”Det sannolika händelseförloppet” var rubriken på ett nyckelavsnitt i Ubåtsskyddskommissionens betänkande 1983. Detta betänkande, som främst handlar om Hårsfjärden är, som senare utredningar påvisat, till stora delar en ren konstruktion. Avsnittet om det sannolika händelseförloppet kan dock säkerligen till vissa delar återspegla ett faktiskt händelseförlopp. Det sannolika var dock att det snarare handlade om ubåtar från väst än från öst.
Det är vare sig möjligt eller meningsfullt att i detalj ytterligare diskutera hur ubåtar rörde sig eller kan ha rört sig i Hårsfjärden. Mer intressant är att undersöka hur denna operation passade in i ett större mönster.
Följande kan liksom Ubåtsskyddskommissionens beskrivning inte ”göra anspråk på att helt motsvara det verkliga förloppet”, som kommissionen skriver. Men det ger på samma sätt som kommissionens betänkande ”en möjlig förklaring till alla väsentliga observationer och indikationer”. Och som Ubåtsskyddskommissionen också skriver: ”Totalbilden av operationens omfattning och inriktning torde inte påverkas av det faktum att enstaka punkter i rekonstruktionen kan vara felaktiga.”
Svenska höga militärer besökte regelbundet Washington under det kalla kriget. Detta gällde inte minst marinen och marinchefen. Vid dessa besök diskuterades utsikterna till samarbete på olika områden, strategi och taktik i händelse av en sovjetisk attack, samt mycket diskreta gemensamma utbildningsövningar. På amerikansk sida ansåg man att de hade ”ett speciellt förhållande till Sverige”.
Också svenska politiker med nära kontakt med Försvarsmakten besökte regelbundet Washington.
Det fanns alltså rikligt med tillfällen att i diskreta former framföra den oro man på sina håll inom Försvarsmakten kände för effekterna av 1970-talets nedskärningar av det svenska försvaret. I hög grad gällde detta marinen, och kanske särskilt ubåtsjaktförmågan.
När Reagan-administrationen tillträdde i början av 1981, med Weinberger i Pentagon och Casey som CIA-chef, fanns det rimligen god kunskap i Washington om den svenska marinens dilemma.
Reagan hade föresatt sig att ändra status quo i det kalla kriget och öppet utmana Sovjetunionen. Ett grundläggande element i denna politik var att accelerera den uppbyggnad av USA:s militära styrkor som påbörjats under Carter. Förvarsbudgeten fördubblades från 1980 till 1985. Ekonomisk och psykologisk krigföring blev andra viktiga element.
Reagan-administrationen visade tidigt ett intresse för Sverige. Den nye försvarsministern Caspar Weinberger besökte Sverige redan under sitt första ämbetsår. Det var det första amerikanska försvarsministerbesöket i Sverige någonsin och det varade hela fem (!) dagar, den 15–19 oktober 1981.
Vid den tiden fanns i Washington många som ansåg att Sverige ”egentligen” inte var neutralt utan på något sätt hörde till västs försvarsperimeter. Det svenska försvaret sågs de facto som ett ryggstöd för Nato.
Inför besöket 1981 intervjuades Weinberger och på fråga om hur han såg på svensk neutralitet svarade han: ”I do not think we have a neutral Sweden. I think that what we have to look at is the degree of military effectiveness and certainly look at the strategic location …” Detta stämmer väl med den syn han senare gav uttryck för i sin TV-intervju år 2000, där han talade om behovet av att försäkra sig om att det fanns ett fullgott kustförsvar som upprätthöll delar av Natos hela försvarslinje. Han såg således Sverige och svenskt territorium som en del av denna försvarslinje, för vars helhet USA tog ett ansvar.
Under det långa besöket, som omfattade samtal med stats- utrikes- och försvarsministrarna, gjorde Weinberger också besök på Muskö örlogsbas och hade samtal med den svenska marina ledningen.
Några dagar efter det att Weinberger lämnat Sverige inträffade så ”Whiskey on the Rocks”. Det förefaller inte orimligt att anta att Weinberger eller någon i hans närhet, som då måste ha haft den svenska strategiska belägenheten relativt aktuell i minnet, kan ha ställt sig frågan om man inte på något sätt kunde utnyttja denna situation. Det stod ju då tidigt klart att efter U 137 skulle allt som rörde sig i svenska vatten förmodas vara sovjetiska ubåtar.
Det är inte heller omöjligt att gemensamma övningar av något slag diskuterades med Weinberger under hans besök. Frågan kan ha förts på tal under något annat besök under året som följde fram till Hårsfjärden, kanske även av besökande svenskar i Washington.
Oavsett hur de överenskommelser Weinberger talade om kan ha ingåtts så förelåg goda förutsättningar att genomföra dem under hösten 1982. Det var stor västlig marin aktivitet i Östersjön med upprepade Nato-övningar, amerikanskt flottbesök i Stockholm och planerade svenska övningar i skärgårdsområdena. Därtill kom fortsatt hög medvetenhet om ubåtsfrågans allvar i den svenska opinionen – och efter U 137 pekade allt mot Sovjetunionen.
På det europeiska politiska planet stod frågan om Natos utplacering av medeldistansrobotar i centrum för intresset och en betydande opinion i Europa var emot detta, inklusive de svenska socialdemokraterna, som stod i begrepp att ta över regeringsansvaret. Palme-kommissionen hade i en uppmärksammad rapport lanserat begreppet Gemensam Säkerhet som ett alternativ till avskräckningspolitiken. Och vissa amerikanska debattörer hade börjat varna för en ”Sverigefiering av Västeuropa”, en utveckling bort från den atlantiska sammanhållningen.
Om man i Washington kunde bidra till att skapa svårigheter för den nya regeringen Palme att genomföra sin politik och inte minst dess ambitioner att söka spela en roll på det europeiska säkerhetspolitiska planet, så skulle detta gynna Reagan-administrationens ambitioner att ena Västeuropa och USA i ett ökat tryck mot Moskva. Kunde man få den svenska opinionen mer Sovjetfientlig så skulle detta sannolikt verka tillbakahållande på Palmes möjligheter att med framgång argumentera för andra säkerhetspolitiska alternativ.
Att måla upp bilden av en ökad sovjetisk ubåtsaktivitet mot Sverige kunde bli ett verksamt instrument. Särskilt som man på amerikansk sida hade perfekt täckning för sina politiska ambitioner av övningsmotivet och det föregivna behovet att testa allierade och vänligt sinnade länders försvar. Något annat behövde aldrig diskuteras med de svenska motparterna i de ”marin till marin-diskussioner” som av allt att döma förekom.
Scenariot med en mindre ubåt som släpps ut från de i september 1982 besökande amerikanska fartygen och övar undanmanövrer medan de svenska styrkorna får öva ubåtsjakt förefaller passa väl in i denna bild. Likaså en ubåt som den 1 oktober plötsligt visar upp sina master mitt inne i det svenska basområdet och sedan försvinner.
Några inom den svenska marinen är förberedda.
Försvarsledningen kallar omedelbart in världspressen på bred front. Så kommer det fler indikationer och det släpps några sjunkbomber. Det blir bra bilder. Och goda utsikter till nya miljoner för den svenska marinen.
Alla tar för givet att det är ryssen som är på besök igen.
Tack vare att försvarsledningen har koncentrerat analysen till en liten grupp kan den styra informationen. Genom att sätta ordinarie ordervägar ur spel kan ledningen också styra händelseförloppet.
Men plötsligt går någonting fel.
En ubåt, eller miniubåt, blir skadad den 5 och/eller den 7 oktober. Problem uppstår. Operationen trappas ned, men ubåtar är fortfarande kvar i vattnen kring Hårsfjärden. Så händer det som inte skulle få ske … en mina utlöses den 11 och ytterligare en ubåt skadas, denna gång kanske mer allvarligt. Men den klarar sig och signalerar detta med en grön fläck som kan läsas av satelliter. Därefter passerar denna ubåt i närheten av mikrofonraden vid Mälsten den 12 och dess signatur blir i detalj inspelad! Här måste alla indikationer suddas ut! Ingen ubåt vid minpassagen, ingen grön fläck, inga spår på bandet.
Fortfarande finns en ubåt kvar som inte hunnit ut. Därav det omsorgsfullt utfärdade eldförbudet för minorna natten den 13/14 – nu får ingenting lämnas åt slumpen! Och inte mer än en sjunkbomb mot denna ubåt när den är på väg ut! Inte heller här fick det talas om någon ubåt! Analysgruppen gör ett reptrick och konstaterar i analysen – icke ubåt!
Transpondern vid Mälsten synas men skyfflas undan. Något annat skulle vara för avslöjande. Rapporten från Malmö om en skadad ubåt som bogseras ut ur Öresund suddas ut ur systemet.
Försvarsmakten får en politiskt sammansatt kommission med marinens egna experter för att utreda vad som hänt.
Efter denna lyckade operation behöver vare sig västsidan eller den svenska marinen göra särskilt mycket. Den svenska allmänheten ser ubåtar överallt. Miljonerna rullar in till den svenska marinen. Misstron mot Sovjetunionen ökar dramatiskt. Den svenska säkerhetspolitiska scenen präglas av fullt krig. Palmeregeringen får problem med trovärdigheten i sin avspänningspolitik.
Och ryssarna har fått ännu ett problem på halsen utöver Polen, Afghanistan och allting annat.
Den svenska marinen återfår prestige och resurser. Ubåtsjaktverksamheten blir det verksamma instrumentet för marinens politiska och ekonomiska pånyttfödelse. Analysgruppen blir själva navet i systemet.
En eller annan brittisk ubåt på sin årliga rundtur i Östersjön visar upp sig sporadiskt för att hålla spelet igång, kanske i Sundsvallstrakten, kanske i Stockholms skärgård. Ibland vid överenskomna tillfällen. Navigations- och avlyssningssystem servas med jämna mellanrum av amerikaner och/eller britter, oftast utan att någon ubåt visar sig.
Tyska ubåtar fortsätter sina aktiviteter med att kartlägga tillflyktsområden i den svenska skärgården och också denna verksamhet ger någon gång upphov till indikationer. Tyskarna samarbetar också med det amerikanska Navy-Sealförband som var baserat vid den tyska Östersjökusten och som emellanåt använde sig av tyska ubåtar för operationer i Östersjöområdet.
Allteftersom det kalla kriget klingar av avtar västsidans intresse och behov och efter slutet av 1980-talet förekommer mycket lite av den tidigare verksamheten i svenska vatten. Men då har sillar och minkar tagit ubåtarnas plats i de svenska indikationssystemen.
Jag säger inte att det är så här det gått till. Men det kan läsas så här. Och det är problematiskt. Mycket problematiskt.