Östersjön var scenen för de flesta ubåtskränkningarna av svenska vatten. Det fanns också rapporter från västkusten, men de var få. Det var ostkustens skärgårdar som stod i centrum för inkräktarnas aktiviteter.
Östersjön hade under 1970-talet fått något av en andraplansroll i den strategiska kraftmätningen mellan supermakterna. Den är grund och lätt att täppa till. Det gjorde den otjänlig som basområde för de strategiska kärnvapenbärande ubåtarna. Dessa och de attackubåtar som följde dem opererade i de nordliga vattnen i Atlanten och Ishavet.
För Natos del blev inte minst kontrollen av Östersjöutloppen viktiga, särskilt som organisationen mot slutet av 1970-talet definierade ett nordflanksområde med Östersjöutloppen som en viktig komponent.
I mitten av 1970-talet placerade visserligen Sovjetunionen sex s.k. Golfubåtar utrustade med kärnvapenbärande medeldistansmissiler i Östersjön, men dessa var gamla, bullriga och ansågs av väst så operativt osäkra att de inte betraktades som något större hot. Nato hade god kontroll på var de befann sig.
För Sovjetunionen var Östersjön dock av stor betydelse i en rad andra avseenden. Både som del i en inre försvarsperimeter, som flankskydd vid operationer i Centraleuropa och kanske framförallt som vital transportled för sovjetisk trupp och materiel fram till centralfronten.
Ur sovjetisk synvinkel var kontroll av Östersjön och särskilt dess inre delar med närhet till Leningrad, nuvarande S:t Petersburg, en vital säkerhetsfråga. Ryssarna hade inte glömt belägringen av Leningrad under andra världskriget, och ett sådant hot mot Sovjetunionens näst största stad kunde de inte tillåta igen.
Östersjön hade också betydelse som flankskydd och underhållsområde, särskilt vid en mer utdragen konflikt i Centraleuropa. Det handlade om att utnyttja basresurserna i Östersjön, där nära 70 procent av den sovjetiska marinens totala reparationskapacitet var lokaliserad. Men framför allt var detta innanhav av betydelse som transportled för sovjetisk trupp och materiel till centralfronten i Tyskland, ”Rollerbahn Ostsee”. I händelse av en konflikt kunde Warszawapakten inte förlita sig på det bristfälliga väg- och järnvägsnätet genom Polen, utan behövde kunna föra fram förstärkningar till sjöss. Dessa transporter krävde givetvis skydd, och här fanns uppgifter för attackubåtar och ytfartyg.
De s.k. Warszawapaktsdokumenten, som kvarlämnades i Potsdam efter det tyska enandet, belyste Sovjetunionens och Warszawapaktens militära tänkande och indikerade hur detta var avsett att tillämpas i praktiken. Av dessa dokument framgår att möjligheten att ett krig i Europa skulle kunna begränsas till konventionell nivå blev alltmer central i östsidans militära tänkande i början av 1980-talet. Av övningsmönster kunde utläsas att Warszawapakten hade ambitionen att i ett krigsfall rycka fram genom stora delar av Västeuropa utan att tillgripa kärnvapen. I ett sådant fall skulle möjligheten att snabbt kunna föra fram förstärkningar vara avgörande, dvs. behovet av transportleder var vitalt. Därmed ökade åter Östersjöns strategiska betydelse, men främst som transportled till centralfronten.
Ingenstans i Warszawapaktsdokumenten finns något som tyder på utvecklade angreppsplaner mot Sverige, vilket den förre polske presidenten Jaruzelski bekräftade för Säkerhetspolitiska utredningen.
Östersjön blev också ett övnings- och provområde för den sovjetiska marina utbyggnaden. En stor del av den sovjetiska varvskapaciteten fanns vid Östersjökusten, särskilt i Leningrad-området. Nya fartyg och ubåtar sjösattes och fick sina första provturer i Östersjön. Detta gjorde området intressant även ur underrättelsesynpunkt och den svenska marinen var ibland först med att observera nya sovjetiska fartygs- och ubåtstyper.
Men dessa nya båtar försvann snabbt ur Östersjön och utplacerades i världshaven. Den sovjetiska Östersjöflottan – en av de fyra sovjetiska flottorna – fick nöja sig med gamla fartyg och sjönk snabbt i värde och operativ betydelse i förhållande till de andra tre – Nordflottan, Stilla Havsflottan och Svarta Havsflottan. En f.d. flotta, sade Jaruzelski föraktfullt om den sovjetiska Östersjöflottan.
Sovjetunionen förblev dock kvantitativt den största sjömakten i Östersjön, också på ubåtssidan. Med trettiotalet attackubåtar, huvudsakligen av typen Whiskey, som U 137, var man den numerärt starkaste. Men dessa båtar var alla omoderna. U 137 bar syn för sägen – en gammal skorv, sade de svenska officerare som kom ombord på den.
Den sovjetiska marina övervikten över Nato i Östersjön var inte bara begränsad till kvantitet – den var också relativ. Om man lade samman de svenska flottstyrkorna med Natos styrkor ändrades balansen.
Hur var det då med överskeppningskapacitet för en landstigning i Sverige – det som den svenska Militärledningen var rädd för? Ja, ganska skralt, måste bli svaret. Warszawapaktens förmåga till omfattande landstigningsoperationer på öppen kust bedömdes av det svenska försvaret som tämligen måttlig. Tillgången på specialtonnage i Östersjön medgav överföring av ett och ett halvt förstärkt motoriserat skytteregemente i en omgång. Utnyttjade man också handelstonnage ökade östsidans kapacitet och medgav i teorin upp till fem motoriserade skyttedivisioner i en omgång.
Den västtyska marinen byggdes snabbt ut och blev med sina två dussin moderna ubåtar en faktor att räkna med. Av dessa var ungef är hälften baserade i Östersjön, och hade till uppgift att i krig attackera och störa de sovjetiska transportlederna. Problemet för tyskarna var bristen på basområden. Huvudbasen i Kiel skulle med säkerhet bli angripen från krigets första dag, och då erbjöd de svenska skärgårdarna i praktiken de enda skyddsmöjligheter som fanns att tillgå.
Västtyska marina enheter var flitiga besökare i svenska farvatten. Örlogsbesök i svenska hamnar från Västtyskland, Storbritannien och USA ägde rum årligen. Västtyskarna kom ofta med stora förband, upp till ett tiotal fartyg, och begärde att få god tid på sig att gå in och ut. De besökte ofta mindre hamnar i ostkustens skärgårdar och gjorde sig väl förtrogna med svenska vatten.
Amerikaner och britter intresserade sig mer sporadiskt för Östersjön. Britterna gjorde regelbundet officiella besök med ubåtar och ytfartyg. Amerikanerna besökte officiellt med ytfartyg, men det var normalt bara fråga om enstaka besök. Ur svensk synvinkel var dessa besök särskilt välkomna eftersom vi var angelägna om att markera Östersjöns status som fritt hav, och inte någon slags specialregim, som ryssarna gärna ville ha, ett ”Fredens Hav”, som redan Katarina II och sedermera Chrustjov föreslog, kontrollerat av strandstaterna och lätt att dominera.
Besök från väst utgjorde också välkomna tillfällen för den svenska marinen att öva både ubåtar och ytfartyg. Det är en semantisk fråga om man ska kalla dessa aktiviteter, när gästerna gick in och ut, för gemensamma övningar. Men klart är att man övade tillsammans, medvetna om varandra och med varandra. Färdvägen för besökarna var ju känd från det officiella tillstånd som utfärdats för besöket, ”så vi lyssnade på dom och dom lyssnade efter oss. Sen utbytte vi erfarenheter”, som förre marinchefen amiral Lindemalm uttryckte saken till Säkerhetspolitiska utredningen. Ett syfte var att båda sidor skulle ges tillfälle att komplettera sina s.k. ljudbibliotek.
Sådana aktiviteter gjordes upp muntligt på nivån chef för kustflottan, och fördes aldrig högre upp. Någon begäran om samövning gjordes aldrig i den officiella framställningen på diplomatisk väg. Besökarna antingen var eller gjordes medvetna om att samövningar inte skulle godkännas politiskt i Sverige.
Både amerikaner och britter gjorde icke-annonserade besök i Östersjön med ubåtar. Detta har omvittnats från danskt håll. Danskarna hade full kontroll över vad som löpte in och ut genom Stora Bält och Öresund.
Med tanke på intresset att hålla reda på var de sovjetiska ubåtarna befann sig hade västsidan också behov av avlyssningssystem i Östersjön, och det förekom på detta område ett visst samarbete med den svenska marinen. En avlyssningsslinga skar av Bottenhavet, så att man hela tiden skulle veta vad som fanns där. Den lades ut i samarbete med amerikaner och hade sin central på Muskö, som i sin tur var vidarekopplad till amerikanska system och som i vart fall delvis var bemannad med amerikaner. Sannolikt fanns också andra system. Allt sådant krävde underhåll, och här fanns uppgifter för ubåtar. Sovjet hade naturligtvis sina avlyssningssystem. I vart fall i närheten av sovjetiska hamnar.
Förutom avlyssningssystemen hade Nato ett bredare strategiskt intresse av att den del av Östersjöområdet som inte kontrollerades av WP, alltså också Sverige, inte kom under WP-kontroll. Sverige som underrättelseplattform var av största vikt för västsidan.