INGEN GÅR FRI från att säga dumheter. Illa går det om de är noggrant förberedda när man säger dem:
Den mannen lägger mycket kraft på mycket dumma yttranden.1
Det där gäller inte mig; mina undslipper mig lika tanklöst som de förtjänar. Det är tur för dem. Jag skulle uppge dem direkt om de vållade den minsta skada. Och jag varken köper dem eller säljer dem för mer än de väger. Till papperet talar jag på samma sätt som till första bästa människa jag möter. Att det är sant visas av följande.
Vem måste inte avsky förräderi när Tiberius förkastade det trots att det kostade honom så mycket att göra det? Han fick bud från Tyskland om att man kunde röja Arminius ur vägen med gift om han godkände det. Denne var romarnas mäktigaste fiende, hade behandlat dem skändligt under Varus och var den ende som hindrade Tiberius från att utvidga sitt välde i de områdena. Tiberius svarade att det romerska folket brukade hämnas på sina fiender helt öppet, med vapen i hand, inte svekfullt och dolt: han gav upp det nyttiga för det lovvärda. Han var en hycklare (invänder du mot mig). Det tror jag säkert, det är inget som väcker någon större uppmärksamhet att människor med hans principer är sådana. Men en bekännelse till dygden har inte mindre vikt i munnen på en som hatar den, eftersom sanningen avtvingar honom den med våld och han i alla fall täcker sig med den som en prydnad även om han inte vill ta den till sig i sitt inre. Vår byggnad, både den offentliga och den privata, är full av ofullkomlighet, men det finns inget onyttigt i naturen, inte ens själva onyttigheten, inget har kommit in i detta universum utan att inta sin rätta plats. Vårt vara är murat av sjukliga egenskaper: äregirighet, svartsjuka, avund, hämndlystnad, vidskepelse och desperation bor i oss med så naturlig egendomsrätt att vi känner igen bilden av dem även hos djuren – till och med grymheten, denna naturvidriga last, för mitt i medlidandet känner vi ett slags bitterljuvt styng av ond vällust när vi ser andra lida. Också barn känner det:
Stormar havet och piskas dess vågor av vind är det skönt att själv stå på land och se hur nån annan kämpar därute.2
Tog man ifrån människan fröna till sådana egenskaper skulle man förstöra våra grundläggande livsbetingelser. På samma sätt finns det i alla statsformer nödvändiga plikter som inte bara är föraktliga utan också onda: här har lasterna sin plats och bidrar till att sömma ihop vårt samhälle på samma sätt som gifterna bidrar till att bevara vår hälsa. Om de blir acceptabla därför att vi behöver dem och det allmänna behovet suddar ut deras sanna natur, måste man låta de starkaste och mest orädda medborgarna spela denna roll och offra sin ära och sitt samvete för sitt lands välgång på samma sätt som man i antiken offrade sitt liv för samma sak: vi andra, som är svagare, får ta på oss roller som är både lättare och mindre riskabla. Det allmännas väl kräver att man förråder, ljuger och mördar: låt oss överlåta den uppgiften på människor som är lydigare och mer följsamma. Förvisso har jag ofta blivit upprörd över att se domare locka en brottsling att erkänna sin gärning med hjälp av svek och falska löften om förmåner eller frikännande och använda fräckt bedrägeri för detta. Det skulle gagna rättvisan – och även Platon, som förordar detta bruk – om man gav mig andra medel, som stämmer bättre med min uppfattning. Det är en ond rättvisa, och jag anser att den kränks av sig själv lika mycket som av andra. Nyligen svarade jag att jag mycket ogärna skulle förråda en furste för en privatpersons skull, eftersom jag skulle bli synnerligen olycklig om jag förrådde en privatperson för en furstes skull. Jag avskyr inte bara att bli lurad, jag avskyr också att någon blir lurad om mig: jag vill inte ens ge ämne eller tillfälle till något sådant.
I den ringa mån jag har ägnat mig åt att förhandla mellan våra furstar under de alltmer splittrande konflikter som trasar sönder oss i dag har jag omsorgsfullt undvikit att ge dem tillfälle att missta sig på mig och snärjas av min mask. Professionella förhandlare förställer sig så mycket de kan, de spelar upp en attityd som är så moderat som möjligt och ligger så nära motparten det bara går. Själv visar jag upp mig med mina starkaste åsikter och min mest personliga form: en späd och grön förhandlare som hellre sviker saken än mig själv. Men till denna stund har det varit så lyckosamt (för slumpen har förvisso största skulden) att få personer som har rört sig mellan parterna har blivit föremål för mindre misstänksamhet och mer välvilja och förtrolighet. Jag har ett öppet sätt som gör det lätt att glida in; det väcker tilltro vid första mötet. Uppriktighet och ren sanning är fortfarande på sin plats och gångbar, vilken tid man än lever i. Och dessutom väcker en sådan frihet ingen misstanke eller ovilja, förutsatt att den kommer från människor som arbetar helt utan egenintresse och verkligen kan svara som Hypereides gjorde till athenarna när de klagade över hans fräna tal: ”Medborgare! Tänk inte efter om jag är frispråkig, tänk efter om jag är frispråkig utan att tjäna något på det och utan att gagna mina egna intressen.” Dessutom har min frispråkighet, tack vare sin styrka och det uppenbart naturliga och sorglösa över den, fritagit mig från misstanken att jag hycklar (för jag förtiger ingenting, hur graverande och brännbart det än må vara: jag hade inte kunnat säga värre saker bakom ryggen på folk). När jag handlar vill jag inte få något annat utbyte av det än att handla, och jag knyter inte några långtgående konsekvenser och planer till det. Varje handling spelar sitt eget spel: må den träffa målet om den kan. För övrigt drivs jag inte av någon lidelse, varken hat eller kärlek, gentemot stormännen, och min vilja är heller inte bunden av någon skymf eller personlig tacksamhetsskuld. Våra kungar betraktar jag helt enkelt med den tillgivenhet som lagen och medborgarplikten kräver, den varken drivs eller hämmas av något enskilt intresse. Det är jag mycket nöjd med. Den gemensamma rättfärdiga saken engagerar mig inte mer än måttligt, utan fanatism. Jag låter mig inte bindas av sådana djupa engagemang där vårt innersta blir pantsatt: vreden och hatet ligger utanför rättvisans revir; sådana lidelser tjänar bara dem som inte i tillräcklig grad håller sig till sin plikt med blotta förnuftets hjälp. ”Den som inte kan använda förnuftet använder en impuls i själen.”3 Alla rättfärdiga avsikter är i sig själva behärskade, annars urartar de och blir upproriska och orättfärdiga. Det är det som gör att jag överallt går med högburet huvud, öppet ansikte och öppna avsikter.
Jag skulle faktiskt, det skäms jag inte för att erkänna, gärna göra som den gamla gumman och tända ett ljus för sankt Mikael och ett för draken. Jag tänker följa den goda sidan ända fram till bålet, men inte in i det, om det går. Om det är nödvändigt må Montaigne störta i den allmänna tillintetgörelsen, men om det inte är nödvändigt är jag tacksam mot ödet för räddningen, och all den frihet plikten ger mig använder jag till bevarandet. Var det inte Atticus som höll på den rätta men förlorande sidan under världens fullständiga skeppsbrott men klarade sig genom alla omvälvningar och växlingar tack vare sin moderation? För privatpersoner som han är det lättare, och i sådana situationer anser jag att man mycket väl kan låta bli att blanda sig i på eget initiativ. Men att uppträda vacklande och hålla med alla, hålla sig orörlig utan att ta ställning när ens land drabbas av oroligheter och allmän splittring tycker jag varken är snyggt eller lovvärt. ”Det är ingen medelväg, det är ingen väg alls – det är som när folk inväntar utgången för att sedan anpassa sina beslut till ödet.”4 Det kan tillåtas när det gäller grannars angelägenheter. På det sättet dröjde tyrannen Gelon i Syrakusa med sitt ställningstagande till barbarernas krig mot grekerna. Han höll en beskickning med gåvor i beredskap i Delfi för att vaka över utgången, gripa rätta ögonblicket och vinna segrarens vänskap. Att göra så i sina egna inre angelägenheter vore ett slags förräderi, där måste man ta ställning. Men om man håller sig utanför när man inte har någon uppgift eller någon uttrycklig befallning som tvingar en finner jag det mer ursäktligt (ändå utnyttjar jag ingen sådan ursäkt för egen del) än när det gäller krig med ett annat land, fast man inte behöver delta om man inte vill enligt våra lagar. Ändå kan också de som engagerar sig helt och fullt göra detta så kontrollerat och behärskat att stormen kan dra förbi över deras huvuden utan att de kommer till skada. Nog hade vi väl anledning att hoppas på detta för framlidne biskopen i Orléans, sieur de Morvilliers? Och bland dem som tappert ger sig in i striderna just nu känner jag några som är så balanserade eller milda att de kan hålla sig på benen hur ogynnsamma omsvängningar och motgångar himlen än bereder oss.
Jag anser att det är kungars sak att uppresa sig mot kungar, och jag föraktar dem som av hjärtans lust ger sig in i strider som de inte alls har formatet för, ty man söker ju inte enskild sak med en furste därför att man öppet och modigt tågar mot honom och utför den plikt som äran kräver: även om man inte älskar en sådan person gör man något större, man respekterar honom. Och till förmån för lagarna och försvaret av traditionen talar alltid det förhållandet att även de som i eget intresse angriper dem åtminstone hedrar försvararna, även om de inte högaktar dem.
Men vi borde komma bort från vår dagliga vana att kalla en inre bitterhet och hårdhet, som har vuxit fram ur ett lidelsefullt enskilt intresse, för ”plikt”; inte heller bör vi kalla förrädiskt och ondskefullt beteende för ”mod”. ”Trosnit” kallar de sin böjelse för ondska och våld; det är inte saken som eldar dem, det är egenintresset; de underblåser kriget, inte därför att det är rättfärdigt utan därför att det är krig. Inget hindrar en från att uppträda hyfsat och lojalt bland människor som är varandras fiender: uppträd då med en tillgivenhet, som kanske inte alltid är lika stor (den kan ju förekomma i olika grader) men som åtminstone är avvägd och sådan att den inte binder dig så mycket till den ena parten att han kan kräva allt av dig. Nöj dig också med ett blygsamt mått av deras gunst och med att hålla dig flytande i grumligt vatten utan att vilja fiska i det.
Det andra sättet – att erbjuda sig själv med all kraft åt den ena eller andra parten – har ännu mindre med klokhet än med samvete att göra. Om du är lika välkommen hos båda så vet väl den som du förråder den andre för att du gör likadant mot honom en annan gång? Han betraktar dig som en skurk, men han lyssnar på dig, drar nytta av dig och utnyttjar din trolöshet till egen fördel. Människor som spelar dubbelt är nämligen nyttiga med det som de för med sig, men man måste se till att de tar med sig så lite som möjligt när de går.
Jag säger ingenting till den ene som jag inte kan säga till den andre, vid rätt tillfälle och med bara lätt förändrad betoning, och jag bringar bara upplysningar som är antingen likgiltiga eller kända eller som gagnar båda. Det finns ingen nytta för vars skull jag tillåter mig att ljuga för dem. Det som har anförtrotts åt min tystnad döljer jag noga, men jag försöker dölja så lite jag kan. Det är besvärligt att vaka över furstars hemligheter för den som inte har någon användning för dem. Jag föreslår gärna den uppgörelsen att de ska anförtro mig litet grand, men att de lugnt ska lita på allt som jag kommer med till dem. Jag har alltid vetat mer om sådant än jag velat. Öppet tal öppnar en annan människas tal och lockar fram det, precis som vin och kärlek. Kung Lysimachos frågade Filippides: ”Vad vill du att jag ska ge dig av det som jag äger?” Jag tycker att svaret var klokt: ”Vad du vill, bara det inte blir någon av dina hemligheter.” Jag har märkt att alla människor stegrar sig om man döljer grundvalen för det företag som man engagerar dem i och om man hemlighåller någon bakomliggande tanke för dem. Själv är jag nöjd om man inte talar om mer för mig än det som man vill att jag ska använda, och jag vill inte att mitt vetande ska övergå mitt tal och lägga band på det. Ska jag användas som redskap för bedrägeri måste åtminstone mitt samvete vara rent. Jag vill inte betraktas som en så hängiven eller lojal tjänare att man finner mig lämpad att förråda en enda människa. Är man otrogen mot sig själv är det begripligt att man är det mot sin herre.
Men här gäller det furstar som inte godtar halvhjärtade människor och föraktar tjänster som är begränsade och förknippade med villkor. Det hjälps inte, jag förklarar öppet var mina gränser går, för slav bör jag vara endast under förnuftet, och även det har jag svårt att klara. Själva begår de också fel i att avkräva en fri man samma underkastelse och förbundenhet som de kräver av en man som de själva har format och köpt eller en vars öde på ett särskilt sätt är uttryckligt kopplat till deras. Lagarna har befriat mig från ett stort besvär, de har valt sida åt mig och gett mig en herre: all annan överhöghet och förbundenhet måste ses i förhållande till lagarnas överhöghet och begränsas av den. Men det betyder inte att jag genast skulle ge den andra parten ett handtag om min sympati skulle dra mig dit: viljan och begäret stiftar sina egna lagar, handlingarna måste följa den lag som samhällsordningen påbjuder.
Hela mitt beteende strider lite mot skick och bruk hos oss; det skulle inte duga till att skapa stora och bestående resultat. Inte ens oskulden själv kan nuförtiden förhandla utan att förställa sig, eller köpslå utan att ljuga. Därför är offentliga verksamheter absolut inte mitt bord: det som min ställning kräver av mig levererar jag i så privata former jag kan. Som pojke dränktes jag i sådana verksamheter upp till öronen, och det gick bra, men jag drog mig tidigt ur. Sedan dess har jag ofta undvikit att blanda mig i dem, sällan gått med och aldrig bett att få göra det, utan vänt ryggen åt ärelystnaden, men även om jag inte har gjort det på samma sätt som roddarna – de tar sig fram baklänges – har jag ändå gjort det på ett sådant sätt att jag mer kan tacka min lyckliga stjärna än min beslutsamhet för att jag inte har hamnat ombord. För det finns vägar som är mindre oförenliga med min smak och mer lämpade för min förmåga, och om ärelystnaden en gång i världen hade fått mig att tjäna det allmänna och göra världslig karriär vet jag att jag hade trotsat mina omdömens förnuft och följt den.
De som brukar säga emot det jag hävdar och som påstår att vad jag kallar uppriktighet, rättframhet och naturlighet i mitt sätt är förkonstling och list och snarare klokhet än hederlighet, snarare konst än natur och snarare gott förnuft än god tur, de visar mig en heder större än den de försöker ta ifrån mig. Men förvisso gör de mitt skarpsinne alldeles för skarpt, och om någon följer mig i hälarna och granskar mig närmare ska jag erkänna mig besegrad om han inte tvingas erkänna att deras skola inte erbjuder någon metod att efterbilda mitt naturliga uppträdande och att bevara en så beständig och oföränderlig bild av frihet och otvungenhet på så slingrande och skiftande vägar, och att all deras uppmärksamhet och uppfinningsrikedom aldrig skulle kunna leda dem till något sådant. Sanningens väg är en enda och enkel, vägen för egennytta och för framgång i sådana företag som man åläggs är bedräglig, ojämn och tillfällig. Jag har ofta sett den här sortens hycklade, konstlade friheter utvecklas, men oftast utan framgång. De får gärna drag av åsnan hos Aisopos som ville tävla med hunden och helt glatt slängde upp frambenen på sin herres axlar: men för varje klapp som hunden fick för en sådan glädjeyttring fick den stackars åsnan dubbelt så många slag med käppen. ”Det passar varje människa bäst som är mest hans eget.”5 Jag vill inte ta ifrån bedrägeriet dess plats, det vore att illa förstå världen. Jag vet att det ofta har varit till nytta och att det håller uppe de flesta av människornas verksamheter och gagnar dem. Det finns legitima laster på samma sätt som många goda eller ursäktliga handlingar är illegitima.
Rättvisan i sig, som är naturlig och allomfattande, är annorlunda och ädlare inrättad än den här andra rättvisan, som är specifik, nationell och dikterad av våra samhällens behov. ”Av den sanna rätten och den genuina rättvisan har vi ingen fast och klar bild: till vårt bruk har vi bara skuggor och skenbilder.”6 Så när den vise Dandamis hörde talas om Sokrates, Pythagoras och Diogenes liv bedömde han att de i allt annat hade varit stora personligheter, men att de hade varit alltför slavbundna vid sin vördnad för lagarna: för att erkänna lagarna och stödja deras giltighet måste den sanna dygden ge upp mycket av sin ursprungliga styrka. Och många dåliga handlingar har utförts inte bara med lagarna tillåtelse, utan också med deras tillskyndan. ”Det begås brott efter beslut av senat och folk.”7 Jag följer det vanliga språkbruket, som skiljer mellan nyttiga saker och lovvärda, och som kallar vissa naturliga handlingar, som inte bara är nyttiga utan också nödvändiga, för klandervärda och smutsiga.
Men låt oss fortsätta med våra exempel på förräderi: två män som gjorde anspråk på kungariket Thrakien hade börjat tvista om sina rättigheter och kejsaren hindrade dem från att gripa till vapen, men under sken av att vilja ingå en vänskaplig uppgörelse om de möttes bjöd den ene av dem in den andre på ett gästabud i sitt hus och lät fängsla och mörda honom. Rättvisan krävde att romarna skulle få gottgörelse för detta brott. Detta visade sig svårt på de vanliga vägarna, så vad de inte kunde göra på lagligt sätt, utan krig och risker, bestämde de sig för att göra genom förräderi. En viss Pomponius Flaccus visade sig lämplig för uppgiften. Med hycklande ord och försäkringar lockade han mannen i sitt nät, och i stället för den ära och gunst som denne hade lovats skickades han bunden till händer och fötter till Rom. Här förrådde en förrädare en annan, tvärtemot det vanliga bruket, ty förrädare är enormt misstänksamma och det är svårt att överraska dem med deras egna knep, därom vittnar de tunga erfarenheter som vi just har gjort.
Låt den som så vill vara en Pomponius Flaccus, det finns gott om hågade. För min del är både mitt ord och min trohet liksom allt det andra delar av den gemensamma kroppen; det bästa de kan användas till är att tjäna det allmänna, det tar jag som en given sak. Men precis som jag, om man befallde mig att ta hand om rättskipningen och rättegångarna, skulle svara: ”Det förstår jag mig inte på”, eller, om man befallde mig att ta befälet över usla pionjärsoldater, jag skulle svara: ”Jag är kallad till en värdigare roll” – på samma sätt skulle jag säga, om någon försökte använda mig till att ljuga, förråda och svära falskt för någon viktig sak, även om det inte gällde att mörda eller förgifta någon: ”Om jag har bestulit eller rånat någon så skicka mig hellre till galärerna.” En man av ära har nämligen rätt att tala på samma sätt som spartanerna gjorde under fredsförhandlingarna när de hade besegrats av Antipatros: ”Du kan påtvinga oss hur många betungande och förhärjande bördor du vill, men om du försöker påtvinga oss förödmjukande och vanärande bördor är det bara slöseri med tiden.” Var och en bör ha svurit den ed för sig själv som de egyptiska kungarna högtidligen avkrävde sina domare: att de aldrig skulle avvika från sitt samvete, vad kungarna själva än befallde dem att göra.
Uppdrag av den typen har en uppenbar prägel av vanära och fördömelse; den som ger dig ett sådant uppdrag anklagar dig, och om du tänker efter ger han dig det som en anklagelse och ett straff: i samma mån som de offentliga förhållandena förbättras av din insats försämras dina egna; ju bättre du lyckas, desto värre blir det för dig. Och inte blir det något nytt som händer – kanske saknar det heller inte ett drag av rättvisa – ifall samme man som har utnyttjat dig störtar dig i fördärvet. Om förräderiet i vissa fall bör ursäktas är det enbart när det används för att bestraffa och förråda förräderi.
Det finns gott om exempel på trolösa handlingar som inte bara har avvisats utan också bestraffats av dem till vilkas förmån de begicks. Vem känner inte till vad Fabricius svarade Pyrrhos läkare? Men det händer också att den som har befallt förräderiet efteråt tar en gruvlig hämnd på den som har begått det därför att han avvisar en så otyglad myndighet och makt och inte vill kännas vid en så gränslös och så feg lydnad. Den ryske hertigen Jaropolk tubbade en ungersk adelsman till att förråda kung Bolesław av Polen och antingen döda honom eller ge ryssarna en möjlighet att tillfoga honom kännbar skada. Denne uppträdde med stor belevenhet, tjänade kungen ivrigare än förut, lyckades bli medlem av hans råd och en av hans närmaste förtrogna. Med hjälp av dessa fördelar och genom att välja en tidpunkt då hans herre var borta förrådde han Wiślica till ryssarna, en stor och rik stad som skövlades och nedbrändes fullständigt av dem, och de dödade inte bara alla invånare av alla kön och åldrar, utan också ett stort antal adelsmän från den omgivande trakten som han hade kallat samman i detta syfte. När Jaropolk hade stillat sin hämndlystnad och vrede, som ändå inte var omotiverad (för Bolesław hade skadat honom svårt genom att uppträda på likartat sätt) och var mätt på förräderiets frukter började han se detta förräderi i hela dess nakna och blottade fulhet med en blick som var klar och inte längre grumlades av hans lidelse, och han greps av sådana samvetskval och sådan vämjelse att han lät sticka ut ögonen och skära av tungan och könsdelarna på mannen som hade utfört det. Antigonos övertalade de soldater som kallades silversköldarna att förråda Eumenes, deras befälhavare och Antigonos motståndare. Men när de hade lämnat ut honom hann Antigonos knappt döda honom förrän han själv ville bli den gudomliga rättvisans handhavare och bestraffa en så avskyvärd illgärning: han överlämnade silversköldarna åt provinsens ståthållare och befallde honom uttryckligen att förgöra och döda dem på vilket sätt som helst. Detta gjordes så grundligt att inte en enda av alla dessa soldater nånsin mer fick se Makedoniens himmel. Ju bättre de hade tjänat honom, desto ondare och mer straffbart ansåg han att de hade gjort det. Slaven som förrådde sin herre Publius Sulpicius gömställe frigavs enligt vad Sullas proskriptionsförklaring ställde i utsikt, men som fri man störtades han från den tarpejiska klippan i enlighet med vad allmän lag ställde i utsikt. Och i stället för att ge Ragnacaires tre tjänare de vapen av guld som de blivit lovade lät vår kung Klodvig hänga dem efter att de hade förrått sin herre, vilket han själv hade lockat dem att göra. Furstar låter hänga förrädare med börsen innehållande betalningen om halsen. Efter att ha uppfyllt sitt andra, specifika löfte uppfyller de det generella, första.
När Mehmet II i enlighet med traditionen i sin släkt ville göra sig av med sin bror för att inte ha någon rival om makten använde han en av sina ämbetsmän, som kvävde brodern genom att på en gång hälla alltför mycket vatten i halsen på honom. När det var gjort utlämnade Mehmet, för att sona mordet, mördaren till den dödes mor (för de var bröder bara på fädernet), och i Mehmets närvaro skar hon upp mördarens bröst och med sina egna händer grävde hon i de varma inälvorna efter hjärtat, slet ut det och kastade det till hundarna.
Även för människor som är helt värdelösa är det behagligt att efteråt, då man har dragit fördel av en ogärning och är på säkra sidan, kunna foga ett drag av godhet och rättvisa till ogärningen, som en gottgörelse och kompensation för samvetet. Dessutom betraktar de förövarna av sådana fasansfulla brott som människor vilka anklagar dem själva för dessa brott, och genom att döda dem försöker de kväva alla kunskaper och vittnesbörd om sådana intriger.
Men om man nu skulle råka belöna dig för en sådan ogärning, för att staten inte ska gå miste om möjligheten att tillgripa detta yttersta och desperata botemedel, kommer den som belönar dig att ständigt betrakta dig som en fördömd och avskyvärd människa, om han inte själv är likadan, och som en större förrädare än vad du är för den som du har förrått. För du visar honom ditt onda hjärta med dina egna händer, utan förnekanden eller protester, men han utnyttjar dig precis som den högre rätten utnyttjar dödsdömda vid avrättningar, en uppgift lika nyttig som föga lovvärd. Bortsett från det gemena i sådana funktioner prostituerar de också ens samvete. Eftersom Sejanus dotter inte kunde straffas med döden enligt en fast juridisk tradition i Rom därför att hon var jungfru blev hon, för att lagen skulle ha sin gång, våldtagen av bödeln innan han ströp henne; inte bara hans hand utan också hans själ är slav under samhällsintresset.
När Murat I skulle skärpa bestraffningen av de undersåtar som hade stött sonens mordiska upprorsförsök mot honom befallde han att deras närmaste släktingar skulle delta i avrättningarna: jag finner det mycket lovvärt att några av dem föredrog att med orätt beskyllas för en annan människas fadermord framför att tjäna rättvisan genom att själva begå fadermord. Och när jag under min egen tid har upplevt hur skurkar vid erövringen av några ruckel har varit beredda att hänga sina vänner och kamrater för att rädda sina egna liv har jag tyckt att de har legat sämre till än de hängda. Det sägs att storfursten Vytautas av Litauen införde den bestämmelsen hos sitt folk att en dödsdömd brottsling skulle döda sig för egen hand, eftersom han fann det egendomligt att en annan människa, som var oskyldig till brottet, skulle utnyttjas och belastas med mandråp.
När en tvingande omständighet och en våldsam och oväntad nödsituation i en furstes rike får denne att svika sitt ord och löfte eller på något annat sätt tvingar honom att avvika från pliktens vanliga väg, då bör han uppfatta denna nödsituation som ett gudomligt piskrapp. Någon synd är det inte, för han har övergett sina egna förnuftsskäl för ett mäktigare och mer allomfattande förnuft, men visst är det olyckligt. Så om någon frågade mig: ”Fanns det ingen annan utväg?” svarade jag nog att det ingen fanns; om han verkligen slets mellan dessa båda ytterligheter (”men han måste se till att inte söka någon täckmantel för sitt edsbrott”8) var han tvungen att göra det, men om han gjorde det utan beklagande och självförebråelse är det ett tecken på att det står illa till med hans samvete.
Skulle det finnas en furste med så ömtåligt samvete att ingen bot syntes honom värd en så bitter medicin skulle jag inte skatta honom lägre för det. Han skulle inte kunna gå under på något mer ursäktligt och anständigt sätt. Vi förmår inte allt. Under alla förhållanden tvingas vi ofta att låta himlen vara vårt nödankare och helt och hållet överlåta beskyddet av vårt fartyg på den. Kan det finnas någon mer berättigad nödsituation som han väntar på? Vad kan vara mer omöjligt för honom att göra än det som han enbart kan göra till priset av sin tro och sin heder, saker som nog borde vara honom dyrbarare än hans egen, ja hela folkets välgång? När han står med armarna i kors och bara ber Gud om hjälp, kan han inte hoppas då att Gud är så god att han inte förvägrar denna rena och rättfärdiga hand sitt extraordinära bistånd?
Det här är farliga exempel, sällsynta och osunda undantag från våra naturliga regler. Man måste ge efter för dem, men med stor måtta och försiktighet. Det finns ingen enskild nytta som förtjänar att vi begår ett sådant våld på vårt samvete, däremot finns det en allmän nytta, förutsatt att den är både uppenbar och av största betydelse.
Genom att fälla tårar skyddade Timoleon sig själv på ett lämpligt sätt mot det onaturliga i sitt handlande när han mindes att det var med brodershanden som han hade dödat tyrannen. Det gnagde med rätta hans samvete att han hade tvingats betala ett så högt pris som sin lovvärda moral för den allmänna nyttan. Inte ens senaten, som hade befriats från sitt slaveri genom hans insats, vågade ta ett rakt beslut om en handling av det formatet, som uppvisade två så pass tungt vägande och motsatta aspekter. Men när det föll sig så lägligt att syrakusanerna just då skickade bud till korinthierna och bad om beskydd och om en ledare som var värdig uppgiften att återge deras stad dess forna värdighet och rensa bort de många småtyranner som förtryckte Sicilien, skickade senaten Timoleon med denna nya utväg inbyggd i förklaringen: beroende på om han skötte uppgiften väl eller illa skulle de ta parti för det egna landets befriare eller mot mannen som hade mördat sin bror. Detta otroliga beslut kan i viss mån ursäktas med att exemplets makt var farlig och med att en så ovanlig handling kunde få stor betydelse. De gjorde rätt i att frånsäga sig ansvaret för domen och i att förankra det någon annanstans och i oberoende omständigheter. Nu ledde Timoleons agerande under den här expeditionen till att hans sak snart blev tydlig, så värdigt och modigt uppträdde han i alla avseenden. Och den framgång som följde honom under svårigheterna som han måste övervinna under detta ädla företag tycktes vara honom sänd av gudarna, som välvilligt samverkade till hans rehabilitering.
Om någon målsättning kunde vara utsäktlig måste det vara Timoleons. Men nyttan av att de offentliga inkomsterna ökade, vilket var förevändningen för den romerska senaten i det smutsiga beslut som jag nu ska berätta om, är inte tillräckligt stor för att skydda en sådan ogärning mot kritik. Några städer hade på senatens befallning och efter dess medgivande köpt sig fria från Lucius Sullas kontroll med reda pengar. När saken togs upp på nytt blev senatens dom att de skulle vara skattskyldiga som förut och att pengarna som de hade lagt ut på att köpa sig fria skulle anses förverkade. Inbördeskrig erbjuder ofta sådana tarvliga exempel. Vi straffar enskilda människor för att de trodde på oss när vi tillhörde ett annat parti. En och samma domare låter en människa som inte har något ansvar för saken straffas för att domaren själv har ändrat sig. Magistern pryglar sin elev för att han är läraktig, ledaren den blinde: vilken fasansfull bild av rättvisa. I filosofin finns det både felaktiga och oklara regler. Följande fall, som man ger oss som exempel på att man ska låta den enskilda nyttan gå före ett givet löfte, får inte tillräcklig tyngd av de beledsagande omständigheterna: när rövare har fångat dig och sedan släppt dig fri igen men avkrävt dig en ed att du ska betala en summa pengar – då är det fel att säga att en hederlig man är löst från sin ed utan att ha betalat så fort han har kommit fri. Inte alls. Det som fruktan en gång har fått mig att vilja, det är jag bunden att fortfarande vilja när jag inte känner fruktan. Och även om fruktan bara har tvingat min tunga, inte viljan, är jag fortfarande tvungen att hålla mitt ord till punkt och pricka. När min egen tunga ibland har sprungit före min tanke på ett obetänksamt vis har jag ändå gjort mig samvete över att desavouera den. Annars kullkastar vi steg för steg all den rätt som en annan människa får av våra löften. ”Som om våld verkligen kunde tillgripas mot en modig man.”9 I ett enda fall får det enskilda intresset ursäkta att vi bryter vårt löfte: det är om vi har lovat något som i sig är ont och orättfärdigt. Dygdens rätt måste nämligen gå före förpliktelsens.
Tidigare har jag placerat Epameinondas främst bland de män som har utmärkt sig, och det tar jag inte tillbaka. Hur högt satte inte han hänsynen till sin enskilda plikt, han som aldrig dödade en människa som han hade besegrat; han som gjorde sig samvete över att döda en tyrann eller dennes kumpaner för det oskattbara syftet att återge hemlandet friheten om det inte gjordes i laga ordning; han som ansåg att en människa var ond, hur god medborgare han än månde vara, om han inte skonade sin vän och gästvän bland fienderna på slagfältet. Det var en rikt rustad själ. De råaste och mest våldsamma mänskliga handlingar förenades hos honom med godhet och mänsklighet, rentav av det finaste slag man kan finna i filosofiska läror. Detta stora, svällande hjärta som så hårdnackat stod emot smärta, död, fattigdom – var det natur eller konst som hade gjort det så ömt och rentav gett hans temperament en sådan extrem mildhet och godhet? Skräckinjagande drar han fram med järn och blod för att krossa och förgöra ett folk som är oövervinneligt för alla utom honom, men mitt i detta heta stridsvimmel viker han undan när han möter sin gästvän och vän. Det var verkligen en man som hade kriget i sin hand, när han, just då det var som hetast och så upptänt att det skummade av raseri och mordlust, kunde tvinga godhetens betsel på det. Det är ett underverk att kunna förena en föreställning om rättvisa med sådana handlingar, men det tillkommer enbart en man med Epameinondas karaktärsstyrka att tillföra dem behag, vänlighet av det mildaste slag och ren oskuld. Samtidigt som det fanns en man som talade om för mamertinerna att lagarna inte gällde för män i vapen, en annan man som sade till folktribunen att lagarna hade sin tid och kriget sin, och en tredje man som sade att vapnens larm hindrade honom från att höra lagarnas röst, var Epameinondas inte ens förhindrad att höra artighetens och den rena belevenhetens röster. Så hade han också övertagit sina fienders sedvana att offra åt muserna innan han gick ut i kriget; detta för att dämpa krigets raseri och förbittring med hjälp av musernas mildhet och glädje. Låt oss, med en så stor läromästare i ryggen, inte vara rädda för att anse att det finns saker och ting som är otillåtna även mot fiender; att det gemensamma intresset inte har rätt att av var och en kräva allt som går emot det enskilda intresset – ”när minnet av den privata rätten lever vidare även när offentliga överenskommelser har brutits”10
och när ingen makt förmår garantera
att inte vänner gör fel11 –
och att en man av heder inte kan tillåtas göra vadsomhelst för att tjäna vare sig sin kung eller det allmännas väl och lagarna. ”Ty fosterlandet står inte över alla plikter, och det gagnar fosterlandet självt att ha medborgare som är plikttrogna mot sina föräldrar.”12 Det är en lärdom som har stor betydelse för vår tid: vi behöver inte härda våra hjärtan med dessa järnplattor, det räcker att de täcker våra axlar; det räcker att vi doppar våra pennor i bläck, vi behöver inte doppa dem i blod. Om det är ett tecken på hjärtats storhet och ett utslag av sällsynt och enastående dygd att förakta vänskap, enskilda förpliktelser, givna löften och släktband för det gemensamma bästas skull och för lydnaden mot överheten, då räcker det sannerligen som ursäkt för att vi tackar nej att det där är en storhet som inte har någon plats i Epameinondas stora hjärta. Jag avskyr de vanvettiga uppmaningarna från denna galna själ:
Låt er nu inte störas av vördnad när vapnen ska blixtra, inte ens om ni ser någon frände i motståndarledet!
Vanställ med svärd de anletsdrag som kan mana till aktning!13
Låt oss beröva onda, blodtörstiga och svekfulla naturer denna förevändning för legitimering; låt oss lämna denna monstruösa och rubbade rättvisa och hålla oss till mer mänskliga förebilder. Vad kan inte tiden och förebilder åstadkomma! I en drabbning under inbördeskriget mot Cinna hade en av Pompeius soldater omedvetet dödat sin bror, som tillhörde andra sidan; han tog genast livet av sig av skam och sorg. Och några år senare, i ett annat inbördeskrig hos samma folk, krävde en soldat en belöning av sina officerare för att han hade dödat sin bror.
Att en handling är nyttig är inget gott skäl för att den är lovvärd och ädel, och det är fel att dra slutsatsen att alla är skyldiga att utföra den, och att den är lovvärd för var och en bara den är nyttig.
Allting är inte i lika hög grad väl ägnat för alla.14
Låt oss ta fram den nödvändigaste och nyttigaste handlingen i det mänskliga samfundet: det blir äktenskapet. Ändå anser kyrkofädernas råd att motsatsen är mer lovvärd och utestänger det mest vördnadsvärda av människors yrken från äktenskapet, på samma sätt som vi utser de djur som vi värderar lägst till avel.
1 Ne iste magno conatu magnas nugas dixerit. Terentius, Självplågaren 621. ↵
2 Suave mari magno turbantibus aequora ventis / e terra magnum alterius spectare laborem. Lucretius 2, 1–2. ↵
3 Utatur motu animi qui uti ratione non potest. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 25, 55. ↵
4 Ea non media sed nulla via est, velut eventum expectantium, quo fortunae consilia sua applicent. Livius 32, 21, 33. ↵
5 Id maxime quemque decet quod est cuiusque suum maxime. Cicero, De officiis 1, 31, 113. ↵
6 Veri iuri germanaeque iustitiae solidam et expressam effigiem nullam tenemus: umbra et imaginibus utimur. Cicero, De officiis 3, 17, 69. ↵
7 Ex senatusconsultis plebisque scitis scelera exercentur. Seneca, brev 95, 30. ↵
8 sed videat ne quaeratur latebra periurio. Cicero, De officiis 3, 29, 106. ↵
9 Quasi vero forti viro vis possit adhiberi. Cicero, De officiis 3, 30, 110. ↵
10 manente memoria etiam in discidio publicorum foederum privati iuris. Livius 25, 18, 5. ↵
11 et nulla potentia vires / praestandi, ne quid peccet amicus, habet. Ovidius, Ex Ponto 1, 7, 37–38. ↵
12 Non enim patria praestat omnibus officiis, et ipsi conducit pios habere cives in parentes. Cicero, De officiis 3, 23, 90. ↵
13 dum tela micant, non vos pietatis imago / ulla nec adversa conspecti fronte parentes / commoveant; vultus gladio turbate verendos. Lucanus 7, 320–322. ↵
14 Omnia non pariter rerum sunt omnibus apta. Propertius 3, 9, 7. ↵