Vid niotiden på morgonen den 10 februari 1982 var förmannen vid Utö skjutfält Stig Norman uppe på Sillviksberget på södra Utö. Därifrån såg han i sydost en ubåt som gick långsamt i övervattensläge. Norman, som tidigare varit skeppare på en bevakningsbåt, tog fram sin kikare och studerade ubåten. Den hade ett karaktäristiskt utseende. Han såg att det inte var någon av de egna.
Norman observerade ubåten under cirka fem minuter. Han bedömde att den låg cirka 4 kilometer ut i havet. Den hade mörkt skrov, och på tornet var något skrivet i vitt. Fören var längre än aktern och också högre. Bakre delen av tornet övergick halvvägs till en utbuktning som var avrundad.
Efter 5 minuter begav sig Norman till Hamnudden, för att få bättre sikt. Då hade ubåten försvunnit. Norman åkte då till säkerhetschefen och anmälde att han sett en ubåt. Säkerhetschefen vidarebefordrade inte Normans anmälan, oklart varför.
Några dagar senare hölls ett möte mellan representanter för örlogsbasen i Berga och bofasta civila på Utö. Vid mötet berättade Norman åter om sin observation och därefter frågade representanter för örlogsbasen ut Norman som utförligt beskrev ubåten.
Av detta blev en rapport, som konstaterade att ubåten var mycket (understruket i rapporten) lik en västtysk ubåt typ 206. I rapporten nämns också en annan rapport om samma incident och att dessa styrker varandra. Denna andra rapport har inte gått att återfinna. Det sägs vidare att beskrivningen utesluter WP-ubåt typ W (Whiskey).
Rapporten avslutas med örlogsbaschefens bedömning att en västtysk ubåt typ 206 sannolikt vistats innanför territorialvattengränsen och därmed brutit mot Tillträdeskungörelsen.
Denna rapport försågs med kvalificerad hemligstämpel (70 år). Den delgavs tre personer och hördes aldrig mera av.
Själva händelsen hamnade i statistiken under rubriken ”möjlig ubåt” men utan nationalitetsbestämning och kom därmed att räknas in i det underlag av observationer som sedan tillskrevs Sovjetunionen (WP).
Inte förrän 2002 års säkerhetspolitiska utredning fick tillfälle att gräva igenom så stora delar av Försvarsstabens arkiv som man kunde komma åt, upptäcktes denna rapport. 2001 års ubåtsutredning, som för sitt material var beroende av vad den militära underrättelsetjänsten MUST och Marinens analysgrupp MANA levererade, fick aldrig tillgång till den.
Vad innebar detta? Det var ju en av de tydligaste observationer den svenska Försvarsmakten gjort dittills, en ubåt i ytläge observerad under lång tid och med karaktäristiska detaljer. Och med en klar och tydlig bedömning av örlogsbaschefen. Borde inte en sådan rapport ha fått vid spridning? Uppenbarligen ville marinledningen inte rapportera saken vidare.
Några veckor senare var det dags igen. Denna gång på Västkusten. Den 21 mars rapporterades en kränkning inne på svenskt territorialhav vid Galterö väster om Göteborg. Man hade observationer och hydrofonkontakter. De dagarna pågick en Nato-övning på fritt hav. Militärbefälhavarens bedömning som inrapporterades till ÖB var att med hänsyn till västtysk övningsverksamhet i området förelåg möjlighet att ubåten varit västtysk.
Inte heller denna gång blev det någon diskussion om nationalitetsfrågan. Denna incident inrangerades också i statistiken och fick ingå i de kränkningar som tillskrevs WP, dvs. ÖB gjorde ingen direkt nationalitetsbestämning men kränkningarna tillskrevs ändå på olika sätt WP (Sovjet). Detta sades tydligt av 1983 års Ubåtsskyddskommission. Vi ska återkomma till denna men det kan vara värt att redan här erinra om vad den skrev.
På flera ställen i Ubåtsskyddskommissionens rapport sägs att ”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”. Och vidare att det ”framstår … som klart att kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980–82 utförts av ubåtar tillhörande Warszawa-pakten” (min kurs.). Dessa uppenbart felaktiga och vilseledande påståenden utgör själva kärnan i Ubåtsskyddskommissionens resonemang om nationalitetsfrågan.
Hur är detta möjligt? Här har vi ju två av ett trots allt inte så stort antal kränkningar månaderna före Hårsfjärden som vardera innehåller flera observationer som tyder på Nato. Och ändå säger kommissionen ”ingen observation”! Samt tillskrivs WP ”andra kränkningar”. Ska man märka ord kan man notera att det inte sägs ”alla” andra kränkningar. Men sammanhanget ger annat besked.
Under 1982 bedömde ÖB att utländska ubåtar kränkt eller sannolikt kränkt territoriet i 25 fall. Av dessa redovisas elva som konstaterade och resterande fjorton som sannolika kränkningar. Allt enligt 1995 års Ubåtskommission. Med tanke på att ett visst antal av kränkningarna avser Hårsfjärden återstår ett mindre antal, uppskattningsvis mellan ett dussin och ett halvdussin, före Hårsfjärden. I två av dessa har man alltså misstänkt västtysk ubåt, och i ett fall, Utö, är man uppenbarligen så säker att händelsen måste tystas ned med särskilt tunga hemligstämplar.
Två av mellan ett halvdussin och ett dussin är ett icke föraktligt antal – kanske en fjärdedel. Och någon klar indikation på WP finns veterligen inte beträffande de övriga kränkningarna. Det betyder att när man gick mot hösten 1982 och marinen i hemlighet planerade att gillra en fälla för främmande ubåtar, så måste det rimligtvis ha stått klart för marinledningen att chansen fanns att man skulle fånga en västtysk ubåt. Om det nu var meningen att man skulle fånga något alls.