För dem som ville se 2001 års Ubåtsutredning som det Sista Ordet och den Slutliga Sanningen i ubåtsfrågan har tiden sedan dess blivit en besvikelse. Irriterande röster har ständigt gjort sig påminda.
Debatten blossade åter upp, 25 år efter den mest intensiva perioden, med Hårsfjärden 1982 och Ubåtsskyddskommissionens betänkande 1983.
I arbetet med Säkerhetspolitiska utredningen, som fullföljdes året efter Ubåtsutredningen av samme utredare med samma team, fick utredarna bättre tillgång till det arkivmaterial som fanns i Högkvarteret, bland annat ÖB:s och försvarsledningens hemliga och kvalificerat hemliga arkiv, samt också tillfälle att gå igenom utrikesdepartementets arkiv. Utredningsarbetets fokus var då delvis ett annat – den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken under det kalla kriget – men en hel del av ÖB:s arkivmaterial var också relevant för ubåtsfrågan, som ju var en av de viktigaste säkerhetspolitiska utmaningarna för Sverige under senare delen av det kalla kriget.
I detta senare utredningsarbete framkom nytt material som ställde Ubåtsutredningens slutsatser i delvis nytt ljus. Det nya materialet förstärkte bilden av att ubåtar från väst var inblandade. Till exempel upptäcktes de rapporter om västtyska kränkningar som här beskrivits samt en del om andra länders syn och om den svenska marinens kontakter med sina kollegor i väst på hög nivå.
Detta material redovisades inte i Säkerhetspolitiska utredningens betänkande, utan separat till regeringen i en promemoria till utrikesdepartementet 2002. UD:s ledning delgav denna promemoria till statsrådsberedningen och försvarsdepartementet, samt en krets inom UD, men den föranledde ingen vidare åtgärd av regeringen. Den begärdes ut 2008 av SVT och släpptes också av utrikesdepartementet, dock med strykningar av bland annat de delar som implicerade enskilda länder och källor.
Ola Tunander, som argumenterat för att det till stor del handlade om västliga operationer, har fortsatt att presentera indicier i denna riktning. År 2004 publicerades boken The Secret War against Sweden i det brittiska förlaget Frank Cass marinhistoriska serie, en central marinhistorisk serie i Europa. Han har också publicerat arbeten med liknande budskap för det i Zurich och Washington baserade Parallell History Project och för det svenska forskningsprogrammet SUKK (Sverige under kalla kriget). Sunday Times återgav våren 2008 Tunanders version och den fransk-tyska TV-kanalen Arte sände en TV-dokumentär på samma tema. I en artikel i Svenska Dagbladet senare samma år tog president Koivisto fasta på Tunanders utsagor.
I den militära ubåtsdebatten i Sverige har Tunander dock rönt ett liknande öde som före honom Hasselbohm, och i viss mån de inom Försvarsmakten som höjt kritiska röster, dvs. han har frusits ut av försvarsetablissemanget och placerats utanför debatten.
I Danmark och Norge, liksom även i Finland, har man också varit mer öppen för att det handlade om västlig inblandning. Den danske generalen Kjeld Hillingsö, tidigare chef för Natos BALTAP-kommando (Baltic Approaches), gjorde långtgående uttalanden i samma riktning som Weinberger och Speed i svensk TV och talade om ”ett legitimt Nato-intresse”. Liknande uttalanden gjordes också senare av norska officerare. Detta har gjort intryck utanför Sveriges gränser och den stora danska regeringstillsatta utredningen/forskningsprojektet ”Danmark under den kolde krig” valde att tolka ubåtskränkningarna i Sverige som huvudsakligen västliga operationer. Detsamma gäller den finska kallakrigshistorien.
Den danska utredningen, som 2005 kom ut i fyra band, konstaterar att den danska militära underrättelsetjänsten (FE) från början tycks ha varit på villospår i frågan om ubåtskränkningarna i Sverige. Senare undersökningar hade visat att det var Nato-ubåtar, sägs det. Man tar fasta på Weinbergers, Speeds och den danske generalen Hillingsös uttalanden och säger att med dessa uttalanden så kunde de inte så få tecknen på västliga ubåtsaktiviteter i svenska farvatten sättas i perspektiv.
Vad gäller U 137 anser den danska utredningen att tolkningen att det var en sovjetisk underrättelseoperation (den svenska Försvarsmaktens uppfattning) svårligen kan upprätthållas idag. Den danska militära underrättelsetjänsten hade haft problem med att få bilden av ett ökat sovjetiskt hot i närområdet att gå ihop med andra utslag av sovjetisk militärpolitik. Det stred mot den generellt försiktiga linje som infördes i sovjetisk militärpolitik 1980, efter att sovjetledningen hade inregistrerat västs reaktioner på invasionen i Afghanistan, säger utredningen.
Operationerna i svenska vatten kan från början ha varit rena testoperationer, som Weinberger talat om, menar den danska utredningen. Utifrån det underlag som förelåg går det ej att avgöra var initiativet till att ge operationerna en psykologisk dimension kommer ifrån, sägs det, men författarna konstaterar att bilden av ett allvarligt sovjetiskt hot mot Sverige skapades och att detta bidrog till att ändra den traditionella bilden av Östersjön som ett lågspänningsområde.
Danskarna konstaterar också att den del av den svenska opinionen som såg Sovjetunionen som ett hot ökade markant efter ubåtskränkningarna och att utvecklingen ledde till en ökning av den svenska försvarsbudgeten. En stämning av misstro skapades mellan svenska politiker och delar av det svenska försvaret. Ingen i den trånga kretsen av inblandade svenska och utländska marina kretsar tog initiativ till att underrätta den svenska regeringen om sakernas rätta sammanhang, skriver den danska utredningen.
Den danska utredningen behandlar, i anslutning till avsnittet om ubåtskränkningarna i Sverige, Reagan-administrationens psykologiska krigföring. USA agerade i gränsområdet mellan krig och fred, skriver utredningen, och citerar den amerikanske vice försvarsministern under 1980-talet Fred Ikle: ”I vår moderna värld är den internationella politiken en fortsättning av kriget med andra medel … Vi lever i en tidsålder med politisk krigföring och psykologiska operationer.”
Den amerikanska psykologiska krigföringen byggde i huvudsak på kalkylerade provokationer utförda av flyget och flottan och var mycket hemlig. Det handlade om en riskfylld politik, som ingen önskade ta ansvar för, konstaterades det i det danska utredningsverket. Avsikten med aktionerna var att skapa oro och förvirring i den sovjetiska ledningen genom styrkedemonstrationer och oväntade handlingar som visade vad amerikanerna skulle kunna prestera i en krigssituation, inte minst genom att utnyttja svaga punkter i det sovjetiska försvaret.
En fråga var hur dessa offensiva amerikanska aktiviteter var förenliga med den officiella amerikanska fiendebilden av ett militärt överlägset Sovjetunionen, som sökte världsherravälde, när detta Sovjetunionen samtidigt måste finna sig i att huvudmotståndaren kunde tillåta sig att utföra krigsliknande operationer kring dess gränser. Hur stort kunde det militära hotet från öst då vara? frågar sig den danska utredningen.
Det fanns alltså element av hasard och äventyrspolitik i den amerikanska psykologiska krigföringen, säger utredningen. Denna krigföring blev en spänningsskapande faktor och kan idag betraktas som det mest betänkliga elementet i den strategiska offensiven mot Sovjetunionen på 1980-talet, säger danskarna.
I ett finskt forskningsverk om Finland under det kalla kriget konstateras att det presenterats goda argument för att det i åtminstone några fall var amerikanska ubåtar som provocerade och testade det svenska kustförsvaret, precis som Caspar Weinberger sagt. I den norska motsvarigheten, Norsk försvarshistoria, från 2004, sägs om ubåtskränkningarna i Norge, att det, förutom att kunna handla om en provokation från sovjetisk sida, också kunde vara västliga ubåtar som visade upp sig för att hålla den norska marinen på sin vakt.
Snart är det bara i det svenska försvarsetablissemanget som bilden av att det enbart handlade om sovjetiska ubåtar fortfarande är förhärskande.
Den danska utredningen togs inte väl emot av den svenska marinen. I vart fall inte av de ”som var med”, dvs. de amiraler och ubåtsjägare som var ledande under 1980-talet. Två av dessa amiraler besökte den danske ambassadören i Stockholm med en ”not”, som krävde ändringar i utredningstexten och att den danska regeringen och det danska utrikesdepartementet skulle ta avstånd från vad den danska utredningen skrivit om ubåtarna i svenska vatten!
De protesterande svenska amiralerna har också gått till motoffensiv. I artiklar, böcker och seminarier har de återigen velat slå fast bilden av enbart sovjetisk skuld för att återupprätta ”Sanningen”. I en artikel i Svenska Dagbladet den 2 oktober 2007, 25 år sedan händelserna i Hårsfjärden, hävdade amiralerna Per Rudberg, Bror Stefenson och Göran Wallén, samt analyschefen Emil Svensson att ny information framkommit som stöder dem i deras övertygelse att ubåtarna kom från Sovjetunionen.
Men det finns ingen ny information som stöder detta. Det är tvärtom märkligt att så lite framkommit, trots Sovjetunionens sönderfall. Förväntningarna att balter och andra som tjänstgjorde i den sovjetiska marinen nu skulle ta bladet från munnen och berätta om sovjetiska intrång i Sverige har kommit på skam.
Amiralerna presenterade gammal desinformation och annan skåpmat från underrättelseskafferiet, till exempel att det ska ha framkommit att Sovjetunionen sedan länge hade väl utvecklade miniubåtssystem. Detta är fel, vilket bland annat visades av 2001 års Ubåtsutredning. Några trovärdiga belägg har aldrig presenterats. Däremot vet vi att det fanns sådana system i väst.
Samma amiraler och ubåtsjägare var också huvudpersoner vid ett seminarium på Försvarshögskolan våren 2008. Det var en egendomlig tilldragelse och förtjänar att redovisas här. Det utformades till ett angrepp på professor Tunander, som vare sig var närvarande eller inbjuden. Han kritiserades inledningsvis av en svensk forskare för att komma med icke hållbara påståenden och för oredlighet i forskningen. Detta kallades för den akademiska motsvarigheten till förräderi, vilket gav en nästan overklig stämning åt evenemanget. Kanske var det fler i salen som kände att ordet förräderi också kunde ha en helt annan relevans i just denna fråga och denna församling, där alla ”som var med” deltog.
Den slutsats som drogs av seminariets inledare var att Tunanders resultat i allt väsentligt saknade värde.
När detta var avklarat konstaterade en framstående amiral att det nu var dags att börja historieskrivningen i frågan, och dags för ”de som var med”, dvs. amiralerna och ubåtsjägarna, att lämna över till ”seriös forskning”, som inte ägnade sig åt falska påståenden i sensationsmedia. Denna forskning avsågs äga rum i Försvarshögskolans, Krigsvetenskapsakademins och Kungl. Örlogsmannasällskapets trygga famn.
Resten av seminariedagen ägnades presentationer inriktade på att åter visa att Tunander hade fel och att det var Sovjetunionen som låg bakom kränkningarna. Hela evenemanget påminde med sina snäva regler för publikens deltagande och förbud mot TV-filmning om en skådeprocess av närmast sovjetisk art.
Seminariet var sannolikt delvis inspirerat av att TV-journalisten Lars Borgnäs i en serie program i SVT:s Uppdrag Granskning åter tagit upp ubåtsfrågan och än en gång visat att ingen av de fyra indiciekedjorna som Ubåtsskyddskommissionen använde sig av höll. Vare sig optiska observationer, ljudinspelningar, bottenspår eller signalspaning kunde användas för att peka ut Sovjetunionen.
SVT visade också intervjuer med nuvarande chefen för MUSAC, som konstaterade att om ytan inte var fri då man spelade in det berömda 3.47 minutersbandet, det som användes gentemot ryssarna, så hade inspelningen inget värde. Också en framstående ubåtsjägare tvingades erkänna att om ytan inte var fri, så var bandet inget bevis.
Därefter visade SVT att ytan inte var fri vid tillfället. Det fartyg vars propellerljud spelats in antogs nu, enligt Försvarsmakten, vara den gamla taxibåten Amalia från Nynäshamn, vars skeppare med ett brett grin sade att visst kände han igen ljudet av sin båt!
Detta var alltså det band som den svenska sidan hade använt som bevis i de svensk–ryska ubåtssamtalen under 1990-talet och som statsministern hade stött sig på i sitt brev till den ryske presidenten!
Om den svenska diplomatin skulle använda sig av den typen av underlag också på andra områden skulle vi ligga ganska illa till ute i världen.
Efter detta har Borgnäs och Uppdrag Granskning lyft fram tekniska bevis för att det var västubåtar det handlade om i Hårsfjärden. Den typ av signaler som den 11 oktober sändes ut från en ubåt utanför Mälsten – en ubåt som marinen förnekade att den överhuvudtaget existerade – signaler som fångades på band av personalen på Mälsten, var en typ av signaler som kan härledas till väst. Till alla andra indikationer, till exempel den gröna fläcken på vattnet, de ubåtsljud som spelades in, den transponder som hittades, kommer nu detta – en signal som finns på band och som inte kan förnekas.
Klyftan mellan de som hävdar det ena och de som tror det andra förefaller att vidgas. Mer och mer kommer fram som visar att Försvarsmaktens version inte håller. Men de som håller sig fast vid den håller hårdare och hårdare. Kan någon bli övertygad?
Det är svårt att komma ifrån att amerikaner och britter var och en för sig har erkänt på högsta nivå. Det är också svårt att tro att det är möjligt att komma så mycket längre den vägen. Att få amerikanska och brittiska ubåtskaptener att träda fram och berätta vad de varit med om är kanske att vänta sig för mycket. Det handlade trots allt om verksamheter som hörde till de mest delikata och sekretessbelagda som ägde rum under det kalla kriget. Och vem vet – kanske liknande ting fortfarande sker på andra håll?
Att vänta sig att någon av dem som på svensk sida var i ledningen under ubåtsjakterna ska ”break ranks” och berätta mer om alla oklarheter och egendomligheter är kanske också att vänta sig för mycket. Det tycks vara en mycket god sammanhållning amiraler och ubåtsjägare emellan. I arbetet med 2001 års Ubåtsutredning såg vi vid ett besök på Muskö Örlogsbas ett papper som visade hur budkavlen gick mellan en viss grupp amiraler efter Weinbergers uttalanden och hur de stämde av sina kommentarer med varandra. Då vi ville ta kopia av detta papper hävdade marinens representant i utredningen att vi redan hade tillgång till det på kontoret i Stockholm, varför vi inte behövde ta någon kopia. Men det visade sig sedan att vi inte alls hade papperet och när vi kom tillbaka till Muskös arkiv lite senare var papperet utgallrat och fanns inte kvar.
Det enda som förefaller kunna föra frågan framåt nu är att Försvarsmakten öppnar alla sina arkiv, inklusive den marina analysgruppens. Med tanke på i vilken omfattning viktiga dokument och annat har försvunnit kan det dock vara bråttom.
Men Försvarsmaktens representanter förefaller föga intresserade av att sprida ljus i frågan. Marininspektören, som marinchefen nu kallas, gjorde 2008 klart i Uppdrag Granskning, sedan det visats att signalen på bandet från Mälsten 1982 pekade västerut, att han inte var intresserad av att veta mer om vad som hände för 25 år sedan. Han var inte intresserad av att ge FOI i uppdrag att ytterligare utreda frågan om ursprunget till signalen utanför Mälsten, en signal som kan vara ovedersägligt bevis i nationalitetsfrågan.
Att vänta sig att den nuvarande svenska regeringen ska ge Försvarsmakten i uppdrag att skapa ytterligare klarhet och öppna sina arkiv är nog också att vänta sig för mycket.