Det är nu snart tjugo år sedan Berlinmuren föll. De människor i öst och i väst som idag är under 30 år har svårt att föreställa sig hur det var att leva under terrorbalansen. Men äldre generationer präglades av medvetenheten om att kärnvapenkriget kunde bli en realitet, att det kunde vara en fråga om minuter innan allt liv i vår del av världen gick upp i rök.
Många av oss minns iskylan under 1950-talet, vet precis var vi befann oss den 13 augusti 1961 när Berlinmuren påbörjades, och kan fortfarande uppleva den förlamande spänningen under Kubakrisens dagar, då supermakterna spände musklerna och världen kom närmare avgrunden än kanske någonsin. Men var supermakterna intresserade av Sverige och Skandinavien? I så fall på vilket sätt och varför?
Sverige och Skandinavien var ingen central del av frontlinjen mellan öst och väst. Men utvecklingen av vapensystemen gjorde att det nordiska området och särskilt nordområdena stundtals kom att spela en viktig roll. De nordiska länderna lade sig vinn om att föra en politik som dämpade spänningen, och den svenska neutralitetspolitiken och det starka svenska försvaret var viktiga komponenter i det nordiska säkerhetspolitiska mönstret, det som många kallade den nordiska balansen.
För supermakterna var Norden och Sverige bara intressant i den mån området kunde spela en roll i konfrontationen dem emellan. Den geografiska närheten till Sovjet och den vapentekniska utvecklingen var viktiga faktorer för både Washington och Moskva.
För Sovjetunionen var det viktigt att motståndaren inte kom för nära stora befolkningscentra – som Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Erfarenheterna från det andra världskriget hade satt djupa spår hos ryssarna. Därför ville de kontrollera Östersjön. På 1950- och 1960-talen satsade de också betydande resurser där.
När kärnvapenbärande ubåtar blev en del av den strategiska arsenalen ökade den militära betydelsen av Kolahalvön, och Murmanskbasens roll. Därmed försköts intresset alltmer norrut under den senare delen av det kalla kriget. Det innebar också att Östersjön förlorade i betydelse i den stor-strategiska ekvationen.
För USA och väst utgjorde Norden ett framskjutet basområde gentemot Sovjetunionen, samt – och detta gällde inte minst Sverige – en utomordentligt värdefull underrättelseplattform, varifrån man bland annat med radar kunde blicka långt in över sovjetiskt territorium. Särskilt under det kalla krigets första decennier var vattenområdena i Norden och tillgången på flygbaser viktiga för att kunna nå delar av Sovjet med flyg och robotar.
Den svenska neutralitetspolitiken sågs överlag positivt från båda sidor. Så länge Sverige samarbetade med USA på underrättelseområdet och upprätthöll ett starkt försvar – med amerikansk teknisk hjälp – så var man i stort sett nöjd på amerikansk sida. Sverige och det svenska försvaret hade ju i praktiken påtagit sig att ansvara för en stor del av vad man i USA såg som den västliga geografiska frontlinjen mot öst, och också självt åtagit sig att med egna medel betala för försvaret av denna front!
På sovjetisk sida var ledningen givetvis medveten om det svenska samarbetet med väst och gjorde sig inga illusioner om var Sverige befann sig ideologiskt. Ryssarna var nöjda med att Sverige behöll sin alliansfria linje. Moskva hade helt klart för sig vart Sverige skulle vända sig i en konflikt, men insåg att de inte kunde göra något åt den saken. Det viktiga var att inte agera så att man bidrog till en ytterligare svensk västorientering. Att knuffa in Sverige i Nato var inget sovjetiskt önskescenario.
Den svenska utrikespolitiken var dock besvärande för båda sidor. På olika sätt och till olika delar. Den höga svenska utrikespolitiska profilen under socialdemokratiska regeringar retade båda supermakterna. För USA var det inte minst det svenska engagemanget i Vietnamfrågan och den svenska nedrustningspolitiken som störde, och för Sovjet bland annat de skarpa svenska reaktionerna på inmarschen i Tjeckoslovakien.
Därtill var man i Kreml rädd för att den svenska socialdemokratin, även om den föreföll förlora anhängare i Sverige, kunde utöva attraktionskraft österut. Folken i Östeuropa sökte alternativ till den socialism som påtvingats dem av ryssarna och den svenska modellen sågs vid den tiden av många i Östeuropa som en möjlig väg framåt.
En central gestalt i sammanhanget var givetvis Olof Palme. Vare sig amerikaner eller ryssar var förtjusta i honom. Att Nixon och Kissinger tyckte att han var besvärlig var kanske inte så konstigt. Men även ledarna i Kreml var oroade. När Palme som svensk statsminister besökte Moskva 1976 tog premiärminister Kosygin honom direkt från planet till ett flera timmars enskilt samtal utanför programmet. Han ville veta vad det var för en figur.
På båda sidor ville man nog gärna påverka Sverige i den egna riktningen. I Moskva insåg de säkert det fåfänga i detta – det gällde snarare att undvika att Sverige rörde sig för mycket åt det andra hållet.
I Washington ersattes Jimmy Carter som president av Ronald Reagan 1981. Reagan omvärderade Sovjetunionen politiskt från motpart till motståndare. En ny period – det s.k. andra kalla kriget – inleddes och temperaturen mellan supermakterna och i världspolitiken sjönk. Den sovjetiska utmaningen kunde enligt Reagan bara besvaras med en massiv militär uppbyggnad. Militärt hade denna uppbyggnad börjat under det föregående årtiondet. Båda sidor hade alltsedan avspänningens höjdpunkt 1975 befunnit sig i en intensiv upprustning.
Reagan föresatte sig att undergräva hela det sovjetiska systemet. Inte bara att hålla Sovjetunionen stången tills det föll ihop av egna inre motsättningar, som var vad containment-politiken handlat om, utan att aktivt hjälpa processen på traven, ”roll back”. Målet var inte längre samexistens, utan att störta det sovjetiska systemet. Ett viktigt instrument för detta var att öka tempot i kapprustningen. Hotet om ett nytt kvalitativt steg, SDI, Space Defense Initiative, ”stjärnornas krig”, ett rymdbaserat försvar mot inkommande robotar, var av avgörande betydelse.
Den vapentekniska utvecklingen var en drivande faktor under hela det kalla kriget. Det gick så långt att man till och med kunde tala om vapensystemen som ett slags självständiga aktörer, oavsett nationalitet. Vapensystemen utgjorde i sig ett större hot mot båda sidor än vad USA och Sovjet som länder och system gjorde mot varandra. Och vapensystemen finns kvar och utvecklas vidare.
På båda sidor innebar 1970- och 1980-talen en massiv upprustning, inte minst till sjöss. Stressade av utbyggnaden av den sovjetiska flottan under 1970-talet tog amerikanerna nya initiativ. En ny ”maritime strategy” avsåg att utnyttja USA:s marina överlägsenhet till att utöva tryck på Sovjet i norr, där ryssarna var som mest sårbara. Ett viktigt element var att pressa tillbaka den sovjetiska marina närvaron i Nordatlanten till de egna sovjetiska basområdena i Ishavet. De amerikanska ubåtarna fick till uppgift att redan i inledningen av en konflikt angripa sovjetiska ubåtar så snart dessa lämnat sina baser. Därmed skulle sovjetiska ubåtar tvingas inrikta sig på defensiva uppgifter och inte på samma sätt kunna hota Atlantförbindelserna. Trycket mot den sovjetiska marinen ökade.
USA utvecklade redan på 1960-talet kapacitet att bestämma de sovjetiska ubåtarnas positioner och att följa dem med egna ubåtar. Under Yom Kippur-kriget i Mellanöstern 1973 ökade spänningen dramatiskt inte bara i Mellanöstern utan också mellan supermakterna. De amerikanska styrkorna sattes i högsta beredskap. Då lyckades USA följa ett 30-tal sovjetiska missilbärande ubåtar och attackubåtar i Medelhavet.
Information från satelliter och mikrofonlinjer på havsbotten (SOSUS-linjer, Sound Surveillance Systems) gav amerikanerna en nästan exakt information om den sovjetiska marinens aktiviteter i realtid. Amerikanska företrädare har låtit förstå att de under den senare delen av det kalla kriget visste precis var varenda sovjetisk ubåt befann sig. Enligt vissa uppgifter kunde de följa sovjetiska ubåtar under hela deras livslängd.
Denna kapacitet blev ett trumfkort i kapprustningen. Genom att USA hade förmåga att slå till mot den sovjetiska andraslagskapaciteten (dvs. förmågan att slå tillbaka med kärnvapen efter det att man utsatts för ett första kärnvapenanfall) och kanske redan i ett initialskede av en konflikt slå ut denna, så hade amerikanerna i praktiken skaffat sig en förstaslagskapacitet. Därmed kunde de i princip sätta den strategiska balansen ur spel. Detta talades det av naturliga skäl tyst om både i Washington och Moskva. Men det belyser vilken betydelse ubåtarna och spaningssystemen hade.
Tidigare hade ryssarna sökt kompensera kvalitet med kvantitet, men den amerikanska marina uppbyggnaden på 1970- och 1980-talen gav amerikanerna också kvantitativt en god ställning, inte minst om man räknade hur många båtar och ubåtar som faktiskt var ute på operativa uppdrag, och alltså inte låg i hamn, som större delen av de sovjetiska ubåtarna mestadels gjorde.
Utvecklingen av den amerikanska maritima strategin innebar för Nordens del att de strategiska skärningspunkterna försköts mot nordost och såväl Norge som norra Sverige och i viss mån Finland hamnade därmed i närheten av ett av världens strategiskt mest känsliga områden. Nordområdena var inte längre ”den glömda flanken”.
Det andra kalla kriget innebar inte bara en omfattande upprustning av konventionella stridskrafter och nya steg i kapprustningen. Det omfattade också sofistikerade underrättelsemetoder, ekonomisk krigföring och psykologisk krigföring. Särskilt CIA fick under 1980-talet utökade resurser att genomföra dolda operationer, operationer där inte sällan ubåtar var inblandade.
Dolda operationer var ingenting nytt. USA hade använt sig av dessa under hela efterkrigstiden, alltsedan CIA inrättades i slutet av 1940-talet. Och redan under 1950-talet hade en hemlig kongressrapport om CIA:s dolda operationer slagit fast att i kampen mot en fiende som sökte världsdominans fanns inga regler.
Med Reagan och hans nye CIA-chef, den gamle vännen William Casey, gavs dessa ord en ny mening. Kapprustning och ekonomisk krigföring användes öppet för att tvinga motståndaren på knä – psykologisk krigföring skulle hålla honom osäker om vad som skulle ske härnäst. Spänningen skruvades upp, bland annat genom att amerikanska bombplan regelbundet gjorde provocerande skenanflygningar mot Sovjetunionen bara för att i sista stund avbryta och återvända.
Genom CIA blev USA djupt involverat i både Polen och Afghanistan, men också på många andra håll, för att rulla tillbaka det sovjetiska inflytandet.
Vad innebar detta för våra egna närområden och framför allt, för Östersjön? Hur förändrades huvudaktörernas syn på Östersjön, och vad innebar det för Sverige?