Det brukar heta att sanningen är krigets första offer. Det gällde också det kalla kriget. Det gällde USA, det gällde Sovjetunionen och det gällde också Sverige.
CIA bildades i slutet på 1940-talet, och började snart ägna sig åt dolda operationer. Med George Kennans ord: ”Den amerikanska regeringen behövde då och då utföra handlingar som inte passade in i dess öppna operationer och för vilka den inte kunde acceptera formellt ansvar”.
Det nationella säkerhetsrådet i Washington utökade snart CIA:s roll till att omfatta både propaganda, ekonomisk krigföring och preventiva direkta aktioner, inklusive sabotage och subversion mot fientligt inställda stater. Allt detta skulle göras så att ”om det uppdagades skulle den amerikanska regeringen på ett trovärdigt sätt avvisa allt ansvar därför”. Kort sagt, skriver John Lewis Gaddis i sin bok om det kalla kriget, amerikanska tjänstemän skulle lära sig att ljuga.
Den allt vidare omfattningen och våghalsigheten i de dolda operationerna skulle senare få Kennan att erkänna att hans rekommendation var det största misstag han någonsin gjort.
USA måste ha frihet att operera på samma sätt som sina motståndare, ansåg både Eisenhower och Nixon och följande presidenter. De legala och moraliska begränsningar som satte ramar för regeringens agerande nationellt gällde inte internationellt. The Dolittle Report, en hemlig rapport om CIA:s dolda operationer, skrev på 1950-talet: ”Vi står emot en orubblig motståndare vars mål är världsdominans. Det finns inga regler i ett sådant spel. Hittills accepterade normer för mänskligt beteende gäller inte.”
På så vis blev de amerikanska ledarna omvandlade till Machiavellianer, skriver Gaddis.
Sverige utsattes 1954 för en flagrant överflygning av amerikanska plan som gjorde en anflygning in över Skåne, över Östersjön och djupt in över sovjetiskt territorium, innan de vände tillbaka och åter kränkte svenskt luftrum på hemvägen. Det sades då av både amerikaner och av det svenska försvaret att det var fråga om sovjetiska plan. Men det var det inte. Det stod helt klart för den svenska Försvarsmakten, som följt överflygningen med radar.
Den första öppna debatten om spionagets etik kom med U2-affären 1960. Där förnekade USA först allt ansvar och en talesman för State Department sade att det handlade om ett väderflygplan som kommit ur kurs. Först när Sovjetledaren Chrusjtjov triumferande visade upp det som var kvar av spionplanet, samt också dess livs levande pilot, tvingades president Eisenhower erkänna att USA farit med osanning.
Relativiseringen av sanningen skulle fortsätta med president Johnson’s ”credibility gap” under Vietnamkriget, för att fulländas med Nixon. Watergate medförde nya restriktioner för en tid, men med Reagan-administrationens nya aggressiva politik gentemot Moskva var USA snart tillbaka i gamla spår. Reagan, Weinberger och Casey utvecklade CIA:s dolda politik med syftet att bringa den sovjetiska regimen på knä. Det var ofta en sak vad som sades offentligt, en helt annan sak vad man gjorde. Lögnen var ett politiskt medel bland andra för att uppnå vad som ansågs vara legitima mål.
I Sovjetunionen var det långt värre. Där hade man ett politiskt system som från grunden var uppbyggt med lögnen som en bärande del av konstruktionen. Lögnen var satt i system inte bara i politiken, utan i samhällets alla beståndsdelar.
Detta hade gamla traditioner. Ryssen vare sig vet någonting, eller vill veta någonting, därför att han inte tror på möjligheten av att veta någonting, skrev redan Tolstoj. Och förhållandet till sanningen har alltid varit högst relativt, inte minst under Sovjettiden. Det vet alla som haft med den regimen att göra.
Sovjetiska representanters förmåga att ljuga motståndare rakt i ansiktet var högt utvecklad. Att den officiella bilden alltid tecknades med ett ideologiskt färgskikt innebar en relativisering av tingens ordning. När det började handla om militära och säkerhetspolitiska frågor var sanningen genomgående underordnad politiska viljeyttringar.
Vi vill gärna tänka oss att det var och är på annat sätt i Sverige. Visst är det nästan alltid så. Men i de slutna auktoritära system som vissa byråkratier utgör kan saker och ting ibland vara annorlunda. Det kan gälla stora företag, det kan gälla departement och verk, och inte minst kan det gälla det militära systemet.
Det militära systemet har, liksom regeringen och utrikesförvaltningen, hemligstämpeln att skydda sig bakom. Försvarsmakten är en av de mest auktoritära institutionerna i vårt land. Den har dessutom informationsmonopol på det mesta av det som rör känsliga militära frågor. Detta gäller alldeles särskilt ubåtsfrågan.
Mycket tyder på att det under detta informationsmonopol, och under hemligparaplyet, har dolt sig – och fortfarande döljer sig – inte bara slarv och bristfällig hantering, utan också frågor som man inte berättat alls om, eller inte sagt sanningen om, eller hela sanningen om.
Det var fallet med den amerikanska överflygningen 1954, och det mesta tyder på att det är fallet med 1980-talets ubåtskränkningar.
Skulle det vara så att det fanns, eller finns, de inom Försvarsmakten som på ett eller annat sätt undanhållit regeringen, och allmänheten, information så behöver det komma fram, inte för att anklaga någon vare sig för det ena eller det andra, utan för att vi måste komma till klarhet med vad som skedde. Vi måste få veta för att kunna lära oss för framtiden.
Skulle det vara så, som Weinberger och Speed vittnar om, att det fanns de på den svenska sidan som hade gjort överenskommelser med västsidan, då är det allvarligt. Inte bara att saker och ting undanhållits – också för den egna regeringen – utan att de också aktivt medverkat till att skapa en vilseledande bild. Då handlar det om dubbelspel. Här är det viktigt att vi kommer till rätta med vår historia och om hur vårt system fungerade eller inte fungerade i ett krisläge.
Skulle det vara så att det fanns de som medvetet gav en hjälpande hand till den amerikanska konfrontationspolitiken under det kalla krigets kallaste dagar, och bidrog till att höja spänningen i Sveriges närområde, handlar det om ett stort ansvar. Det kunde fått mer långtgående konsekvenser än någon föreställt sig om något hade gått fel.
Det handlar ju här om centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som inte kom att avgöras av våra demokratiskt valda organ, utan av den svenska militären. Det svenska demokratiska systemet sattes då delvis ur spel och viktiga delar av landets utrikes- och säkerhetspolitik hamnade i händerna på en liten grupp officerare, med långtgående konsekvenser för spänningsnivån i närområdet, för våra relationer till Sovjetunionen/Ryssland och också våra relationer till Finland.
Det handlar i grunden om hur vårt demokratiska system fungerade eller inte fungerade.
Det har inte nödvändigtvis gått till så som beskrivits i avsnittet om det sannolika händelseförloppet. Det är inte säkert att någon avsiktligt spelat dubbelspel. Men det finns väldigt mycket som pekar i den riktningen och som kan tolkas så, och det är utomordentligt störande. För att återupprätta ett förtroendefullt förhållande till allmänheten i dessa frågor behöver Försvarsmakten tala klartext om vad den haft för sig. Annars är frågan på vems uppdrag den agerat och hur det uppdraget såg ut.