[…] Och nu likaväl som tidigare måste vi välja. Ska vi i första hand satsa på att tillförsäkra de mest välbeställda grupperna i samhället en ökad privat standard? Eller ska vi i första hand satsa på att förbättra de stora löntagargruppernas inkomster samtidigt som vi tillgodoser viktiga behov som endast kan tillgodoses genom en solidarisk politik.
Låt mig peka på två områden.
Jag har sysslat en del med långtidsvården den senaste tiden.
Jag besökte ett sjukhus för långtidsvård i Norrland. Det låg fantastiskt vackert. Där var fint med utomordentliga medicinska resurser, fritidsanläggningar, cafeterior och så vidare. Men det var få gamla människor uppe, ty de hade fått gå och lägga sig tidigt på grund av personalbrist.
Jag besökte ett liknande sjukhus i Sundbyberg och talade länge med personalens representanter. De var erfarna, fackligt aktiva, besjälade av sin gärning. Men de slet i ett hårt kroppsarbete. De upplevde hela tiden att de skulle kunna göra mer för de gamla, mer av omtanke och omsorg om de bara hade tid, vore litet fler. Men det borgerliga landstinget hade inte gett dem den utlovade personalförstärkningen.
Vi har haft överläggningar med bland annat pensionärernas organisationer och landstingsfolk om dessa ting.
Jag har blivit mer och mer övertygad om att detta är en viktig uppgift för oss de närmaste åren. Antalet pensionärer kommer att öka kraftigt, en ökning som är särskilt stor i de åldrar som ställer störst krav på sjukvården. Vi måste samtidigt förbättra de anställdas villkor, öka personaltätheten och se till att denna vård präglas av mänsklig värme och kontakt.
Men därav följer en moralisk förpliktelse att också säga: Detta kostar pengar. De siffror som finns – som jag inte kan svära på i detalj – talar om en ökning av kostnaderna med 2 miljarder kronor på fem år.
Då blir nästa fråga: Finns det något annat område där två miljarder kronor kan göra mer nytta än just här? Jag tror inte det. Och det vore orimligt om dessa pengar delades ut i skattesänkningar åt höginkomsttagarna i stället för att satsas på en rimlig vård för de äldre.
Låt mig ta ett något annorlunda exempel.
Vi vet i dag att en grundläggande förklaring till den bristande jämställdheten mellan kvinnor och män beror på att det fortfarande finns förvärvshinder för kvinnorna. Därigenom försvåras för dem att nå den ekonomiska självständighet som är grundvalen för jämställdheten.
Därför blir en målmedveten satsning på att bygga ut barnomsorgen det viktigaste instrumentet för att öka jämställdheten. En kraftfull utbyggnad av barnomsorgen är den viktigaste punkten i vår familjepolitik.
Det är inte minst viktigt för barnens skull. Det finns 450 000 barn i förskoleåldern med mammor som förvärvsarbetar. Att papporna förvärvsarbetar är ju självklart. För dessa 450 000 barn finns, trots de senaste årens snabba utbyggnad, endast 122 000 platser på daghem och familjedaghem. Och väldigt ofta är de lösningar som måste tillgripas i avsaknad av daghem underlägsna. Det vittnar inte minst de långa daghemsköerna om.
Då blir frågan: Ska vi satsa på att bygga ut antalet daghem så att föräldrarna får ökad valfrihet och inte tvingas till otrygga lösningar eller tvingas att avstå från förvärvsarbete? Ska vi undanröja den orsak till bristande jämställdhet som svårigheten att klara en trygg barnomsorg innebär? Ska vi satsa på att bygga ut en trygg och utvecklande miljö för barnen?
Eller ska vi avstå från detta och använda pengarna till omfattande skattesänkningar för höginkomsttagarna? Ska vi ersätta en utbyggd barnomsorg med ökade möjligheter för höginkomsttagare att på skattebetalarnas bekostnad klara privata lösningar på sina problem?
För oss är svaret självklart. Vi satsar på att bygga ut barnomsorgen och göra den tillgänglig för de stora löntagargrupperna och för de många löntagarfamiljerna där båda föräldrarna vill delta i förvärvslivet, samtidigt som de får möjligheter att ta ett delat ansvar för familj och barn.
Detta är två områden där vi måste genomföra åtgärder och ta konsekvenserna för finansieringen.
Är detta då praktisk politik i dagens läge? Vore det inte bättre att i dagens debattklimat tala om reformstopp och skattesänkningar?
Om man ser dessa frågor rent taktiskt kanske det finns kortsiktiga vinster att kamma hem genom ett sådant budskap. Men de politiska krafter som nu spekulerar i egoism och försöker skrämma för solidariteten kommer att förlora kampen.
För ett tag sedan, i ett mer sansat debattklimat, gjordes en stor opinionsundersökning om hur människorna vill fördela framtida inkomstökningar.
Även om opinionsundersökningar som bekant ska tas med en nypa salt, var resultatet av denna undersökning ytterst intressant.
Beskedet blev att man ville satsa ungefär tre fjärdedelar av de framtida inkomsterna på den gemensamma sektorn. Det var sjuk- och tandvård, åldringsvård, barntillsyn, anläggningar för fritid och motion, teater, musik, bibliotek, naturvård, arbetsmiljö, utbildning, forskning, vuxenutbildning, kollektivtrafik, polis och försvar, u-hjälp.
Det kan synas märkligt att denna så hudflängda och ”frihetsförkvävande” offentliga sektor tillmäts en så stor betydelse av människor i alla politiska läger.
Jag tror att förklaringen är enkel. När människorna sätter sig ner och sakligt tänker igenom vad den gemensamma sektorn står för och betyder, då finner man att det handlar om den grundläggande tryggheten, det handlar om våra möjligheter att gemensamt förbättra livskvaliteten i samhället, att solidariskt ställa upp för varandra när svårigheterna kommer.
Detta uttrycker samtidigt viktiga politiska mål för arbetarrörelsen. De står i samklang med de stora folkgruppernas behov. De kräver för att förverkligas en fortsatt bred folklig reformpolitik.
I denna reformpolitik är skatten och den gemensamma sektorn inga självändamål. Det är instrument för att förbättra livskvaliteten och skapa trygghet i en otrygg värld. I dessa instrument, liksom i alla andra, kan brister uppstå, orimligheter dyka upp och fel begås.
För sådana brister tar vi vårt ansvar. Och vi tar också ansvar för att de rättas till – det må handla om egna avgifter, om regler som får icke avsedda konsekvenser, om ett ibland obegripligt byråkratiskt språk.
Men tror vi att slutsatsen av Pomperipossa och annat är att skatterna ska sänkas kraftigt, då drabbar det de sämst ställda, de stora löntagargrupperna och pensionärerna.
Och vi ska inte falla undan för allt tal om att regleringar är av ondo. Det får till exempel inte leda till att vi avstår från möjlig lagstiftning för att skydda löntagarna från risker i jobbet eller för att skydda era medlemmar genom en rimlig reglering av affärernas öppethållningstider.