Den 21 oktober 1982, bara några dagar efter det att händelserna i Hårsfjärden klingat av, tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning, Ubåtsskyddskommissionen, för att klarlägga vad som skett och bedöma om förstärkningar av ubåtsskyddet var påkallade.
Kommissionen lämnade sitt betänkande den 26 april 1983. Betänkandet är ett märkligt aktstycke i svensk utredningshistoria. Det gav en detaljerad beskrivning av ”det sannolika händelseförloppet” och pekade ut Sovjetunionen som ansvarigt.
Kommissionen fattade inte sitt beslut i nationalitetsfrågan på det sakliga underlaget, utan på politiska grunder, närmare bestämt inrikespolitiska. Mot bakgrund av U 137 och allt som hade sagts i media och annorstädes var det närmast en politisk nödvändighet att peka ut Sovjetunionen. Hattarna dominerade landskapet. Regeringen gick på samma linje som kommissionen, om än med tvekan hos flera statsråd.
Underlaget kom från Försvarsmakten och det var inte många som ifrågasatte det vid den tiden. Att det inte höll skulle visa sig senare och nästa utredning, Ubåtskommissionen, 1995 visade på svagheterna i bevisföringen. Men ingen utanför Försvarsmakten hade möjlighet att kontrollera detta då, 1983.
Ubåtskyddskommissionen grundade sitt utpekande av WP och i första hand Sovjetunionen på fyra indiciekedjor: optiska observationer, akustiska observationer, signalspaning och spåren på havsbotten. Alla dessa byggde på vad försvarsstaben, läs analysgruppen, levererat. Ingen av dem höll.
De optiska observationerna uppgick enligt underlaget till sexton, varav elva under Hårsfjärden-incidenten. ”Samtliga observationer har tolkats som WP-ubåt”, sades det.
De akustiska observationerna var två, varav en under Hårsfjärden-incidenten. Slutsatsen av båda observationerna är WP-ubåt, sades det.
Signalspaningen baserade sig på fyra indikationer, varav som tidigare nämnts två var bedömda som västtysk ubåtsradar. I underlaget till kommissionen sägs dock att ”resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om WP-ubåtar.”
Bottenspåren avsåg miniubåtar. Även här pekade underlaget på WP, med hänvisning till att möjligheten att i väst hemlighålla existensen av miniubåtssystem var obefintlig, att det inte fanns några tecken på att ”någon västmakt inom vårt närliggande område” – alltså inte Danmark, Norge eller Västtyskland! – hade miniubåtar som skulle kunna använts inom Hårsfjärdenområdet. Däremot fanns inom öst stor kunskap på området, sade man och drog sedan den logiskt närmast halsbrytande slutsatsen att ”Förekomsten av spår styrker således att kränkande miniubåtar tillhör WP.”
I sin redovisning glider kommissionen i formuleringarna: ”optiska observationer … har … givit experter värdefull information”, och ”vid efteranalysen av vissa inspelade hydrofonljud har det framkommit indikationer som ger information” och ”På liknande sätt är det möjligt att via signalspaning erhålla underlag för bedömningar” (en i sin totala brist på förpliktelse lysande formulering) och ”bottenspåren … anses av experterna ge viktiga besked i nationalitetsfrågan”. ”Till grund härför ligger vissa bedömningar rörande känd teknologisk utveckling och operativa mönster i Östersjön.”
Rapporten fortsätter: ”Om summan av alla dessa indicier läggs samman med vad som i övrigt är känt om marina operationsmönster i Östersjön framstår det enligt de militära och civila svenska experter kommissionen konsulterat som klart att kränkningarna … utförts av ubåtar tillhörande Warszawa-pakten.” och ”Kommissionen har efter ingående prövning anslutit sig till denna bedömning.”
Kommissionen gömde sig alltså bakom sina experter, och det var dessa som ansåg det klart. Men det var det alltså inte. Inte annat än i politisk bemärkelse.
Alla dessa indiciekedjor avvisades av 1995 års Ubåtskommission, med instämmande av 2001 års Ubåtsutredning. Det är märkligt att de kunde hålla så länge.
Underlaget hade levererats av Försvarsstaben och där av den Marina analysgruppen. Nu hade dess roll befästs och det var den som både styrde agerandet och skrev historien, efter väl etablerat mönster.
Förutom indiciekedjan upptas Ubåtsskyddskommissionens betänkande av en beskrivning av det förmodade händelseförloppet. Här finns i och för sig inte så mycket att invända, utom en och annan mina och utpassage som utlämnats. Det förefaller mycket väl kunna vara ett möjligt skeende, oavsett vilken eller vilka nationer som opererade, men givetvis inget som kan slås fast med någon grad av säkerhet, vilket också Grandin-rapporten påpekade.
Det kanske mest anmärkningsvärda uttalandet i kommissionens rapport är dock vad som sägs om Nato: ”Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”. Att detta uttalande var uppenbart vilseledande måste rimligen ha stått fullständigt klart för den militära expertis som levererade underlag till rapporten.
Och när kommissionen några rader senare skriver att det framstår som ”klart att kränkningarna vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980–82 utförts av ubåtar tillhörande Warzawapakten” är det bara frånvaron av ordet ”alla” som, visserligen med en läsning som fan läser bibeln, räddar författarna från ren lögn.
Ubåtsskyddskommissionens rapport har också påtagliga drag av försvarsskrift för varför marinen inte lyckades få upp någon ubåt, för det militära agerandet och särskilt för försvarsstabens ingripanden. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att den militäre experten i kommissionen var just försvarsstabschefen, som också var huvudperson på svensk sida under Hårsfjärden. Men man noterar med vilken fermitet författarna till rapporten anstränger sig för att avfärda rykten om att ubåtar medvetet skulle ha tillåtits undkomma, liksom att utförligt ge sin version av eldförbudsfrågan.
När kommissionen diskuterar motivfrågan avfärdar den först de varianter som skulle ha haft störst relevans ur ett västligt perspektiv, nämligen att framprovocera förstärkningar av det svenska ubåtsskyddet – trots att både den militäre experten (Stefenson) och en medlem av kommissionen (Carl Bildt) dagarna före Hårsfjärden-incidenten uttalat sig offentligt om just detta – att sända politiska signaler till Sverige, att utnyttja de svenska skärgårdarna som skyddat baseringsområde och underrättelsemotivet.
Det sistnämnda skulle dock inte kunna vara ensam, eller ens huvudsaklig förklaring, sägs det, utan kommissionens huvudintryck blir att det handlar om förberedande skeden i en militär operativ planering. Det kunde handla om förberedelser för att sätta in specialförband, minor, m.m.
Den militära expertisens synpunkter blev styrande för kommissionens rapport. Det är kanske inte heller så konstigt. Kommissionens ledamöter hade ju ingen egen information, utan var i händerna på den militära expertisen.
I det opinionsklimat som rådde var det inte förvånande att den bild som gavs av Försvarsmakten accepterades. Hattarna sopade mattan med alla i den allmänna debatten.
Resultatet för marinens del blev ytterligare 250 miljoner.
Saken var klar, Hårsfjärdenhändelserna hade gjort klart för alla i Sverige och för hela världen att Sverige var utsatt för ett allvarligt militärt hot. Ubåtsskyddskommissionen hade bevisat att detta hot kom från Sovjetunionen. Regeringen gjorde sitt och protesterade och temperaturen i relationerna mellan Stockholm och Moskva sjönk till fryspunkten.
Men om förövaren nu var avslöjad borde han väl rimligen upphöra med verksamheten? Uppenbarligen inte. Bläcket hade knappt torkat på Ubåtsskyddskommissionens rapport förrän det var dags igen, först i Sundsvall, sedan i Karlskrona. Det var miniubåtar och dykare och vild skottlossning. Men inga ubåtar kunde fångas någonstans. Och inga bevis säkras. I vart fall inte om vem det var som utförde kränkningarna.
Den allmänna föreställningen förblev att ryssarna låg bakom. Marinens uppgift var att bevisa detta.
Det skulle alltså ha inneburit att Sovjetunionen, som vid den tiden avverkade den ena åldrade ledaren efter den andra, vars ekonomi sedan länge gått i stå och som satsade allt man hade på att inte helt förlora kontakten med den amerikanska rustningstakten på det strategiska området, som hade fullt upp med Afghanistan, som till sist beslöt sig för att det var för riskfyllt att gå in i Polen och som på andra håll visade stor återhållsamhet och försiktighet, detta Sovjetunionen skulle alltså vid denna tid ha flyttat fram sina positioner mot Sverige och fortsatt att sända ubåtar och miniubåtar – som de flesta experter är överens om att ryssarna då inte hade – till svenska vatten i syfte att förbereda ett anfall mot ett neutralt land som man visste inte utgjorde något hot.
Ekvationen går inte ihop. Bitarna faller inte på plats. Ryssarna hade vid den tiden vare sig kapacitet eller intentioner att anfalla Sverige. Och det var ju också så man såg tingens ordning på många håll i vår omvärld, inklusive i Washington. Om man i Washington och London verkligen trodde på den svenska militärens världsbild och hotbilden mot Sverige, varför sade de då ingenting? Eller gjorde någonting?
Hur kunde väst och särskilt USA under det kalla krigets allra kallaste period stillatigande åse hur ett neutralt land gång på gång utsattes för övergrepp från ”the Evil Empire” utan att reagera? Hur kunde det komma sig att Reaganadministrationen, som på alla andra håll i världen höll ryssarna på sträckbänken, accepterade att Moskva just mot Sverige flyttade fram sina positioner, utan ett ord av reaktion från Washington?
Det kan bara förklaras med att man helt enkelt inte trodde på Sverige. Eller kanske till och med visste bättre …