Det var många som kände sig lite dagen efter i Sverige under 1994. Ubåtshistorien hade varit en enda lång fest för försvaret, som under ett decennium hade sett försvarsviljan och anslagen öka, det hade varit fest för marinen, som fått stå i rampljuset och fått sin beskärda del och mer därtill, det hade varit fest för hattarna som oblygt skurit pipor i vassen på rysskräcken och för media som vältrat sig i alltihop.
ÖB fick vid upptäckten av mink i mikrofonerna förbereda en ordnad reträtt. Marinen gick under ytan. Den borgerliga regeringen, som satt ubåtsfrågan högt på dagordningen, tvingades ordna anletsdragen och dölja fiaskot så gott det gick. Media hade dåligt samvete efter att under många år agerat okritisk stödtrupp åt Försvarsmakten och andra hattar.
Alla hjälpte de varandra och understöddes av utvecklingen i omvärlden. Det svenska EU-inträdet blev den dominerande politiska frågan, det var val i Sverige och den maritima uppmärksamheten kom att koncentreras på Estonia-katastrofen.
ÖB insåg att minkhistorien innebar en kris och ett trovärdighetsproblem. För ÖB var det viktigt att informera Försvarsmaktens personal först, innan sanningen offentliggjordes, av hänsyn till alla dem som genom åren hängivet arbetat med ubåtsjakt och som skulle komma att köras över när deras arbete förkastades i media. Men offentliggörandet skyldes av historien om de nya svensk-ryska brevvännerna, den svenske statsministern och den ryske presidenten, och avslöjandet gav varken stora rubriker eller någon nämnvärd debatt.
Regeringen hukade i motvinden och började överväga en ny utredning av ubåtsfrågan. Krav om detta från oppositionen hade avvisats av statsministern med hänvisning till de svensk-ryska expertsamtalen. Sedan dessa mer eller mindre kapsejsat försvann den ursäkten. Andra frågor fick dock avleda den politiska uppmärksamheten. Valet kom som en befrielse för regeringen.
Media visste inte på vilket ben de skulle stå. Att de tidigare intagit en alltför okritisk hållning verkade uppenbarligen dämpande på lusten att göra minkhistorien till en stor nyhet. Och andra frågor anmälde sig. Det var först genom ÖB:s rapport till regeringen i början av 1995 som debatten blossade upp och en stor del av den tidigare ubåtsjakten kom att ifrågasättas.
Men nu var festen slut. ÖB tvingades i februari 1995 rapportera till regeringen att den komprimerade kavitationseffekten hade inget eller ringa bevisvärde och tvingades radikalt ompröva sin rapport om 1993 års påstådda kränkningar. Också tidigare års rapporter fick omprövas, och en stor del av den tidigare ubåtsjakten kom att ifrågasättas i debatten. En ny utredning var oundviklig.
Den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1994 aktualiserade frågan om en ny utredning redan i sin regeringsförklaring. Ett par veckor efter Försvarsmaktens rapportering i februari tillsattes 1995 års Ubåtskommission för att granska frågan och redovisa en samlad bild av vad som förekommit.
Till skillnad från Ubåtsskyddskommissionen 1983 tillsattes inte någon parlamentarisk utredning utan en kommission med bred akademisk förankring i olika sektorer. Tanken var att få till stånd en opartisk granskning oberoende av de politiska partierna. Dess betänkande var mer en saklig genomgång än en politisk viljeyttring och fick därigenom god trovärdighet.
Ubåtskommissionen fokuserade på de faktiska förhållandena och lämnade säkerhetspolitiska aspekter därhän. Den gjorde en grundlig genomgång av hela rapportmaterialet och av tre specifika fall – U 137, Hårsfjärden och Karlskrona – och prövade hållbarheten i de slutsatser som dragits om kränkningarnas omfattning och karaktär.
Ubåtskommissionen avvisade Ubåtsskyddskommissionens slutsats i nationalitetsfrågan. Den ansåg inte att någon av de fyra indiciekedjorna kunde läggas till grund för en säker nationalitetsbedömning. Inte bottenspår, inte hydrofonljud och inte heller optiska observationer. Och signalspaningsinformationerna var alltför osäkra för att man skulle kunna dra slutsatsen att undervattensverksamhet överhuvudtaget förekommit,
När kommissionens betänkande presenterades i december 1995 var det många som väntade sig att debatten skulle flamma upp igen. Det gjorde den inte. Betänkandet Ubåtsfrågan 1981–1994 rönte samma öde som minkhistorien – uppmärksamheten blev begränsad. Kanske föredrog svenska folket att fira jul i lugn och ro. Ubåtsfrågan verkade sjunka undan.
Internt på UD diskuterades om de nya rönen som ryckt undan grunden för den svenska protestnoten till Sovjetunionen 1983 nu skulle leda till att Sverige tog tillbaka denna protest. Man kom fram till att det inte fanns anledning till det. Ett skäl var att Sovjetunionen ju inte fanns längre.
Var därmed saken klar – kunde frågan nu äntligen läggas till handlingarna, och de inblandade andas ut? Var allting glömt och förlåtet?
Förlåtet kanske, men inte glömt. Några nya kränkningar förekom inte. Men enstaka journalister och forskare fortsatte att gräva. Det skulle dock dröja flera år innan debatten kom igång. Men då tog den fart rejält.