Den politiska våren 1967 kommer troligen främst att bli hågkommen för en märklig paradox.
Efter ett av sina största valnederlag genomförde socialdemokratin en av sina mest framgångsrika riksdagar. Och omvänt: Efter en av sina största valsegrar har oppositionen kunnat uträtta platt intet.
Denna utveckling ska jag behandla i några artiklar. Låt mig börja med socialdemokratin.
Ett parti av folkrörelsekaraktär som lider ett kraftigt valnederlag genomgår – det visar även erfarenheten från andra länder – en psykologisk utveckling i faser.
Först en kort period av argsint revanschlystnad. Man vill ge igen omedelbart och med besked. Den fick sitt utlopp bland annat i de talrika kraven på nyval. Därnäst en likaledes kort period av beklämning och modlöshet inför framtiden. Så kommer självprövningens tid. Misstagen i politik, organisation och information analyseras intill den gräns då man blir glatt förvånad över att någon utöver de allra närmast sörjande givit partiet sin röst. Den självprövningen bedrevs under mörka höstmånader med stor intensitet och öppenhjärtighet i partiets alla organisationer.
Under hela denna ofrånkomliga process av inåtvänd självbespegling är partiet ytterligt sårbart. Till all lycka fick den pågå ostörd av eventuella initiativ från oppositionens sida.
Sedan, kommer den tidpunkt som avgör om partiet – trots nederlaget – ska kunna samla krafterna och återvinna det politiska initiativet. Det lyckades på ett sätt som vi i september knappast kunde drömma om. Förklaringen torde vara en serie omständigheter som i största korthet kan sammanfattas i följande punkter.
Inför valrörelsen gjorde socialdemokratin politiska utspel på en rad centrala områden, framför allt jordbrukspolitiken och bostads- och markpolitiken. Vi vet nu att dessa utspel kom alldeles för sent. Den sakliga informationen om programmen nådde inte ut i väljarkåren, knappast ens till de egna anhängarna. Därigenom skapades jordmån för en ohöljd skrämselpropaganda från oppositionens sida av typen: bönderna ska drivas från sina gårdar, egnahemsägarna berövas sina tomter. Under valrörelsen kom vi därför på defensives. Nu har riksdagen antagit riktlinjer för jordbrukspolitiken och bostadspolitiken, i allt väsentligt helt i enlighet med socialdemokratins program och under endast marginella protester från oppositionens sida – vilsna irrbloss från valrörelsens överdrifter (ett markant undantag utgör dock högerns aggressiva bostadspolitik). – Vårt program höll när det konfronterades med verkligheten och är därför i dag en tillgång.
Det stod vid årsskiftet alldeles klart att finanspolitiken måste skärpas om vi vill uppnå en balanserad ekonomisk utveckling. Så presenterades vårriksdagen förslag om betydande skattehöjningar. Oppositionen, som under valrörelsen varierat mellan konkreta förslag och mera vaga löften om skattesänkningar, vek sig nästan över hela linjen. Åtstramningen var sakligt riktig. Oppositionen röstade för skattehöjningar som man under valrörelsen sade sig med all kraft vilja bekämpa. Därtill kommer en psykologisk verkan som inte bör underskattas: Ett parti som vidtar en hård och på kort sikt impopulär åtstramning av den ekonomiska politiken inriktar sig inte på nederlag. Det är berett att ta ansvar.
Denna avgörande punkt är alltför självklar för att i detta sammanhang behöva, närmare kommenteras. Jag återkommer senare därtill. Det är alldeles uppenbart att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen varit pådrivande i debatten om hur den enskilda människans trygghet ska kunna värnas i en tid av snabba tekniska förändringar.
Även andra frågor kunde nämnas. Riktlinjerna för radions och tv:ns framtid antogs med två tredjedels majoritet i riksdagen, författningsfrågan har förts fram till en samlad lösning, kostnadsramarna för försvarspolitiken synes – efter ett kortare mellanspel – ha i huvudsak accepterats av en klar politisk majoritet.
Dessa exempel må vara tillräckliga för att belysa det märkliga faktum att socialdemokratin redan få månader efter valnederlaget hade kunnat återvinna det politiska initiativet. Men ytterligare en punkt av stor betydelse måste tilläggas.
Ett nederlag kan lamslå aktiviteten. Men rapporterna från organisationerna ger sitt entydiga besked om ökat deltagande på politiska möten, positiv medlemsvärvning, stor aktivitet i rådslag – grupper och debattfora. Ungdomsförbundets fina medlemsökning är ett talande tecken. Allt detta tyder på en samling av krafterna och ett ökat engagemang i den interna debatt som för vårt parti är ett livsvillkor.
Min mening är alls inte att teckna en alltför rosig bild. Det är tills vidare bara frågan om en återhämtning och ett återvunnet initiativ. Men bilden blir med nödvändighet positiv om man jämför med de dystra stämningarna efter kommunalvalet. Och styrkan ligger i att initiativet återvunnits i praktisk gärning och att debatten kommit att röra sig om konkreta handlingslinjer på grundval av socialdemokratins värderingar. Ty politisk makt i all sin begränsning är ju skäligen ointressant om den inte används för att förverkliga idéer.
Denna utveckling är likväl oförklarlig om inte oppositionens agerande tas med i bilden. Det ska bli ämnet för min nästa artikel.