden, medan hösten djupnar, medan skymningen och mörkret kommer allt tidigare och stannar allt längre, och vänta på jag vet inte vad … medan jag drar mellan barerna och krogarna som en nervös zombie, ja, det kommer att göra mig galen, helt enkelt; om jag inte förstår någonting annat så förstår jag åtminstone detta. Vill man långsamt bli vansinnig är New York utan tvivel en plats där man i lugn och ro kan få ägna sig åt denna sysselsättning, utan att någon lägger hinder i ens väg. Den har allt, den här staden.
Och det enda ljuset i min tunnel är alltså denna lilla prick som heter Meredith.
Sarah finns i Meredith?
Jag vet inte vad det betyder och inte för en sekund inbillar jag mig att vår dotter befinner sig däruppe. Varför skulle hon göra det? Hur skulle hon kunna vara i livet med ens, och hur skulle den kedja av händelser se ut som börjar med mannen i den gröna bilen på Wallnerstraat i Saaren i gamla Europa den 5 maj 2006 och som leder fram till Meredith, New York State, nästan ett och halvt år senare? Den 12 oktober 2007, vilket är dagens datum. Det är bra frågor, förbannat bra frågor.
Men att Winnie kan ha lämnat Manhattan för att söka i dessa okända trakter, det är en annan sak. På det viset kan det faktiskt förhålla sig, om jag behöver halmstrån så behöver hon dem i samma mån, förstås – eller vad är det frågan om? Ligger någon annan än Winnie själv bakom allt detta? Någon som drar i dessa trådar/ halmstrån. Måste det inte finnas en sådan faktor? Inte kan hon ha föranstaltat allt detta på egen hand? Men ju mer jag tänker på det, ju mer jag försöker tolka dessa egendomliga budskap från egendomliga personer, desto mer svårhanterligt och undflyende förefaller det.
Och ändå, till syvende och sist, vilka andra vägar står mig till buds? Vad finns kvar att inte tvivla på, mer än det tröstlösa väntandet och den sterila nollpunkten?
Och barerna och galenskapen, som sagt. Sanningen är en skabbig get, lögnen en vacker kvinna, varsågod och välj; vem var det som sa det?
Jag kastar en blick bort mot mr Edwards tomma bord, och önskar att han hade funnits på plats. Jag skulle behöva diskutera sakernas tillstånd med honom – eller med vem som helst egentligen, men tanken på att dra in någon annan i dessa fördömda abstrusiteter och besynnerligheter känns allt annat än tilltalande. Naturligtvis är det också sådana hänsynstaganden som styr mig, jag vill inte framstå som en löjlig – eller i bästa fall tragisk – dåre.
Jag äter en sen lunch på Le Tartine på 4:e gatan, och sedan väntar jag hela eftermiddagen på att mr Edwards ska dyka upp. Först när klockan blivit sju och det är en timme till stängningsdags, ger jag upp och inser att han inte tänker komma till biblioteket den här dagen. Av skäl som jag varken kan eller vill göra mig en föreställning om. Men förhoppningsvis bara ett läkarbesök, som sagt.
Jag uträttar egentligen ingenting under dessa timmar. Försöker skriva ett par ingångar, men det fungerar inte. Jag river ut sidorna ur blocket, kastar dem i papperskorgen och så småningom övergår jag helt och hållet till att studera kartan. Jag har en sorts tickande oro i kroppen, den tilltar i takt med att skymningen tätnar utanför fönstren, och när jag så småningom går in på nätet och börjar leta efter biluthyrningsfirmor utifrån vårt postnummer på Carmine, känns det mest som en urvattnad lek, ingenting jag på allvar har för avsikt att fullfölja.
Så småningom bokar jag ändå en Chrysler Cruiser från Enterprise på Thompson Street och betalar med mitt kreditkort. Den kostar bara 69 dollar för 24 timmar, plus diverse försäkringar och bensin, och jag kan hämta ut den när som helst efter klockan 8 imorgon bitti. Jag tänker att det ändå är ett sätt att fylla en dag, och frånsett den korta trippen till paret Brockenmeyer/Bowles i Brooklyn härförleden, har jag inte varit utanför Manhattan på över två månader. Alldeles säkert är det på tiden.
Jag har inte kontrollerat min mail medan jag suttit på biblioteket, men jag gör det när jag kommit hem. Där finns två nya meddelanden i inkorgen, det ena är en rutinhälsning från min förläggare, det andra en kort upplysning från doktor Vargas sekreterare och det riktar sig till en stor grupp mottagare; hon beklagar att doktorn inte kunnat sköta sin korrespondens på sedvanligt sätt, eftersom han drabbats av en stroke. Hans tillstånd är inte livshotande, men han kommer att vara sjukskriven på obestämd tid. Där finns också hänvisningar till två andra läkare, både med telefonnummer och mailadresser.
Inte livshotande? tänker jag och försöker förstå vad det innebär. Om detta är det mest positiva som kan sägas om läget måste det vara allvarligt. Han är i varje fall inte död än, så kunde hon kanske också ha formulerat sig. Jag förstår i alla händelser att jag inte kommer att ha något utbyte av att diskutera min hustrus tillstånd med doktor Vargas, han har säkerligen nog med sitt eget.
Jag märker också att jag egentligen inte är förvånad över denna nya men perifera ingrediens i händelseutvecklingen. Inte förvånad alls. Det känns som om jag vandrar, och har vandrat, i väl preparerade fåror under mycket lång tid, och att det mönster som styr min vandring kommer att framstå alldeles tydligt för min blick när jag en gång i framtiden kan sätta mig ner och se tillbaka. Ja, ungefär så ter det sig faktiskt. Men jag kan inte avgöra om detta vaga löfte är någonting att se fram emot, eller om jag en dag kommer att förbanna det och vända mig bort ifrån det.