Initiativet att skriva till den ryske presidenten blev ett av lågvattenmärkena i de svensk-ryska förbindelserna (inklusive de svensk-sovjetiska). I brevet, som sändes den 25 maj 1994, anklagade statsministern Bildt Ryssland för de fortgående kränkningarna av Sveriges territorialvatten. Men inte bara det – han insinuerade att president Jeltsin inte hade kontroll över den egna försvarsmakten och han varnade Ryssland för vittgående konsekvenser om kränkningarna fortsatte.
Den svenska regeringen utpekade nu för första gången sedan 1983 åter Moskva – då var det Sovjetunionen, nu var det Ryssland – som ansvarigt för ubåtskränkningarna i Sverige. Denna gång var anklagelsen ännu sämre underbyggd än 1983 och underlaget skulle bli till stoft bara några veckor efter det att brevet hade avsänts.
Statsminister Bildt hänvisade till svenska militära myndigheters rapporter om kränkningar året innan, dvs 1993. ”Den tekniska bevisningen för detta är övertygande”, skrev han. Denna tekniska bevisning bestod av inspelningar av den komprimerade kavitationseffekten, som redan ett par år innan brevet skrevs hade ifrågasatts av experter både i Sverige och utomlands.
En teknisk analysgrupp med experter från FOA arbetade sedan ett halvår med fördjupade analyser. Inom denna grupp hade man börjat misstänka biologiska orsaker, och gruppen hade fått förlängt mandat. Några veckor efter det att statsministern skickat sitt brev bekräftades dessa misstankar.
När det stod klart att kavitationsljuden lika gärna kunde vara mink fick ÖB dra slutsatsen att dessa hade ”inget eller ringa bevisvärde”. Han tvingades ompröva sin rapport om 1993 års kränkningar och konstatera att ingen av de tre rapporterade kränkningarna kvarstod. Statsministerns anklagelse hade ingen grund!
Carl Bildts övertygelse fick dominera den svenska politiska hanteringen av frågan till den grad att man blev döv för invändningar och tvivel. Alternativet att dessa inte nått fram till brevskrivaren är lika illa, inte minst med tanke på att ubåtsexpertisen fanns mitt inne i Rosenbad.
Det ter sig ännu mer obegripligt om man betänker att i rummet intill ubåtsexpertisen i Rosenbad satt statsministerns Baltikumrådgivare, som året före hade skrivit långa PM om kaoset i den ryska krigsmakten och lanserat vad han kallade skeppsbrottsteorin. Enligt denna hade den ryska krigsmakten som helhet råkat ut för skeppsbrott och det gällde för Moskva att rädda vad som räddas kunde. Att den sovjetiska krigsmakten i detta läge skulle utföra sofistikerade ubåtskränkningar av svenska vatten kunde knappast ha förefallit rimligt. Men ingen lade ihop två och två.
Systemfelet hade tagit över.
I brevet hade statsministern oblygt inkasserat de ryska militära experternas medgivande av att den inspelning av kavitationseffekten som svenskarna spelat upp för ryssarna var ett rörligt föremål som passerade inspelningsplatsen. Men det hade ryssarna gått med på under viss tvekan och med reservationer. En förutsättning var att ytan var fri. Detta skulle komma tillbaka med vändande post till brevskrivaren!
Det skulle också insinuationen om att den ryske presidenten inte hade kontroll över sina väpnade styrkor. Detta var delvis ett riktigt påstående, men kanske inte så diplomatiskt att kasta i ansiktet på presidenten. I kölvattnet av den allmänna upplösningen av Sovjetunionen skulle exsovjetiska militärer på flera håll agera självständigt från Moskva i olika konflikter i Kaukasus och på andra håll. Men det var en annan sak än ubåtsoperationer …
Den svenske statsministern utf ärdade en varning till Rysslands statsöverhuvud om vittgående konsekvenser om kränkningarna fortsatte, kränkningar som inte kunnat bevisas, vare sig att de ägt rum eller att Ryssland varit involverat, och kränkningar som inom kort skulle visa sig med all sannolikhet vara framkallade av minkar. Detta är minst sagt anmärkningsvärt.
Man undrar vad dessa vittgående konsekvenser kunnat vara.
Den svenske statsministern föreslog också i sitt brev att den svenske ledaren för expertsamtalen skulle få träffa den ryske presidentens personliga säkerhetspolitiska representanter för närmare diskussioner. Brevet föll inte i god jord.
Jeltsins svarsbrev kom några veckor senare. Tillsammans utgör breven en modern om än betydligt mer polerad version av den korrespondens som på sin tid ägde rum mellan Erik den XIV och Ivan den IV (den förskräcklige), där de båda utväxlar osande oartigheter med varandra.
Jeltsin förklarade att han sårats av antydan om att han skulle sanktionerat kränkningar av Sveriges suveränitet. Insinuationerna om strukturer utanför presidentens kontroll avf ärdade han som milt talat naiva. Påståendet att ryska militära experter skulle ha bekräftat förekomsten av främmande undervattensfarkoster i svenska vatten gav Jeltsin tillfälle att tillrättavisa den svenske statsministern och påpeka att de endast inte uteslutit möjligheten av en sådan tolkning, (vilket enligt uppteckningarna från expertsamtalen ligger betydligt närmare sanningen än de svenska påståendena).
Den övertygelse om Moskvas ansvar för ubåtskränkningar i svenska territorialvatten som genomsyrar statsministerns brev betecknade Jeltsin som obegriplig och sedan satte han in dödsstöten – han föreslog en internationell granskning, till exempel under OSSE:s (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa), Östersjörådets eller Internationella domstolens överinseende, något som svenska militära myndigheter till varje pris velat undvika alltsedan det först föreslogs från rysk sida i samband med den svenska protesten 1983!
Brevväxlingen ledde inte till några öppningar i sakfrågan. Att den inte heller ledde till några mer vittgående konsekvenser för de svensk-ryska relationerna får nog ur svensk synvinkel betraktas som mer tur än skicklighet. Kanske insåg ryssarna redan under sommaren att den svenska regeringen hade ett bäst-före-datum och beslöt sig för att avvakta valutgången i Sverige.
Politiskt blev hela övningen ett rejält misslyckande som satte Sverige på defensiven. Det ryska förslaget om internationell granskning var pinsamt för ett land som Sverige som alltid satt stor tilltro till internationella instanser. Att behöva gömma sig bakom bortförklaringar om militära sekretesskrav är inte en bekväm roll för Sverige. Kanske kom riksdagsvalet och dess utgång som en förlösare som bidrog till att en barmärtighetens slöja kunde dras över de värsta fadäserna och deras upphovsmän.