Sundsvall 1983, Karlskrona 1983 och 1984, Töre 1987 – den ena orten efter den andra blev nu förknippad med ubåtskränkningar, stora militära operationer, och en ständigt spejande allmänhet. Men ingen ubåt kom upp och inga spår säkrades. Vad var det som försiggick?
Det saknades inte tecken på att väst kunde vara inblandat. Underrättelse- och marinofficerare i grannländer och andra västländer kom med mer eller mindre tydliga anspelningar. De gjordes dock anonymt – ubåtsverksamheten tillhörde det hemligaste som fanns under det kalla kriget. Ryssarna fortsatte att insistera på att de var oskyldiga, och frågade svenskarna varför man inte satte in större vapenmakt för att tvinga inkräktarna till ytan. Sovjetledaren Andropov sände ett budskap till Palme via Finlands president Koivisto – bomba på bara! ”Andropov bad mig förmedla beskedet till svenskarna att Sovjetunionen bad dem sänka varje ubåt de kunde upptäcka i de egna vattnen”, skrev Koivisto i SvD 2008.
Den svenska Försvarsmakten gjorde sitt yttersta för att förstärka bilden av att Sovjetunionen var skyldigt.
Om västmakterna låg bakom kränkningarna och syftet var att frammana bilden av Sovjetunionens aggressiva avsikter hade de all anledning att vara nöjda med utvecklingen.
I Sverige gick debattens vågor höga. Det var hattar mot mössor igen och igen. Affärerna avlöste varandra. Bildtaffären, Ferm-affären, Bodström-affären. Anklagelserna haglade och broar brändes. En djup förtroendeklyfta växte fram mellan de politiska lägren. Samtidigt uppstod en annan klyfta, mellan å ena sidan Försvarsmakten och med pressen och allmänheten på den andra. Besvikelsen över bristen på resultat i Hårsfjärden 1982 späddes på av att ingen klarhet nåddes i Sundsvall 1983 eller i Karlskrona vårvintern 1984.
Också inom Försvarsmakten fanns de som var skeptiska. Kustartilleriet hade ansvar för minorna. Där menade vissa att hade de bara fått eldtillstånd i Hårsfjärden hade vi fått klarhet. På flera håll fanns misstankar mot försvarsledningen och regeringen för att medvetet ha släppt ut vad som förmodades vara en sovjetisk ubåt.
Att det kunde vara fråga om ubåtar från väst var det inte så många som föreställde sig vid denna tid. Debatten handlade mest om att ansluta sig till den av Ubåtsskyddskommissionen utstakade kursen. Att inte göra så betraktades som majestätsbrott och den skyldige drabbades av en hård bannbulla, som utrikesminister Lennart Bodström, som utsattes för misstroendeförklaring och sedermera fick gå efter att ha talat om ”ubåtshysteri”. Media agerade vakthundar.
Den ende som då talade om ubåtar från väst var journalisten Anders Hasselbohm, som redan 1984 i sin bok Ubåtshotet skrev hur centralt placerade norska källor berättat att det var väst som låg bakom. För detta blev han närmast idiotförklarad och placerad vid sidan av debatten, ett mönster som skulle komma att gå igen.
Den svenska opinionen anslöt sig till Försvarsmaktens bild och synen på Sovjetunionen som ett hot mot Sverige blev allmänt omfattad. På 1970-talet svarade mindre än tio procent av svenskarna ja på frågan om de såg Sovjetunionen som ett hot mot Sverige. Efter Whiskey on the Rocks 1981 blev siffran 34 procent, och efter Hårsfjärden 1982 parkerade den sig kring 40 procent. Andelen svenskar som ansåg att försvaret hade för liten styrka fördubblades. Fler och fler ansåg att försvarsutgifterna borde ökas.
Det var ett önskescenario för Reagan-administrationen.
Allmänheten och Försvarsmakten såg ubåtar överallt och rapporterna strömmade in. Varje svensk semesterfirare drömde om att sikta en ubåt. Och ibland gick drömmarna i uppfyllelse. I vart fall påstod en del det. Talet om ubåtshysteri fick fog för sig.
I Sundsvall våren 1983 var det sannolikt fråga om en ubåt. Passage både in och ut ur Bottenhavet hade indikerats den 23 april och den 8 maj. Mellan dessa datum siktades både periskop och tornkam i området kring Sundsvall och Alnön och totalt 250 rapporter kom in. Patrullbåtsdivisionen som tillfördes området hade också ekokontakter och några sjunkbomber fälldes, på ett ställe mot en klippkant(!). En minsprängning ägde rum och det konstaterades att minor både försvunnit och var satta ur funktion. Utlagda ubåtsnät hade stora hål.
En del rapporter hänförde sig till två attrapper som föreställde ubåtsperiskop.
Hela området var fullt av timmersläp, drivande stockar och sjunktimmer och till och med chefen för marinen konstaterade i en randanteckning till en rapport om de försvunna minorna att de avskurna kablarna troligen orsakats av timmersläp. Här möter alltså samma mönster av indikationer och motindikationer som vid Hårsfjärden fast i mindre skala.
Någon nationsbestämning kunde inte göras i Sundsvall. Ljudet från den ubåt som passerade in i Bottenhavet den 8 maj spelades in och marinen ansåg sig kunna konstatera att ubåten drevs med två propellrar. Två propellrar hade bland annat den sovjetiska Whiskey, som bevisligen fanns i Östersjön, men också den brittiska Oberon, som regelbundet kom på besök och för övrigt också den amerikanska NR-1, som ofta användes för känsliga specialuppdrag. Fast marinen hävdade efter Hårsfjärden att det bara var sovjetiska ubåtar som hade två propellrar! Värt att notera är att bandet även från denna inspelning har försvunnit!
Vad som lyste med sin frånvaro var de svenska ubåtarna i Sundsvall, liksom på flera andra håll under ubåtsjakterna. Om en eller ett par av dessa bevakat Södra Kvarken efter den rapporterade inpassagen i Bottenhavet borde det ha funnits goda chanser att fånga upp vad som sedermera kom ut, följa efter en bit och få en ljudsignatur, eller rentav ett spår vart ubåten tog vägen. Men inga rapporter finns om sådant.
Den brittiske marinministern Speed bekräftade år 2000 offentligt att brittiska ubåtar varit inne i Östersjön och övat för att testa det svenska försvaret. Från både danskt och tyskt håll har det sagts samma sak. Och enligt uppgifter från brittiska ubåtskaptener som redovisats av Tunander gick britterna någon gång in norr om Åland. En brittisk Oberon-ubåt ska också en gång ha siktats på internationellt vatten längs norrlandskusten.
Inget av detta är något bevis för att det skulle ha varit en brittisk ubåt i Sundsvall. Men ett memento för att det inte är givet att det måste varit ryssarna.
Karlskrona-incidenten var om möjligt ännu mer gåtfull. Den utspelade sig under lång tid, med mängder av observationer av olika typer, av ubåtar stora och små, både innanför och utanför barriären, av dykare och andra ting. Indikationerna omfattade också stockar, fåglar och en kanotist. Incidenten föranledde hela spektret av spekulationer, från sovjetiska Spetsnaz till amerikanska avlyssningscentraler under vattnet.
Vapeninsatser gjordes frejdigt, med allt utom minor (som hade generellt eldförbud) – sjunkbomber, chockladdningar, handgranater och kulspruteeld. Chockladdningar var hopbuntade sprängmedel som lokala befälhavare tog till för att kringgå eldförbudet för minor.
Marina analysgruppen tillkallades från Stockholm och tog kommandot över indikationer, tolkningar och insatser. De lokala cheferna hade dock synpunkter på att den svenska ubåtsjaktens ”ghostbusters” på detta sätt tog över, så en vecka efter deras ankomst beslutades att de skulle lyda under örlogsbaschefen och inte som dittills under chefen för marinen.
Minst en mindre ubåt tycks ha varit inne i den avspärrade Karlskrona-bassängen, och åtminstone en större ubåt tycks ha väntat i territorialhavet utanför, kanske flera. Ingen nationalitetsbestämning kunde dock göras. En svensk ubåt lyssnade sydväst om Utklippan in en ubåt som snorklade (laddade batterierna) och som man bedömde ha en fembladig propeller. Men något band från detta finns inte.
En fembladig propeller kunde tyda på en sovjetisk Whiskey som snorklade och som använde den ena motorn till framdrivning, och den andra till att snorkla. Men det fanns fembladiga propellrar också i väst. Att en sovjetisk ubåt skulle ligga utanför Karlskrona och hålla koll var inte osannolikt. Med tanke på all uppståndelse om denna incident skulle det väl närmast ha varit tjänstefel av den sovjetiska marinen att inte sända dit en ubåt för att se vad man kunde snappa upp. Men det var knappast något bevis för att det också var ryssarna som var inne i hamnbassängen!
Vid denna tid frågade sovjetiska företrädare chefen för svenska UD:s politiska avdelning, som då besökte Moskva, varför man på svensk sida inte satte in större vapenmakt mot det man trodde var ubåtar.
Vid Karlskrona är det första gången som de svenska ubåtarna tycks komma med i leken. Under Hårsfjärdenincidenten var två svenska ubåtar i närheten. Sjöhunden låg vid norra spärren, medan Sjöhästen låg vid kaj. Inte mycket har sagts om vilken roll de spelade, om de lyckades bidra med något. I Karlskrona hade marinen minst en egen ubåt som bevakade de yttre vattnen. Men inte heller här lyckades marinen ta upp jakten på någon ubåt på väg därifrån. Steget till kapaciteten hos amerikanerna, som redan på 1960-talet följde sovjetiska ubåtar i flera veckor, var mycket långt.
Karlskrona-händelserna upplöstes så småningom i intet. Besvikelsen över detta spädde på den skepsis mot marinen som redan grodde.
En annan incident från 1986 är värd att beakta. Utanför Klintehamn såg i juni 1986 två kustbevakare på en tulljakt ett föremål försvinna ned i vattnet. Tulljakten gick fram och mätte djupet på platsen till 16 meter, samt rapporterade händelsen. En bottenundersökning visade ett 1 100 meter långt dubbelspår som bedömdes vara orsakat av en farkost med hjul. Spåret hade mycket stora likheter med hjulspår från en bil, och bedömdes av experter som de starkaste indicierna på att undervattensverksamhet med bottengående farkost förekommit i svenska vatten.
Vare sig denna incident, eller en annan, från Kappelhamnsviken på Gotland året efter, också med tydliga bottenspår, lyftes fram särskilt i ÖB:s incidentrapportering. De gavs ingen särskild prioritet. Varför det? Kan det vara för att den enda kända undervattensfarkosten med hjul för att gå på botten var den amerikanska atomdrivna NR-1, som dessa år användes flitigt för olika spionuppdrag?
Den lilla atomdrivna ubåten NR-1 var den amerikanska marinens ögonsten. Den var den enda i sitt slag, drygt 40 meter lång, och kunde rulla fram på botten på vanliga lastbilsdäck. Den hade kapacitet att dyka till mer än tusen meters djup och där utföra komplicerade operationer. Den kunde stanna under vattnet över en månad och användes regelbundet för känsliga specialuppdrag, inte sällan i samband med avlyssningsanordningar under vattnet, utläggning av egna amerikanska eller lokalisering av andras. Då målades den svart och bogserades under ytan till sitt målområde, antingen av ett ytfartyg, eller av en annan ubåt.
Alltmedan klyftorna vidgades i det svenska politiska landskapet, och atmosf ären kryddades av ständigt nya rapporter om kränkningar, så började supermakterna sakta närma sig varandra. Det kalla krigets allra kallaste period var över och både Washington och Moskva tog ett steg tillbaka från avgrunden. President Reagan och den nye sovjetledaren Gorbatjov möttes i Genève och Reykjavik och förklarade att de skulle göra sig av med kärnvapnen. Snart i alla fall. Och i alla fall en del.
Tjernobylkatastrofen 1986 ökade medvetenheten på sovjetisk sida om följderna av ett kärnvapenkrig. Inte minst Gorbatjov själv tog intryck härav och började tala om glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering). I Reykjavik accepterade han Reagans ”zero option”, som innebar att avskaffa alla medeldistansmissiler, och föreslog halvering av båda sidors kärnvapenarsenaler. År 1987 antog WP en ny, defensiv, militär doktrin.
Samtidigt som världen i övrigt fokuserade på en ny avspänning kände den svenska Försvarsmakten att tiden var kommen att återigen slå fast Sovjetunionens skuld till ubåtskränkningarna i svenska vatten.
Förtroendeklyftan mellan Försvarsmakten och allmänheten hade vidgats. Sedan Karlskrona-incidenten upplösts i intet hade de militära myndigheterna slagit in på en mer restriktiv informationspolitik. Därmed återgick de på sätt och vis till vad som på de flesta håll – i våra grannländer och annorstädes – tillämpades, dvs. att inte i onödan spela upp ubåtsfrågor.
Uppskruvade förväntningar och svårtolkade observationer hade i förening med brist på resultat skapat en skepsis på många håll. Den mer restriktiva informationspolitiken kom att ytterligare minska förtroendet för Försvarsmakten. ÖB ville nu söka återskapa den tidigare entydighet i ubåtsfrågan som Ubåtsskyddskommissionen kodifierat.
År 1983 hade regeringen tvingats acceptera den bild som Försvarsmakten presenterat och ställt sig bakom utpekandet av Sovjetunionen. Det hade den tvingats till genom att den avhänt sig kontrollen av frågan till en parlamentarisk kommission, som i sin tur var helt i händerna på den militära expertisen. Försvarsmakten fick utreda sitt eget agerande, något unikt i svenskt utredningsväsen. Bocken till trädgårdsmästare skulle många säga.
Sedan dess hade Försvarsmakten fått agera i lugn och ro, men den ökande förtroendeklyftan hotade denna priviligierade position.
Det var dags att återigen anklaga Moskva.