Jag sover dåligt natten efter min utflykt till Catskills; förmodligen drömmer jag också om Vendler och Tupolsky – om Agnes, om flykten genom skogen och om malströmmen – men det är ingenting jag kan erinra mig när jag vaknar på söndagsmorgonen.
Klockan är halv åtta. Jag duschar av mig tröttheten, går ut och köper bröd och New York Times, och tillbringar sedan ytterligare en och en halv timme i sängen med frukost och nyheter. Somnar om en kort stund också, men när klockan blivit elva inser jag att jag måste stiga upp till en ny dag. Jag vet att jag borde sätta mig ner och försöka summera det som hänt de senaste dagarna, sätta struktur på alla dessa märkliga informationer som flutit in, men jag känner att jag inte orkar just nu. Bestämmer mig istället för att försöka upprätta en smula distans, och hålla den så länge det nu fungerar. Det förefaller minst lika nödvändigt.
Jag inleder genom att gå och träna, det är minst tio dagar sedan sist och det kan vara dags; jag packar min gymväska och tjugo minuter senare står jag på löpbandet på Equinox på Greenwich Avenue. Jag springer tre miles, arbetar med maskinerna en halvtimme och springer tre miles till. På vägen ut stöter jag ihop med Frederick Grissman, som tydligen också blivit klar med dagens övningar.
”Long time, no see”, säger han.
Jag nickar. ”Haft en del att stå i”, förklarar jag.
”Jag förstår”, säger han. ”Arbete?”
Jag nickar.
”En ny roman?”
”I bästa fall.”
Han skrattar artigt. Sedan tittar han på klockan och frågar om jag har lust att hänga med på brunch.
”Var då?” frågar jag.
”Cornelia Street Café”, säger han. ”Vi är några stycken. Säg åt din fru också, det är ju alldeles i närheten av där ni bor. Vi har bokat ett bord till halv tre.”
”Hon är inte i stan för tillfället”, förklarar jag. ”Men okej, jag följer med.”
Eftersom det inte är bara du och jag, tänker jag.
De andra visar sig vara fem stycken: två par – ett judiskt hetero, ett spanskt-irländskt manligt homo – samt en fristående, gravid kvinna vid namn Anastasia och med rötter i Rumänien. En högst normal kvintett i Greenwich Village med andra ord. Och så Frederick Grissman och jag. Jag hamnar mellan Anastasia och Bob, irländaren, alla tycks känna varandra sedan hundratals år och samtalet förs på motorsågsnivå. Men det är likadant i resten av den fullsatta lokalen. Folk är högljudda i den här stan, jag har noterat det tidigare och blir det för högljutt finns bara ett botemedel: tala ännu högre.
Möjligen är det på grund av de här omständigheterna, där alla mentala spärrar krossas av själva trycket, som jag så småningom berättar för Bob att jag varit uppe i Catskills i helgen för att göra en smula research, och att jag funderar på att åka upp några dagar lite senare i veckan.
”Var?” vrålar Bob.
”Närheten av Oneonta”, vrålar jag tillbaka. ”Mellan Delhi och Oneonta.”
Bob lassar in äggröra och bacon i munnen och säger något som jag inte kan uppfatta. Han tuggar ur, dricker en klunk juice och torkar sig om munnen med en servett.
”Vi har ett hus däruppe!”
”Va?” säger jag.
Han tecknar med gaffeln och jag lutar mig inom bättre hörhåll. ”Visst. Jag och Romario har en kåk i de där trakterna. Romario använder den som studio också. Du kan få låna den om du vill.”
Jag är inte längre förvånad. Inte ett dugg; det är på det här viset det fungerar i den här stan. Eftersom alla pratar med alla hela tiden – om planer och glädjeämnen och könssjukdomar och psykiska sammanbrott, stort och smått och utan diskretion – så hittar man också förr eller senare fram till det man behöver.
Om det nu verkligen är ett hus i Catskills jag behöver; det är naturligtvis långtifrån säkert.
”Jag vet inte”, säger jag. ”Jag tänkte hyra in mig på ett motell ett par nätter, bara.”
”Skitprat”, säger Bob. ”Säg bara till när du behöver vara där. Vi måste ändå vara i stan, kommer inte att åka dit på tre eller fyra veckor.”
Han vänder sig till Romario, förklarar läget för honom och Romario nickar omedelbart bifall. Klart som fan jag ska bo i deras hus. Det är bara bra om det inte står tomt för långa perioder. Vattnet behöver rinna i ledningarna och det ena med det andra. Han tar det som en förolämpning om jag inte tackar ja.
Anastasia, som tydligtvis lyckats uppfatta vad vi talar om, förklarar att Romario kan bli farlig om man förolämpar honom. Det är hans spanska tjurblod som lätt råkar i svallning. David, den judiske mannen, skjuter in att han sånär blivit tvungen att duellera med honom en gång, och hans hustru, jag tror hon heter Lori, intygar att det stämmer. Det blev ingen duell, men båda fick uppsöka sjukhus för omplåstring. David visar mig ett ärr på halsen.
Jag beslutar mig för att inte förolämpa Romario. När jag lämnar Cornelia Street Café en timme senare, har jag en nyckel och ett papper med instruktioner i fickan. Det borde kanske vara ägnat att förvåna, som sagt, men så går det till här. Jag funderar på om det är så på andra platser i världen, men blir svaret skyldig. Kanske, kanske inte.
På kvällen börjar jag ta upp den tråd jag rymde ifrån på morgonen. Skärskåda läget så nyktert jag kan och försöka förstå vad det egentligen är som har hänt. Och vad som händer. Jag inser att det mest rör sig om en sorts besvärjelse, men det spelar ingen roll.
Jag sitter vid Steienmeyerbordet med papper och penna och skriver en sorts kronologi. Eftersom jag anar att jag har många sömnlösa timmar framför mig tar jag avstamp från den vanliga utgångspunkten.
Här avbryter jag inventeringen. Läser igenom de 22 punkterna och försöker föreställa mig att de utgör en ekvation som har en lösning. Som jag skulle vara i stånd att lösa här och nu, om jag bara vore i besittning av den erforderliga analytiska förmågan.
Så är det nu inte. Jag kan fortfarande inte föreställa mig en sådan struktur; vid närmare betraktande tycker jag alltihop påminner om ett havererat filmsynopsis och jag börjar känna en gnagande vanmakt. Genom det öppna fönstret mot gården kan jag höra någon av kvarterets katter jama. Outtröttligt och sorgset; han sitter förmodligen på en av brandbalkongerna till grannfastigheten på Downing Street, den är förfallen och till salu för det facila priset av 3,5 miljoner dollar. Han sjunger om det manliga tillkortakommandet, tänker jag mig; om hopplösheten och ensamheten och om oförmågan att få riktig fason på det här förbannade livet.
Eller också är han bara hungrig. Efter en stund reser jag mig och går och stänger fönstret. Klockan är halv tio; jag erinrar mig det där cigarrettpaketet jag köpte på Buffalo Zack’s i Meredith, tar på mig en jacka och ger mig ut på en lång promenad. Hoppas att själva rörelsen ska förmå suga musten ur min inre dimma.
Ända ner till Battery och tillbaka går jag – det är en mild och nästan vindstilla kväll, jag röker fyra eller fem cigarretter under ett tilltagande illamående, kommer i meningslöst och en smula hotfullt samspråk med en övergiven och överviktig transvestit, och när jag äntligen kryper i säng hemma på Carmine är det redan på andra sidan midnatt. Om jag inte lyckats åstadkomma någonting annat, så har jag i varje fall bestämt mig för att göra ett nytt besök uppe i Catskills. Kanske inte imorgon men någon av de närmaste dagarna. Så måste det bli.
Alltid något, tänker jag, och trots farhågor om motsatsen somnar jag in tämligen omgående. Vaknar inte förrän åtta timmar senare av envetna signaler från dörrklockan.