Fläcken var av en typ ubåtar använder sig av i nöd, upplyste försvarsstabens krigsdagbok och händelsen rapporterades till ÖB. Där avfärdades den som bottenslam, en åsikt som marinen hållit fast vid sedan dess.

Amerikanska ubåtar använde sig av denna typ av färgsignaler som kunde observeras av satelliter (också genom moln, eftersom färgfläcken var radarkänslig). Sovjetiska ubåtar sände normalt upp behållare med färgad rök. Ryssarna ska också ha använt röda ljussignaler, men aldrig färgfläckar på vattenytan.

Ubåtsutredningen 2001 gjorde en ingående undersökning om den gröna fläcken, men kunde i brist på bevis inte komma till en entydig slutsats. Dess skrivningar om detta är en kompromissprodukt. Försvarsmakten höll konsekvent fast vid att det inte kunde vara någon signal. Möjligen var det inte bara bottenslam utan kanske någon gammal behållare med färg som kan ha legat på botten och kastats upp av detonationen.

På kvällen och under natten rapporterades från det bottenfasta hydrofonsystemet utanför Mälsten om ljud som beskrivs som hammarslag och knackningar, samt också skrapande och högfrekventa ljud och propellerljud. Dessa ljud har ibland tolkats som arbete i eller på en skadad ubåt.

Det högfrekventa ljudet har av tv-programmet Uppdrag Granskning visat sig komma från en sändare vars strömförsörjning hade frekvensen 400 Hz. Det var en frekvens som Nato-ubåtar använde sig av, men som inte förekom på de WP-ubåtar som opererade i Östersjön.

En bild av det hög frekventa ljud som hydrofonsystemet på Mälsten uppsnappade och som visade sig komma från en sändare av en typ som Nato-ubåtar använde, men som inte förekom på de WP-ubåtar som opererade i Östersjön. Det är det långa, smala ”strecket” i mitten som är den förmodade NATO-signalen.

Försvarsmaktens interna utvärdering efter Hårsfjärden, Grandin-rapporten, ansåg att en ubåt kunde ha blivit skadad vid tillfället, men inte nödvändigtvis så allvarligt att den tvingats inta ytläge eller sänkts.

Analysgruppens bedömning av händelsen blev dock att det inte kunde vara fråga om någon ubåt, ty om det var en ubåt hade sannolikheten varit stor för att den blivit allvarligt skadad. Inga spår återfanns vid den efterföljande undersökningen (som dock avbröts efter kort tid). Alltså var det enligt analysgruppen inte en ubåt. Punkt.

• Bandupptagning vid Mälsten den 12 oktober – WP-ubåt?

Några veckor före Hårsfjärden-händelserna hade Försvarsmakten beslutat att förstärka det magnetiska minspärrsystemet med akustiska sensorer. Från Norge köptes ett system med fem bottenfasta hydrofoner, som installerades i en linje söder om minspärrarna vid Danziger Gatt, sydost om Mälsten. Under september och början av oktober gjordes finjusteringar av detta system med hjälp av norrmännen. Alla aktiviteter och ljud i vattnen kring Mälsten kunde nu följas och bandas. Och just när systemet kommit på plats kom det ubåtar förbi precis där!

Det är den 12 oktober och kanske just den ubåt som utlöste minan dagen innan och som Analysgruppen sedan förklarade inte var någon ubåt, som nu, möjligen reparerad efter minsmällen, sakta började röra sig i riktning ut mot öppet hav och förbi mikrofonerna. På morgonen den 12 rapporterade akustiken, dvs. den nya hydrofonstationen, släpningar, metalliska ljud och knackningar och lite senare på dagen propellerljud.

Sedan kom ett kvittrande ljud, som återkom med några sekunders mellanrum och blev allt starkare. Från kl.16.30 och två timmar framåt kunde man följa detta ljud, som av operatören bedömdes som ubåt och som var på väg utåt havet. Stora delar av sekvensen spelades in och skeendet rapporterades samtidigt uppåt i systemet och till Försvarsstaben.

Den som spelade in bandet var en erfaren hydrofonist från en av de svenska ubåtarna. Han spelade in en cirka en halvtimme lång sekvens med ubåtsljud, från en ubåt som rörde sig alldeles i närheten av mikrofonlinjen, och längs denna, så att en tydlig signatur kunde registreras. Därefter flögs bandet med helikopter omedelbart in till försvarsstaben. Nästa dag lämnades det till FOA.

Nu fanns bevis! Men på vad? Försvarsstabschefen Bror Stefenson begav sig på kvällen hem till ÖB Lennart Ljung efter att först ha besökt chefen för marinen Per Rudberg. Därefter for ÖB och försvarsstabschefen till försvarsstaben.

Enligt de första analyserna av bandet samma kväll talades det om låga varvtal, vilket tydde på stor propeller. Det konstaterades under analysen att det inte fanns någon WP-ubåt som hade så stor ”snurra”. Det tydde på ubåt längre västerut, enligt chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning.

Det inspelade bandets öden har varit föremål för ändlösa diskussioner. Av bandet finns idag kvar tre minuter och fyrtiosju sekunder, och alla de ljud som hydrofonisten spelade in och på bandets talkanal beskrev som säker ubåt är dränkta i havsbrus. Den officiella versionen är att bandet stängts av på grund av ett misstag. Det förnekas av hydrofonisten och motsägs av talkanalen där hydrofonisten beskriver vad han spelar in.

Bandet – eller en kopia därav – sändes till Norge för analys. Detta är i och för sig inte så märkligt – det var ju en norsk anläggning och Norge hade expertis på området. Det märkliga är att Försvarsmakten konsekvent förnekat att bandet skulle ha varit i Norge. Ubåtsutredningen 2001 gjorde en ingående undersökning av sakförhållandena och på grundval av denna undersökning och andra fakta som senare framkommit får det anses bortom allt tvivel att bandet sändes till Norge. Det har också senare bekräftats av både norska och svenska källor.

Men varför var det så känsligt? Norge hade stor erfarenhet på området, och ett väl utbyggt ”bibliotek” med signaturer på olika ubåtar. Kunde de norska experterna konstatera att det inte var en sovjetisk ubåt? Vissa uppgifter tyder på det och norska källor har berättat för svenska journalister och forskare som Anders Hasselbohm och Ola Tunander att det förhöll sig så.