[…]
Olof Palme: […] Och det är klart att i vår utopi också ligger en förhoppning att de fattiga länderna ska utvecklas mot demokrati, rättvisa och lika värde. Men vi ska ha klart för oss att verkligheten för människorna i Asiens byar ser annorlunda ut. Vissa honnörsord är för oss självklara, och vi vet vad som menas med uttryck som demokrati, kommunism, stormaktskonflikter och vätebomber. För dem är detta abstrakta ord och begrepp.
Däremot känner de sin sociala verklighet, ty det är den som överskuggar allt. Om man går ut till dem och säger: ”Kom med oss, ty annars förlorar ni er frihet!” är det lätt för dem att svara: ”Vilken frihet?”
Om man säger till dem: ”Ni måste vara med och försvara den fria världen mot kommunismen” ska man inte bli förvånad om de svarar: ”Vad innebär den fria världen för oss? Vad betyder den fria världen för räntan till ockraren och arrendet till jordägaren? Vad betyder den för mina möjligheter att få vatten i brunnen eller att slippa se mina barn dö av svält?” Jag vet inte om herr Wedén har sett barn som svälter eller tonårspojkar som befinner sig i malarians sista stadier. Hungern har glanslösa ögon och malarian en skälvande hand.
För dem betyder honnörsorden inte detsamma just därför att den sociala verkligheten är så ohygglig. Det bör stämma oss till en viss ödmjukhet.
För det tredje: Det har varit naturligt för de västliga demokratierna att söka medverka till lugn och stabilitet i de fattiga länderna. Men stabiliteten representeras ofta av dem som främst har sina privilegier att mista. De vill ha lugn för att ingenting förlora, men de stora folkmassorna har ingenting att förlora. För dem ter sig stabiliteten lätt som en besegling av hopplösheten, medan löften om förändring, till och med revolutionär förändring, trots allt kan te sig som en strimma av ljus.
För de västliga demokratierna har detta inneburit ett dilemma, stundom en tragik. Det är ett dilemma som bland annat har uttryckts i dessa ord: ”Mot vår egen vilja, mot vår egen avsikt befinner vi oss stundom i harnesk mot de krafter som arbetar för politiska och sociala reformer och sida vid sida med reaktionärer, vilkas idéer och handlingar är ett hån mot våra demokratiska värderingar.” Uttalandet fyller i och för sig alla de anspråk på den antiamerikanism som här har berörts. Skillnaden är den, att det har framförts av en amerikan, ordföranden i amerikanska senatens utrikesutskott, senator William Fulbright. Detta sagt utan att ta ställning till den interna debatten i Förenta staterna.
Den fjärde lika enkla och grundläggande tanken som jag vill redovisa finns bäst uttryckt i den internationella arbetsorganisationens Philadelphiadeklaration, där det heter: ”Varaktig fred kan endast byggas på den sociala rättvisans grund.”
Ledaren för den danska motståndsrörelsen under kriget – jag tror han nu är ledare för Danmarks FN-delegation – Frode Jakobsen varnade i en artikel i Politiken för några dagar sedan för att de europeiska länderna, som nu har blivit relativt välmående, också ska tillägna sig de välmåendes politik och tänkesätt. Vi kräver demokrati för oss själva, fortsatte han, men vi tar det kanske inte så högtidligt när det är asiater som reser sig mot det jordägarnas herravälde som Europa för länge sedan gjort revolution emot. Vi känner fruktan inför det som stör vårt lugn, som hotar vår fred. Men om vår strävan efter lugn innebär att vi tar parti för de privilegierade mot dem som i Afrika och Asien kräver social rättvisa, då sviker vi våra ideal.
I denna värld av hunger och elände söker vi efter en möjlighet att vara delaktiga, söker vi efter vägar till solidaritet. En sådan väg är den ekonomiska hjälpen till de fattiga folken. Den hjälpen är en självklar moralisk förpliktelse. Den kan bli en viktig insats för den sociala och ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Men det räcker ändå inte. Vi kan så att säga inte köpa oss fria från att ta ställning. Det är inte vi som ska utföra de fattiga ländernas sociala revolution – det måste de göra av egen kraft. Men vi ska respektera deras rätt att själva forma sin framtid, och vi måste kunna göra reda för våra grundläggande sociala attityder.
Det som man mest angripit i vad jag sade i Gävle var följande meningar: ”De fattiga folkens sociala frigörelse hör oupplösligen samman med deras strävan till social och ekonomisk frigörelse. Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar. Det är en illusion att tro att man kan möta kraven på social rättvisa med våld och militära maktmedel.”
Självklart, kan man tycka. Den tyske generalfältmarskalken Helmut von Moltke – eller om det möjligen var Bismarck – förklarade för länge sedan att bajonetter kunde användas till mycket, dock inte till en sak: de duger aldrig att sitta på.
Men det var tydligen inte självklart. När fördomen är i svang kan även det självklara uppfattas som subversivt eller vanställas som partitaktik. Delar man upp världen i svart och vitt blir man vilsen när den är gråmelerad, och man kan kanske låta stormaktskonflikten helt fördunkla den sociala verkligheten. Men menar vi allvar med kravet på social rättvisa, då måste vi våga se verkligheten, även om den är skrämmande och brutal. Det är bland annat den grundläggande förutsättningen för att verkligheten ska kunna bli en annan.
[…]
Olof Palme: (replik) Herr talman! Herr Ohlin och jag har tydligen litet svårt när vi ska vara generösa mot varandra. Jag försökte vara det, men då tog herr Ohlin tillbaka allt han sagt tidigare och sade att kritiken kvarstod oförändrad. Men vi kan väl lämna det där.
Det är två ting jag vill säga.
Herr Hermansson var inne på frågan om terror, och jag vill läsa in i kammarens protokoll vad jag sade härom:
”Vi möter den” (världssituationen) ”i enskilda människoöden på ett förfärande enkelt sätt. Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mera avskyvärt.”
Jag tror att det är en ledande och viktig princip – för ett demokratiskt land att ha den attityden till terror, var denna än förekommer och vem som än utför den.
Det andra jag helt kort skulle vilja säga är, att det naturligtvis är oerhört svårt att bedöma skeendet i Vietnam och de styrkor och krafter som verkar där. Jag vill i kammarens protokoll läsa in ett kort citat:
”Jag tror uppriktigt att inte något mått av amerikanskt militärt stöd i Indokina kan besegra en fiende som är överallt och på samma gång ingenstans, en folkets fiende som har folkets sympati och hemliga stöd.”
Den som sade det var senator, och hans namn var John Kennedy.