27

BESITTNINGSEFFEKTEN

Du har säkert någon gång sett Figur 11 eller någon liknande kurva även om du aldrig varit på en föreläsning i nationalekonomi. Diagrammet föreställer en persons ”indifferenskurvor” för två varor.

Figur 11

På nybörjarkurser i nationalekonomi får studenterna lära sig att varje punkt i diagrammet anger en viss kombination av inkomst och semesterdagar. Varje punkt på indifferenskurvan anger en kombination där de båda varorna betraktas som likvärdiga, det vill säga har samma nytta. Kurvorna skulle utgöras av raka parallella linjer om personerna vore beredda att ”sälja” semesterdagar för en extra inkomst till samma pris oavsett hur stor inkomst och hur många semesterdagar de har. Den konvexa formen antyder en avtagande marginalnytta: ju mer fritid, desto mindre efterfrågar du ytterligare en dags ledigt, och varje extra dag är mindre värd än dagen före. På motsvarande sätt gäller att ju högre inkomst du har, desto mindre intresserad är du av en extra dollar, medan den summa du är beredd att ge upp för en extra semesterdag ökar.

Alla punkter på en indifferenskurva är likvärdiga. Det är bokstavligt talat vad indifferens betyder: det spelar ingen roll var på en indifferenskurva man befinner sig. Så om A och B ligger på samma indifferenskurva för dig, betraktar du alternativen som likvärdiga och du behöver inget incitament för att röra dig från det ena till det andra och tillbaka. I en eller annan version har diagrammet förekommit i varenda lärobok i nationalekonomi under de senaste hundra åren och många miljoner studenter har studerat det. Få har upptäckt vad som saknas. Detta är ännu ett exempel på hur en teoretisk modell med hjälp av sin kraft och elegans har gjort studenter och forskare blinda för en allvarlig brist.

Det som saknas i figuren²⁶³ är en uppgift om personens nuvarande inkomst och semester. Om du är avlönad anställd står din lön och ditt antal semesterdagar i anställningsavtalet, och denna kombination motsvaras av en punkt i diagrammet. Detta är din referenspunkt, ditt oförändrade läge, men det framgår inte av diagrammet. Eftersom referenspunkten inte visas vill diagrammets upphovsmän få dig att tro att den saknar betydelse, men vid det här laget har du insett att den visst har betydelse. Här möter vi Bernoullis misstag i ny tappning. Framställningen av indifferenskurvan förutsätter underförstått att din nytta i ett givet ögonblick bestäms helt av din nuvarande situation, att det förflutna saknar betydelse och att din bedömning av ett eventuellt arbete inte beror på villkoren för ditt nuvarande arbete. De antagandena är helt orealistiska, både i det här exemplet och i många andra.

Utelämnandet av en referenspunkt i indifferensdiagrammet är ett överraskande exempel på teoriframkallad blindhet, för vi stöter väldigt ofta på fall där referenspunkten uppenbart har betydelse. I löneförhandlingar är båda parter införstådda med att det rådande avtalet utgör referenspunkten och att förhandlingsutrymmet består av de eftergifter parterna är beredda att göra i förhållande till den referenspunkten. Förlustaversionens roll vid förhandlingar känner vi också väl till: det gör ont att gå med på eftergifter. Du har själv erfarenheter av referenspunktens roll. Om du har bytt arbete eller bostadsort, eller åtminstone övervägt att göra det, kommer du säkert ihåg att den nya platsens egenskaper angavs som antingen plus eller minus i förhållande till platsen du befann dig på. Du kanske också har konstaterat att nackdelar väger tyngre än fördelar i sådana bedömningar – ett exempel på förlustaversion. Det är svårt att acceptera förändringar till det sämre. Exempelvis är den lägsta lön som arbetslösa arbetstagare kräver för att ta ett nytt jobb i genomsnitt 90 procent av deras gamla lön och den faller med mindre än 10 procent under loppet av ett år²⁶⁴.

För att förstå hur mycket referenspunkter styr valet, tänk dig Albert och Ben, ”hedonistiska tvillingar” med samma smakriktningar och samma arbete. Båda har låg lön och lite semester. Deras nuvarande situation motsvarar den punkt som är markerad med en 1:a i figur 11. Företaget erbjuder dem två bättre arbeten, A och B, och överlåter på dem själva att bestämma vem som ska få en löneförhöjning på 10 000 dollar (position A) respektive en extra betald semesterdag varje månad (position B). Eftersom båda är indifferenta singlar de slant. Albert får löneförhöjningen, Ben den extra semesterdagen. Det går en tid och tvillingarna anpassar sig till sina nya arbeten. Nu säger företaget att de får byta jobb med varandra om de vill.

Den standardteori som figuren bygger på antar att preferenserna är stabila över tiden. Position A och B är likvärdiga för båda tvillingarna och de kommer inte att behöva något starkare incitament för att byta, kanske inget alls. Enligt prospektteorin förutsätts däremot att båda tvillingarna vill stanna kvar på sina respektive arbeten. Denna förkärlek för ett oförändrat tillstånd beror på förlustaversionen.

Låt oss koncentrera oss på Albert. Han befann sig från början i position 1 i diagrammet, och från den referenspunkten fann han följande två alternativ likvärdiga:

Gå till A: en löneförhöjning på 10 000 dollar
ELLER
Gå till B: 12 extra semesterdagar

Om Albert intar position A förändras hans referenspunkt och när han överväger att byta till B har hans val en ny struktur:

Stanna på A: varken vinst eller förlust
ELLER
Gå till B: 12 extra semesterdagar och en lönesänkning med 10 000 dollar

Du fick just en subjektiv upplevelse av förlustaversion. Du kunde känna den: en lönesänkning på 10 000 är inget man ser fram mot. Även om 12 extra semesterdagar var en lika betydande vinst som en löneökning på 10 000 dollar räcker samma antal semesterdagar inte till för att uppväga en förlust av 10 000 dollar. Albert kommer att stanna på A för att nackdelen med att flytta är större än fördelen. Samma resonemang gäller för Ben, som också vill behålla sitt nuvarande arbete för att förlusten av dyrbara semesterdagar väger tyngre än fördelarna med en extra inkomst.

Det här exemplet belyser två aspekter av valsituationer som standardmodellen med indifferenskurvan inte förutsäger. För det första är en persons smakriktningar inte givna en gång för alla, de växlar med referenspunkten. För det andra väger nackdelarna med en förändring tyngre än fördelarna, vilket skapar en snedvridning som ger företräde åt ett oförändrat tillstånd. Förlustaversion betyder förstås inte att man aldrig vill förändra sin situation – fördelarna med en uppdykande möjlighet kan väga upp förlusterna även om dessa ges överdrivet stor tyngd. Förlustaversion innebär bara att valen är kraftigt snedvridna till förmån för referenssituationen (och i allmänhet snedvridna mot små och inte stora förändringar).

Vanliga indifferensdiagram och Bernoullis framställning av utfall som förmögenhetstillstånd bygger på samma felaktiga antagande: att din nytta av ett tillstånd bara beror på tillståndet i sig och inte påverkas av din bakgrund. Ett av beteendeekonomins bidrag till vetenskapen har varit att rätta till det misstaget.

BESITTNINGSEFFEKTEN

Frågan om när en metod eller rörelse föddes är ofta svår att besvara, men början för det som i dag kallas beteendeekonomi kan anges exakt. I början av 1970-talet började Richard Thaler, som då var doktorand vid den mycket konservativa nationalekonomiska institutionen vid University of Rochester, få kätterska idéer. Thaler hade alltid varit slagfärdig och ironiskt sinnad, och som student roade han sig med att samla in exempel på beteenden som modellen för rationellt ekonomiskt beteende inte kunde förklara. Han tyckte det var särskilt roligt när hans professorer betedde sig ekonomiskt irrationellt och en av dem utmärkte sig särskilt på den punkten.

Professor R (som visade sig vara Richard Rosett, senare dekan vid Chicagouniversitetets handelshögskola) var en övertygad anhängare av den gängse ekonomiska teorin och dessutom en förfinad vinkännare. Thaler konstaterade att professor R var väldigt ovillig att sälja en flaska ur sin samling – till och med för det höga priset av 100 dollar (i 1975 års penningvärde!). Professor R köpte vin på auktioner, men betalade aldrig mer än 35 dollar för en flaska av den kvaliteten. När priset låg mellan 35 och 100 dollar varken köpte eller sålde han. Ett så stort spann är inte förenligt med ekonomisk teori, som säger att professorn förväntas ange ett bestämt värde för flaskan. Om en viss flaska är värd 50 dollar för honom borde han vara beredd att sälja så snart han blir erbjuden mer än 50 dollar för den. Om han inte ägde den²⁶⁵ skulle han vara beredd att betala upp till 50 dollar för den. Det precis godtagbara försäljningspriset och det precis godtagbara inköpspriset borde ha varit ett och samma, men det lägsta försäljningspris han kunde tänka sig (100 dollar) var mycket högre än det högsta godtagbara inköpspriset (35 dollar). Det verkade alltså som om värdet ökade när föremålet fanns i professorns ägo.

Richard Thaler fann många exempel på det han kallade besittningseffekt, särskilt i samband med varor som inte var föremål för handel särskilt ofta. Man kan lätt se sig själv i en liknande situation. Anta att du har biljett till en utsåld konsert med en populär grupp som du har köpt till normalpriset 200 dollar. Du är ett hängivet fan och hade varit beredd att betala upp till 500 dollar för biljetten. Nu har du biljetten och du ser på internet att rikare och mer desperata fans erbjuder 3 000 dollar. Skulle du sälja din biljett? Om du liknar de flesta människor som har biljett till en utsåld konsert skulle du inte sälja den. Det lägsta pris du skulle kunna tänka dig att sälja biljetten för ligger över 3 000 dollar och ditt högsta inköpspris är 500 dollar. Det här är ett exempel på besittningseffekten, och den som tror på gängse ekonomisk teori skulle bli förbryllad av den²⁶⁶. Thaler försökte finna en förklaring till mysterier av den här typen.

Av en slump träffade Thaler en av våra gamla studenter på en konferens och fick se ett utkast till prospektteorin. Han berättar att han läste manuset mycket ivrigt, för han förstod snabbt att prospektteorins förlustobenägna värdefunktion kunde förklara besittningseffekten och en del andra mysterier i hans samling. Lösningen var att släppa den gängse föreställningen att professor R hade en unik nytta av att äga en viss flaska. Enligt prospektteorin beror viljan att köpa eller sälja flaskan på referenspunkten – huruvida professorn äger flaskan eller inte i nuläget. Om han äger den bedömer han smärtan av att ge upp flaskan. Om han inte äger den bedömer han njutningen av att förvärva den. Värdena var olika på grund av förlustaversionen: att ge upp en butelj fint vin²⁶⁷ är plågsammare än det är njutbart att förvärva en butelj lika bra vin. Tänk på diagrammet med förluster och vinster i förra kapitlet. Kurvans lutning är brantare i det negativa området, vilket betyder att reaktionen på en förlust är starkare än reaktionen på motsvarande vinst. Detta var den förklaring av besittningseffekten som Thaler hade letat efter. Och den första tillämpningen av prospektteorin på ett ekonomiskt problem tycks så här i efterhand ha utgjort en milstolpe i utvecklingen av ämnet beteendeekonomi.

Thaler såg till att kunna vistas ett år vid Stanford när han visste att Amos och jag skulle befinna oss där. Under denna produktiva period lärde vi oss mycket av varandra och blev goda vänner. Sju år senare fick han och jag en ny chans att vistas på samma ställe och fortsätta samtalet om psykologi och ekonomi. Russell Sage Foundation, som länge var beteendeekonomins huvudsponsor, gav nämligen ett av sina första stipendier till Thaler för att han skulle kunna arbeta med mig under ett år i Vancouver. Under det året hade vi ett nära samarbete med ekonomen Jack Knetsch, som var lika intresserad som vi av besittningseffekten, regler för ekonomisk rättvisa och kryddstark kinesisk mat.

Utgångspunkten för vår studie var att besittningseffekten inte är generell. Om någon ber dig att växla en femdollarsedel mot fem endollarsedlar räcker du gladeligen över sedlarna utan att det känns som en förlust. Inte heller upplever du någon större förlustaversion när du handlar skor. Säljaren som lämnar skorna i utbyte mot pengar upplever det garanterat inte som någon förlust. Skorna han räcker över har ur hans synvinkel alltid varit ett skrymmande substitut för pengar han hoppats kunna erhålla från en kund. Och du upplever det sannolikt inte heller som en förlust när du betalar säljaren, för du innehade pengar som ett substitut för skorna som du tänkte köpa. Rutinmässiga handelsutbyten skiljer sig inte i grunden från växlingen av en femdollarsedel mot fem endollarsedlar. Ingen av parterna i en ordinär handelstransaktion upplever någon förlustaversion. Vad skiljer dylika marknadstransaktioner²⁶⁸ från professor R:s motvilja att sälja sitt vin, eller från det fall när någon är beredd att sälja sin biljett till Super Bowl-finalen till ett mycket högt pris? Den avgörande skillnaden är att både skorna som butiken säljer och de pengar du tar från din skobudget är menade att användas i transaktioner. De är avsedda att handlas med. Andra varor, som vin och biljetter till Super Bowl-finalen, är tänkta att användas, att konsumeras eller avnjutas på annat sätt. Din fritid eller den levnadsstandard dina inkomster medger är inte heller avsedda att säljas eller bytas mot något.

Knetsch, Thaler och jag konstruerade ett experiment som skulle belysa skillnaden mellan varor som man innehar för användning respektive transaktioner. Vi lånade en komponent i experimentet från Vernon Smith, grundare av den experimentella ekonomin och mannen jag senare kom att dela Ekonomipriset med. Metoden innebär att ett begränsat antal polletter delas ut till ”aktörer” på en marknad. De deltagare som innehar en pollett när experimentet avslutas kan lösa in den mot kontanter. Inlösningsvärdena varierar mellan försökspersonerna, vilket ska avspegla det faktum att varor som handlas med på en marknad är mer värdefulla för vissa människor än för andra. Samma pollett kan vara värd 10 dollar för dig och 20 för mig och ett byte till något pris mellan de värdena kommer att gynna oss båda.

Smith visade livfullt hur de grundläggande mekanismerna för utbud och efterfrågan fungerar. Enskilda personer tillkännager offentligt att de är beredda att köpa eller sälja en pollett, medan andra svarar offentligt på erbjudandet. Alla betraktar utbytena och ser det pris till vilket polletterna byter ägare. Resultaten är lika regelbundna som vid en fysiklaboration. Med samma nödvändighet som vatten rinner nedåt slutar det med att de som äger en pollett som de inte sätter något större värde på (för att deras inlösningsvärden är låga) säljer den med vinst till någon som sätter större värde på den. När handeln avslutas har polletterna hamnat i händerna på dem som kan få mest pengar för dem från experimentledarna. Marknadernas magi har visat sig fungera! Dessutom förutsäger den ekonomiska teorin korrekt både det slutpris som marknaden kommer fram till och det antal polletter som kommer att byta ägare. Om hälften av aktörerna på marknaden skulle tilldelas polletter slumpmässigt förutspår teorin att hälften av polletterna kommer att byta ägare²⁶⁹.

Vi använde en variant av Smiths metod för vårt experiment. Varje tillfälle inleddes med ett antal transaktioner där polletter köptes och såldes, vilka bekräftade Smiths påståenden. Det skattade antalet transaktioner hamnade normalt mycket nära eller motsvarade exakt det antal transaktioner som standardteorin förutspådde. Att polletterna överhuvudtaget hade ett värde berodde förstås på att de kunde växlas mot kontanter hos experimentledaren. Något bruksvärde hade de inte. Därefter utförde vi ett snarlikt marknadsexperiment med ett föremål som vi misstänkte skulle ha ett bruksvärde för deltagarna: en stilig kaffemugg med emblemet för det universitet där vi för tillfället befann oss för att göra experimenten. Muggen var då värd omkring 6 dollar (den skulle vara värd omkring det dubbla i dag). Muggar delades ut slumpmässigt till hälften av deltagarna. Säljarna hade sin mugg framför sig och köparna uppmanades titta på grannens mugg. Samtliga deltagare fick ange vilket pris de skulle acceptera för att en affär skulle komma till stånd. Köparna var tvungna att använda egna pengar för att kunna köpa en mugg. Resultaten blev dramatiska: säljarnas snittpris var ungefär dubbelt så högt som köparnas och det uppskattade antalet transaktioner uppgick till mindre än hälften av det antal som standardteorin hade förutspått. Marknadens magi fungerade inte på varor som ägarna räknade med att använda.

Vi gjorde en rad experiment med varianter på samma tema, alltid med samma resultat. Min favorit är ett experiment där vi förutom säljare och köpare även hade en tredje grupp – väljare. Till skillnad från köparna, som var tvungna att använda egna pengar för att komma över varan, kunde väljarna få antingen en mugg eller en summa pengar och de fick ange den summa som var likvärdig med att få en mugg. Så här blev resultatet:

Säljare	7,12 dollar
Väljare	3,12 dollar
Köpare	2,87 dollar

Skillnaden mellan säljare och väljare är anmärkningsvärd, för de ställs i grunden inför precis samma val! Om du är säljare kan du gå hem med antingen en mugg eller pengar och om du är väljare har du samma alternativ. De långsiktiga följderna av beslutet är precis desamma för båda grupperna. Den enda skillnaden ligger i stundens känsla. Det höga pris som säljarna anger speglar deras motvilja att ge upp ett föremål de redan äger, en motvilja som kan ses hos spädbarn som inte vill släppa taget om en leksak och som blir väldigt upprörda när den tas ifrån dem. Förlustaversionen är inbyggd i System 1:s automatiska bedömningar. Köpare och väljare anger snarlika kontantvärden, även om köparna måste betala för muggen, vilket väljarna slipper. Det är helt följdriktigt om köparna inte upplever det som en förlust att satsa pengar på en mugg. Resultat från hjärnskanningar²⁷⁰ bekräftar denna skillnad. Att sälja varor som man normalt använder aktiverar regioner i hjärnan som förknippas med avsmak och smärta. Köp aktiverar samma områden, men bara när priserna uppfattas som alltför höga – när man känner att en säljare kräver mer betalt än vad varan är värd. Hjärnskanningar visar också att köp till särskilt låga priser är en lustfylld upplevelse.

Det kontantvärde som säljarna anger för muggen är mer än dubbelt så högt som det värde väljarna och köparna fastställde. Kvoten ligger nära koefficienten för förlustaversion vid riskfyllda val, vilket är väntat om samma värdefunktion för förluster och vinster tillämpas på såväl riskfria som riskfyllda beslut²⁷¹. En kvot på 2:1 har konstaterats i studier på olika ekonomiska områden, bland annat hushållens reaktioner på prisförändringar. Som ekonomer skulle förutspå har kunderna en benägenhet att köpa mer ägg, apelsinjuice och fisk när priserna går ner och att minska sina inköp när priserna stiger. Men tvärtemot vad den ekonomiska teorin hävdar är effekten av prisökningar²⁷² (förluster i förhållande till referenspriset) ungefär dubbelt så stor som effekten av vinster.

Experimentet med muggarna är än i dag det klassiska exemplet på besittningseffekt, tillsammans med ett ännu enklare experiment som Jack Knetsch beskrev vid ungefär samma tidpunkt. Knetsch bad två klasser att fylla i ett frågeformulär och belönade dem med en gåva som stod framför dem under hela experimentet. En gång utgjordes priset av en dyr penna, en annan gång av en schweizisk chokladkaka. I slutet av experimentet visade experimentledaren den alternativa gåvan och erbjöd alla att byta sin gåva mot alternativet. Bara 10 procent av deltagarna valde att byta gåva. De flesta som hade fått en penna behöll den och de som hade fått chokladkakan bytte inte heller.

ATT TÄNKA SOM EN KÖPMAN

Den grundläggande tankegången i prospektteorin är att referenspunkter existerar och att förluster väger tyngre än motsvarande vinster. Åratal av observationer på verkliga marknader bekräftar begreppens stora betydelse²⁷³. En studie av marknaden för bostadsrätter i Boston²⁷⁴ under en prisnedgång gav särskilt tydliga resultat. Studiens författare jämförde hur ägare som hade köpt snarlika lägenheter till olika pris betedde sig. För en rationell aktör är inköpspriset ovidkommande – allt som betyder något är det rådande marknadsvärdet. Men inte för människor på en sjunkande bostadsmarknad. Ägare som har en hög referenspunkt och därmed hotas av större förluster sätter ett högre pris på sin bostad, ägnar mer tid åt att försöka få bostaden såld och får i: slutändan bättre betalt.

Den ursprungliga demonstrationen av asymmetrin mellan säljares och köpares priser (eller mellan säljare och väljare i det mer övertygande exemplet) var mycket viktig för att få begreppen referenspunkt och förlustaversion accepterade. Men det står nu helt klart att referenspunkterna är svävande, särskilt i laboratoriemiljö, och att man kan eliminera besittningseffekten genom att ändra referenspunkten.

Man väntar sig ingen besittningseffekt när ägarna betraktar sina varor som värdebärare för framtida transaktioner, en vanlig attityd i normala handelssituationer och på finansmarknaderna. John List, som forskar i experimentell ekonomi och har studerat hur idolbilder på basebollspelare köps och säljs på särskilda mässor, har funnit att nybörjare hade svårt att skiljas från de kort de hade i sin ägo, men att motviljan försvann efter hand som de blev mer vana handlare. Mer överraskande var att List konstaterade att köp och sälj-erfarenheten²⁷⁵ starkt påverkade besittningseffekten för nya varor.

På en sådan mässa satte List upp ett anslag där han bjöd in personer att delta i ett kort experiment. För besväret skulle de få en liten present, en kaffemugg eller en chokladkaka med samma värde. Presenterna delades ut slumpmässigt. När försökspersonerna skulle gå sade List till var och en av dem: ”Du fick en mugg [eller en chokladkaka], men om du vill får du byta den mot en chokladkaka [eller en mugg].” Detta var en exakt kopia av Jack Knetschs experiment och List fann att bara 18 procent av de oerfarna handlarna var beredda att byta gåva. Däremot uppvisade de mer erfarna handlarna inga spår av besittningseffekt: 48 procent av dem bytte present! Åtminstone i en marknadsmiljö där handel utgjorde normen visade de ingen motvilja mot att utbyta varor.

Jack Knetsch genomförde²⁷⁶ även experiment där besittningseffekten försvann till följd av raffinerade manipulationer. Deltagarna uppvisade en besittningseffekt bara om de hade haft varan i sin ägo ett tag innan de erbjöds möjligheten att handla med den. Ekonomer som bekänner sig till den gängse läran invänder kanske att Knetsch hade umgåtts för mycket med psykologer, för hans manipulationer tog framför allt fasta på variabler som socialpsykologer förväntar sig är viktiga. Faktiskt är det de olika metodologiska inriktningarna hos experimentella ekonomer och psykologer som har stått i fokus för den pågående debatten om besittningseffekten²⁷⁷.

Erfarna handlare har uppenbarligen lärt sig att ställa rätt fråga, nämligen: ”Hur mycket vill jag ha muggen jämfört med andra saker jag skulle kunna ha i stället?” Det är den frågan Ekoner ställer, och ställer man den frågan uppstår ingen besittningseffekt, för då blir asymmetrin mellan njutningen av att få och smärtan av att ge upp betydelselös.

Resultat från nya studier av de psykologiska mekanismer som påverkar ”beslutsfattande under knappa resurser” tyder på att fattiga är en annan grupp som inte drabbas av besittningseffekt. Ur prospektteorins synvinkel är man fattig om man lever under sin referenspunkt. Det finns varor som fattiga personer behöver men inte har råd med, vilket innebär att de alltid befinner sig i ”förlustzonen”. När de får små belopp upplevs detta därför som en reducerad förlust, inte som en vinst. Pengarna hjälper personen att närma sig referenspunkten, men den fattige stannar ändå kvar på värdefunktionens branta del.

Fattiga människor²⁷⁸ tänker som köpmän, men de krafter som släpps lösa är helt annorlunda. Till skillnad från köpmän är fattiga personer inte likgiltiga inför skillnaderna mellan att vinna och att ge upp. Deras problem är att de bara kan välja mellan olika förlustalternativ. Pengar som satsas på en vara innebär förlust av en annan vara som hade kunnat köpas i stället. För den fattige är kostnader en förlust.

Vi känner alla människor som plågas av att spendera sina pengar trots att de objektivt sett har det ganska bra ställt. Det kan också finnas kulturella skillnader i inställningen till pengar och framför allt till att använda pengarna på impulsköp och onödiga prylar, som en dekorerad mugg. Sådana skillnader kan förklara den stora skillnaden mellan resultaten av ”muggstudien” i USA och Storbritannien²⁷⁹. Köparnas och säljarnas priser skiljer sig kraftigt åt i experiment som gjorts på studenter i USA, men skillnaderna är mycket mindre bland engelska studenter. Mycket återstår ännu att utforska när det gäller besittningseffekten.

PÅ TAL OM BESITTNINGSEFFEKTEN

”Hon brydde sig inte om vilket av de båda kontorsrummen hon skulle få, men en dag efter att hon hade fått besked ville hon inte längre byta. Besittningseffekten!”

”Förhandlingarna kommer ingenstans, för båda parter har svårt för att göra eftergifter även när de kan få något i utbyte. Förluster väger tyngre än vinster.”

”När de höjde priset mattades efterfrågan.”

”Han står inte ut med tanken på att behöva sälja huset till ett lägre pris än han köpte det för. Här är det förlustaversionen som spökar.”

”Han är en snåljåp och betraktar varenda krona han spenderar som en förlust.”