Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.
Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft, och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen kan göra utopier till verklighet.
Detta är fundamentalt. Ofta möter vi påståendet att ideologierna är döda, att de har multnat sönder i vissna fraser som möjligen kan nyttjas att förvrida synen på människor men som förlorat sin förmåga att förnya, väcka och stimulera. Man går till storms mot ideologiernas förmenta vidskepelse med en frenesi som skulle fått Don Quijote att baxna och hans väderkvarnar att gistna.
En bit på vägen kan man följa med. 1800-talets grandiosa tankebyggnader, försöken att finna en enhetsformel till förklaring och lösning av alla samhällets problem har korrigerats av en obönhörlig verklighet. Vi är alla starkt påverkade av dessa ideologier och vi har mycket att lära av dem. Vi kan inte undgå att tjusas av logiken och symmetrin, av den tankens resning och den fantasins ljuskraft som möter i deras djärva planritningar. Vi kan också finna en analys av sociala och ekonomiska förhållanden, som bevarar sin livsduglighet in i våra dagar.
Men vi tror inte längre på någon enhetsformel. Vi kan inte slå i skrifterna och finna absoluta svar. Skolbarnen i de kommunistiska staterna må rabbla citat från Marx och Lenin med samma fermitet som vår barndoms psalmverser och amerikanska industriorganisationer må utsprida skrifter som med i grunden samma trångsyn utlägger privatkapitalismens evangelium. För oss har den fria debatten trätt i den spikade tesens ställe. Vårt öde är att ständigt ställa frågor och sakligt pröva på nytt, att betvivla auktoriteten och misstro auktoriteter. Vårt ansvar är att fördjupa vår kunskap, tänka självständigt och förankra våra idéer i en personlig övertygelse. Det ter sig kanske mindre grandiost. Men det är vår frihet och vår ära.
Men angreppet mot ideologierna drivs än längre. Stundom avfärdar man ideologierna med en suck av lättnad och befrielse. Äntligen, säger man, kan vi frigöra oss från ”det förflutnas döda hand” och från ”framtidens kvävande hand”. Äntligen kan vi övergå till att bedöma varje fråga efter sina egna meriter, efter de särskilda omständigheter som föreligger i det aktuella fallet. Vi kan bli praktiska, realistiska och jordbundna. ”Grå, dyre vän, är all teori. Och grönt är livets gyllene träd”, citerar man ur Goethes Faust. Låt oss kasta teorin på skräphögen, låt oss välja livet.
Kanske kan detta låta bestickande. Likväl vågar jag med bestämdhet hävda: tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingar som grund och tag bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist. Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det så kallade praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin.
En gång tidigare har jag citerat ett uttalande av president John F. Kennedy inför studenterna i Berlin. Han sade: ”Så är vi alla visionärer och drömmare. Låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare.”
Vi ska lära av det förflutna och vi ska inte rädas utopierna. Det är min övertygelse att drömmen om framtidssamhället, förmågan till engagemang utöver den egna personliga intressesfären, behovet av idealföreställningar som drivkraft för praktisk handling är det som lockat och lockar ungdom till politiken och till socialismen. Det är i de enskilda människornas engagemang som idéerna bevarar sin livskraft.
[…]
Dagens socialdemokratiska ungdom har inte till uppgift att gå till storms mot det förflutnas orättvisor. Dess arbetsfält är dagens problem och framtidens möjligheter. Men vissa lärdomar och erfarenheter får vi aldrig glömma. Framför allt detta: socialdemokratin har kunnat nå framgång därför att vissa enkla och grundläggande idéer och värderingar ständigt drivit rörelsen framåt, ständigt ”varit fältropet i strävandena att bereda människorna ett friare och rikare liv”.
För det första: ”Socialismen handlar om jämlikhet”. Så skrev en gång en engelsk socialist, G. D. H. Cole. I alla tider och i alla samhällen har man sökt dela in människorna i fack och fållor med börden, den sociala ställningen eller penningen som måttstock. Det som i alla tider och i alla länder och oberoende av åsiktsskillnader i övrigt förenat socialister är avskyn mot klassamhället och strävan till utjämning och lika värde. I ett samhälle som präglas av upprörande klassgränser, där klyftan gapade vid mellan fattig och rik gick de gamla socialisterna med självklarhet ut och hävdade principen om människors lika värde och ställde kravet att denna princip skulle komma till uttryck i en utjämning av de sociala och ekonomiska villkoren.
Otaliga är de argument som under decenniernas gång anförts till klassgränsernas öppna eller förtäckta försvar. Man åberopade Darwin och det naturliga urvalet. Man har hävdat att klassamhället är bra för kulturen därför att spänningar och konflikter mellan klasser skapar gynnsamma förutsättningar för skapande och framsteg. Ännu på 1950-talet utgav Nobelpristagaren Eliot en bok där han framhöll att om den ekonomiska utjämningen drivs för långt kan civilisationens grundvalar komma att uppluckras: ”Vi förstör våra uråldriga monument för att bereda en mark på vilken framtidens barbariska nomader ska slå läger med sina mekaniserade karavaner.” Men han glömde att det inte torde finnas någonting så likriktat som ett stelt och hierarkiskt uppbyggt samhälle. Och han hade sannolikt inte studerat den av hans landsmän som påpekat att klassamhällets skilda symboler inte är uttryck för civilisation utan för barbari, närmast jämförligt med de gyllene ringar som primitiva folk brukar hänga i nosen på sina hövdingar.
Men de ekonomiska argumenten har dominerat. Stora inkomstskillnader är nödvändiga för arbetsviljan, har man påstått: ”Det måste löna sig att arbeta”. I verkligheten har arbetsvilja och framstegstakt aldrig varit så hög som under den tid då klassgränserna börjat försvinna. Stora förmögenhetsskillnader har sagts vara nödvändiga för sparandet. Men sparandet i det moderna samhället bärs upp av de många små spararna som tack vare välståndsutveckling och utjämning äntligen fått råd och möjlighet att spara. Stora förmögenhetsskillnader är nödvändiga för att riskvilligt kapital ska mobiliseras och för att bolagssystemet ska kunna fungera. Det argumentet har både bildligt och bokstavligt försvunnit in i ATP-fonderna.
Så har argumenten mot jämlikheten bit för bit smulats sönder. Det som återstår är emellertid att förverkliga jämlikheten. Vi behöver bara studera inkomststatistik eller förmögenhetsfördelning för att få en åskådlig bild av vad som ännu återstår. Vi behöver bara besöka en vanlig arbetsplats eller en lärosal vid våra universitet, restauranger eller butiker för att uppleva hur klassamhället i mycket ännu lever kvar.
Nyss jubilerade det socialdemokratiska partiet med en konferens under temat ”Mot nya djärva mål”. Framstående vetenskapsmän gav en fascinerande inblick i den tekniska och vetenskapliga utvecklingens hisnande snabba tempo. Så snabb är den ekonomiska framstegstakten att vi på 20 år kan fördubbla våra nuvarande resurser. Den utvecklingen ger oss möjlighet att förbättra levnadsvillkoren och att avskaffa bristerna i samhället. Glöm inte att den också ger oss möjlighet att äntligen avskaffa klassamhället. Men det målet når vi inte automatiskt. Det kräver en ständig anspänning av idé och vilja.
För det andra: socialismen är en frihetsrörelse. Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar.
Socialister har alltid vetat att den friheten når vi ej på det hänsynslösa egenintressets väg. Individualism är icke liktydigt med förmågan att hävda sig mot andra. Människorna hör samman, söker gemenskap och behöver solidaritet. Tidigt stod lärdomen klar: ensamma förmår vi föga, går vi samman kan vi uträtta storverk. Visionen om ett samarbetets och solidaritetens samhälle blev ett idéernas framtidsmål men också en praktisk handlingslinje.
Alltid har vi beskyllts för att välja tvång och skapa ofrihet. De krökta ryggarnas samhälle och frihetens förfall, PHM och näringslivets förkvävande, tvångspension och Sam Nilsson – de ter sig i dag som monster ur det förflutna. En gång användes de för att injaga fruktan hos människorna. I dag vet vi att den frihet vi nått till väsentlig del är resultatet av att socialdemokratin konsekvent sökt tillämpa solidaritetens idé och samarbetets metod.
Men ännu är friheten villkorlig och begränsad. Det är inte svårt att med samhällskritikens sökarljus gå ut i dagens svenska samhälle och finna brister, hinder för människornas fria utveckling. Ni känner dem alla. De flesta av dem innebär ökade krav på samhället, en uppfordran till beslutsam handling för att möta människornas förväntningar och för att tillvarata framtidens möjligheter.
Ska vi i det läget gå ut till människorna och säga: Samhället är ett hot mot individens frihet, den offentliga sektorn är en fara, de statliga investeringarna måste hållas tillbaka och skattesänkningen är vår viktigaste sociala reform. Gör vi det, då hamnar vi en hopplös motsättning mellan idé och verklighet, i en olöslig konflikt mellan medvetandet om problemen och förmågan till praktisk handling.
Men om vi i stället säger på följande sätt: Framtiden bjuder oss väldiga möjligheter och problem. Problemen kan vi endast lösa om vi bestämmer oss för att i samverkan satsa på att tillvarata den nya teknikens möjligheter, fullfölja välfärdspolitiken, skapa en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna. Frihet når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället. Vi låter oss inte av fördomar hindras från att beslutsamt gripa oss an med de problem som för människorna är angelägna. Då kan vi nå den samklang mellan idé och praktisk handling som är framstegets förutsättning och stimulans.
I en engelsk vetenskaplig tidskrift skrev nyligen en engelsk biolog som tillika är ordförande i biologernas internationella organisation en artikel om samhället 1984. Han slutar med följande ord: ”Utvecklingen kommer säkerligen att med något av hänsynslös kraft lära oss att ett rikare liv för den enskilda människan förutsätter insatser – i fråga om bostäder, arbetsplatser, transportsystem och så vidare – av en sådan storlek att endast samhället som helhet kan åta sig dem. Och samhället kommer att ha de produktiva resurserna att göra det på ett effektivt sätt. Ökning av välstånd och fritid bör år 1984 ha tvingat oss att överge som en avgörande drivkraft för mänsklig strävan den konkurrens en mot alla som vi hittills i så hög grad har förlitat oss på. Vi kommer att betrakta den enskilda människan som ett samverkande element i samhället och samhället självt som en mera funktionerande del av naturen. Och det kan verkligen anses som ett steg framåt mot högre visdom.”
[…]