[…] Av de politiska strävandena under dessa år kan vi dra viktiga lärdomar.
För det första: Vår politik har ideologiskt och praktiskt arbetats fram i ett ständigt växelspel inom rörelsen. Tusentals människor runt om i landet har satsat sin fritid, sitt engagemang och sin tankekraft på att tillsammans forma ut en handlingslinje. Det är så en folkrörelse måste arbeta.
För det andra: Det går inte att förändra samhället utan motstånd. Allt detta tal om förtroendekris, om jämlikhetens faror, om verklighetsflykt och förlegade klasskampsparoller bottnar ytterst i ett ideologiskt motstånd mot de idéer om utjämning inte bara i sociala villkor men också i makt och inflytande, om solidarisk samverkan och gemenskap mellan människor som är arbetarrörelsens drivkraft. Det beståendes försvarare upplever kravet på förändring som en konfrontation. De borde se det som en vädjan om solidaritet. Per Albins folkhemsidé innebar ingen vakthållning kring det bestående som de konservativa drömmer om. Folkhemsidén var och förblir en strävan till en vidare gemenskap i samhället som helhet.
För det tredje: Det lönar sig att arbeta för jämlikhet och trygghet. Visserligen är verkligheten trög. Att förändra den är ofta svårare än man tror och tar längre tid än man hoppats. Att motsvara alla förväntningar är inte praktiskt möjligt. Vi måste alltid kritiskt granska vår egen politik. Men man måste alltid gå vidare. Det är socialdemokratins uppgift. Det är inte drömmar om systemets omstörtning med våldsamma medel som förändrar samhället. Det är i stället ett hårt arbete i vardagen. Resultaten blir därmed också en seger för den demokratiska reformismens idé.
Dessa åtgärder har påverkat tillvaron för hundratusentals människor. Det är ändå det viktigaste. Tillvaron är för de flesta människor fortfarande fylld av hårt slit. De möter ekonomiska påfrestningar och andra svårigheter. Vi lovar inte att skapa ett paradis på jorden. Men resultaten visar att det går att i praktisk gärning förverkliga trygghetens och solidaritetens idéer.
[…]
Socialismen handlar om solidaritet. Det är en fråga om solidaritet mellan människor som ofta lever under väldigt olika villkor.
Det är lätt att vädja till motsättningar. Mellan generationer, mellan olika grupper i samhället, mellan olika regioner i landet.
Det har vi sett många exempel på i den politiska debatten.
Risken är att man skapar klyftor i stället för att brygga över dem.
Så är det med försöken att skapa motsättningar mellan stad och land.
För arbetarrörelsen är det självklart att försöka hålla samman nationens olika delar. För att lyckas med den uppgiften krävs det en övergripande solidaritet.
Den solidariteten gäller landsbygden. I våras föreföll det som om socialdemokratin ensam skulle få försvara uppgörelsen med bönderna om matpriserna. Avtal är avtal – och det stod vi för.
Det finns många som har upplevt misären på den svenska landsbygden, senast skildrad av Tage Erlander i hans memoarer. Landsbygdens folk ska också ha en hygglig bärgning. Det är en fråga om solidaritet.
En del kommuner är fattiga. En av de stora jämlikhetsreformerna är den kommunala skatteutjämning som innebär att de fattigaste kommunerna får hjälp med inemot halva kommunalskatten. Det gäller fördelningen av standard och välfärd över hela landet. Det är en fråga om solidaritet.
Regionalpolitiken ställer krav på tätorternas befolkning. Det gäller att skapa sysselsättning och inkomster i de delar av landet där rationalisering och avfolkning har gått fram. Det är ett solidaritetskrav.
Det bor människor i tätorterna också, många i stora tätorter. De kom dit en gång därför att landsbygden inte kunde försörja dem. De svalt, de emigrerade eller sökte sig till tätorterna för att få arbete.
Människorna i tätorterna upplever också en rad problem – buller, trångboddhet, dåliga arbetsplatser, trängsel och jäkt.
Det finns en tendens ibland i den politiska debatten att skildra tätorternas folk som förtappade och dömda. Men vi gör inte tätorterna bättre genom att ständigt upprepa att luften är renare och träden är grönare någon annanstans dit man borde flytta.
Människor bor i tätorter. De flesta kommer att fortsätta att bo där. Varje morgon måste de gå upp och iväg till sina arbetsplatser, till fabrikerna, kontoren, byggena och butikerna. Det är förutsättningen för välståndet.
Om de inte gjorde det skulle det inte finnas mycket kvar att fördela. Och därför måste vi göra städerna och tätorterna bättre – skapa bättre bostadsmiljöer, röja upp i dåliga arbetsmiljöer, bygga bättre kommunikationer, skaffa lekplatser för barnen och utrymme för friluftsliv och rekreation.
Att så sker är i hela landets intresse, i alla medborgares intresse. Det är ett solidaritetskrav som omfattar hela befolkningen.
Vi ska inte ställa stad och land emot varandra utan gemensamt förbättra villkoren. Ska en nation kunna utvecklas måste det finnas en övergripande solidaritet.
De stora samhällsproblemen kan inte lösas av marknadskrafterna. De måste lösas i demokratisk ordning.