Att ryssen skulle invadera Sverige över Östersjön var en del av den svenska säkerhetspolitiska modersmjölken, liksom en rysk marsch genom Finland och Sverige mot Nordområdena. Det hade ju hänt förr.
Man tycks inte alltid på svensk sida ha ställt sig frågan hur genomförbara sådana planer var under andra hälften av nittonhundratalet, och vilka formidabla hinder den svenska geografin innebar för sådana företag. Att gå över älvarna i norr och att ta sig igenom den barriär som skärgårdarna utgör, kräver långtgående och tidskrävande förberedelser, samt utomordentliga resurser som den sovjetiska krigsmakten i en krigssituation skulle ha behövt på den europeiska centralfronten. Och Sverige hade ett starkt försvar.
Många av dem som jagade ubåtar i Sverige – särskilt de som ledde operationerna – var övertygade om att ubåtarna kom från Sovjet och att de var här för att förbereda anfall mot Sverige.
En som pekat på problemen med ett sådant anfall, är förre polske presidenten generalen Jaruzelski, som deltagit i alla Warszawapaktsmöten sedan 1965. Han underströk i samtal med Säkerhetspolitiska utredningen att en militär operation genom Finland och Sverige gentemot Norge skulle ha varit svår att genomföra med tanke på geografin och aldrig diskuterades inom WP. Men han noterade samtidigt att han som polsk ÖB inte hade tillgång till alla sovjetiska planer.
Några sovjetiska planer för militära invasionsföretag gentemot Sverige har dock aldrig påträffats. Sovjetiska/ ryska politiker och militärer har genomgående förnekat att det fanns någon seriös planering för anfall mot Sverige under det kalla kriget. Inte heller på amerikansk sida trodde man på några sådana planer.
En som trodde var dock den svenske Överbefälhavaren. ÖB och den svenska Försvarsmakten hade en genomgående mer alarmistisk bild av det sovjetiska hotet än den politiska ledningen. Också i våra grannländer, och i USA, hade man en mindre dramatisk bild. Men det var ÖB:s jobb att förbereda sig för det värsta och att skaffa resurser för det.
I USA gjorde Pentagon, i vart fall under den senare delen av det kalla kriget, bedömningen att det var ett sovjetiskt intresse att Sverige stod utanför ett krig. Sverige fanns inte med bland de sovjetiska anfallsmålen. ”Sweden has been left out as a target”, sades det i den amerikanska underrättelseanalysen på 1980-talet. Inte heller i de nordiska huvudstäderna var man lika övertygade som den svenska Försvarsmakten om det sovjetiska hotet om en invasion av Sverige.
Den svenska försvarsledningen lät sig dock inte avskräckas av andras uppfattningar. Där rådde sedan länge en mer kapacitetsinriktad än avsiktsinriktad hotbild, dvs. fokus var på vad ryssarna skulle kunna göra, eller vad man trodde att de skulle kunna göra, och inte på vad avsikterna kunde vara.
På politiskt håll var förhållandet närmast det motsatta. Regering och riksdag lät sig påverkas av 1970-talets avspänning mellan supermakterna och ville också bidra till ett mildare politiskt klimat. 1972 års försvarsbeslut avspeglade tron på avspänningen och innebar avsevärt minskade ramar för det svenska försvaret. Den svenska Försvarsmakten såg detta försvarsbeslut som ett angrepp nästan jämförbart med en invasion från Sovjet. En tydlig förtroendeklyfta uppstod mellan regeringen och militären när det gällde synen på säkerhetspolitiken. Den svenska Militärledningen ansträngde sig särskilt för att övertyga politikerna.
Militärledningen – en exklusiv samling av ÖB, försvarsstabschefen och försvarsgrenscheferna samt cheferna för FMV, Försvarets Materielverk, FOA, Försvarets Forskningsanstalt och FRA, Försvarets Radioanstalt – kände sig pressad och var orolig för det framtida resursläget för försvaret. De bedömde att den egna svenska försvarsförmågan skulle bli otillräcklig. Därför började de 1972 återigen vid sina interna och strikt hemliga möten diskutera frågan om hjälp utifrån, dvs. att om Sverige angreps så skulle väst komma till undsättning. Om inte försvaret fick tillräckliga resurser så måste det åter börja förbereda för hjälp från andra makter, som det gjort under 1950-talet.
Dessa hemliga diskussioner fördes inom Militärledningen under en stor del av 1970-talet. Protokollen från dess möten visar att inte minst chefen för marinen förespråkade att den svenska militära planeringen skulle omfatta hjälp utifrån. I slutet av 1976 föreslog marinchefen att man skulle komplettera planeringen med uppgiften att ”vi inte strider ensamma”, och att det var orimligt att utgå ifrån att Sverige skulle strida isolerat i storkrig.
Men Militärledningens överväganden omsattes inte i konkreta förslag. Snarare tycks den genom att diskutera frågan om hjälp utifrån och en möjlig ändring av den svenska säkerhetspolitiken främst försökt påverka regeringen i resursfrågan. Det gällde att övertyga politikerna om att hotet bestod trots avspänningen.
Om man enbart såg till den militära kapaciteten, så var det klart att denna ökade i både öst och väst trots avspänningen. Men ökade verkligen risken för ett anfall mot Sverige? Var det inte andra områden som alltmer kom i centrum för det strategiska intresset i takt med att kärnvapensystemen i allt högre grad koncentrerades till Kolahalvön och de nordliga havsområdena? Avtog inte intresset för Östersjöområdet?
Ubåtskränkningarna kom som en skänk från ovan för den som ville upprätthålla hotbilden. De var bevis för att ett allvarligt hot mot Sverige förelåg, och att Östersjön i högsta grad var en del av spelet.
Ubåtskränkningarna ledde till att föreställningen om det sovjetiska militära hotet mot Sverige återupplivades och förstärktes. Andelen svenskar som under 1970-talet såg Sovjetunionen som ett hot var mindre än 10 procent. Efter U 137 och Hårsfjärden steg denna siffra till omkring 40 procent, och där höll den sig sedan i flera år.
Andelen svenskar som ansåg att det svenska totalförsvaret hade för liten styrka fördubblades till mer än 40 procent, liksom andelen som ansåg att försvarsutgifterna borde ökas.
Men ubåtskränkningarna ledde inte bara till att hotet uppgraderades. De ledde också till att det definierades om. Under den nye sovjetledaren Michail Gorbatjovs regim under den senare halvan av 1980-talet inriktades den sovjetiska politiken alltmer på avspänning. Då blev det svårare för det svenska försvarsetablissemanget att hävda att ett storanfall mot Sverige – som var den gängse föreställningen – var sannolikt, och att försvaret måste inriktas på detta. Ett nytt begrepp infördes i den svenska försvarsplaneringen, ”angrepp med kort militär förvarning”, KMF. Det ersatte det gamla begreppet ”överraskande anfall”. Och KMF blev från och med 1987 års försvarsbeslut det huvudalternativ som den svenska Försvarsmakten skulle planera för, i stället för storanfall. Ett specialfall av KMF var det strategiska överfallet, där små styrkor av sovjetiska sabotageförband, s.k. spetsnaz, skulle sättas in, skapa kaos och omöjliggöra en svensk mobilisering.
Samtidigt gjorde den snabba och omfattande tekniska utvecklingen av spaningssystem att krigsförberedelser blev allt svårare att dölja. Trots detta, och trots den nya sovjetiska politiken, ansåg det svenska försvaret att förutsättningarna för att Sverige skulle utsättas för ett angrepp med kort militär förvarning, ett KMF, från Sovjetunionen ökade. Anledningen var de fortsatta ubåtskränkningarna. Bland annat trodde Högkvarteret på angrepp direkt ur motståndarens fredsgrupperingar, alltså utan förberedelsetid. Trots den nya avspänningen under slutet av 1980-talet och trots att tekniken gjort invasionsföretag än svårare att dölja lyckades den svenska Försvarsmakten med hjälp av ubåtskränkningarna upprätthålla hotbilden mot Sverige. Den svenska militära analysen gick helt på tvärs mot den politiska analysen. Systemfelet hade tagit över.
Ett tag under 1980-talet tyckte sig den svenska Försvarsmakten få stöd för sina teorier från USA, där en grupp yngre analytiker inom marinen och marinkåren presenterade tankegångar som liknade föreställningen om KMF. Det handlade om att Sovjet skulle sträva efter att nå initialframgångar i Skandinavien i ett krigs absoluta inledningsskede, innan Nato kom till beslut om kärnvapen. Det amerikanska försvarsdepartementet delade med sig av dessa tankegångar till Danmark och Sverige.
Men när de amerikanska underrättelsetjänsterna granskat dessa resonemang ytterligare kom de fram till att de inte höll. Resonemangen stämde inte med sovjetiska övningsmönster och andra indikationer. Följaktligen beslöt amerikanerna att inte revidera sin uppfattning om hotet mot Sverige. De amerikanska underrättelsetjänsternas samlade bedömning förblev alltså densamma som tidigare, dvs. att Sverige inte skulle betraktas som ett sovjetiskt anfallsmål.
Vid det laget hade dock den uppgraderade hotbilden redan fått genomslag i den svenska krigsplaneringen genom att 1987 års försvarsbeslut satte KMF som högsta prioritet. Och ett huvudargument för detta var de fortsatta ubåtskränkningarna.
Det är frestande att ställa frågan om det här handlade om en rundgång i systemet. Var det så att svenska spekulationer om motiven till ubåtskränkningarna fångades upp av kollegor inom den amerikanska marinen och sedan kom tillbaka i form av nya, om än osäkra, hotbedömningar, bedömningar som amerikanerna själva sedan tog avstånd ifrån?
ÖB under denna tid, Bengt Gustafsson, har nyligen publicerat en skrift om det sovjetiska hotet. Denna skrift är intressant eftersom han nu medger att en invasion av Sverige kanske inte hade högsta prioritet för Kreml. En särskilt intressant del av skriften är en bilaga med en rapport av en sovjetisk KGB-officer som besökt Sverige ombord på ett fartyg 1982–83. Här förväntar man sig spännande läsning, som ska underbygga hur allvarligt det ryska hotet verkligen var. I stället möter en patetisk rapport om små skumraskaffärer och sovjetiska besättningsmedlemmars bristande vandel. Som bilaga till sin egen rapport sände dess författare bland annat in Göteborgs telefonkatalog till sina uppdragsgivare.
Det stora hotet mot Sverige blev enligt Försvarsmakten Spetsnaz, de sovjetiska specialstyrkor som fanns i alla de fyra sovjetiska flottorna. Det var det som ubåtarna egentligen handlade om, menade försvarsledningen. Att dessa operationer i så fall, som den danska utredningen om Danmark och det kalla kriget påpekat, skulle ha varit de enda kända marina sovjetiska specialstyrkeoperationerna under det kalla kriget bekymrade föga.
Med hjälp av Spetsnaz skulle Moskva enligt den svenska militära underrättelsetjänsten rikta ett kuppartat överfall mot Sverige och lamslå försvaret och viktiga samhällsfunktioner. Sedan skulle ryssarna ta över. Och sedan? Ingen frågade sig vad ryssarna skulle göra med Sverige. Hade de inte nog med Polen och de andra öststaterna? För att inte tala om det egna imperiet med balter och andra. Ingen frågade sig hur ett sönderfallande imperium som nätt och jämt kunde hålla samman skulle klara av att sluka ytterligare områden, och därtill gamla ärkefiender som Sverige? Och varför skulle man komma med ubåt? Vad skulle det tjäna till?