I en omfattande och ytterst hemlig rapport till regeringen i december 1987 föreslog ÖB att Sverige åter skulle peka ut Sovjetunionen. Han hävdade det inte öppet, men det var den politiska innebörden av rapporten som hade utarbetats av Försvarsstaben. ÖB sade pliktskyldigt att något entydigt bevis inte fanns. Men materialet pekade i allt väsentligt på att det var Sovjetunionen, sade rapporten. Detta digra aktstycke, som försågs med dubbel hemligstämpel – 70 år – är ett viktigt dokument i den svenska ubåtsjaktens historia och mycket belysande för vad som försiggick.
Regeringen köpte dock inte ÖB:s upplägg denna gång. Erfarenheterna från 1982–83, då regeringen avhänt sig frågan till en parlamentarisk kommission, och i praktiken till försvarsledningen, avskräckte. Statsministern tillsatte i stället en egen granskningsgrupp i kanslihuset. Denna prövade noggrant ÖB:s rapport och drog slutsatsen att den inte höll för att än en gång peka ut en viss nation. Regeringen förstod att något var fel, allvarligt fel.
ÖB fick bakläxa och en omprövning inleddes. Men den skulle ta tid och bli beroende av både de politiska konjunkturerna och av nya vetenskapliga rön, inte om ubåtar, men om sillars och minkars beteenden.
1987 års rapport var ett initiativ av Försvarsmakten och grundade sig till stora delar på Marina analysgruppens arbete. Rapporten summerade fem års erfarenhet av ubåtsjakt, alltsedan Hårsfjärden-incidenten. Den tecknade bilden av en nästan allerstädes närvarande inkräktare som dök upp regelbundet. Ibland på flera håll samtidigt, särskilt i vissa områden, på likartat vis och med likartat aktionsmönster. Allt detta tydde på att det var en och samma inkräktare och det måste vara Sovjetunionen, sade rapporten. All tillgänglig information pekade på det, hette det.
Verksamheten ansågs ha pågått under mycket lång tid, minst tjugo år. Före 1982 var den svårbedömbar, men därefter hade den haft i stort sett konstant omfattning och geografisk inriktning. Under perioden april – november genomfördes årligen ett antal ubåtsföretag mot Sverige. De ansågs följa en i förväg uppgjord plan, och genomfördes med ubåtar, miniubåtar och dykare.
I rapporten redogjordes detaljerat för hur miniubåtarna såg ut. De var av två typer, en med begränsad uthållighet och en annan med längre och den var också mer självgående. Med tanke på att ”vår insyn var god i väst” ansågs ingen enskild västlig nation kunna genomföra verksamheten. Det var i öst endast Sovjetunionen som hade det tekniska kunnandet för att producera sådana system, sades det. Och under de senaste åren hade också, enligt rapporten, många sovjetiska miniubåtssystem observerats.
Författarna kan dock inte ha varit särskilt väl förtrogna med tillgången till miniubåtar i väst, eller också ville de inte redovisa det. Inte heller kan de ha känt till mycket om det amerikanska ubåtsspionage mot Sovjetunionen som beskrivits i boken Blind Man’s Bluff. I pressen hade då skrivits ytterst lite därom och mycket tyder på att den svenska underrättelsetjänsten grovt överskattat sin insyn i vad amerikaner och britter företog sig. De tycks också ha överskattat vad Sovjetunionen hade för miniubåtssystem. Sovjetiska miniubåtar inskränkte sig huvudsakligen till ett par typer av bemannade dykarfarkoster, samt några djuphavs- och räddningsfarkoster, varav dock ingen fanns i Östersjön. Först 1987 sjösattes den första egentliga militära miniubåten, Pyranja. Den byggdes i två exemplar, varav det första levererades i december 1988 och det andra 1990. Pyranjan fungerade inte till belåtenhet och blev veterligen aldrig utplacerad på sovjetiska förband. Det hindrade inte att de svenska förhandlarna i de svensk–ryska ubåtssamtalen utgav sig för att vara intresserade av att köpa den.
Åter till 1987 års rapport. Det kanske mest intressanta med den är dess redogörelse för den svenska ubåtsjaktens metodik. Om det inte var så att det handlade om säkerhetspolitik och försvar av riket, och en icke föraktlig miljonrullning, skulle dess beskrivning i sin avmätta absurditet mäta sig väl med både Gogol och Kafka.
Nyckelordet i rapporten var prognosticering. Genom att i förväg förutsäga när inkräktaren skulle komma kunde man gruppera sig för en lyckad insats. Syftet med insatserna var i första hand underrättelseinhämtning. Att få veta mer om de kränkande systemen. Så att man kunde prognosticera bättre.
Agerandeoperationer var det som gällde. Notvarp hade varit den första av dessa och den operationen blev ju ganska livlig. Sedan dess hade marinen gjort det agerandet till norm.
Det viktigaste för ett bra resultat var korrekt underrättelsebedömning. Prognosen var den långsiktiga underrättelsebedömningen. Den kunde sedan jämföras med det faktiska händelseförloppet som utvärderades i efterhand. Utfallet kunde sedan användas som effektivitetsmått på ubåtsskyddet.
Indikationer skulle användas främst för att kontrollera att de underrättelsebedömningar man gjort stämde. Målsättningen var att bli långsiktigt avhållande. Därför måste man få reda på så mycket som möjligt om inkräktaren. Att ingripa med vapenmakt kunde ibland motverka detta syfte och skrämma bort inkräktaren. Det var viktigare att få underlag för prognosticeringen än att avvisa en inkräktare. Därför borde man vara försiktig med vapeninsatser.
Långtidsövningar förlades till de prognosticerade perioderna och platserna och planerades som agerandeoperationer. När man fick indikationer på inkräktare, vilket ofta blev fallet så snart man koncentrerat resurser och skärpt beredskapen, övergick det hela till en ubåtsskyddsinsats och en skarp operation. Men inte alltför skarp. Att tvinga upp eller avvisa var inte huvudmålet.
Fram tonar bilden av en verksamhet som lever sitt eget liv, där marinen systematiskt genom prognosticering framkallar händelseförlopp som i sin tur motiverar ytterligare insatser. Prognosticeringen, snarare än enskilda indikationer, avgjorde när och var insatser skulle sättas in. Indikationerna kom ändå när man väl satt igång. Prognoserna gjordes av analysgruppen på grundval av tidigare erfarenheter som var resultat av tidigare prognoser. Så rullade det på.
Den centrala frågan blev i vilken grad prognosen varit riktig. Därigenom hade man skapat den perfekta rundgången. Den egna sidan avgjorde själv var insatserna skulle sättas in oberoende av indikationer. Målet var att samla in så mycket information som möjligt. Därför gällde det att inte skrämma bort inkräktaren genom alltför mycket vapeninsatser.
Både prognosticering och utvärdering gjordes av analysgruppen. På så vis behöll man kontrollen i en liten krets. En större krets skulle öka risken för att den främmande makten fick insyn i prognosticeringen och ändrade sitt beteende. Därför måste man ha hög sekretess.
Den centrala aktören, analysgruppen, måste alltså dölja sig bakom flera lager av sekretess för att utan störande insyn i lugn och ro kunna prognosticera och utvärdera. På så vis skapade man ett system inom systemet, en inre cirkel som styrde den yttre verksamheten med huvudinstrumenten prognosticering och utvärdering.
Det gjorde ingenting att man inte fick upp några ubåtar. I stället var det bara bra ju fler som kom, ty då fick man mer information om dem. Men att döma av den information som presenterades i rapporten om de främmande systemen så var det också ganska tunt med den saken. Vad som saknades i substans fick man väga upp med hjälp av fantasin.
Det är för en utomstående betraktare svårt att inte tänka tanken att systemet också hade en annan fördel – om det var så som Weinberger och Speed senare berättade, att amerikaner och britter hade överenskommelser med den svenska marinen om tester och övningar, så vore det ju en enkel sak att prognosticera till tillfällen då man kommit överens om att öva tillsammans. Då visste man ju också att prognosen skulle bli rätt. Att bara några få på den svenska sidan kände till detta var en förutsättning för en realistisk övning. Och om underrättelsemotivet var det styrande så hade man goda argument för att inte sätta in för mycket vapeninsatser och riskera att upprepa dramatiken från Hårsfjärden.
1987 års rapport blev den teoretiska grundvalen för hela skådespelet.
Det behöver inte ha varit på detta viset. Men det kan ha varit det. Och det skulle förklara en hel del.
Så långt gick dock inte regeringens granskningsgrupp i sin diskussion av ÖB:s rapport. Den gruppen inskränkte sig till att pröva argument och indicier som presenterats av ÖB. Gruppen konstaterade att det övervägande antalet observationer var optiska observationer från allmänheten. Fotografiska eller andra entydiga bevis saknades.
Iakttagelserna pekade på olika typer av farkoster, vilket i sin tur kunde indikera att de hade olika ursprung. Och det operativa mönstret sade enligt granskningsgruppen heller ingenting om vem som kränkte, så länge flera nationer hade förmågan. Inte heller kunde de olika faktorerna som presenterats sägas samverka som indicier i en indiciekedja.
ÖB fick underkänt av regeringen.
Genom att tillsätta granskningsgruppen och nagelfara ÖB:s material behöll regeringen denna gång – i motsats till 1983 – kontrollen över frågan. ÖB hade inget annat val än att i slutversionen modifiera sina slutsatser i nationalitetsfrågan.
Omprövningen hade börjat.