Denna bok är skriven med en känsla av förvåning och besvikelse. Förvåning över att lögnen som politiskt instrument är så verkningsfull, över att man utan att skämmas kan fara fram med oriktiga uppgifter och bygga sin politik på det, över att man utan att darra på rösten kan vilseleda regering och riksdag, media och hela det svenska folket. Och besvikelse över att man i dagens Sverige kan komma undan med sådana ting utan att ifrågasättas. Hur kan det vara möjligt? Är det för att de skyldiga lyckats med sitt företag? Sätter framgången sina egna regler?
Jag ägnade en stor del av mina tidiga yrkesår i den svenska utrikesförvaltningen åt att studera Sovjetunionen och hur det sovjetiska systemet fungerade eller inte fungerade. Jag tjänstgjorde som diplomat vid svenska ambassaden i Moskva under 1970-talet och fick då tillfälle att på plats analysera sovjetisk inrikes- och utrikespolitik, samt också få smaka på hur det var att leva i det sovjetiska samhället, om än ur diplomatens privilegierade perspektiv.
Under min studietid hade jag också rest runt mycket i Sovjetunionen och arbetat länge som reseledare där. Detta gav mig en god insyn i hur sovjetsystemet behandlade sina medborgare och en konkret uppfattning om systemets brister som gick långt utöver vad diplomatens skyddade tillvaro kunde erbjuda.
Senare skulle jag också i andra funktioner, bland annat som medlare i det konfliktfyllda Kaukasus efter Sovjetunionens sönderfall, få uppleva vad detta motbjudande politiska system ställt till med.
Så när jag nu ifrågasätter den gängse bilden av att det var Moskva som var ansvarigt för kränkningarna av svenska vatten under 1980-talet handlar det inte om något försvar av Sovjetunionen eller dess system. Det handlar om att söka sanningen om vad som skedde.
Jag minns från Moskvatiden då min vän Disa Håstad, DN:s korrespondent där på 1970-talet, skulle lämna Sovjetunionen efter fyra år. Vad var det värsta som hon upplevt, frågade jag som ung och grön diplomat. – Det var lögnen, svarade hon, utan att tveka en sekund. Det värsta var lögnen. Hur lögnen satts i system, och hur hela systemet byggts upp med lögnen som sammanhållande kitt.
Jag tänkte mycket på detta. Det var naturligtvis alldeles riktigt. Så var det i Sovjetunionen. Men det gällde ju där och i det förvridna politiska system som rådde där. Aldrig skulle jag kunna föreställa mig att vi i Sverige kunde vara ens i närheten av att bygga politik på osanningar. Men det kunde vi. Jag skulle bli mycket besviken. Och min stolthet över mitt land skulle naggas allvarligt i kanten.
Jag är jurist till utbildningen. Jag läste juridik i Uppsala för nu ganska många år sedan. Där fick jag lära mig att när det visats bortom allt rimligt tvivel att något visst hade skett eller att någon gjort en viss sak så kunde man inte bara låta det hela bero. Nu tycks vi ha kommit dit i ubåtsfrågan. Det har visats bortom allt rimligt tvivel att västubåtar var i svenska vatten. Både amerikaner och britter säger att de hade överenskommelser med den svenska marinen om intrång. Och det står helt klart att Försvarsmakten och svenska politiker gav det svenska folket en felaktig bild av vad som skedde.
Och när detta nu framstår som klart så blir det tyst som i graven. En tystnadens konspiration breder ut sig i media och över debatten. Ingen vill gå i svaromål. Ingen vill försvara sig. Utrikesministern får en fråga i riksdagen om han tänker vidta några åtgärder. Det tänker han inte.
Det är märkligt.
Det är viktigt att skriva om detta. Det gäller vilken roll sanning och osanning spelat och spelar i den svenska och den internationella politiken. Och om hur historien formas av segraren, och hur en tystnadens konformism breder ut sig i segrarens kölvatten. För att inte tala om i maktens korridorer.
Som svensk diplomat i Moskva under 1970-talet hade jag i uppgift att rapportera om politiska frågor, att försöka förstå vad som skedde bakom det som syntes ske, och hur utrikes- och säkerhetspolitik utformades och motiverades i Sovjetunionen. Om vad Moskva ville uppnå och vad de var beredda att satsa för att uppnå sina mål. Och vad de inte var beredda till.
Svensk ambassadör i Moskva vid den tiden var Göran Ryding, en Moskva-veteran, som hade tjänstgjort där som minister vid ambassaden redan under Chrusjtjov-tiden. Ryding var en av de stora svenska diplomaterna, kusin med Hägglöfarna, ”mina duktiga kusiner”, som han sade, och en av dem som på djupet försökt sätta sig in i hur saker och ting fungerade i Sovjetunionen. Mycket av det hade han också sett och tagit till sig under sin tid som ambassadör i Helsingfors, där man ofta hade en mer realistisk och nykter syn på relationen till grannen i öster än man ibland hade i Sverige.
Ryding såg svagheterna i det sovjetiska samhället och drog sig inte för att rapportera om dem. Alltmedan den svenske försvarsattachén vid ambassaden i Moskva skrev långa litanior om ryssarnas strävan efter världsherravälde som försvarsstaben av allt att döma tog till sitt hjärta, såg Ryding hur det knakade i fogarna i det sovjetiska samhällsbygget, hur illa systemet fungerade, hur det mesta av det som producerades var undermåligt, hur korruptionen bredde ut sig, hur dåligt folk mådde, hur transportsystemet långsamt men stadigt bröt samman, och hur hela systemet symboliserades av alla lastbilar som stod still längs vägarna medan förarna förtvivlat försökte laga och lappa under motorhuven.
Att det sovjetiska systemet inte fungerade stod klart för oss alla som sökte bedöma utvecklingen från insidan. Ett problem för den som försökte förklara detta var att analysen i väst inte alltid föreföll särskilt intresserad av utvecklingen från insidan. Beskrivningar från insidan tycktes ibland på sin höjd bli ett roande komplement till den bild som förmedlades från Washington. Det var den analysen som många gånger blev styrande även i Stockholm.
Det var inte uttalat och inte alltid medvetet. Kanske inte ens med avsikt. Men på något sätt tycktes ofta perspektivet från Washington och från väst få märkligt stor genomslagskraft. Det var inte onaturligt. Sverige var och är ett västland. Men vi hade behov av en balanserad analys. Och i vart fall stundtals kunde vi nog inte i alla avseenden prestera en sådan. Det fanns under det kalla kriget i vissa frågor en kantringstendens i den svenska utrikespolitiska analysen när det gällde synen på Sovjetunionen. För att inte tala om den analys som gjordes av Försvarsstaben och den militära underrättelsetjänsten.
Detta var ett kvardröjande intryck från mina år som politisk bedömare på ambassaden i Moskva, och senare som ansvarig på utrikesdepartementet för våra relationer med Sovjetunionen. Den svenska utrikesförvaltningens grunduppfattning i många frågor var inte alltid och i alla sammanhang helt opåverkad av Washington och London. Och återigen – det kanske inte var helt onaturligt. Men likväl – oavsett hur skarpa analyser som kom från ambassadören i Moskva blev det ofta perspektiven från de ledande västmakterna som dominerade.
Det visade sig tydligt i ubåtsfrågan.
Samma dag 1981 som den sovjetiska ubåten U 137 strandade utanför Karlskrona lämnade jag posten som Sovjetansvarig på politiska avdelningen på utrikesdepartementet och flög till Mellanöstern för att öppna en svensk ambassad i Amman i Jordanien. Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke. Jag hade nog inte haft helt lätt att oreserverat kunna ansluta mig till den bedömning som blev den gängse, i utrikesdepartementet liksom på andra håll i Sverige, nämligen att ubåten med avsikt gått in i Gåsefjärden för att spionera och att det inte i stället handlade om ett stort mått av försumlighet, en i sovjetiska sammanhang inte helt ovanlig företeelse.
Under lång tid framöver skulle jag komma att fokusera på Mellanöstern och det politiska spelet där, med alla dess lager av egendomligheter, konspirationer, lögner och halvsanningar och komplicerade och inte sällan diaboliska spel.
Många år senare skulle jag få tillfälle att åter studera vad som egentligen skedde den där kvällen i oktober utanför Karlskrona. Och därefter på en del andra håll i svenska vatten. Jag skulle bli vittne till rader av egendomligheter, halvsanningar, osanningar och bortförklaringar i den svenska Försvarsmaktens hantering både av skeendet i sig och av regeringens utredares försök till rekonstruktion därav. Erfarenheterna från ränkerna och dubbelspelet i Mellanöstern tedde sig nästan overkligt relevanta.
Jag hade först tänkt skriva en så långt möjligt okontroversiell bok om ubåtsfrågan och redogöra för hur jag som utredare sett saken och de egendomligheter som förekommit. Egendomligheter som jag länge varit övertygad om i många fall handlat om oegentligheter. Men som vi alla tassat runt i en märklig strävan att inte genera någon. Med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att vi måste genera någon för att inte alla ska bli generade. Vi måste sträva efter sanning. Att leva vidare med lögnen är oacceptabelt och i längden förödande för oss alla.
En del av det jag berättar om i denna bok har på olika sätt framförts tidigare av andra, av journalisten Anders Hasselbohm, som redan 1984 kom ut med en bok, Ubåtshotet, och hävdade att det var västubåtar i Hårsfjärden, av forskningsprofessor Ola Tunander vid PRIO (International Peace Research Institute, Oslo), som publicerat flera böcker i ämnet både i Sverige och i andra länder, bland annat The Secret War against Sweden, och av journalisten Lars Borgnäs på TV-programmet Uppdrag Granskning vid Sveriges Televison, som har tvingat Försvarsmakten till reträtt på punkt efter punkt i denna fråga, och som i SVT visat tekniska bevis för att det var ubåtar från väst i Hårsfjärden. Samt av officerare, journalister och forskare. Men det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget har uppvisat en på gränsen till arrogant obenägenhet att lyssna på kritiska röster. Eftersom jag i vissa fall kommer till liknande slutsatser som ovan nämnda personer, från delvis andra utgångspunkter, har jag inga illusioner om vilka reaktioner som väntar från en del militära och säkerhetspolitiska kretsar.
Under det kalla kriget valde många att tolka allt som skedde i termer av konfrontation och värstafalls-scenarier. I efterhand har det visat sig att grunden för sådana tolkningar ofta var svag. Det hindrade inte att militära och politiska kretsar – både i Sverige och i andra delar av väst, liksom också i öst – inte sällan lät denna typ av tolkningar bli styrande för sitt agerande. Och därigenom förvärrade de ofta situationen.
Konfrontationspolitik ledde till att världen flera gånger hamnade ytterst nära kärnvapenkrigets avgrund. Feltolkningar och misstänksamhet förstärkte varandra. Vid några tillfällen var det inte mycket mer än tur som räddade vår civilisation från att förödas.
Också i vårt lugna hörn av världen påverkades vi av det kalla krigets spänningar och av kapprustningens vanvett. Ubåtsfrågan blev Sveriges alldeles egna teater i det kalla kriget. Också här valde många att tolka skeendet i konfrontationstermer. Att Sverige var utsatt för ett hot om invasion blev den styrande förklaringen till ubåtsintrången. De som gjorde detta till sanning måste, liksom de som lämnade underlag härtill, få sitt handlande genomlyst, på samma sätt som politiken under det kalla kriget diskuterats i USA och på andra håll i väst. Det håller inte längre att gömma sig bakom lager av hemligstämplar. En diskussion måste inledas om vilket ansvar de har som, om de for fram med oriktiga uppgifter, bidrog till att höja spänningarna i vårt närområde och i vår omvärld.
Inte minst den senaste tidens utveckling av relationerna mellan Ryssland och väst efter Georgien-krisen visar vikten av en allsidig diskussion som inte automatiskt faller in i gamla mönster och tolkar allt i konfrontationstermer. Konfrontationens retorik var kontraproduktiv under det kalla kriget och den är kontraproduktiv även i denna tid. Att ubåtsfrågan används som argument av dem som vill ta fasta på det aggressiva draget i Rysslands agerande gör det än angelägnare att få klarhet i denna fråga.
Historien om ubåtsfrågan handlar också om masspsykos och förtrollning, om hur hela Försvarsmakten och försvarsetablissemanget, inklusive politiker och journalister, blev blinda för allt som inte stämde överens med det som officiellt förklarats vara Sanningen. Och om hur försvarsledningen med hjälp av politiker lyckades sälja denna Sanning till allmänheten, och fördöma dem som trots allt inte trodde. Kort sagt, om hur ett slags trossamfund växte fram, med överstepräster, förkunnare och kättare.
Det är till de senare, till dem som visade mod och civilkurage och vågade stå upp för sin mening, som denna bok tillägnas. De inom försvaret som mobbades och blev utstötta, som utsattes för försök till karaktärsmord och andra trakasserier. Och de journalister och forskare som vågade gå emot strömmen och ha en egen uppfattning, som drog egna slutsatser, och som av de andra placerades utanför debatten. Trots att det inte blev någon debatt kvar utan dem. Det är de som bör hedras.
Mathias Mossberg