Regeringen beslutade hösten 2000 om direktiv för ännu en utredning. Till utredningsman utsågs ambassadör Rolf Ekéus. Uppdraget var denna gång att analysera det politiska och militära agerandet i frågan från 1980 och framåt. Utredaren skulle redovisa och utvärdera hur regeringen, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter hanterat kränkningar och indikationer i våra vatten. Han fick också i uppdrag att utreda den svenska säkerhetspolitiken under den senare delen av det kalla kriget. Utredningarna benämndes Ubåtsutredningen och den Säkerhetspolitiska utredningen, och redovisades i november 2001, respektive i december 2002.
2001 års Ubåtsutredning fick alltså ett vidare uppdrag än tidigare utredningar, med den delikata uppgiften att utvärdera regeringens och Försvarsmaktens hantering av frågan. Syftet var att åstadkomma ett så fullständigt klarläggande som möjligt i ubåtsfrågan, sades det i direktiven.
När jag antog uppdraget att vara huvudsekreterare i 2001 års Ubåtsutredning (och 2002 års Säkerhetspolitiska utredning) var förhoppningarna att äntligen komma till klarhet i det mysterium som hela frågan utvecklats till. Var det möjligt att komma fram till vad som skett och vem som låg bakom och var det möjligt att uttrycka detta i klartext? Det skulle visa sig bli svårare än jag trott.
Hur mycket skulle vi få reda på? Hur mycket skulle vi lyckas ta reda på? Hur mycket skulle vi kunna belägga? Hur mycket skulle vi kunna berätta? Och – inte minst viktigt – hur mycket skulle den svenska opinionen tåla?
Från militärt håll var saken klar: den här utredningen skulle bli den utredning som en gång för alla slog fast Den Slutliga Sanningen – att det var Sovjetunionen som låg bakom och ingen annan. Nu skulle det bli slut på allt tal om västubåtar och alla konspirationsteorier.
Ubåtsutredningen knöt till sig säkerhetspolitisk och militär expertis som tillsammans spände över ett brett spektrum av olika åsikter i frågan. I ett inledande skede engagerade vi professor Ola Tunander, som tidigare skrivit böcker som utgick från att det handlade om i huvudsak sovjetisk verksamhet, men som efter omfattande studier av bland annat tidigare hemligstämplat material blivit alltmer övertygad om att det också och kanske framför allt handlade om västubåtar. Tunanders kunskaper och insikter var viktigt underlag i utredningsarbetet.
Utredningen talade också med ett brett urval av aktörer på den svenska militära och politiska sidan.
För att få marin trovärdighet och nödvändig militär expertis engagerade vi en amiral som marin expert, Göran Wallén. Han hade varit mycket central i händelseförloppen, inte minst under Hårsfjärden, han besatt stor kunskap och kände alla. Han var en ovärderlig tillgång för utredningen. Men hans grunduppfattning var stenhård – det var sovjetiska ubåtar det handlade om och ingenting annat!
En central fråga för Ubåtsutredningen var att få tillgång till allt material som fanns i militära arkiv. Det var en punkt av avgörande betydelse för vilket resultat vi skulle komma fram till – men också en punkt av stor principiell betydelse. Här hade den svenska regeringen tillsatt en utredning med uppdrag att granska det militära agerandet. Det säger sig självt att för att kunna göra det måste vi få fritt tillträde till det material som visade hur detta agerande såg ut!
”Utredaren skall ta del av all tillgänglig skriftlig och muntlig information i ärendet, både politiska och militära källor”, sades det klart i direktiven. Denna fråga visade sig inte helt enkel. Vi lyckades bara till en del. Den militära underrättelsetjänsten MUST satte tidigt bestämda ramar för samarbetet med utredningen och graden av öppenhet. Trots ingripanden från regeringens sida till stöd för vår sak.
Det handlade om material som var i högsta grad sekretessbelagt och som i vissa fall behövde vara så även i fortsättningen, hävdade Försvarsmakten. MUST och den marina analysgruppen MANA hänvisade bland annat till pågående verksamhet. Fortfarande år 2000! De ville till varje pris undgå att släppa kontrollen. I praktiken tvingades vi nöja oss med att be om material i specifika frågor. Det blev endast i vissa delar som vi själva fick gå igenom grundmaterial.
När det är sagt måste dock också sägas att Försvarsmakten var mycket tillmötesgående med att ställa egen personal till vårt förfogande för att hjälpa oss att ta fram underlag och visa oss till grundmaterial. Men de behöll hela tiden kontrollen.
Inte minst gällde detta den Marina analysgruppens arkiv, den för ubåtsfrågan med all sannolikhet absolut viktigaste källan. Där släpptes Ubåtsutredningen aldrig in själv. Vi fick hjälp med material, man gjorde undersökningar och underlagsutredningar åt oss, men vi fick aldrig på egen hand komma in i detta arkiv eller själva söka igenom vad som fanns där.
Försvarsmakten visade oss inte självmant de mest intressanta delarna, de som kunde vara känsliga. De ansträngde sig för att vara tillmötesgående till våra önskemål, men vi fick hela tiden formulera dessa själva. Det förekom inte att Försvarsmaktens personal på eget initiativ visade oss fram till material och frågade – har ni sett det här? Det kan bero på en rad skäl, på att de själva inte var förtrogna med allt – en i och för sig helt naturlig förklaring med tanke på mängden material. Men det är svårt att komma ifrån intrycket att Försvarsmakten hade en defensiv attityd, att det fanns information de inte ville visa upp och att de därför noga behöll kontrollen.
Detta reser principiella frågor – om inte Försvarsmakten är beredd att öppna sig för en av regeringen tillsatt utredning, en utredning tillsatt av en regering under vilken Försvarsmakten själv formellt lyder – vem svarar myndigheten då inför? Finns det några andra uppdragsgivare? Något annat uppdrag? Eller fanns det i detta fall några andra, specifika skäl varför Försvarsmakten inte ville visa upp allt material för regeringens utredare?
Alla var inte så slutna som Försvarsmakten och Högkvarteret, i synnerhet MUST. FRA var mycket mer tillmötesgående och vi fick tillgång till allt vi begärde och möjlighet att på egen hand gå igenom arkiven. Vi fick också där fram intressanta uppgifter med vars hjälp vi sedan kunde begära fram relevant material från MUST och MANA.
Några gånger besökte vi arkiven på Muskö Örlogsbas. Den första gången var personalen mycket tillmötesgående och lät oss gå igenom allt och ta kopior. När vi sedan kom tillbaka några dagar senare hade någon annan varit där och sorterat i materialet samt bestämt att vi inte längre fick ta kopior. En del av vad vi sett den första gången fanns inte längre kvar eller var inte längre tillgängligt för oss.
Jag nämner detta som exempel på de svårigheter vi mötte, svårigheter som också med nödvändighet avspeglade sig i det slutliga resultatet.
Förutom samtal med en rad svenska politiker och militärer – så gott som samtliga som haft befattning med frågan, med ett framträdande undantag: Carl Bildt, som vägrade att ställa upp för samtal med utredningen – hade Ubåtsutredningen och Säkerhetspolitiska utredningen också samtal med ledande politiker och befattningshavare i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn.
I Finland hyste president Koivisto starka tvivel om ubåtskränkningarna i Sverige, och skrev om detta i sin bok ”Witness to History”. Han hade fått se en del av de svenska myndigheternas rapporter om påstådda kränkningar och för det mesta var det svårt att förstå hur någon hade kunnat ta dem på allvar, skrev han.
Koivisto berättade också i samtal att han under ett besök i USA hade tagit upp den svenska ubåtsfrågan med president Bush den äldre. Bush hade då frågande vänt sig till sin kabinettschef, som tidigare varit chef för sjätte flottan och vare sig denne eller Bush hade trott på saken.
Koivisto skrev senare i sin bok Grannar, och i Svenska Dagbladet den 3 september 2008 om hur ubåtsfrågan blev en belastning i de svensk-finska relationerna. ”Ubåtsjakterna på 1980-talet ledde till att relationerna mellan Sverige och Finland nådde ett lågvattenmärke”, skrev Koivisto. Finland beskylldes av den svenska pressen för undanflykter när finnarna inte fördömde kränkningarna, men ”sett ur dagens perspektiv förefaller det som om vi hade gjort rätt”, skrev Koivisto.
Också i Oslo var många skeptiska och frågade sig hur verkliga ubåtskränkningarna i Sverige egentligen var. Att U 137 hade varit ren oduglighet och kanske fylleri ansåg många där allmänt vedertaget. För Norges del konstaterades att Nato-allierade kunde ha gjort besök med ubåtar i norska vatten utan att mer än några få norrmän visste om saken.
2001 års Ubåtsutredning blev en förhandlingsprodukt och en kompromiss. Det är i och för sig inte så onaturligt – tvärtom är det väl snarast ett hälsotecken att det finns olika uppfattningar företrädda i en offentlig utredning. Men med tanke på de frågor det handlade om och att personer som varit centrala aktörer inom marinen var engagerade i utredningsarbetet, är det värt att notera.
De slutliga skrivningarna utformade naturligtvis utredaren själv. Och han skrev mycket av utredningstexten. Men experterna levererade underlag och gjorde utkast till stora delar. I många fall stod uppgift mot uppgift från olika experter och skrivningarna fick skyla över.
En rad av de oklarheter i materialet som delvis beskrivits här var föremål för olika tolkningar. Allt som tydde på något annat än slarv i hanteringen från marinens sida sökte den marina expertisen intensivt motbevisa. Det gällde inte minst de många frågetecknen kring Hårsfjärden. Och det gällde frågan om U 137 gått in i Gåsefjärden med avsikt, vilket den marina expertisen intensivt och ihärdigt höll fast vid och med tillgripande av alla tänkbara argument sökte bevisa.
Ubåtsutredningen kom fram till att de flesta oklarheter hade sin grund i brister i den militära hanteringen av incidenterna. Men i en del fall lämnades tolkningen öppen. De nya uppgifter som framkommit sedan utredningen presenterades har tenderat att förstärka bilden av att det också var annat än slarv det handlade om, att det fanns fakta Försvarsmakten ville dölja.
Utredaren gjorde bedömningen att det fanns gränser för vad som vid den tiden, år 2001, kunde skrivas med bevarad trovärdighet. Denna utredning förde den offentliga svenska historieskrivningen en bra bit framåt. 1983 års Ubåtsskyddskommission hävdade att Sovjetunionen var ansvarigt och att det fanns bevis för det. 1995 års Ubåtskommission sade att bevisen inte höll och att det därför inte gick att peka ut någon. 2001 års Ubåtsutredning kom fram till att det inte gick att utesluta ubåtar från väst och att motiven var tämligen jämt fördelade på båda sidor.
Redan detta var en stor munsbit för den svenska opinionen, vilket visades av den debatt som följde utifrån utredningens betänkande Perspektiv på Ubåtsfrågan. Att i en offentlig utredning gå längre på grundval av den trots allt relativt begränsade faktiska bevisning som fanns hade vid den tiden varit våghalsigt och riskerat att rycka undan trovärdigheten i det material som presenterades.
När det är sagt så måste dock konstateras att det fortsatta arbetet med den Säkerhetspolitiska utredningen visade att det var i den riktningen, dvs. mot ett starkare ifrågasättande av indikationerna på sovjetiska intrång och en tydligare bild av att väst var inblandat, som fortsatta undersökningar borde inriktas.
Ubåtsutredningen fick ett närmast tumultartat mottagande i svenska media, och av politiker och allmänhet. Dess resultat kunde inte direkt avvisas av Försvarsmakten, som nära följt arbetet och deltagit med underlag. Men hattar och högerpress skrek i högan sky, och Carl Bildt sökte omedelbart undergräva utredningen med att anklaga den för slarv.
Samtidigt som utredningen presenterades publicerade Ola Tunander en bok som hävdade att det i Hårsfjärden väsentligen handlade om amerikanska ubåtar och sökte föra detta i bevis. Det gjorde att mycket av kritiken från höger fokuserades på Tunanders bok, och Ubåtsutredningen kom att framstå som en i det stora hela sansad mittenprodukt.
När det värsta dammet lagt sig tydde mycket på att en stor del av den svenska opinionen tog till sig vad utredningen kommit fram till och började vänja sig vid tanken på att också väst kan ha varit inblandat på ett eller annat sätt.
Det gällde dock inte Försvarsmakten och framför allt inte de som varit ledande under den stora ubåtsjakten.