ANDRA FORMAR MÄNNISKAN, jag beskriver människan och framvisar en enskild individ, mycket illa formad, och kunde jag gestalta honom på nytt skulle jag verkligen göra honom mycket annorlunda än han är. Nu är han som han är. Nu är dragen i mitt porträtt inte vilseledande, även om de växlar och skiftar. Världen är bara en evig gungbräda, allt i den gungar oupphörligt, jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider, de följer med i den allomfattande gungningen och i sin egen. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning. Jag kan inte hålla fast mitt ämne, det rör sig förvirrat och vacklande, i ett medfött rus. Jag fångar det här och nu, precis som det är i det ögonblick då jag ägnar mig åt det. Jag beskriver inte varat, jag beskriver övergången, inte en övergång från en levnadsålder till en annan, eller, som folk brukar säga, från en sjuårsperiod till en annan, utan från dag till dag, från minut till minut. Jag måste anpassa min berättelse efter timmen. Snart kan jag förändra mig, inte bara slumpmässigt utan också avsiktligt. Det här är en förteckning över olika, skiftande händelser och över obestämda tankar som av och till är motsägande, antingen därför att jag själv har blivit en annan eller därför att jag ser saker och ting utifrån andra omständigheter och överväganden. Hursomhelst motsäger jag mig kanske, men som Demades sade motsäger jag aldrig sanningen. Kunde min själ finna ett fotfäste skulle jag inte pröva mig, jag skulle bestämma mig; min själ går i ständig lära och prövning.
Jag framställer ett enkelt liv utan glans, det går på ett ut. Hela moralfilosofin kan lika väl tillämpas på ett vanligt privatliv som på ett liv av rikare stoff. Varje människa bär på människonaturens hela form. Författarna presenterar sig för folket med ett specifikt och säreget kännetecken; jag är den förste som gör det med hela mitt fullständiga väsen, som Michel de Montaigne, inte som grammatiker, diktare eller jurist. Om folk beklagar att jag talar för mycket om mig själv beklagar jag att de inte ens tänker på sig själva. Men är det rimligt att jag, som lever ett så privat liv, gör anspråk på att göra mig offentligt känd? Och är det rimligt att jag offentliggör för en värld, där ans och förkonstling har så stort anseende och så stark auktoritet, några både råa och enkla naturprodukter, till på köpet från en natur som är riktigt svag? Att bygga böcker utan vetande – är inte det att bygga en mur utan sten eller något liknande? Musikens infall styrs av konst, mina av slumpen. På en punkt följer jag åtminstone skolreglerna: aldrig har en människa behandlat ett ämne som han förstår eller känner bättre än jag gör med det som jag har gett mig på; i det ämnet är jag den lärdaste mannen som lever. För det andra har ingen trängt djupare in i sitt ämne, granskat dess delar och följder mer noggrant eller på ett mer exakt och fullständigt sätt nått det mål som han har satt upp för sitt arbete. För att fullborda det behöver jag bara komma med pålitlighet, och den har jag, den mest uppriktiga och renaste som finns. Jag talar sanning, inte hela sanningen men så mycket som jag vågar säga, och med åldern vågar jag litet mer, för det verkar som om sedvanan ger gamla människor större frihet att vara pratsamma och tala öppet om sig själva. Här kan aldrig det hända som jag ofta iakttar, nämligen att upphovsman och verk motsäger varandra: ”Kan en man som är så bra på att samtala ha skrivit en så dum bok?” eller ”Kan böcker som är så lärda verkligen ha kommit från en man som är så torftig när han samtalar?” Om en person är platt i samtal och hans skrifter så lysande betyder det att hans förmåga ligger där han lånar den, inte inom honom själv. En lärd person är inte lärd på alla områden, men en begåvad människa är överallt begåvad, till och med i sin okunnighet.
Här går vi jämsides och håller jämna steg, min bok och jag. I andra fall kan man berömma och kritisera verket oberoende av upphovsmannen. Inte här: den som rör vid det ena rör vid det andra. Den som dömer boken utan att känna den begår ett större fel mot sig själv än mot mig; den som lär känna den gör mig alldeles nöjd. Jag blir lyckligare än jag förtjänar om jag bara får det offentliga erkännandet att kloka människor inser att jag hade kunnat dra nytta av kunskaper om jag hade haft några, och att jag hade varit värd ett bättre stöd av mitt minne.
Låt mig här rättfärdiga något som jag ofta brukar säga: att jag sällan ångrar mig och att mitt samvete är nöjt med att vara som det är, inte som en ängels och inte som en hästs, utan som en människas – varvid jag alltid tillägger följande, som inte är en formalitet utan ett uttryck för uppriktig och verklig underkastelse: att jag talar som en frågande och okunnig människa som helt och hållet överlåter avgörandet på allmänna, vedertagna åskådningar. Jag undervisar inte, jag berättar.
Det finns inte en enda verklig last som inte är stötande och som ett oförvillat omdöme inte kritiserar, för det är så uppenbart att lasten är ful och obehaglig att folk kanske har rätt när de säger att den i huvudsak är en produkt av dumhet och okunnighet: så svårt är det att föreställa sig att någon känner lasten utan att hata den. Ondskan suger upp det mesta av sitt eget gift och blir själv förgiftad. Likt ett sår i köttet lämnar lasten en ånger i själen som hela tiden rivs upp av sig själv och blöder. Ty förnuftet utplånar andra sorger och smärtor, men det alstrar ångerns kval, som är mer plågsamt eftersom det föds i vårt inre, på samma sätt som febrars kyla och hetta känns starkare än den kyla och hetta som kommer utifrån. Som laster betraktar jag inte bara de laster (men var och en efter sin grad) vilka förnuftet och naturen fördömer, utan också dem som folkopinionen, hur felaktig och oriktig den än må vara, har utnämnt till laster, förutsatt att lagar och sedvana legitimerar dem. På samma sätt finns det inte den dygd som inte gläder en ädel natur. Det finns förvisso ett slags tillfredsställelse som fyller oss med en inre glädje när vi gör en god gärning, och en ädel stolthet som åtföljer det goda samvetet. En själ som med friskt mod ger sig hän åt lastbarhet kan kanske rusta sig med självsäkerhet, men den kan aldrig ge sig själv en sådan belåtenhet och tillfredsställelse. Det är ingen obetydlig glädje att känna sig skyddad mot smitta från en så fördärvad tid och kunna säga till sig själv: ”Även om någon såg ända in i själen på mig skulle han ändå inte finna mig skyldig, vare sig till någon människas sorg och undergång eller till hämndgirighet och hat eller till öppet brott mot lagarna eller till revolution och oroligheter eller till löftesbrott, och trots att vår tygellösa tid tillåter och lär alla människor detta har jag ändå inte lagt beslag på någon fransmans egendom eller börs, utan bara levt på min egen i både krig och fred; jag har heller inte utnyttjat någons arbete utan att betala lön.” Sådana vittnesbörd av samvetet gläder oss, och en sådan naturlig glädje är en stor gåva och den enda lön som vi aldrig går miste om.
Söker man lön för dygdiga handlingar i andras gillande bygger man på alldeles för osäker och vacklande grund, och särskilt i en så fördärvad och okunnig tid som vår är folkets uppskattning kränkande. Vem kan man lita på när man ska urskilja vad som är berömvärt? Gud bevare mig för att vara en rättskaffens människa enligt den beskrivning av sig själva som jag dagligen hör folk komma med när de ska förhärliga sig: ”Det som förut var laster är numera gott skick och bruk.”1 Några av mina vänner har ibland tagit på sig att öppenhjärtigt klandra mig och läsa lagen för mig, antingen av egen drift eller på min uppmaning, en tjänst som för en väl rustad själ överträffar alla väntjänster i fråga om inte bara nytta utan också omtanke. Artigt och tacksamt har jag alltid tagit emot en sådan tjänst med de mest vidöppna armar. Men för att nu tala uppriktigt har jag ofta funnit så många felaktiga mått, både i deras kritik och i deras beröm, att jag knappast hade felat om jag snarare hade felat än gjort rätt enligt deras normer. Särskilt vi som lever ett enskilt liv utan andra åskådare än oss själva måste ha fastställt en inre förebild som vi kan pröva våra handlingar mot och omväxlande berömma och tukta oss efter. Jag har mina egna lagar och min egen domstol för att döma mig, och dit vänder jag mig hellre än någon annanstans. Jag inskränker mitt handlande enligt andras normer, men det är bara enligt mina egna som jag utvidgar det. Det är bara du själv som vet om du är feg och grym eller lojal och trogen; andra ser inte in i dig, med osäkra antaganden gissar de hur du är, de ser inte så mycket ditt väsen som din mask. Lita alltså inte på deras dom, bara på din egen. ”Du måste använda ditt eget omdöme.”2 ”Ditt eget medvetande om dygd och laster är av betydande vikt; tas det bort ligger allt i ruiner.”3 Men det som sägs om ångern att den följer synden hack i häl tycks inte gälla den synd som i full rustning bor i oss som i sitt eget hus. Man kan förneka och förkasta de laster som överraskar oss och som lidelserna driver oss till, men de laster som genom långvarig vana rotas och förankras i en stark och kraftfull vilja låter sig inte motsägas. Ångern är bara ett förnekande av vår vilja och ett avståndstagande från våra ingivelser, och den kan leda oss i alla riktningar. Ångern får den här mannen att förneka sin forna dygd och behärskning:
Varför var jag som ung inte så lysten och pigg som nu?
Varför saknar min kind ungdomens hy – nu när min lust är stark?4
Sällsynt är det liv som även i sitt inre bevarar en ordning. Alla kan delta i farsen och spela en hederlig man på scenen, men att vara disciplinerad därinne, i sitt eget bröst, där allt är oss tillåtet, där allt är dolt – det är poängen. Nästa steg är att vara det i sitt hem, i sina vardagliga handlingar, som vi inte ska redovisa för någon och där inget är utstuderat, inget konstlat. Därför säger Bias att en idealisk familj är en där herrn av sig själv är likadan hemma hos sig som han är utom hemmet av rädsla för lagen och för vad folk ska säga. Och det var ett värdigt svar som Julius Drusus gav arbetarna som erbjöd sig att för tretusen écus ställa i ordning hans hus så att grannarna inte längre hade någon insyn: ”Jag ger er sextusen”, sade han, ”om ni gör så att alla har insyn från alla håll.” Som en berömvärd egenskap noteras Agesilaos vana att övernatta i templen när han var på resa, så att folket och gudarna själva fick insyn i hans privatliv. En man kan ha tett sig som ett underverk i världens ögon medan hustrun och tjänarna inte har sett något anmärkningsvärt alls hos honom. Det är få män som har beundrats av sitt eget husfolk.
Ingen man har blivit profet i sitt hus, än mindre i sitt land, lär historieböckerna. Det gäller också betydelselösa saker. Och i det här enkla exemplet ser man en spegelbild av viktigare exempel: i mina hemtrakter här i Gascogne tycker man det är löjligt att se mig i tryck. Ju längre bort från mitt hem kunskapen om mig sprids, desto mer blir jag värd. I Guyenne är det jag som betalar boktryckarna, på andra håll betalar de mig. Det är detta som gör att folk håller sig dolda så länge de lever och finns på plats, för att vinna aktning som om de vore döda och borta. Då vill jag hellre vinna mindre aktning. Jag visar upp mig för världen enbart för att få ut något av det här och nu. Sedan är vi kvitt.
När en man har utfört en offentlig handling följer folket honom beundrande ända till hans dörr. Med ämbetskappan faller också rollen, och ju högre han har stigit, desto djupare blir hans fall. När han är hemma hos sig är allt kaotiskt och tarvligt i hans inre. När han lever ett ordnat liv därhemma krävs det ett gott och verkligt skarpt omdöme för att upptäcka detta i hans enkla handlingar i privatlivet. Dessutom är ordning en dyster och tråkig dygd. Att slå en bräsch, leda en beskickning, styra ett folk är iögonfallande bragder; att gruffa, skratta, sälja, köpa, älska, hata och umgås med de sina och sig själv på ett vänligt och riktigt sätt, att inte förlora kursen och att inte motsäga sig är mer sällsynt, svårare och något som man lägger mindre märke till. Vad som än sägs är ett tillbakadraget liv därför underkastat plikter som är lika hårda och krävande som för andra liv. Aristoteles säger också att det är svårare och ädlare för privatmän än för män med ämbeten att tjäna dygden. Vi förbereder oss för de stora ögonblicken mer för ärans skull än för samvetets. Den kortaste vägen till ära vore att göra för samvetet vad vi gör för äran. Och jag tycker att Alexanders dygd rymmer mycket mindre kraft på hans skådeplatser än vad Sokrates dygd rymmer i hans enkla och obemärkta verksamhet. Jag kan lätt tänka mig Sokrates i Alexanders ställe; Alexander i Sokrates’ går inte. Frågar någon Alexander vad han kan göra svarar han: underkuva världen. Frågar någon Sokrates säger han: leva människolivet i enlighet med dess naturliga villkor. Det är en färdighet som är mycket mer allmän, viktig och berättigad. Själens värde ligger inte i att flyga högt, utan i att röra sig ordnat. Dess storhet utvecklas inte i det stora, utan i det måttfulla. De som bedömer och prövar oss i vårt inre gör ingen stor affär av våra offentliga handlingars yttre glans, de ser att det bara är tunna vattenstrålar som sprutar upp från en i övrigt trög och grumsig botten, och på samma sätt drar de som bedömer oss efter våra glänsande yttre handlingar slutsatsen att vår inre beskaffenhet är likadan. De kan inte förena vanliga enkla färdigheter, likadana som de själva har, med dessa andra färdigheter som slår dem med häpnad och ligger långt utanför deras egen horisont. Därför ger vi demonerna vilddjursgestalter. Vem ger inte Timur Lang framskjutna ögonbryn, vidgade näsborrar, ett fasansfullt ansikte och en enorm kroppshydda, lika väldig som den fantasibild man har gjort sig efter hans rykte? Hade jag fått träffa Erasmus en gång i världen hade det varit svårt att inte uppfatta allt han sade till sin tjänare eller värdinna som sentenser och kärnord. Vi föreställer oss mer passligt en hantverkare på nattstolen eller ovanpå sin hustru än en rättspresident med en sådans vördnadsbjudande utstrålning och kompetens. Från så höga troner tror vi inte att folk sänker sig så djupt som till att leva.
På samma sätt som lastbara själar ofta kan drivas av någon yttre impuls till att göra goda gärningar kan dygdiga själar drivas till att göra onda. Alltså måste själar bedömas i lugnt tillstånd, när de är hemma hos sig, om de nu är det någon gång, eller åtminstone när de är som närmast ett lugnt och naturligt tillstånd. De naturliga böjelserna stöds och förstärks genom uppfostran, men förändras eller övervinns knappast. Tusen naturer har under min tid flytt till dygd eller last i strid med en fostran som strävat åt motsatt håll.
Som när vilddjur fängslas i bur och de glömmer sin vildmark,
slutar att hota, blir tamare, lär sig stå ut med oss mänskor
men blir rasande återigen om den törstande läppen
smakar en droppe blod: deras ursinne blir som förnyat,
strupen sväller av blodtörst, de kokar av ursinnig vrede,
kastar sig närsomhelst på sin herre, som skakar av rädsla.5
Man rycker inte bort sådana ursprungliga egenskaper med roten, man täcker över dem, man döljer dem. Latinet är som medfött för mig, jag förstår det bättre än franska, men nu har jag inte använt det alls för att tala och knappt till att skriva på fyrti år. Men vid de två tre gånger i mitt liv då jag har gripits av extrem och plötslig sinnesrörelse – en gång när jag upplevde hur min far, frisk och kry, föll avsvimmad över mig – var de första orden som stöttes ut ur mitt inre ändå latinska: naturen bröt fram, visade sig med våld och trotsade en lång vana. Många andra sägs ha upplevt detsamma.
De som i min tid har försökt förbättra världens seder med hjälp av nya åsikter reformerar bara lasterna på ytan, de väsentliga lämnar de därhän om de inte ökar dem. Och en ökning är något att frukta: man avstår gärna från alla andra välgärningar med hänvisning till dessa yttre reformatoriska ingrepp som kostar mindre och ger större ära: för en billig penning gottgör man därmed för de andra lasterna, som är en naturlig del av ens inre väsen. Se efter lite vad vår egen erfarenhet säger. Det finns ingen som inte upptäcker, om han lyssnar på sig själv, att han har en egen form, en dominerande form, som kämpar mot uppfostran och mot den storm av lidelser som strider mot den. För egen del känner jag mig sällan rubbas ur jämvikten, jag är nästan alltid på min plats, likt tunga, mäktiga kroppar. Är jag inte hemma är jag alltid mycket nära: mina utflykter för mig inte särskilt långt. Det finns inget extremt eller egendomligt över dem, och min förmåga att få mig på bättre tankar är också sund och stark.
Den verkliga kritik som kan riktas mot människornas vanliga moral i våra dagar är att själva deras inre är fullt av fördärv och smuts, deras föreställning om bättring förvirrad, deras botfärdighet nästan lika osund och belastad som deras synd. Somliga ser inte längre hur ful synden är eftersom de är bundna vid den med naturliga band eller genom långvarig tillvänjning. Andra (till den truppen hör jag) känner lasten som en tung börda, men de uppväger den med njutningen eller något annat, och de finner sig i den och ger efter för den upp till ett visst pris, men ändå på ett lastbart och fegt sätt. Men man skulle kanske kunna tänka sig att den njutning som synden framkallar står i så kraftig disproportion till denna att njutningen med rätt kan ursäkta synden, på samma sätt som vi säger att nyttan kan ursäkta synden, inte bara när njutningen är en biomständighet och inte har med själva synden att göra, som till exempel när man tillgodogör sig det som man har stulit, utan också när njutningen ligger i själva utövandet av synden, som i samlag med kvinnor, då lockelsen är våldsam och ibland sägs vara oemotståndlig.
Häromdagen när jag var i Armagnac på en egendom som tillhör en släkting till mig träffade jag en bonde som alla kallar Tjuven. Så här berättade han om sitt liv: han var född till tiggare, och när han insåg att han aldrig skulle kunna skydda sig tillräckligt mot fattigdom om han försörjde sig på sina händers arbete bestämde han sig för att bli tjuv. Tack vare sin kroppsstyrka kunde han tryggt utöva det yrket under hela sin ungdom, för han skördade spannmål och vin på andras mark, men så långt bort och i så stora lass att det verkade otänkbart att en man kunde bära med sig så mycket på axlarna på en enda natt. Dessutom var han noga med att fördela och utjämna skadan som han vållade, så att tappet blev mindre kännbart för varje enskilt offer. Nu är han gammal och rik för sin ställning tack vare detta geschäft, som han öppet erkänner. Och för att blidka Gud för sina förtjänster säger han att han med dagliga välgärningar försöker gottgöra arvingarna till dem som han har bestulit, och om han inte klarar det (han kan inte tillgodose alla på en gång) tänker han ge sina arvingar i uppdrag att göra det, för han är den ende som vet vilken skada han har åsamkat var och en. Den historien visar, vare sig den är sann eller falsk, att den här mannen betraktar stjälandet som en ohederlig handling som han avskyr, men han avskyr den mindre än fattigdomen: han ångrar stölden som sådan, men i den mån den uppvägs och gottgörs på det här sättet ångrar han den inte. Här gäller det varken vanan, som förbinder oss så starkt med lasten att även vårt förstånd anpassas, eller den stormvind som med sina stötar förvirrar och bländar vår själ och på ett ögonblick kan störta oss i armarna på lasten med omdöme och allt.
Det jag gör brukar jag göra helt och fullt, jag går fram med hela mig; sällan har jag impulser som gömmer sig för att undslippa mitt förnuft; mina impulser rör sig med samtycke från nästan alla mina delar och utan att vålla splittring och uppror i mitt inre. Det är mitt omdöme som bär hela skulden eller äran av detta, och den skuld som det en gång har fått får det bära hela tiden, för mitt omdöme är ett och detsamma nästan ända sedan sin födelse, med samma böjelser, samma riktning, samma styrka. Och vad allmänna åsikter beträffar inrättade jag mig redan i barndomen vid den ståndpunkt där jag skulle stanna.
Det finns impulsiva synder, hastiga och plötsliga, låt oss bortse från dem. Men när det gäller de här andra synderna som upprepas gång på gång, överlagt och välplanerat, synder som är rotade i vår läggning eller hänger ihop med yrke och sysselsättning, kan jag inte tänka mig att de kan ha grott fast under så lång tid i ett och samma hjärta utan att vederbörandes förnuft och samvete beständigt vill detta och är med på saken. Och den ånger som vederbörande då gör affär av att den infinner sig på föreskriven tid har jag lite svårt att tänka mig in i och begripa. Jag är inte överens med Pythagoras skola om att människorna får en ny själ när de träder fram till gudsbilderna för att ta emot orakelsvaren, såvida han inte menade just detta att själen måste vara annorlunda, ny och lånad vid ett sådant tillfälle, eftersom vår egen själ visar så få tecken på den luttring och renhet som krävs vid en sådan ceremoni. Vanesyndarna gör raka motsatsen till vad stoikerna föreskriver: dessa uppmanar oss visserligen att rätta de fel och brister som vi erkänner att vi har, men de förbjuder oss att låta dem störa vår själsro. Vanesyndarna låter oss förstå att de känner stor sorg och ruelse i sitt inre, men de visar inte minsta tecken på bättring eller rättelse eller på att de tänker sluta. Men gör man sig inte av med det onda är det ändå ingen bot. Lades ångern i vågskålen skulle den väga tyngre än synden. Jag vet ingen egenskap som är så lätt att hyckla som fromhet, om inte liv och moral bringas i överensstämmelse med denna: fromhetens väsen är dunkelt och dolt, dess yttre sken lättköpta och braskande. För egen del kan jag önska att jag var helt annorlunda, jag kan fördöma hela min karaktär och vara missnöjd med den, och jag kan be Gud förbättra mig fullständigt och förlåta min medfödda svaghet. Men det tycker jag inte ska kallas ånger, inte heller min grämelse över att jag varken är en ängel eller Cato. Mina handlingar styrs efter och samstämmer med vad jag är och hur jag är. Bättre kan jag inte åstadkomma, och ångern gäller egentligen inte sådana saker som vi inte rår över; de är något för sorgen. Jag kan föreställa mig ett otal människonaturer som är mer högtstående och mer disciplinerade än min, men fördenskull kan jag inte förbättra mina färdigheter, lika lite som min arm eller min intelligens blir starkare av att jag tänker på någon annan som är stark. Om vi genom att föreställa oss och längta efter ett handlande som är ädlare än vårt skulle känna ånger över vårt eget handlande – då skulle vi tvingas ångra våra oskyldigaste handlingar, eftersom vi inser att de skulle ha utförts med större fulländning och värdighet av en människa med en mer framstående natur och vi skulle önska att vi kunde göra likadant. När jag jämför min ungdoms handlingar med min ålderdoms finner jag att jag i regel har uppfört mig ordentlig och i enlighet med min natur. Till mer än så förslår inte min motståndskraft. Jag smickrar mig inte: under liknande omständigheter kommer jag alltid att vara sådan. Det är inte en fläck som skämmer mig, det är snarare en infärgning av alltihop. Jag känns inte vid någon ytlig, halvhjärtad ånger för formens skull. Ångern måste gälla mig med alla mina delar innan jag kallar den så, den ska gnaga mina inälvor och ansätta dem lika djupt och fullständigt som Guds blick.
Vad affärer beträffar har flera goda tillfällen gått mig ur händerna därför att jag har skött mig så illa. Ändå fattade jag bra beslut med tanke på de omständigheter som gällde. När jag ska fatta beslut väljer jag alltid det lättaste och säkraste. I dem som jag har fattat tycker jag att jag enligt min princip har gått klokt till väga med tanke på hur saken har presenterats för mig; jag skulle göra likadant om tusen år under samma förhållanden. Jag ser inte efter hur läget är just nu, utan hur det var då, när jag övervägde saken. Det är tiden som bestämmer vilken genomslagskraft ett beslut kommer att få, omständigheterna och sakerna är i oupphörlig rörelse och förändring. Jag har begått en del grova och betydande fel i mitt liv, inte i brist på goda beslut utan i brist på god tur. Allt man har att göra med har dolda sidor som man inte kan gissa sig till, det gäller särskilt människornas natur: stumma, osedda sidor som ibland är okända även för innehavaren och som vaknar upp och görs synliga av uppdykande omständigheter. Om min klokhet inte har lyckats genomskåda dem och förutsäga dem är jag inte arg på klokheten för det; dess uppgift har sina gränser. Om utgången går mig emot och gynnar det beslut som jag har förkastat finns det ingen bot för det, jag grälar inte på mig själv för detta, jag fördömer min otur, inte min insats. Sånt kallas inte ånger.
Fokion hade gett athenarna ett säkert råd som de inte följde. När saken fick en lycklig utgång mot hans förväntan och han fick frågan: ”Nå, Fokion, är du glad att det gick så bra?” svarade han: ”Visst är jag glad att det gick så där, men jag ångrar inte att jag gav det råd som jag gav.” När mina vänner vänder sig till mig och ber om råd ger jag dem det, öppet och tydligt, utan att haka upp mig, som nästan alla gör, på att saken är riskabel och kan få ett slut som går rakt emot vad jag tänkte, varvid de kan klandra mig för rådet. Sånt bryr jag mig inte om. Då är det de som gör fel, och jag kunde inte vägra dem en sådan tjänst.
Jag kan knappast klandra någon annan än mig själv för mina misstag och motgångar, för det är verkligen sällan som jag tar råd av andra annat än som en formell artighet, utom då jag behöver sakkunskap eller upplysningar om fakta. I frågor där jag bara behöver använda mitt omdöme kan andras argument ge mig bekräftelse, men de kan sällan få mig att ändra åsikt. Jag lyssnar välvilligt och artigt på alla argument, men vad jag kan minnas har jag till denna stund bara trott på mina egna. Som jag ser saken är deras råd bara flugor och atomer som försöker rubba min vilja. Jag sätter inget vidare värde på mina åsikter, men värderar andras lika lågt. Slumpen lönar mig efter förtjänst. Inga råd tar jag emot, ger lika få. Det är sällan man ber mig om råd och ännu mer sällan följer man dem, och jag vet inget offentligt eller enskilt företag som har fått stadga och resning av råd från mig. Även sådana människor som av slumpen har blivit beroende av mina råd i någon mån har hellre låtit sig styras av alla andra hjärnor än av min. Eftersom jag bevakar min rätt att få vara i fred lika svartsjukt som min rätt att få bestämma vill jag helst ha det så. När folk låter mig vara handlar de i enlighet med min uttalade livsnorm, som går ut på att jag helt och håller ska slå mig ner i mig själv och hålla mig där. Det är en glädje för mig att inte vara inblandad i andras affärer och att slippa ta ansvar för dem.
Jag känner föga sorg över en sak när den väl är över, hur det än gick med den. Tanken att det måste gå med saker och ting som det gick befriar mig nämligen från bekymmer: de befinner sig i universums stora kretslopp, i stoikernas kedja av orsaker. Med sina önskningar och föreställningar kan din tanke inre rubba minsta punkt utan att tingens hela ordning vänds upp och ner, både förflutet och framtid.
För övrigt avskyr jag den ånger som kommer med ålderdomen och som har att göra med yttre omständigheter. Den man som i antiken sade att han var tacksam mot åren för att de hade befriat honom från lusten hade en annan uppfattning än jag: jag kommer aldrig att hysa tacksamhet till impotensen för något gott som den kan göra mig. ”Och försynen kommer aldrig att te sig så främmande för sitt eget verk att en svaghet räknas till det största goda.”6 Våra begär väcks sällan när vi är gamla, och efteråt grips vi av en känsla av djup mättnad: som jag ser det har detta ingenting med samvete att göra, det är surhet och svaghet som pressar på oss en slapp och inflammerad dygd. Vi ska inte låta oss domineras så helt av naturliga försämringar att det försämrar vårt omdöme. Ungdom och livsglädje hindrade mig inte förut från att se lastens ansikte i vällusten, och nuförtiden hindras jag inte heller av avsmaken, som åren har gett mig, från att se vällustens ansikte i lasten. Nu när jag inte längre är med om lastens vällust dömer jag om den som om jag vore med. När jag kraftigt och energiskt ruskar om mitt förnuft finner jag att det är detsamma som det jag hade vid en mer lättsinnig ålder, bortsett från att det kanske har försvagats och försämrats med åldern, och även om förnuftet nu förbjuder mig att hugga in på sinnliga njutningar av hänsyn till min kroppsliga hälsa skulle det inte förbjuda mig detta mera nu än förr av hänsyn till min andliga hälsa. Jag anser inte att förnuftet är tapprare när jag ser att det har dragit sig ur striden. Mina frestelser är så ledbrutna och försvagade att det inte är mödan värt för förnuftet att göra motstånd mot dem: jag kan besvärja dem genom att bara sträcka ut händerna. Skulle förnuftet ställas inför det begär som jag hyste förr i världen är jag rädd att det skulle ha mindre kraft att stå emot det än det hade förr. Jag kan inte se att det i sitt inre bedömer något på ett annat sätt än förut; jag kan heller inte se att det har vunnit någon större klarhet. Så om förnuftet har tillfrisknat är det ett tillfrisknande med sjukdom i sig. Vilket eländigt botemedel – att ha sjukdomen att tacka för sin hälsa.
Det är inte vår olycka som ska fullgöra den uppgiften, det är den lycka som det är för oss att ha ett sunt omdöme. Med olyckor och lidanden får man mig inte att göra något annat än att förbanna dem; som botemedel passar de för folk som inte vaknar förrän de blir piskade. Mitt förnuft fungerar friast i medgång; det blir mycket mer distraherat och ansträngt av att smälta olyckor än av att smälta glädjeämnen. Jag ser mycket tydligare i klart väder. Hälsan talar livligare och effektivare till mig än sjukdomen. Jag strävade så hårt jag kunde efter att bättra mig och leva ordentligt när jag njöt av god hälsa. Jag skulle känna mig skamsen och arg om min ålderdoms olycksaliga elände skulle vara att föredra framför mina goda år då jag var frisk, pigg och stark, och om man skulle uppskatta mig, inte för det jag har varit utan för det jag har upphört att vara. För mig är lycka för människan att leva lyckligt, inte att dö lyckligt som Antisthenes sade. Jag har aldrig gått in för något så monstruöst som att fästa en filosofsvans på en förtappad människas huvud och kropp, heller inte gått in för att denna ynkliga avslutning ska förneka och motsäga den finaste, helaste och längsta delen av mitt liv. Jag vill framställa mig och visa mig likadan hela vägen. Vore jag tvungen att leva om mitt liv skulle jag leva om det som jag har levt det. Jag varken beklagar det förflutna eller fruktar framtiden, och om jag inte misstar mig har det gått ungefär likadant med mitt inre som med mitt yttre. En av de saker som jag särskilt vill tacka lyckan för är att mitt fysiska liv har utvecklats så att var sak har kommit i rätt tid, jag har sett det spira, blomma och bära frukt, nu ser jag hur det förtorkar. Lyckligt så, eftersom det är enligt naturen. Mycket tåligare uthärdar jag mina olyckor eftersom de kommer då deras tid är inne och eftersom de får mig att glädjas mer åt mitt gångna livs långa lycka. Min klokhet kan också ha varit lika stor i båda perioderna, men den var mycket mer handlingskraftig och mer tilltalande när den var grön, glad och spontan än vad den är nu då den är kraftlös, grinig och ansträngd. Alltså avstår jag från dessa tillfälliga och plågsamma försök att förbättra mig.
Gud måste röra vårt hjärta. Vårt samvete måste bättra sig av sig själv, genom att vårt förnuft förstärks, inte genom att våra begär försvagas. Vällusten i sig är varken blek eller färglös därför att den betraktas av rinnande och grumlade ögon. Man måste älska måttan för dess egen skull och av vördnad för Gud, som har ålagt oss både måttan och kyskheten; det som inflammationer skänker oss och det som min njursten så välvilligt bjuder mig på är varken kyskhet eller måtta. Man kan inte skryta med att man föraktar och bekämpar vällusten om man inte upplever den, om man inte vet om den och dess glädjeämnen, dess kraft och dess mest förledande skönhet. Jag känner båda livsåldrarna och därför har jag rätt att tala. Men det tycks mig som om våra själar på ålderdomen utsätts för besvärligare sjukdomar och svagheter än i ungdomen. Det sade jag när jag var ung, och då retade man mig för min skägglösa haka; jag säger det också nu, när mina gråa hår ger mig trovärdighet. Det vi kallar klokhet är rubbade vätskor och leda vid sakernas nuvarande tillstånd. Men i själva verket överger vi inte lasterna så mycket som vi förändrar dem, enligt min åsikt till det sämre. Förutom dum och senil viktighet, tröttsam pratighet, grinighet, osällskapligt humör, petighet med småsaker och en löjlig girighet på rikedomar när man har mist förmågan att njuta några rikedomar finner jag mer av avund, orättfärdighet och elakhet hos gamla. Ålderdomen ger oss fler rynkor i själen än i ansiktet, och det är inga själar, eller mycket få, som inte luktar surt och mögligt på ålderdomen. Det är hela människan som först går mot sin växt och sedan mot sitt vissnande.
När jag tänker på Sokrates visdom och på flera omständigheter när han fälldes vågar jag anta att han på något sätt själv bidrog till domen genom att avsiktligt samspela med åklagarna, därför att han som sjuttiåring snart skulle komma att genomlida att hans rika själsliga verksamhet började mattas och hans normala klarhet började förmörkas. Vilka metamorfoser ser jag inte dagligen att ålderdomen åstadkommer hos flera av mina bekanta! Det är en mäktig sjukdom som smyger sig på oss naturligt och omärkligt. Det krävs väldiga ansträngningar och stor omtanke för att undvika de ofullkomligheter som ålderdomen tynger oss med, eller för att åtminstone försvaga dess utveckling. Trots alla mina förskansningar känner jag att den vinner insteg hos mig, fot för fot. Jag kämpar emot så mycket jag kan, men jag vet inte själv vart den för mig till slut. I alla händelser är jag glad att man vet varifrån jag faller.
1 Quae fuerant vitia, mores sunt. Seneca, brev 39, 6. ↵
2 Tuo tibi iudicio est utendum. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 26, 63. ↵
3 Virtutis et vitiorum grave ipsius conscientiae pondus est: qua sublata iacent omnia. Cicero, De natura deorum 3, 35, 85. ↵
4 Quae mens est hodie, cur eadem non puero fuit, / vel cur his animis incolumes non redeunt genae? Horatius, Carmina 4, 10, 7–8. ↵
5 Sic ubi desuetae silvis in carcere clausae / mansuevere ferae et vultus posuere minaces / atque hominem didicere pati, si torrida parvus / venit in ora cruor, redeunt rabiesque furorque / admonitaeque tument gustato sanguine fauces; / fervet et a trepido vix abstinet ira magistro. Lucanus 4, 237–242. ↵
6 Nec tam aversa umquam videbitur ab opere suo providentia, ut debilitas inter optima inventa sit. Quintilianus 5, 12, 19. ↵