Likt Karl den XII nära tre hundra år tidigare riktade Carl Bildt som statsminister sina blickar mot Moskva. Inte för att inta det, men för att få det att erkänna sina synder. Och likt Karl den XII:s militära fälttåg skulle också detta politiska fälttåg visa sig vara en äventyrspolitik som slutade med ett misslyckande för Sverige – denna gång inte militärt, men diplomatiskt och politiskt.
Att det inte blev värre politiska skador för Sverige kan kanske tillskrivas den snabbt skiftande internationella utvecklingen, inte minst i vårt närområde. Andra arenor tog över med ny dramatik. Ingen hann med gamla surdegar. Särskilt inte andras.
På sovjetisk sida hade man redan 1983 föreslagit en gemensam svensk-sovjetisk kommission för att avhandla ubåtsfrågan. Detta avvisades konsekvent av Sverige. Det hävdades från svensk militär sida att man inte ville riskera att behöva lämna ut känslig information. Om detta var ett skenargument eller inte kan diskuteras. Något kan det naturligtvis ligga i det, inte minst när det rörde närtid. Men det är svårt att komma ifrån intrycket att den svenska ihärdiga motviljan mot internationell insyn hade andra grunder.
Hösten 1991 gjorde den nya borgerliga regeringen informella framställningar till Moskva om ubåtsfrågan och framhöll att den svenska regeringen hade uppfattningen att kränkningarna fortsatte. I Moskva gjordes med anledning av detta en utredning i frågan utan konkret resultat. Ryssarna uttryckte önskemål om svensk hjälp att belysa sakfrågorna. Gradvis växte tanken fram om svenskt expertbesök i Moskva och i januari 1992 inleddes bilaterala samtal på expertnivå. Syftet sades vara att få klarhet i frågan om ubåtskränkningarna i Sverige. Dessa samtal kom att pågå i mer än två och ett halvt år och förde inte frågan framåt.
Tanken att söka en dialog med det nya Ryssland var inte fel. Om man nu i den svenska statsledningen var genuint övertygad om att det var Sovjetunionen som svarat för ubåtskränkningarna så kunde utvecklingen i Ryssland erbjuda möjligheter. Det kunde finnas en chans att delar av det nya ryska etablissemanget skulle anse sig tjäna på att också på detta område svärta ned den gamla sovjetiska regimen. Att komma framåt denna väg skulle dock sannolikt ha krävt en hel del subtil diplomati från svensk sida. I stället lade man nu som tidigare frågan i händerna på den marina expertisen och lät en ubåtsjägare ta hand om denna diplomatiskt laddade operation.
På svensk sida leddes samtalen av den tidigare chefen för analysgruppen, nu expert i statsrådsberedningen. Frågan hölls därmed också nära statsministern.
De svensk-ryska ubåtssamtalen har redovisats i en slutrapport av delegationsledaren till regeringen. Denna rapport överensstämmer inte i alla delar med de detaljerade rapporterna från varje samtalsomgång, vilket påpekades av Ubåtsutredningen. Slutrapporten innehåller bland annat, liksom det som under samtalens gång blev känt för pressen, klara övertolkningar av den ryska sidans positioner, sådana de beskrivs i uppteckningarna från samtalen.
Svenskarna började samtalen i Moskva med att ta upp Hävringe-incidenten 1988. Ryssarna svarade med att redovisa dokument som visade alla sovjetiska konventionella ubåtars rörelser under den aktuella tiden. Svenskarna sade att det handlade om miniubåtar. Sådana fanns det inte vid den tiden inom Sovjetmarinen, sade ryssarna. Det enda man hade var projektet Pyranja, som fanns i två exemplar. År 1988 var den ena under utprovning och den andra fortfarande under konstruktion.
Svenskarna fortsatte med U 137. På rysk sida vidhöll man att det handlade om felnavigering. Svenskarna insisterade och påtalade motsägelser i den ryska argumenteringen men kom ingen vart.
Därefter diskuterade man kavitationsljud – ett ljud som svenskarna vid denna tid fortfarande ansåg var ett ubåtsljud, men som senare skulle visa sig vara simmande mink. Ryssarna påpekade att ljudet inte hade några likheter med ryska fartyg eller ubåtar, men kunde till sist med viss tvekan gå med på att ljudeffekten var ett rörligt föremål som passerade inspelningsplatsen under förutsättning att ytan var fri. Detta togs av svenskarna som ett genombrott: för första gången hade ryssarna godtagit att det fanns främmande undervattensfarkoster på svenskt inre vatten, sade den svenska rapporten.
Så tog svenskarna fram vad man hävdade var bandet från den 12 oktober 1982, de 3.47 minuterna från Hårsfjärden. Det analyserades och svenskarna hävdade att det var ett objekt med fyra blad och två axlar, medan ryssarna fick det till tre blad och en axel. Och inga sovjetiska ubåtar hade mindre än fem blad, sade ryssarna.
Den svenske statsministerns besök i Moskva i februari 1993 höll på att stjälpa fortsatta samtal, genom att ryssarna irriterades av vad de uppfattade som pressbevakning med triumfatoriska inslag i anslutning till detta besök. Men en ny omgång hölls sedermera, följd av ett långt uppehåll föranlett av rysk tvekan om det meningsfulla i att fortsätta.
Så småningom lyckades svenskarna få ryssarna att återuppta samtalen och övertalade dem att göra ett gemensamt uttalande om att bandet från 1982 handlade om en rörlig undervattensfarkost, förutsatt att ytan var fri. På svensk sida gjorde man en stor sak av detta och framställde det som ett epokgörande ryskt medgivande. Men det skulle långt senare visa sig att ytan inte alls var fri och att det troligen var den svenska taxibåten Amalia som framkallat ljudet.
Under förespegling av att man var intresserad att köpa miniubåten Pyranja, som 1992 fanns i två exemplar, besökte svenskarna konstruktionsbyrån Malachit i Petersburg, där båten byggts. Där framhöll byråns representanter att byrån konstruerat alla sovjetiska ubåtar i den storleksklassen och ingen annan än Pyranjan, som började testas 1987, hade varit i Östersjön, samt att några farkoster med larvfötter inte fanns i Ryssland. Således ingenting som kunde styrka den svenska uppfattningen!
Samtalen fortsatte med allt större gnissel och ryssarna irriterades över vad de uppfattade som skuldpresumption och bristande flexibilitet från svensk sida. Den svenska sidan anklagades för att med istadigheten i ubåtsfrågan äventyra och bromsa Östersjösamarbetet i dess helhet. Ryssarna var också irriterade över vad de uppfattade som svenska försök att öppna ”back-channels” i frågan.
En annan svensk tanke vid denna tid var den uppenbara – att man i vart fall i de baltiska länderna nu borde kunna finna personer som varit med och som inte längre skulle ha något att vinna på att hålla på den gamla sovjetiska sekretessen – tvärtom fanns det många där som med glädje skulle anklaga Moskva för både det ena och det andra.
Det märkliga var dock att inga sådana personer anmälde sig. Trots att svensk underrättelsetjänst gjorde upprepade piruetter med detta som inriktning. Att man inte fick napp talar sitt eget tydliga språk.
Det är svårt att hävda att de svensk-ryska ubåtssamtalen ledde till någonting, vare sig i kunskapshänseende, eller att man skulle ha kommit varandra närmare i sak. Uppfattningarna om U 137 förblev diametralt motsatta. Inga erkännanden gjordes från rysk sida om ubåtsintrång och inga uppgifter som ens indikerade att det fanns sovjetiska miniubåtssystem framkom. Och att förvänta sig att ryssarna skulle acceptera svensk teknisk bevisning som var vare sig entydig eller oomstridd och som undergrävdes av nya tekniska rön på svensk sida, var att förvänta sig för mycket.
Resultatet av samtalen blev en belastning på de svensk-ryska relationerna, och det var tack vare att kabinettssekreteraren i UD Lars-Åke Nilsson och den svenske Moskva-ambassadören Örjan Berner höll ett vakande öga på samtalen som dessa räddades från att spåra ur helt och hållet. Men till sist hjälpte inte heller detta vilket ubåtsutredningen påpekade: ”Resultatet av denna diplomatiskt något originella process blev en svensk ansiktsförlust, som dock kom att barmhärtigt skylas över av statsministerns eget agerande.”
Tur var väl det. För den svenska bevisningen var inte bara bristfällig och visade sig avse mera sill och mink än ubåtar. Det var allvarligt. Minst lika allvarligt var att den svenska sidan använde sig av direkt vilseledande och felaktiga uppgifter. Genom att hävda att ytan var fri vid 1982 års inspelning gjorde man sig skyldig till grovt vilseledande.
Senare tiders turer kring taxibåten Amalia från Nynäshamn har haft ett löjets skimmer över sig. Men saken är allvarligare än så. Här använder Sverige uppenbarligen ett fabricerat bevismaterial i en central och utomordentligt känslig fråga i våra redan belastade relationer till vår största granne. Att den svenska sidan hade fel i sak är en sak. Men att inte kunna belägga sina påståenden med korrekta sakuppgifter utan nödgas tillgripa rena felaktigheter kastar en skugga inte bara på de svenska förhandlarna utan också på deras uppdragsgivare, i detta fall statsministern själv.
Vi ska återkomma till statsministerns agerande, men först en utflykt till den biologiska mångfalden i våra skärgårdar.