UTRIKESDEPARTEMENTET
Pol 1:1
Depr Hans Magnusson, mk

ÖVERSÄTTNING FRÅN RYSKA
1994-07-14

 

Ärade Herr Statsminister,

Jag tackar för Er skrivelse av den 25 maj i år. Jag ser i den en strävan att stödja den förtroliga dialogen på högsta nivå mellan våra länder i aktuella frågor rörande de bilaterala förbindelserna och i internationella frågor.

Det är med erkänsla som vi mottar Er medverkan till att sluta de rysk-lettiska överenskommelserna i militära frågor samt arbetet med Tallinn i syfte att reglera de rysk-estniska problemen.

Ni känner bättre än någon annan till att våra förbindelser med de baltiska länderna inte utvecklas utan komplikationer. Det viktiga positiva resultat, som uppnåddes till följd av den lettiske presidentens besök i Moskva och undertecknandet av överenskommelser om olika aspekter rörande tillbakadragandet av ryska trupper från detta land överskuggades allvarligt av den av lettiska republikens parlament den 21 juni antagna lagen om medborgarskap. Jag vill understryka att dess öppet diskriminerande karaktär i förhållandet till icke-ursprungsbefolkningen vittnar om att man i Lettland målmedvetet arbetar för att skapa en monoetnisk stat varvid man ignorerar den reella situation som skapats i landet, åsikter och rekommendationer från internationella experter och organisationer. Och detta i en värld där till och med det till synes opåverkbara apartheidsystemet i Sydafrika har kollapsat under den civiliserade mänsklighetens tryck.

En sådan händelseutveckling i Lettland kan inte lämna oss likgiltiga. Jag tror att det är vår gemensamma uppgift att förhindra Lettlands farliga drift mot en konflikt på etnisk grundval.

Det är viktigt för Er att känna till att vi fortsätter våra intensiva kontakter med Estland och att vi förbereder för undertecknande överenskommelser som utgör ett militärt ”paket”. Hos Ryssland finns det ej några avsikter att förhala tillbakadragandet av trupperna från Estlands territorium, än mindre att utnyttja dem för politiska påtryckningar. Vi är beredda att underteckna ett avtal med bestämmande av datum för trupptillbakadragande under förutsättning att Estlands ledarskap kommer att bygga sina relationer med Ryssland på konstruktiv grundval i enlighet med den reella situationen och civiliserade alleuropeiska principer. Detta hänför sig först och främst till ödet för ryska militära pensionärer.

På ubåtstemat vill jag med all uppriktighet säga följande. Efter att ha tagit del av Ert brev konstaterar jag med beklagande att det är genomsyrat av en oförtäckt och för oss obegriplig övertygelse om vårt ansvar för ”ubåtskränkningar i svenska territorialvatten”.

Jag får erkänna att jag blev sårad av, att Ni, efter Era försäkringar som jag erhöll i denna fråga i februari 1993, i Ert brev framför tanken att jag, president i det demokratiska Ryssland, skulle ha kunnat sanktionera (och utan statschefens vetskap skulle sådant ha varit omöjligt till och med i Sovjetunionen) handlingar, som grovt skulle kränka Sveriges suveränitet och öppet stå i motsatsställning till internationell rätt. Vad gäller antagandet att det i Ryssland skulle finnas några ”kvarlämnade ex-sovjetiska strukturer” utanför presidentens kontroll så är detta överhuvudtaget, milt talat, naivt.

För oss båda är det uppenbart, att frågan om ”ubåtskränkningar” är mogen för slutgiltigt uppklarande. Östersjön är för oss gemensam och Ryssland är långt ifrån likgiltig till vad som försiggår i relativ närhet till dess egna gränser.

Vad gäller den experttekniska sidan av saken så är det dags att avlägsna det tidvis upprepade missförståndet – de ryska experterna har inte bekräftat faktum om aktiviteter i svenska territorialvatten av undervattensapparater; de har endast inte uteslutit en sådan möjlig tolkning av de av den svenska sidan framlagda ljudinspelningarna – under vissa antaganden. Som det mycket riktigt sägs härom i den av oss i februari 1993 undertecknade deklarationen, ”definitiva slutsatser i alla avseenden återstår ännu att göra”.

Samtidigt stärks hos våra experter intrycket att deras svenska kolleger inte har fullmakt att gå utanför ramen av den en gång givna dogmen och erkänna att bevis om Sovjetunionens och till yttermera visso det nya Rysslands ansvar när det gäller de förmodade avsiktliga kränkningarna inte existerar. Frågan om incidenten 1981 med ubåten ”S-363”, måste med beaktande av de till svenska sidan överlämnade uttömmande bevisen om det icke avsiktliga i våra handlingar, överhuvudtaget sändas till arkivet. Vad gäller övriga svenska misstankar så avhåller sig den svenska sidan, hur underligt det än kan se ut, från att framlägga såväl kompletterande uppgifter om inspelningar 1982 och 1992 såsom material från senare iakttagelser som även Ni hänvisar till i Ert brev och detta samtidigt som man från oss begär all möjlig information. Om man på den svenska sidan, som mer än en gång sagts offentligt även av Er personligen, har ”många och övertygande” bevis om kränkningar av svenska territorialvatten, varför har då experterna bara tillgång till två inspelningar?

Såsom jag utlovade på mötet i Moskva så går den ryska sidan den svenska till mötes och visar maximal öppenhet. De ryska experterna är beredda att fortsätta att arbeta med Era experter under förutsättning att de sistnämnda framlägger nya uppgifter. Om detta är otillräckligt så kanske tiden har kommit för att överlämna ”ubåtsdossiern” för granskning av en auktoritativ internationell expertis och genomföra denna mera öppet, om så är nödvändigt under ESK:s, Östersjörådets eller Internationella Domstolens i Haag överinseende? Vi är beredda till detta liksom vi också är beredda att inbjuda ledande experter på hydroakustik från olika länder för granskning av inspelningarna från de svenska militärerna.

Liksom Ni är jag övertygad om att avlägsnandet av ”ubåtsfrågan” kan ha endast positiva följder för förbindelserna mellan Sverige och Ryssland. Vi kan inte tillåta att den gamla vanan att ställa Rysslands avsikter i tvivel skulle hindra en civiliserad dialog och framtagandet av sanningen i denna över all måtta utdragna fråga.

Med högaktning

B Jeltsin

4 juli 1994, Moskva Kreml