Mitt på dagen den 1 oktober 1982 sticker en ubåt upp periskop och mast vid Berganäs i Hårsfjärden, mitt inne i den hemligaste och känsligaste av svenska marina baser, Musköbasen, och mitt framför näsan på ett par svenska militärer i en båt. Bara några meter ifrån dem. Och i en hel minut, som för att retas, sedan dras periskop och mast ned och ubåten försvinner under ytan.
Det var ett agerande som radikalt skilde sig från U 137:s bullrande och klumpiga insegling i Gåsefjärden året innan som slutade långt upp på land. Här var det ett sofistikerat, undanglidande, närmast gäckande beteende som sedan blev kännetecknande för händelserna i Hårsfjärden, alltifrån denna första uppvisning.
Bara någon timme senare, samtidigt med att en helikopter upptar jakten, börjar marinen diskutera arrangemang för pressen, och redan samma kväll beordrar försvarsstabschefen, tidigare chefen för kustflottan, amiral Bror Stefenson, att man skulle förbereda för ett presskvarter för uppemot fem hundra journalister. Föreställningen kunde börja! Nu skulle Sverige visa världen att man kunde fånga en sovjetisk ubåt!
De närmaste två veckorna matades Sveriges och världens TV-tittare med dramatiska bilder av svävande helikoptrar, patrullerande båtar, vattenuppkast efter sjunkbomber och stor dramatik. Och allt detta mitt i den svenska skärgården, rakt utanför vardagsrumsfönstret! Det kalla kriget hade kommit till Sverige. När Sverige inte kom till kriget, utan trodde på avspänning, förtroendeskapande åtgärder och rustningskontroll, så kom kriget till Sverige.
Hårsfjärden-händelserna var den mest dramatiska och spektakulära konfrontation med annan makt som Sverige dragits in i sedan andra världskriget. För den svenska Försvarsmakten var det första gången sedan kriget som man tillgripit verkanseld i annat än skrämselsyfte.
Men Hårsfjärden var också bland de mest dramatiska militära händelserna i hela Europa under det kalla kriget, med undantag av sovjetiska aktioner för att ”visa sin solidaritet” med broderländerna inom Warszawa-pakten. Mellan Nato och Warszawa-pakten kom det i Europa under hela det kalla kriget knappast någon gång till något motsvarande vad gäller vapeninsatser – där var stor försiktighet av nöden, kärnvapenmakter emellan.
Händelserna i Hårsfjärden har beskrivits i flera utredningar och böcker. Chefen för marinen gjorde omgående en intern granskning under ledning av konteramiralen Gunnar Grandin, den s.k. Grandin-rapporten. Marina analysgruppen gjorde en rapport som underlag till 1983 års Ubåtskyddskommission. Denna parlamentariskt sammansatta kommission tillsattes omedelbart efter Hårsfjärden, och presenterade den 26 april 1983 sin slutrapport, ”Att möta ubåtshotet”. Senare har både 1995 års Ubåtskommission och 2001 års Ubåtsutredning kritiskt granskat Ubåtsskyddskommissionens rapport och avvisat dess slutsatser.
Här ska inte upprepas allt som beskrivits i utredningarna och en rad böcker. Men det finns en del att tillägga.
Mest intressant var kanske trots allt inte det som skedde utan allt det som inte skedde.
Ingen ubåt tvingades upp. Ingen nation kunde bindas vid intrången. Inga bevis säkrades. De ordervägar som skulle gälla användes inte. Alla resurser sattes inte in. De vapen man hade användes inte fullt ut. All information rapporterades inte och framförallt inte till alla. Allt material som kunde stödja bevisföringen bevarades inte. Mycket lite finns kvar. Mycket, väldigt mycket, har bara försvunnit.
Det blev bra bilder i TV och tidningar. Men det är svårt att komma ifrån intrycket att helhetsbilden inte stämmer.
Att en ubåt skulle visa periskop och mast under en hel minut eller mer mitt inne i ett svenskt basområde utan att det var meningen måste anses mycket osannolikt. Det finns inget annat rimligt motiv än att ubåten ville ses.
Det har spekulerats i att avsikten var att få det svenska försvaret att skärpa sig. Bara några veckor före Hårsfjärden hade chefen för kustflottan Bror Stefenson sagt att Sverige riskerade allvarliga påtryckningar från stormakterna om vi inte skärpte ubåtsjakten runt kusterna. Liknande tongångar hade också ventilerats i pressen från moderat politiskt håll. Carl Bildt skrev i Svenska Dagbladet dagarna före Hårsfjärden att det inte var ”osannolikt att NATO börjar öva motoperationer i exakt de svenska skärgårdsområden som vi visat att vi inte kan hålla fria från sovjetiska ubåtar”.
I en orientering för statsministern dagarna efter Hårsfjärdenhändelsen av ÖB och försvarsstabschefen sade den senare att motivet kunde vara att testa vår förmåga och vilja att försvara vårt territorium.
Men vad skulle Sovjetunionen vinna på att det svenska försvaret stärktes? Ryssarna visste vilket nära samarbete svenskarna hade med västmakterna och en skärpning kunde bara förstärka detta. Också Ubåtskyddskommissionen avvisade detta motiv som både ologiskt och otroligt. Då tänkte kommissionen bara på möjligheten av sovjetiska ubåtar.
Bland dem som efteråt talade om att testa det svenska förvaret finns USA:s försvarsminister Caspar Weinberger och brittiske marinministern Sir Keith Speed. Nato opererade regelbundet i svenska vatten för att testa det svenska försvaret, sade Weinberger, och fick instämmande av Speed.
Fräckheten i kränkningarna vid Hårsfjärden hade få motsvarigheter. Tankarna går osökt till de djärva amerikanska operationer i sovjetiska hamnar och basområden som bland annat beskrivits i boken Blind Man’s Bluff. Den väckte uppseende för sina dramatiska berättelser om amerikanska ubåtsoperationer under det kalla kriget, till exempel om hur amerikanska ubåtar mitt framför näsan på den sovjetiska marinen placerade ut avlyssningsanordningar på sovjetiska undervattenskablar. Och om att de kunde följa sovjetiska ubåtar i kölvattnet i många veckor utan att upptäckas. Men där var det skarpt läge, där visade de sig inte, och de kom undan ostört.
I Hårsfjärden visade ubåtarna upp sig. Det tyder knappast på att det rådde skarpt läge. I vart fall inte ur ubåtarnas perspektiv. Men det blev bra skådespel.
Hur kunde marinledningen veta att det skulle bli ett sådant spektakel att man från första dagen började förbereda ett internationellt presshögkvarter för fem hundra journalister?
Marinen höjde förväntningar och inbjöd hela världen till skådespel – ett skådespel som upplöstes i intet allteftersom dagarna gick utan att någon ubåt tvingades upp. En besviken suck spred sig i höstdimmorna över Hårsfjärden. Och besvikelsen övergick på många håll i misstankar att allt inte stod rätt till och i anklagelser om att ubåtar medvetet släppts ut.
Var det någon eller några som hade en annan agenda? Ett annat uppdrag? Klart var att ordinarie ordervägar var satta ur spel och att marinen inte utnyttjade alla resurser i vapenväg. Det som användes gjordes med största försiktighet. Informationen om vad som hände var styrd och tillrättalagd. Det som kunde varit tydliga bevis bevarades inte. Det såg till och med ut som om någon eller några hade städat här och där.
Den första observationen av periskop följdes av ett par indikationer till senare samma dag, hydrofonkontakter, utslag på magnetslingor och radarekon, allt i och omkring Hårsfjärden. De närmaste dagarna var fyllda av observationer av olika slag, och en del insatser med sjunkbomber och minor gjordes. Ett antal ubåtar, varav flera miniubåtar, föreföll operera i Hårsfjärden och i Sandhamnsområdet och med jämna mellanrum visa upp periskop eller till och med torn. Ingen kunde tvingas upp.
Men det var något märkligt med den svenska marinens agerande. I stället för att ta varje tillfälle till att visa på indikationer, som man gjort vid Utö 1980, så verkade det nu som om man lyfte fram en del och skylde över annat.
Flera besvärande frågor anmäler sig:
• Varför följdes inte den rådande befälsordningen?
Det hade börjat redan med övningen/fällan Notvarp, där inte alla berörda instanser var informerade. Det kan ha sin förklaring i behovet att hålla tätt om planer på en fälla. Men när det övergår i en skarp operation, om det nu var det, så borde rimligtvis ordinarie ordervägar gälla. Det skedde inte. I stället var det en liten grupp, med försvarsstabschefen i en central roll, som höll i de flesta trådar och fattade de avgörande besluten. I denna grupp ingick också chefen för analysgruppen. Det var där som indikationer och skeenden analyserades och det var där det avgjordes vad som skulle anses ha skett. Därmed kunde försvarsledningen kontrollera och styra information – och beslut – inte bara inom systemet, utan också utåt. Marinens egna ”ghostbusters” hade huvudrollen.
• Varför utnyttjades inte alla resurser?
Förutom vapeninsatser gällde detta egna fartyg och ubåtar, men också hydrofonsystem. En stor del av den svenska marinen var samlad till södra Sverige för en övning. Chefen för ubåtsdivisionen i Karlskrona erbjöd Muskö örlogsbas tre moderna Näcken-ubåtar för att täcka utloppen från Hårsfjärden och Mysingen. Med hjälp av ubåtarnas hydrofoner skulle man kunnat få en god uppfattning om vad som rörde sig där och täcka in eventuella utpassager. Men Muskö-basen var inte intresserad. Den var inte heller intresserad av ett system med moderna norska släphydrofoner, som enligt uppgift skulle ha kunnat täcka in en stor del av Hårsfjärden och avsevärt ha förbättrat möjligheterna att få en bild av vad som rörde sig där. En svensk sjöofficer erbjöd sig att förmedla kontakt med de norska tillverkarna, som han kände, men det avböjdes av marinen.
• Varför lät marinledningen inte bärgningsfartyget Belos systematiskt leta igenom området sedan en mina sprängts vid Måsknuv den 11 oktober?
Belos sändes efter några timmar till ett helt annat område för att leta efter en blindgångare. Den lokala befälhavaren vid Mälsten trodde att de hade en skadad ubåt på botten och detsamma trodde uppenbarligen ÖB, som i sin dagbok talar om en ”eventuellt skadad ubåt”, men örlogsbasen sände Belos att leta blindgångare. Var det viktigare?
• Varför gjordes vapeninsatser med så stor återhållsamhet?
Det är lätt att förstå på ett plan – vi var ju inte i krig, i vart fall inte ännu. Men det har diskuterats mycket och hade betydelse i sammanhanget. Det gäller både sjunkbomber och minor. Besluten om vapeninsatser – eller för den delen eldförbud – fattades genomgående centralt av högsta instans, särskilt vid avgörande tillfällen. Då höll försvarsstabschefen ofta själv i trådarna.
Sjunkbomber är i regel inte så allvarliga för en ubåt, åtminstone inte enstaka fällningar, som också ofta görs på lite avstånd för att skrämmas. En direkt fullträff kan givetvis göra stor skada. Under hela den tid Hårsfjärdenincidenten varade, fjorton dagar, fälldes ett knappt 50-tal sjunkbomber. Som jämförelse kan nämnas att under andra världskriget gjordes beräkningar att det statistiskt sett krävdes uppemot 150 sjunkbomber för att sänka en ubåt!
Ofta fälldes sjunkbomberna under Hårsfjärden-jakten en och en, eller två och två. Detta kritiserades också av den interna utredning om händelserna som gjordes, den s.k. Grandin-utredningen. Där sades det att fällning i salva, dvs. ett stort antal i ett fält, var nödvändig för att ge resultat. Det var också vad gällande reglementen föreskrev. Men den centrala försvarsledningen – ofta försvarsstabschefen själv – tog befälet och beordrade begränsade insatser.
Vid minst två tillfällen med säkra kontakter den 7 oktober utfärdades eldförbud för sjunkbomber. Vid ett tillfälle hade marinen lyckats fästa en magnetisk sändare vid ett ”föremål” under vattnet som rörde sig och en helikopter och en patrullbåt följde efter. Helikoptern hovrade i 40 minuter rakt över föremålet, men både den och patrullbåten fick eldförbud från örlogsbasen, dit försvarsstabschefen anlänt någon timma tidigare.
Senare samma kväll kom order direkt från försvarsstaben om eldförbud med sjunkbomber. En annan gång, den fjortonde, efter en stark indikation i minlinjen vid Mälsten, gick en röst in och beordrade bara en sjunkbomb, just som en patrullbåt förberedde att fälla en matta. Denna röst har inte kunnat identifieras.
Samma försiktighet gällde minorna. Här finns ett mönster där personalen på platsen verkade för eldtillstånd, men högre instans höll tillbaka och också här spelade försvarsstabschefen en nyckelroll. ÖB, liksom regeringen, tycktes ibland vara mindre obenägen att sätta in minor än försvarsstabschefen. Det politiska trycket spelade givetvis en roll. Politiker och media hetsade på.
• Varför rapporterades inte all information?
Naturligtvis kunde försvarsledningen inte berätta allt för alla, särskilt inte om taktik, avlyssning och annat. Men inte ens internt vidarebefordrades allt. I analysgruppens rapport har mycket sållats bort. Även det är som det ska. Men det fanns mönster också i sättet att hantera informationen och hur det sållades. Den grundläggande presumtionen var att alla indikationer pekade på Warszawapakten. Allt som kunde peka västerut skars bort. Det var ingenting nytt. Det var en fortsättning av den politik marinledningen valt alltsedan Utö-incidenten 1980. Vad som är minst lika besvärande och mer förbryllande, är att allt som kunde vara alltför tydligt också sållades bort. Det gäller rader av observationer, indikationer, bandinspelningar, m.m. Vi ska titta lite närmare på några av dessa. Redan i värderingen av den första periskopoperationen den 1 oktober framträder mönstret. Här räknar analysgruppen upp ett antal sovjetiska ubåtar som det kan ha varit fråga om, men nämner inte ens möjligheten av en västubåt, trots att många sådana också kunde passa in på det som observerats.
Samma mönster fortsätter. De två tydligaste optiska observationerna i området gav båda intryck av ubåt med ett torn som var högre än det var brett. Ingen känd WP-ubåt hade torn av denna typ, de var all låga och breda. Analysgruppen tar ingen notis om detta utan klassar utan vidare alla observationer från denna tid som WP-ubåtar.
En ubåt i ytläge vid Dalarö på förmiddagen den 4 oktober sågs så tydligt att observatören kunde göra en skiss. Denna skiss stämmer inte med någon känd WP-ubåt. Ändå bedömer Marina analysgruppen att det handlar om en sovjetisk Romeo-båt, vars profil inte alls liknar teckningen och sorterar in observationen i WP-kategorin.
Grandin-utredningen skrev att ”vissa indikationer hade erhållits som kunde tyda på att ubåtar från såväl Warszawapakten som Nato hade befunnit sig i närområdet.” 1995 års ubåtskommission berättar om detta och redogör för indikationerna på västtysk ubåtsradar både under Notvarp och senare under Hårsfjärden. Kommissionen nämner också att FRA 1988 hade pekat på svårigheterna att göra identifikationer av ubåtsradar och framhållit att alla sådana uppgifter måste anses som mycket osäkra.
Marina analysgruppen tar i sin rapport om Hårsfjärden från mars 1983 enbart fasta på de uppgifter om signalspaning som pekar på WP och i det underlag som gavs till Ubåtsskyddskommissionen sägs att ”resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om WP-ubåtar”. Uppgifterna om västtysk ubåtsradar avfärdas som ”feltolkning i den automatiska datautvärderingen”.
Det är inte bara indikationer på ubåtar från väst som har lämnats åt sidan. Också uppgifter om civila fartyg från väst målades över i krigsdagböckerna. Information om östfartyg fick stå kvar. Det var dock en låg aktivitet på östsidan, både civilt och militärt, under denna tid. Men varför dölja uppgifter om civila fartyg från väst? Kunde det vara för att vissa mindre ubåtar alltid opererade med stödfartyg och att dessa också kunde vara civila?
• Varför bevarades inte handlingar, foton, band m.m. med de mest påtagliga indikationerna?
Det finns rader av exempel på att viktiga handlingar plockats bort, till och med ur ÖB:s krigsdagbok! Än mer märkligt är att det som var alltför tydligt – eller kunde vara det – sållades bort. Det gäller mängder av uppgifter som man fick fram – eller kunde fått fram – och vi ska här behandla några särskilt uppmärksammade fall: sjunkbomber och eldförbud den 7, minsprängning vid Mälsten den 11, bandupptagning vid Mälsten den 12 och utpassage vid Danziger Gatt den 13 samt en transponder på botten utanför Mälsten.
• Sjunkbomber och eldförbud den 7 oktober – ingen ubåt?
Den 7 oktober tog sig en ubåt ut ur Hårsfjärden. Mängder av indikationer pekade på detta. Analysgruppens bedömning i efterhand blir dock att det inte var någon ubåt.
Ubåtsnät hade lagts ut vid Hårsfjärdens norra mynning, och mitt på dagen den 7 såg marinens personal hur bojarna till näten förflyttade sig 50 meter österut mot vinden och sedan tillbaka. En dramatisk jakt började. Försvarsstabschefen begav sig till Muskö-basen. ÖB underrättades och han meddelade statsministern. Helikoptrar och patrullbåtar fick kontakt med ett eko och fällde sex sjunkbomber i omgångar. Det kom upp olja och en magnetisk sändare släpptes i vattnet, fastnade och började sända.
En helikopter låg i 40 minuter rakt ovanför sändaren men både den och en patrullbåt på platsen fick eldförbud från basen. Dykare gick senare ned från bärgningsfartyget Belos. Belos frågade basen om de skulle rapportera i klartext. I efterhand kom uppgifter om hål i näten.
Senare på kvällen förflyttade sig näten än en gång, nu 100 meter. Helikopter sändes ut och fick kontakt öster om näten och en patrullbåt anslöt och släppte fyra sjunkbomber. Därefter fick den eldförbud, men uppmanades att hålla kontakten, vilket den gjorde. Direkt från ÖB, på försvarsstabschefens anmodan, kom order om återhållsamhet med sjunkbomber – endast en i sänder mot säker indikation. Samtidigt utfärdades eldförbud också för minor, trots att ÖB tidigare under dagen givit eldtillstånd. Två minor hade utlösts av misstag.
Nästa dag byttes ubåtsnäten ut.
I efterhand gjorde analysgruppen bedömningen att det inte var frågan om någon ubåt.
• Minsprängningen vid Mälsten den 11 oktober – ingen ubåt?
På förmiddagen den 11 oktober rapporterades flera indikationer som tydde på att en ubåt var på väg söderut på Mysingen mot minspärren vid Mälsten. Minorna hade fått eldtillstånd av ÖB, men i syfte att skada, inte att sänka. Ett amerikanskt spaningsflygplan befann sig i närheten och gjorde en ljudbang.
Kl. 12.20 indikerade minspärren att ett magnetf ält passerade ut ur Mysingen, över minorna. På ytan syntes ingenting. Sensorerna ställdes av två gånger, men utslaget var kvar och indikerade under 10 sekunder ett tydligt magnetfält. En mina sprängdes och 600 kg sprängmedel sände en vattenpelare 60 meter upp i luften. Smällen hördes till Nynäshamn, där förnsterrutorna skallrade.
En stor grönaktig slam-och oljefläck låg kvar på ytan efter smällen och drev norrut med strömmen. Fläcken observerades en halvtimma senare av ett spaningsplan cirka fem hundra meter längre norrut. En bevakningsbåt gick ut kl 13.05 för att ta oljeprover. Inga provresultat finns kvar idag.
En timma senare, kl. 14.00, rapporterade minstationen på ön Måsknuv utanför Mälsten, varifrån minorna opererades, om ett ”gult moln” i vattnet strax norr om minsprängningen. Kl. 14.09 rapporterades från Mälsten om denna andra färgfläck, som beskrevs som ett växande grönfärgat område i vattnet strax norr om minsprängningen. Fläcken utvidgades snabbt och drev norrut. Kl.14.35 beordrades en helikopter upp för att fotografera denna nya, starkt gröna, fläck. Samtidigt beordrades en båt ut för provtagning. Fläcken fotograferades kl. 15.00 en kilometer norr om sprängplatsen. En DN-reporter, som hört smällen från Nynäshamn, kom till platsen i båt och hamnade i ett område som han beskriver som gult.
På örlogsbasen avfärdas denna fläck som bottenslam.
Inga spår finns idag kvar av resultaten av vattenproverna. Inte heller finns helikopterns bilder kvar.
Men helikopterföraren gjorde en skiss av fläcken och dess utbredning. Den finns kvar och hittades av ubåtsutredningen i ett arkiv på Muskö. Av skissen framgår att fläcken drev norrut med strömmen och snabbt utvidgades till ett område cirka 450x150 meter. Vid provtagningen noterades också att färgskiktet var tunt, att fläcken höll samman, var onaturligt grön, flöt som en film på vattenytan och att den utgjordes av finfördelad materia som inte blandades med vattnet. Knappast bottenslam alltså.
Efter minsprängningen sändes bärgningsfartyget Belos till platsen för att göra bottenundersökningar. Det gjordes med hydrofoner och fjärrstyrd videokamera, men några dykare sändes aldrig ned. Belos hittade föremål som bedömdes som stålplåtar vilket rapporterades till ÖB. Efter några timmar förflyttades Belos för att leta efter blindgångare i Norra Hårsfjärden. Plåtarna bedömdes i efterhand vara tunnor på botten.