Några ubåtar siktades aldrig vid Vinga. Om de någonsin var där så skulle de inte betett sig som ubåtarna senare under 1980-talet. Då visade de upp både periskop, torn och skrov, ibland under långa tider. Flera minuter är i dessa sammanhang en evighet. En ubåt på skarpt uppdrag håller sig under ytan. Det är därför man kommer med ubåt. Inte för att synas, utan för att inte synas. Om en ubåt syns så är det meningen.
Det är redan här som hela resonemanget om ubåtsintrången som ett led i anfallsförberedelser mot Sverige brister. Den som förbereder anfall och samtidigt visar upp sig är vare sig skicklig eller seriös. En ubåt behöver ytterst sällan visa sitt periskop, och gör den det så sker det bara några sekunder. Det har många ubåtskaptener vittnat om. En ubåt som agerar försiktigt har mycket stora möjligheter att undgå upptäckt.
Under 1960- och 1970-talen förekom sporadiska rapporter om ubåtskränkningar av svenska vatten, precis som under 1950-talet. Och i den mån den första generationen av Polaris var tänkt att operera från den svenska västkusten blev detta inaktuellt bara några år senare när nästa generation Polarisrobotar kom, med längre räckvidd. Då kunde Polaris operera från positioner långt ute i Atlanten. Men den ensidiga amerikanska säkerhetsgarantin fanns kvar och förstärktes 1962, som Säkerhetspolitiska utredningen kunde visa.
1970-talet var ett svårt årtionde för det svenska försvaret och särskilt för marinen. Avspänningen hade minskat politikernas intresse av att satsa medel på försvaret. Redan från slutet av 1950-talet hade marinens roll prioriterats ned och den fick en allt mindre del av försvarsbudgeten. Inom denna ram fortsatte man dock att bygga ut ubåtsjaktskapaciteten.
1972 års försvarsbeslut präglades av förväntningar om att avspänningen skulle fortsätta och innebar en chock för försvaret, särskilt för marinen. Kapaciteten för fartygsburen ubåtsjakt minskade, och Försvarsmaktens ubåtsjaktsresurser bestod i slutet av 1970-talet i huvudsak av ett fåtal helikoptrar. Marinen ansåg sig illa rustad att möta ett ökat ubåtshot. Anklagelser förekom i pressen om att marinen använde fiktiva ubåtsincidenter för att få ökade anslag. Uttrycket ”budgetubåtar” präglades.
En incident utanför Utö i Stockholms skärgård 1980 blev förspel till vad som komma skulle. Denna händelse är intressant av flera skäl. Ubåten, eller ubåtarna, visade ett nytt, djärvare aktionsmönster och incidenten ledde till ökade resurser för marinen. Det sätt på vilket Försvarsmakten hanterade fakta i målet var intressant.
Vid tidigare incidenter hade mönstret varit att när en ubåt upptäcktes inne på svenskt vatten sändes en varning med knallskott, en sjunkbomb på avstånd eller liknande. Då lämnade den kränkande ubåten i regel området omedelbart. Så skedde inte vid Utö denna gång, utan ubåten eller ubåtarna gjorde undanmanövrer och dröjde sig kvar på svenskt vatten. Incidenten varade i nästan två veckor och under den tiden hade marinen ett femtontal kontakter med ubåt. Dels såg man periskop, dels hade man sonarkontakter. Avsikten sades vara att tvinga upp ubåten, men det lyckades inte.
Marinen tillsatte en analysgrupp för att reda ut vad som hänt. Denna grupp blev embryot till MANA, marinens analysgrupp, som de följande åren skulle spela en central roll i ubåtsfrågan, från planering av insatser till analys av observationer, formulering av rapporter till försvarsledning och regering, presentationer till media, m.m. Svenska försvarets egna Ghostbusters, spökjägare, om man så vill. Men skulle det också här handla om spöken, precis som i den amerikanska actionfilmen?
Analysgruppen visade redan vid denna tid vilken inriktning den hade. Dess analys av Utö-incidenten gav vid handen att två ubåtar uppträtt i området. En med konventionellt uppträdande. Den antog man var en sovjetisk typ Whiskey (samma typ som U 137 som gick på grund året efter), bland annat därför att den mast som observerats visade likhet med masten på denna typ.
Den andra ubåten hade uppträtt på ett taktiskt sofistikerat sätt. Den var liten och snabb och hade ägnat sig åt avancerade manövrer i hög fart, gått i en cirklar, hållit sig stillaliggande och svävande, uppsökt skyddande vattenskikt. Ubåtar som passade in på denna beskrivning var den moderna sovjetiska Alfa och den västtyska typ 206. Men båda dessa alternativ avvisades av försvarsstaben, Alfa för att den veterligen inte fanns i Östersjön och 206 utan förklaring!
ÖB Lennart Ljung gjorde ingen nationalitetsbestämning efter Utö-incidenten. Men han sade att flera indikationer pekade mot en, eller möjligen flera ubåtar från Warszawapakten. Till grund för det hade marinen den optiska observationen, och Försvarets Radioanstalt, FRA, hade inrapporterat en mycket kraftig ökning av den sovjetiska signaltrafiken till ubåtar från chefen för Östersjömarinen. Dessutom hade ett antal ubåtsbärgningsfartyg från WP observerats.
Vad ÖB inte sade var att en ubåtsbärgningsövning inom WP ägde rum under denna tid i Pommerska bukten i södra Östersjön och att den signaltrafik som FRA inregistrerat hänförde sig till denna övning. Att det förhöll sig så hade FRA klart och tydligt inrapporterat. Det hindrade inte ÖB från att ta med denna trafik som indikation på att det var WP-ubåtar det handlade om vid Utö!
Redan vid denna tid, 1980, hanterade alltså Försvarsmakten indikationer och information på ett egenmäktigt och tendentiöst sätt. Misstanken att det kunde ha varit en västtysk ubåt avvisades utan förklaring och diskuterades inte. Inte ens möjligheten av att det var en ubåt från vardera sidan som följde varandra antyddes, trots att marinen visste att detta förekom. Och information från signalspaning som försvarsledningen visste handlade om annat togs till intäkt för att det vid Utö var WP som kränkte svenska vatten.
Försvarsmaktens information ifrågasattes inte i media, utan fick stora rubriker. Möjligheten av annat än sovjetiska ubåtar antyddes aldrig. Den bild som länge skulle bli förhärskande började ta form.
Också på politiskt håll fick denna händelse betydelse. Den gamla uppdelningen i hattar och mössor gjorde sig påmind, och hattarna med den moderate försvarsministern Erik Krönmark i spetsen eldade på ÖB och marinen. Ubåtsfrågan började få stort utrymme i media och började bli en viktig politisk fråga.
Belöningen för marinen blev nästan 50 miljoner till ubåtsskyddet.
Inriktningen var klar – det handlade om sovjetiska ubåtar. Det enda som saknades var ett klart bevis. Och det skulle komma fortare än man kunde drömma om.