Hur kan det komma sig att frågan om vem eller vilka som sände in ubåtar i svenska vatten för tjugofem år sedan fortsätter att engagera folk? Är det inte dags att glömma hela rasket och gå vidare? Det har ju gått ett kvartssekel och alltihop hände ju i alla fall under vattenytan. Och inga döda eller skadade registrerades, i vart fall inte på svensk sida.
Frågan har utretts med jämna mellanrum. När den senaste ubåtsutredningen kom 2001 var det många som trodde att den skulle mötas med en gäspning. Men så blev det inte. Det blev en livlig diskussion, i tidningar och TV och kring middagsborden. År 2007 var det tjugofem år sedan den spektakulära ubåtsjakten i Hårsfjärden, och artiklar och TV-program började ta upp frågan på nytt. Inte minst de ledande svenska officerarna tog nya initiativ för att få sin version accepterad. Brittiska tidningen Sunday Times skrev återigen om händelsen.
Ett svenskt TV-program visade teknisk bevisning för att det inte alls förhöll sig så som Försvarsmakten ville få oss att tro, utan påstod att det i Hårsfjärden handlade om ubåtar från väst. Men att det mörkades av Försvarsmakten. Då blev det tyst som i graven. Inte ett ord från amiralerna och ubåtsjägarna, inte ett ord från politikerna. Och marinchefen, eller marininspektören som han numera kallas, konteramiral Anders Grenstad förklarade i TV att det som hände för 25 år sedan inte längre är av intresse. Att vi inte har något behov av att veta.
Vi vill gärna veta. Vem och varför. Även om det var länge sedan. Länder och folk har ett behov av att göra upp med sitt förflutna. Det gäller länder som gått igenom våldsamma kriser och konflikter. Det gällde Tyskland efter kriget, Ryssland och Östeuropa efter kommunismen, Sydafrika efter apartheid. Det gäller också Sverige och svenskar.
Alla som var med vill veta, politiker, diplomater och officerare. Politiker som var med om att fatta beslut utan annat än en vag aning om sakförhållandena, diplomater som skrev de mest intrikata rapporter med mer eller mindre komplicerade och trovärdiga förklaringar, och officerare på alla nivåer som i god tro vigde sitt liv åt ubåtsjakten.
Men inte bara dessa – också generationer av värnpliktiga som kröp och spanade i skärgårdarna, för att inte tala om alla civilpersoner som under alla dessa år spejade och levererade in den ena rapporten efter den andra. Var alltihop onödigt?
Och alla de som var med om konstiga ting, saker de inte förstod …
En annan som gärna vill veta är Finlands förre president Mauno Koivisto. I en artikel i Svenska Dagbladet den 3 september 2008 – ett utdrag ur hans nyutkomna bok Grannar, med undertiteln Frändskap & friktion – skrev han att ubåtshysterin i Sverige orsakade honom plåga, och att relationerna mellan Finland och Sverige nådde ett lågvattenmärke. Ubåtsaffären efterlämnade en dålig smak i munnen, skrev Koivisto, och föreslog att Sverige och Finland borde föra någon form av officiella samtal kring frågan.
I Sydafrika hade man en sanningskommission för att reda ut saker och ting efter allt man gått igenom under apartheidregimen. Folk krävde klarhet för att kunna gå vidare. En svart kvinna som hördes om förlusten av sitt barn sade: jag vill gärna förlåta, men jag måste få veta vem jag ska förlåta.
I Sverige är ubåtsfrågan inte av samma proportioner. Det handlar inte om rasism, förtryck och våld. Men det handlar om vår historia, om hur vårt samhälle fungerade i en kris, och i grunden om hur vår demokrati fungerade. Om hur uppriktiga vi var. Om lögnen som politiskt instrument. Och om hur vi drogs in i supermakternas spel. Och om hur vi fördes bakom ljuset.
Att skylla på ryssen är ett gammalt spel i svensk politik. Ofta har det varit befogat, men inte alltid.