Kanske är det så att mitt författarskap tog slut den 5 maj 2006. Jag vet inte vad som kommer att hända med den text jag för tillfället försöker få ur mig, men Den springande punkten, det digra romanmanus som jag var sysselsatt med vid tidpunkten för Sarahs försvinnande, kommer aldrig att se dagens ljus, det förstår jag. Inte under några förhållanden.
Även mitt offentliga liv upphörde efter detta datum; journalister och kulturfolk slutade ringa, jag fick inga förfrågningar om artiklar, föreläsningar eller paneldiskussioner. Jag vet att min agent Lucienne Bergson låg bakom tystnaden, hon kontaktade mig så snart hon fått kännedom om vad som hänt, och efter att ha uttryckt sitt deltagande och sin chock, frågade hon hur jag ville ha det. Jag svarade omedelbart att jag ville slippa alla så kallade författaruppdrag tills vidare.
Så blev det också, och både med tanke på Winnies tillstånd och med tanke på annat har jag aldrig haft anledning att ångra mitt beslut. Inte förrän en bit in i augusti blev jag en smula påmind om mitt tidigare liv, när jag fick ett mail direkt från en kulturarbetare i en liten stad där jag tidigare varit och pratat en gång. Uppenbarligen var hon helt okunnig om vad som inträffat med vår dotter; hon frågade rakt på sak om jag möjligen hade tid för ett författarframträdande i mitten av september. Det var visserligen kort varsel, hon bad om ursäkt för detta, men man hade upptäckt att det fanns pengar kvar i budgeten som var öronmärkta för den här sortens verksamhet. Hon hade mycket uppskattat mitt förra besök, som låg fyra år tillbaka i tiden. Det kunde väl inte skada att fråga?
Det aktuella datumet var en lördag, och utan att reflektera mer än några sekunder mailade jag tillbaka och lovade att komma. När dagen närmade sig, jag har för mig att det var den 13 september, började jag dock känna en viss ruelse för uppdraget. Vad skulle jag prata om? Vad skulle jag läsa för texter? Min senaste roman hade funnits i handeln i två år vid det här laget, om en författare ställer sig på en scen brukar han ändå förväntas ha någonting nytt i bagaget.
Inte förrän sent på fredagskvällen bestämde jag mig för att presentera en roman under arbete, som det brukar heta. Jag letade fram ett kapitel ur Den springande punkten, gjorde två eller tre korrigeringar, provläste högt för mig själv under en halvtimme och tänkte att det åtminstone inte rörde sig om skåpmat.
Det hela avlöpte också bättre än jag fruktat. Jag framträdde i själva biblioteket, samma plats där jag stått fyra år tidigare, och publiken – ett femtiotal personer – tycktes uppskatta min framställning. Jag vet inte hur många av dem som kände till vad som hänt med min dotter, men när det blev dags för frågor och svar, var det ingen som berörde det ämnet. Det var inte förrän efteråt, medan jag satt och signerade mina gamla böcker som ortens bokhandlare släpat dit, som en märklig händelse inträffade. Allra sist i signeringskön stod en kvinna i femtioårsåldern och när hon fått min namnteckning i sin bok, bad hon att få tala avsides med mig helt kort. Efter en hastig tvekan gjorde jag henne till viljes och vi tog skydd bakom några bokhyllor. Hon sänkte rösten och lade handen på min arm.
”Jag tycker mycket om dina böcker”, sa hon. ”Men det är inte det det gäller. Det gäller din dotter.”
Jag svarade inte. Hon fortsatte. ”Jag har själv mist en son, det är många år sedan, men jag vet vilken smärta det innebär. Jag brukar inte vara synsk, men jag har läst allt om ditt fall och jag har en upplysning.”
”En upplysning?” frågade jag.
Hon nickade. ”En upplysning. Be mig inte förklara hur jag kommit över den, men jag vill att du tar mig på allvar. Jag tänker inte slösa tid här och nu med en massa förklaringar, men jag känner till bilnumret.”
”Förlåt?”
”Jag känner till registreringsnumret på den bil som din dotter försvann i.”
Jag minns inte vad jag svarade, om jag nu svarade någonting alls, men hon räckte över ett litet dubbelvikt papper som hon hållit i handen, bad om ursäkt för att hon trängt sig på, och innan jag visste ordet av hade hon lämnat både mig och biblioteket.
Tanken att hon måste vara galen, eller åtminstone ha en skruv lös, var det första som dök upp i huvudet på mig; jag vet av erfarenhet att det tyvärr finns en och annan sådan läsare. Bibliotekarien påkallade min uppmärksamhet, jag stoppade lappen i bakfickan på mina jeans, och det var inte förrän två dagar senare, på måndagskvällen, som jag tog fram den och tittade på den. Jag vet inte varför jag dröjde så länge med att göra det, men så var det.
Där stod mycket riktigt ett bilnummer. Efter att ha sovit på saken ringde jag på tisdagens morgon till polisen och berättade vad som hade hänt. Så småningom kopplades jag till inspektör Tupolsky, jag åkte till stationen och överlämnade papperet i hans händer.
Jag glömde naturligtvis inte bort incidenten, men jag tänkte heller inte särskilt mycket på den. Och jag berättade absolut ingenting för Winnie; inte för doktor Vargas heller, antagligen eftersom jag utgick ifrån att kvinnan varit en smula rubbad – men efter drygt en vecka fick jag ett samtal från Tupolsky. Han förklarade att det faktiskt kunde ligga någonting i tipset. Den aktuella bilen hade visat sig vara en grön Audi, årsmodell 2003; den hade rapporterats stulen den 3 maj 2006 av ägaren, en viss professor Bauling, i Herrenstadt, drygt 50 kilometer norr om Saaren. Bilen hade återfunnits övergiven i utkanten av Maardam i början av juni. Den hade återbördats till ägaren, som, informerade Tupolsky, fortfarande körde omkring i den och som utan invändningar gått med på att polisen lånade in den för en noggrannare undersökning nästföljande vecka.
Jag deltog i denna undersökning genom att jag konfronterades med den gröna Audin. Jag tillfrågades om fordonet skulle kunna vara identiskt med det jag sett genom vårt köksfönster på Wallnerstraat klockan 15.35 den 5 maj, och jag förklarade att det mycket väl kunde förhålla sig så. Både form och färg stämde väl överens med min minnesbild. Tupolsky och Vendler antecknade detta med bistra miner och sedan vidtog en minutiös undersökning av bilens inre. Den pågick under två dagar, det var i varje fall den information jag fick; ett vitt spektrum av prover togs, förseglades och sändes i vederbörlig ordning iväg till Kriminaltekniska laboratoriet i Maardam, och tre veckor senare kunde man konstatera att det inte gick att påvisa att Sarah skulle ha befunnit sig inuti den aktuella bilen. Det fanns i och för sig ingenting som talade för motsatsen heller, men något matchande och avgörande DNA hade inte kunnat tillvaratas.
Under ett par höstmånader pågick också intensiva spaningar efter kvinnan från biblioteket men inte heller på den vägen kom något genombrott. Man hittade henne helt enkelt inte, trots att man pratade med såväl den bibliotekarie som arrangerat mitt framträdande som med hennes kolleger och en stor del av den närvarande publiken.
Fast å andra sidan, erkände inspektör Vendler när jag samtalade med henne i början av december, att Sarah blivit bortförd i en grön bil hade vem som helst kunnat läsa sig till i tidningarna. Kanske var hon bara gift med en simpel biltjuv och ville göra sig lite märkvärdig, den där kvinnan.
Jag kunde ha svarat att jag absolut inte fått ett sådant intryck av henne, men jag gjorde inte det. Förklarade istället att jag var tacksam för att man ändå lagt ner så mycket tid och arbete på att följa detta spår så långt det var möjligt.
Om jag inte tar fel var detta också det sista tillfälle då jag talade med någon representant för polismyndigheten om Sarahs försvinnande.